Fullspäckad dag

Ångesten igår tog på krafterna minst sagt, hade svårt att somna men tog 3 Imovane för att komma ner i varv och även för att kunna sova. Sen gjorde jag tydligen i ordning yoghurt med äpple, banan och päron. Bror lät röran som blev stå kvar så jag skulle ha något att titta på när jag vaknade….

Nå väl, vaknade 12:20 och då fick jag fixa i ordning mig för 13:50 gick bussen till veterinären med Chips. Sen efter det så åkte jag hem, lämnade henne, åt lite snabbt, ut med Dipp och sen tillbaka, fast då var det Ica som ligger precis vid Vettis.

Så, handlade hem en massa snälla saker för magen. Vi har ju ätit rätt kasst för plånboken inte tillåtit annat. Men nu när vi väl har kunnat äta så har Brors mage kraschat totalt, så det blev en massa proviva, välling, riskakor och torsk.

En massa annat också, men just de sakerna är främst till honom. Jag köpte även bacon – mitt älskade bacon!! Så sjukt gott!!

Men nu, nyss varit ute på sista rundan med Dipp och ska nu varva ner i soffhörnet med boken, sen sova!! Ikväll vägrar jag ångest för jag orkar inte mer. Det tar på krafterna, just då rent psykiskt, sen efter så blir det mycket fysiskt också.

Det känns som att man har träningsvärk i hela kroppen och sen en grotesk trötthet, så ja.. Jag ska sova snart, lite uppvarvad än dock men det löser boken åt mig

På plats

På plats

Bryta och tunnbröd med messmör

Bryta och tunnbröd med messmör

10659326_10152481146779580_74812756264454445_n


 


Det (o)sociala livet

Jag var inne och läste en blogg nyss, och hon hade skrivit om sitt sociala liv och när jag kommenterade det så kände jag att jag måste skriva om min bit när det gäller att vara social.

socialoro2

Jag hade aldrig ensamtid innan, jag trivdes så – men om jag ville så kunde jag dra mig undan men jag ville inte.
Sen försvann jag, drog mig undan från alla.. Men nu – när jag sitter ensam så känner jag mig tom, jag saknar det sociala. Men när jag väl är med folk så vill jag inget annat än gå hem. Hem till ensamheten, eller ja.. Min man, hunden och katten, det är de som är min trygghet.

Men, jag vill så gärna ha vänner, saknar att kunna gå hem till något och bara prata, gå runt på stan, gå på café eller så.
Men så kommer man ut och längtar hem. Går hem och efter en liten stund så ångrar jag mig.

Det känns så skevt, när man vill ha vänner men man vill ändå gömma sig, dra sig undan, vara ensam. Men ändå den totala motsatsen. Jag har en på twitter som jag pratar väldigt mycket med. Hon bor i Borås och vi har pratat om att ses.

Men en del av mig vill inget annat och en annan är livrädd. Samtidigt. Varför kan min hjärna inte bestämma sig? Vara nöjd, slippa oroa sig. När jag är bland folk så åker masken på, jag vill bara visa upp en glad fasad.

Vi har ett par grannar, riktigt fina grannar och med dom känner jag mig trygg, men dom kan jag vara mig själv för jag vet att de inte kräver eller förväntar sig något – de respekterar en för vem man är.

Så, jag sitter där och pratar och skrattar en massa andra och försöker att trivas. En del av mig älskar den biten men den andra vet inte vad jag ska prata om. Så det slutar med att jag pratar om allt och inget, kastar mig runt bland en massa olika samtalsämnen och jag vet efteråt inte ens vad jag pratat om.

Går till bussen för att åka hem och allt känns fortfarande “bra” men när jag kommer hem så kraschar jag. Inte nödvändigtvis ångest men jag blir så sabla trött. Och när man är inne på facebook och läser om alla som har intressen, vänner, orkar hitta på saker, då blir en del i mig väldigt ledsen, just för att jag har varit där.

Men nu. Nej. Jag är inte längre den jag har varit. Min sociala fobi. Ingen märker att jag har det just för den delen som sitter utanpå masken, men ingen ser in genom masken, den som är där, den känslan som jag känner men inte vill visa.

Jag pratar med en hel del människor, på facebook, twitter och bloggar. Många av dom kan jag känna att jag vill träffa. Men exakt Vad ska man prata om? Vilka klarar jag av att visa upp den riktiga jag?

Jag vet ju att om jag inte har masken på så kraschar jag inte, men sen kommer rädslan att om jag känner att jag inte orkar längre – hur drar man sig ur då? Ibland kan jag orka med det sociala i flera timmar och ibland i 2 minuter.

Något jag dock klarar av när det gäller att vistas bland folk, det är bra konserter och fotboll. Men jag har ju inte råd med något av det.

