Category Archives: mat

En tanke till rutiner

Jag har ju pratat om att jag måste få in fasta rutiner till träning/motion för att komma igång, se svart på vitt att det är så här jag ska komma igång. Så här är det, vad tror ni, verkar det rimligt?

IMAG1135

Säg gärna vad du tycker och tror… Det skulle uppskattas, extra mycket av er som redan har rutiner och hur ni tror som en start? Som jag skrev innan (tror jag) så började vi ju stenhårt förra vintern, då var det minst en powerwalk varje morgon på minst en timme.

Nu tänkte jag börja med det 3 gånger/veckan, 2 vila och 2 saker som inte tar så lång tid som jag dessutom kan göra hemma. Det tycker jag kan verka vettigt, men jag vill gärna ha er åsikt också.

Borde ha mer rutiner också, på saker som dock inte rör träning, utan mer tid som inte spenderas vid datorn, för det är så lätt att fastna där. En dag om dagen som jag tar en sakta promenad med kameran, inte någon viss sträcka bara att gå dit jag vill.

Jag har ett ställe jag vill till, där jag måste ha lite kamouflerade kläder för jag tror att jag skulle kunna få bilder på både älg och rådjur plus fin miljö. Den biten skulle nog bara vara svårt att ta sig ut, men när man väl är ute så känns det kul.

Men bortsett från allt sånt, jag har sovit som en kratta sen jag kom hem och utöver nattmedicinen igår så tog jag även 2 Stesolid, men jag har ändå vaknat en massa. Jag fattar inte, jag tar 100 mg Propavan och 15 mg Imovane, men ändå får jag inte sova.

Vet inte vad jag ska göra för att få sova. Jag måste prata med min läkare om det. För detta håller inte i längden. Hade Nozinan förut, men visserligen “sov” ja, men jag var uppe och lagade mat i sömnen – riktig mat alltså, som innebar både knivar och varm spis.

Smidigt förvisso, för jag gillar inte att laga mat, så att vakna på morgonen, titta in i kylskåpet och se att kvällens middag var fixad kändes rätt bra :p

Nå väl. Det får räcka för nu. Återkommer senare

Boktips

Namnlös

Föreningen SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation) har gjort en bok som heter Ibland finns det inga enkla svar.Det är en bok om självskadebeteende, ätstörningar och psykisk ohälsa. Den riktar sig till dig som undrar över hur det känns att leva med en ätstörning eller hur man tänker när man skadar sig själv.

Till dig som möter fenomenet i ditt jobb men kanske inte riktigt vet hur du ska handskas med det.Till dig som just fått veta att någon i din omgivning är drabbad och inte vet vad du ska göra nu. Till dig som undrar vilka behandlingar som hjälper. Ttill dig som själv har eller har haft problem och vill ta del av andras historier. Till dig som är skeptisk, nyfiken eller orolig.

I Ibland finns det inga enkla svar hjälps femton personer åt att besvara dessa och en mängd andra frågor. De besitter alla på olika sätt kunskap om ämnet och har intervjuats under 2012 och 2013. De intervjuade är personer som själva lidit av den här typen av psykisk ohälsa, anhöriga och personer som kommit i kontakt med problematiken i sitt yrke.

Själva boken är gratis, du betalar bara frakten på 28:- så vill du ha den så klicka på bilden.

Summering och planer

Jag tänkte skriva en rad eller två om 2014, vad det inneburit och vad som hänt. Det har varit ett mycket tungt år. Träffade Tobias och skulle då göra en neuropsykiatrisk utredning och då fick jag veta att jag har ADD.

När året började så var vi med i W8-fight och tränade med ett gäng människor plus att vi skulle ta minst en powerwalk/dag och innan frukost. Det gick bra, lite segt att komma igång första veckan, men sen flöt allt på.

Började i DBT i februari och gick till december. Jag har haft min individualterapeut som försökt hjälpa mig gällande självskador och sen kunna komma till krishanteringen. Men jag lyckades inte ta mig ifrån självskadorna som vi hade önskat, så vi kom aldrig till någon krishantering.