Sen pratar jag nu med kseenaa på twitter om att byta det destruktiva mot något bra. Just nu, jag måste sluta leka med tändare, rakblad, bråka med maten och att dricka kopiösa mängder alkohol. Det är ju så man dövar ångesten.

Men, jag måste hitta något bra att ta till när ångesten slår till. Ett stort intresse jag har är fotografering, men när ångesten är här så vågar jag inte lämna lägenheten så jag måste även hitta något att göra inomhus när jag mår dåligt, men vad?

Det är fan inte lätt. Jag kan ju inte bosätta mig i sängen under kedjetäcket med Dipp vid min sida, det blir ju lite som att låta ångesten segra. Det är svårt. Så himla svårt

 


En smula chock

Jag har ju min våg, en sorts hatkärlek och jag vägde mig i morse, kommer nu outa mig totalt. I vintras vägde jag 99,8 till mina 178 cm.

I morse visade vågen 73,2 och det betyder att jag har gått ner totalt 26,2 kg. Men problemet är att jag nu väger 73,2 och nu vill jag då ner till exakt 73.

Men, nästa gång jag väger mig, om vikten då pekar på 72,8 så kommer jag vilja ner till exakt 72. Sen snurrar det på samma sätt. Och jag vet att man inte ska ta BMI på fullaste allvar, men det är ändå kul att titta.

BMI-ändringen nu då, 
Från ett BMI på: 31,5
Till nu: 23,1

Så, jag vet att jag borde vara nöjd, men av någon anledning så är jag inte det och jag ser heller ingen skillnad, men jag lägger in 2 bilder – från då och från nu

Då - äckligt!!

Då – äckligt!!

I somras, har gått ner några kilon sen denna togs

I somras, har gått ner några kilon sen denna togs


 


Tappad kontroll

Skäms och är rädd, fasar för helgen men ser ändå fram emot den. Lisa kommer och det ska bli så kul, men det betyder att jag kommer bli tvungen att äta. Jag vet att jag börjar tappa kontrollen över allt igen.
Jag äter så lite jag kan, går fort när jag är ute med Dipp för förbränningen skull.

Jag väger mig dagligen och antecknar dag för dag. Kollar mig i spegeln och äcklas av det jag ser. Jag har kommit en bit på väg, har gått ner 20 kilo och gått från XL till medium i klädstilen men är inte riktigt nöjd än.

Har pratat med Bror om att sätta upp ett schema där det står när jag ska äta. Har som krav från min terapeut att jag ska äta Minst ett mål per dag, men jag misslyckas totalt.

Som igår, då åt jag lite glass (ångest) och idag lite cous cous men fick bråttom med att gå ut med Dipp och gick fort. Lever på kaffe och vatten. Kaffe förbränner och vatten fyller magen lite.

Får ont i magen när äter så nu vill jag inte äta för det. Jag vet att det inte är så konstigt med tanke på att jag inte äter som man ska. Har även pratat om att jag ska träffa en dietist men är rädd för den biten.

Det var länge sen jag hade såna här problem med maten, har haft det i perioder innan men inte som nu. Känner mig allmänt fet och ful, är dock övertygad om att jag skulle må bättre om jag var smalare, så jag kör på. En dag ska jag väl vara nöjd? Hoppas jag.


Så mycket som kom upp till ytan

Jag vågar inte släppa in henne – inte än, men jag lättade på trycket idag. Ja, hos terapeuten alltså. Hon var inne på mina sårbarhetsfaktorer och där står det bla saker som mat. Vikten av att äta rätt, detta för att inte trigga min ångest.

Men, Mat GER ångest, så varför äta när jag vet hur det triggar igång sjuka tankar? Ja, jag fattar att jag behöver näring, så långt är jag med men allt är så svårt. Fine, jag äter – antingen allt och lite till eller ingenting alls.

Nu är det dessutom varmt ute och då har jag noll aptit. Eller jo, fil. Men vem har råd att äta fil varje dag en hel sommar? Inte jag.

Andra fysiska sårbarhetsfaktorer är sömn. Men alltså, jag försöker sova men kan inte. jag sover inte hela nätter utan medicin, mer än de jag ska ta. Också en sårbarhet . piller.

Visst, jag kan förstå logiken i saker, men att leva upp till dom är inte det lättaste. Jag försöker verkligen men jag når inte hela vägen fram. Jag kan inte göra mer än att försöka. Jag gör det så gott jag kan men när jag inte lyckas så ökar mitt självhat, jag känner mig värdelös som inte klarar.

Jag kan inte ens klara de basala sakerna som att äta. Eller sova.. Jag kan inte men jag måste. Kraven gör att det blir ännu svårare och fallet är en krasch.

Jag berättade att jag numer gråter ofta. I smyg. Jag försöker gömma mig för Jonas även fast jag vet att han vet. En del av mig vill kasta mig i hans famn och få prata, men jag skäms över mina tårar. Känslor = TABU!

black_tears__large_msg_115549702784_xlarge

Man visar inte känslor, det är bara svaga som gråter. Det är väl så det är? Så, jag vill ha en kram när jag gråter, men ändå gömmer jag mig. Jag vill men kan inte. Eller kan jag? Kan jag gråta öppet, inför Jonas eller tycker han att jag är svag?

Dagens besök var jobbigt och det väckte mer känslor än jag kunde säga. Som grädden på moset så fick jag veta att nästa vecka blir inställd. Allt stänger och jag måste vänta nu i 2 veckor och idag var det 1 månad sedan vi sågs sist.

Denna gång 2 veckor. Alltså.. Give me a break. Om JAG uteblir så är det terapistörande. Men åt andra hållet, då är det okej? Eller har jag missat något?

Varför ska jag öppna mig mer, när man ändå inte får tala till punkt? Jag kommer bara hinna sluta mig mer – igen. Är det så det ska vara eller hur ska jag kunna öppna mig igen?

När vänder det? När kommer jag att få vind i segel, vind i rätt håll? När?

Jag berättade även att jag flera dagar i rad, i någon vecka – varit inne på att ringa till AKM. Ja, det är tankar jag haft men inte sagt till någon, även om Jonas säkert förstår, men jag har ju så vansinnigt svårt för att prata.

Jag vill bli sedd, men jag vill behålla osynlighetsmanteln på. Jag vill inte synas, men jag vill höras. jag vet, ekvationen går inte ihop. Jag vet, vet, vet.

Att veta är inte detsamma som att klara. Lyckas. Fixa. Det är inte lätt, men vem har sagt att livet är enkelt? En livsmanual hade kommit väl till pass. Men man kan inte få allt.


Någon som känner igen sig?

Som vanligt, jag är nere i en sjuk dipp just nu – riktigt jävla nere.. orkar inte prata med någon om det så jag limmar ihop masken så gott jag bara kan. Det jobbiga är att när jag mår så här så nästan längtar jag efter psyk, det gör jag alltid när jag faller.

depression_by_thirsty5_22223503

Självskadetankarna är sjukt höga och ångesten är hög. Kanske att allt blir värre med vetskapen om jag inte har en endaste tablett att ta vid behov, kan vara det som förvärrar ännu mer.

Det som också är konstigt är att jag brukar blomma upp på våren, det är min favoritårstid. Sommar och vinter är värst och det enbart för att mina utslag blir ännu värre.. Det var ju förra vintern som jag fick åka in på akuten typ 3 gånger på en vecka för allt satte sig i näsa och hals.

Men inget hjälper. Jag vet bara att jag ska undvika kyla och direkt solljus, något som är svårt.. Jag menar, ska jag sitta inne varje sommar och vinter? Men men… jag vet inte vad jag ska göra..

Men. Jag vill bara göra mig illa och ni vet alla på vilket sätt. Jag får inte falla, får-inte-falla. Så idag var det dags för DBT, något jag missade totalt för i min värld var det måndag.. Sy typiskt.. Men inte mycket att göra åt.

På fredag ska jag till min terapeut, något jag fasar för. Dels för att kemin inte klickar, jag har verkligen försökt, men det är svårt. Man klickar inte med alla, så är det bara.

Sen har jag slarvat med veckokorten, brukar alltid fylla i på datorn och sen föra över på kortet när det är dags. Men jag har glömt det… Skäms över det faktiskt! DBT-läxan har jag gjort, men jag måste ta reda på vad läxan är till nästa gång, så jag får ringa till teamet i morgon.

Nu lagas det mat här hemma och som omväxling så är det jag som står för det hela och jag är lika nojig Varje gång som det är kyckling. Jag är så rädd att det inte ska vara genomstekt… Sen vill jag inte äta kyckling, men nu har vi inget val.

Kyckling eller inget. Men, om 6 dagar kommer pengarna och då ska vi köpa hem en massa gott och denna gång kommer jag se till att vi köper hem frukt! Det är något jag saknar. Det är lättare att äta av någon anledning.. ni vet – matproblemen som skjuter i höjden!

Nå väl. Nu behöver jag psyk och av någon anledning så saknar jag att vara där 24/7 för då har man alltid någon att prata med när det blir jobbigt, nu är det fattigt på den biten och att sen ha en terapeut som det är svårt att prata med, då är det jobbigare.

Men, jag försöker. Det är allt jag kan göra


Jag känner mig så ensam. Så jävla ensam. Men jag vet att jag inte är det.. jag har en fantastisk man vid min sida, i alla dagar. Jag vet att han finns där och jag är så tacksam för att han vill leva med mig.