Hela året, men undantag för några dagar lite då och då så har livet varit tufft, mycket ångest och i princip bara nere i depressionsträsket. Har slutat med inläggningar varav en då min läkare fixade en akuttid till AKM och då åkte jag in direkt.

Jag försöker kolla igenom bloggen om vad som har hänt i mina dagar, sång som har fått tiden att kännas lite bättre och jag kan säga så här, alla skogspromenader bara in i skogen eller ner mot någon sjö. Sånt får mig att må bättre.

Samma sak med fotboll, även fast jag har svårt med mycket folk och dessutom människor jag inte känner, men är jag på Borås arena så släpper allt!! Världens bästa terapiform.

Sen får jag dock ångest efteråt för jag förtjänar inte att ha det bra i min lilla hjärna… ska väl komma ifrån det tänket hoppas jag. Så detta år har varit ett riktigt tufft år, men jag hoppas att 2015 kommer att bli ett bättre år

Så, det jag tänker på inför detta år, först fokuserar vi på att bli av med alla dubbla räkningar som vi dragit på oss under den tiden då vi bara hade Brors sjukersättning, dagarna är riktigt tuffa än på den biten, men i mars Bör vi vara ikapp.

Då ska vi slänga undan pengar så vi kan åka till Gnesta och även spara pengar till bröllopsresan som vi drömmer om.  Sen har jag mer hopp och drömmar

  • Måste bli bättre på att släppa in Bror i mitt mörker
  • Minimera självskadorna
  • Gå ut i skogen mer än vi gjort under 2014
  • Bli vän med mitt utseende
  • Våga släppa in folk som kan bli mina vänner
  • Ha bättre kontakt med pappa
  • Träna mer med Dipp
  • Göra mer dagsutflykter med och utan Dipp
  • Ta minst en riktigt lång promenad/dag
  • Stå upp för min rätt
  • Våga säga ifrån när folk kränker eller ser ner på mig
  • Jobba med min självkänsla och självförtroende
  • Släppa tanken på att Bror ska lämna mig eller vara otrogen
  • Fotografera mer och lägga ut bilderna i fotobloggen
  • Våga känna känslan när ångesten kommer och inte fly från känslan
  • Ta lite mer tid till att läsa och titta på film
  • Sköta maten!! Tydligen viktigt sägs det
  • Försöka få råd med säsongskort till fotbollen
  • Att inte vara så impulsiv hela tiden

Det finns säkert mer, men det är detta jag kan komma på just nu.

Sen igår, det var så fint. Brors son var här med oss och vi drack lite vin och bubbel, åt lax med wokgrönsaker och klyftpotatis. Sen när det närmade sig tolvslaget så ville vi se om det går att titta på fyrverkerierna från fönstret.

Vi var beredda på att dra ner persiennerna ifall något av djuren blev rädda. Men det gick hur bra som helst.. Grannarna hade lyckats med riktigt bra köp, det var så vackert! De smällde liksom inte, de var bara vackert!!

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker om fyrverkerier, men bara om de inte smäller så fasligt. Ljuden skrämmer så många. Men att se, visserligen finns det folk som är rädda för det också, men jag… Jag är svag där!

Sen pratade vi hur mycket som helst och kom i säng runt 3-tiden. Jag vaknade första gången redan vid 6-rycket och sen efter det så sov och vaknade jag stup i kvarten. Så vid 10 gav jag upp.

Röjde upp i köket, det lilla som var kvar att göra, var ute med Dipp i regn och blåst. Visserligen inte mycket regn, men blåsten var värre. Sen har dagen gått.. vid 15-tiden gjorde årets första ångest entré.

Tog Stesolid och Bror  pillade mig i huvudet för att få mig att slappna av, men efter ett tag la jag mig i soffan med Dipp och Bror och Daniel åkte in till stan. Daniel lånar mitt busskort när han ska hit så Bror fick följa med.. Vi måste visserligen köpa hundmat, så då passar han på att göra det nu.