Jag har familj och vänner som finns där också, så gott de kan, jag veta att de inte alltid orkar och det förstår jag. Det har jag verkligen full förståelse för. Jag hade nog inte heller orkat. Men, jag vet att ni finns.


Dessa känslor. Jag säger bara det

Igår var en så där dag som var allt annat än rolig. Satt på golvet och skakade av ångest, pulsen slog fort, fort, fort så jag proppade i mig lugnande och sömntabletter och sen gick jag och la mig – då var klockan 18:30… Så, jag la mig ner, försökte verkligen tänka på andningen och hjärnan skrek elaka tankar om självskador.

Jag lyssnade dock inte, trots att jag var nära. Det var jobbigare än på länge och det blir bara svårare och svårare.. Men jag har pratat med Jonas om det och han har gång på gång förklarat hur rädd, ledsen och orolig han blir, för eftersom jag sällan är medveten om att jag gör det, att jag går in i som en bubbla så är han rädd att jag ska ha sönder en artär.. Då blir det bråttom in.

Så, jag försöker verkligen streta emot dessa känslor.. Så, istället för det så blir maten lidande – fortfarande. Jag klarar inte av att äta. Jag är hungrig, men det går inte. I natt vaknade jag dock och kände hunger och kunde inte stå emot. Så jag fixade havregrynsgröt…. trodde jag, men det jag i själva verket värmde var ärtsoppa.

Jag var så säker på att jag gjorde gröt, så när doften av ärtsoppa spred sig i lägenheten så blev jag minst sagt förvånad.. Det gick inte in i huvudet. Nå väl, jag åt i alla fall. En sen…? Frukost? Nå väl, bättre sent än aldrig.

Idag var det terapi, något jag var nervös inför eftersom jag skrev ett sms i tisdags om att jag inte tyckte att det kändes så bra så jag ville byta till Kristina – men icke! Den gubben gick inte. Man byter inte terapeut i första taget, så jag får kämpa vidare.. fas jag har jättesvårt att öppna mig för henne.

Men, det är väl bara att fortsätta – kämpa på. Men det som är så jobbigt är nog mycket det att på DBT:n så har vi Magnus och Kristina, terapin är med Ullrika och sen under utredningen hade jag Tobias. En människa jag saknar för jag har aldrig litat på någon inom vården som jag gjorde med honom. Han var så himla bra.

När kallelsen först kom och jag såg att jag skulle träffa en manlig, den känslan var allt annat än positiv, men redan första träffen så kände jag att jag hade hittat rätt. Det tog en kvart sen pratade vi om de allra starkaste hemligheterna.. Det kändes så konstigt, men skönt. Nu är det mest tufft eftersom jag måste lägga locket på igen. Har ingen att prata med om det nu.

Det ska vi ta under krisbearbetningen och först måste vi jobba på att hitta färdigheter jag ska jobba med när ångesten och ss–tankarna blir för starka. Det kan jag köpa till viss del. Men inte fullt ut.

Men, efter terapin åkte jag hem, var hemma en stund eftersom vi skulle på hemmapremiären i allsvenskan. Några av Jonas vänner bjöd oss, men vi kunde bara se första halvlek, sen blev oron och ångesten för stark så det var bara att inse att jag Måste hem. jag klarade verkligen inte mer.

hela dagen har varit jobbig. Mycket ångest och inre stress har satt sina spår, rent fysiskt. Mina utslag i ansiktet och hårbotten (pga DLE) har svullnat, blivit röda och kliar som fan, så nu måste jag smörja ansikte och kropp med kortison och hälla illaluktande vätska i hårbotten.

324954_10150511642799580_653469579_9067468_1152812132_oDessa utslag gör att jag känner mig riktigt ful, ångest över hur jag faktiskt ser ut, så då ökar utslagen och sen är man inne i en ond spiral. Jag är bara rädd att det ska bli så illa som det var sist jag verkligen fick ett skov, så hade jag i munnen, öronen, näsan, det kliade i halsen så då blev det en snabb ambulanstransport till akuten och alla möjliga provtagningar man kan ta.

Smärtan när läkaren grävde i näsan var hemsk. Anledningen till ambulans var eftersom det satte sig i halsen och då kan halsen svullna igen fort, så därför blev det bråttom. Det jobbiga med salvorna är att huden blir tunn och extra känslig mot solljus och det räcker oftast med att jag ska bli varm så blir utslagen värre.

Så att ha DLE på sommaren är ingen jag rekommenderar.. Så, jag håller tummarna för att det lägger sig fort, nu har jag inte varit symtomfri på länge så jag hoppas att jag får bli det snart. Riktig kyla är heller inte bra, bilden ovan är tagen i början på februari 2013 och det var en jobbig tid.

Men nu är nu och jag håller tummarna!