Så, ett tufft 2014 men jag ska göra allt jag kan för att hålla mig till listan, att verkligen göra allt jag kan för att må bättre. Bror finns där hela vägen, i alla motgångar jag råkar ut för så finns han där. Lyssnar, tröstar, kramar. Han gör allt! Så, jag måste bara bli bättre på att våga prata om jobbiga saker….. Svårt, men det går

Lösenordsskyddad: Det svarta i mig

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Fullspäckad dag

Ångesten igår tog på krafterna minst sagt, hade svårt att somna men tog 3 Imovane för att komma ner i varv och även för att kunna sova. Sen gjorde jag tydligen i ordning yoghurt med äpple, banan och päron. Bror lät röran som blev stå kvar så jag skulle ha något att titta på när jag vaknade….

Nå väl, vaknade 12:20 och då fick jag fixa i ordning mig för 13:50 gick bussen till veterinären med Chips. Sen efter det så åkte jag hem, lämnade henne, åt lite snabbt, ut med Dipp och sen tillbaka, fast då var det Ica som ligger precis vid Vettis.

Så, handlade hem en massa snälla saker för magen. Vi har ju ätit rätt kasst för plånboken inte tillåtit annat. Men nu när vi väl har kunnat äta så har Brors mage kraschat totalt, så det blev en massa proviva, välling, riskakor och torsk.

En massa annat också, men just de sakerna är främst till honom. Jag köpte även bacon – mitt älskade bacon!! Så sjukt gott!!

Men nu, nyss varit ute på sista rundan med Dipp och ska nu varva ner i soffhörnet med boken, sen sova!! Ikväll vägrar jag ångest för jag orkar inte mer. Det tar på krafterna, just då rent psykiskt, sen efter så blir det mycket fysiskt också.

Det känns som att man har träningsvärk i hela kroppen och sen en grotesk trötthet, så ja.. Jag ska sova snart, lite uppvarvad än dock men det löser boken åt mig

På plats

På plats

Bryta och tunnbröd med messmör

Bryta och tunnbröd med messmör

10659326_10152481146779580_74812756264454445_n


 

Lösenordsskyddad: Så detta igen

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Det (o)sociala livet

Jag var inne och läste en blogg nyss, och hon hade skrivit om sitt sociala liv och när jag kommenterade det så kände jag att jag måste skriva om min bit när det gäller att vara social.

socialoro2

Jag hade aldrig ensamtid innan, jag trivdes så – men om jag ville så kunde jag dra mig undan men jag ville inte.
Sen försvann jag, drog mig undan från alla.. Men nu – när jag sitter ensam så känner jag mig tom, jag saknar det sociala. Men när jag väl är med folk så vill jag inget annat än gå hem. Hem till ensamheten, eller ja.. Min man, hunden och katten, det är de som är min trygghet.

Men, jag vill så gärna ha vänner, saknar att kunna gå hem till något och bara prata, gå runt på stan, gå på café eller så.
Men så kommer man ut och längtar hem. Går hem och efter en liten stund så ångrar jag mig.

Det känns så skevt, när man vill ha vänner men man vill ändå gömma sig, dra sig undan, vara ensam. Men ändå den totala motsatsen. Jag har en på twitter som jag pratar väldigt mycket med. Hon bor i Borås och vi har pratat om att ses.

Men en del av mig vill inget annat och en annan är livrädd. Samtidigt. Varför kan min hjärna inte bestämma sig? Vara nöjd, slippa oroa sig. När jag är bland folk så åker masken på, jag vill bara visa upp en glad fasad.

Vi har ett par grannar, riktigt fina grannar och med dom känner jag mig trygg, men dom kan jag vara mig själv för jag vet att de inte kräver eller förväntar sig något – de respekterar en för vem man är.

Så, jag sitter där och pratar och skrattar en massa andra och försöker att trivas. En del av mig älskar den biten men den andra vet inte vad jag ska prata om. Så det slutar med att jag pratar om allt och inget, kastar mig runt bland en massa olika samtalsämnen och jag vet efteråt inte ens vad jag pratat om.

Går till bussen för att åka hem och allt känns fortfarande “bra” men när jag kommer hem så kraschar jag. Inte nödvändigtvis ångest men jag blir så sabla trött. Och när man är inne på facebook och läser om alla som har intressen, vänner, orkar hitta på saker, då blir en del i mig väldigt ledsen, just för att jag har varit där.

Men nu. Nej. Jag är inte längre den jag har varit. Min sociala fobi. Ingen märker att jag har det just för den delen som sitter utanpå masken, men ingen ser in genom masken, den som är där, den känslan som jag känner men inte vill visa.

Jag pratar med en hel del människor, på facebook, twitter och bloggar. Många av dom kan jag känna att jag vill träffa. Men exakt Vad ska man prata om? Vilka klarar jag av att visa upp den riktiga jag?

Jag vet ju att om jag inte har masken på så kraschar jag inte, men sen kommer rädslan att om jag känner att jag inte orkar längre – hur drar man sig ur då? Ibland kan jag orka med det sociala i flera timmar och ibland i 2 minuter.

Något jag dock klarar av när det gäller att vistas bland folk, det är bra konserter och fotboll. Men jag har ju inte råd med något av det.

Sen pratar jag nu med kseenaa på twitter om att byta det destruktiva mot något bra. Just nu, jag måste sluta leka med tändare, rakblad, bråka med maten och att dricka kopiösa mängder alkohol. Det är ju så man dövar ångesten.

Men, jag måste hitta något bra att ta till när ångesten slår till. Ett stort intresse jag har är fotografering, men när ångesten är här så vågar jag inte lämna lägenheten så jag måste även hitta något att göra inomhus när jag mår dåligt, men vad?

Det är fan inte lätt. Jag kan ju inte bosätta mig i sängen under kedjetäcket med Dipp vid min sida, det blir ju lite som att låta ångesten segra. Det är svårt. Så himla svårt

 

En smula chock

Jag har ju min våg, en sorts hatkärlek och jag vägde mig i morse, kommer nu outa mig totalt. I vintras vägde jag 99,8 till mina 178 cm.

I morse visade vågen 73,2 och det betyder att jag har gått ner totalt 26,2 kg. Men problemet är att jag nu väger 73,2 och nu vill jag då ner till exakt 73.

Men, nästa gång jag väger mig, om vikten då pekar på 72,8 så kommer jag vilja ner till exakt 72. Sen snurrar det på samma sätt. Och jag vet att man inte ska ta BMI på fullaste allvar, men det är ändå kul att titta.

BMI-ändringen nu då, 
Från ett BMI på: 31,5
Till nu: 23,1

Så, jag vet att jag borde vara nöjd, men av någon anledning så är jag inte det och jag ser heller ingen skillnad, men jag lägger in 2 bilder – från då och från nu

Då - äckligt!!

Då – äckligt!!

I somras, har gått ner några kilon sen denna togs

I somras, har gått ner några kilon sen denna togs


 

Lösenordsskyddad: Så var det en känsla av smuts

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Tappad kontroll

Skäms och är rädd, fasar för helgen men ser ändå fram emot den. Lisa kommer och det ska bli så kul, men det betyder att jag kommer bli tvungen att äta. Jag vet att jag börjar tappa kontrollen över allt igen.
Jag äter så lite jag kan, går fort när jag är ute med Dipp för förbränningen skull.

Jag väger mig dagligen och antecknar dag för dag. Kollar mig i spegeln och äcklas av det jag ser. Jag har kommit en bit på väg, har gått ner 20 kilo och gått från XL till medium i klädstilen men är inte riktigt nöjd än.

Har pratat med Bror om att sätta upp ett schema där det står när jag ska äta. Har som krav från min terapeut att jag ska äta Minst ett mål per dag, men jag misslyckas totalt.

Som igår, då åt jag lite glass (ångest) och idag lite cous cous men fick bråttom med att gå ut med Dipp och gick fort. Lever på kaffe och vatten. Kaffe förbränner och vatten fyller magen lite.

Får ont i magen när äter så nu vill jag inte äta för det. Jag vet att det inte är så konstigt med tanke på att jag inte äter som man ska. Har även pratat om att jag ska träffa en dietist men är rädd för den biten.

Det var länge sen jag hade såna här problem med maten, har haft det i perioder innan men inte som nu. Känner mig allmänt fet och ful, är dock övertygad om att jag skulle må bättre om jag var smalare, så jag kör på. En dag ska jag väl vara nöjd? Hoppas jag.