Archives

Boktips

Namnlös

Föreningen SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation) har gjort en bok som heter Ibland finns det inga enkla svar.Det är en bok om självskadebeteende, ätstörningar och psykisk ohälsa. Den riktar sig till dig som undrar över hur det känns att leva med en ätstörning eller hur man tänker när man skadar sig själv.

Till dig som möter fenomenet i ditt jobb men kanske inte riktigt vet hur du ska handskas med det.Till dig som just fått veta att någon i din omgivning är drabbad och inte vet vad du ska göra nu. Till dig som undrar vilka behandlingar som hjälper. Ttill dig som själv har eller har haft problem och vill ta del av andras historier. Till dig som är skeptisk, nyfiken eller orolig.

I Ibland finns det inga enkla svar hjälps femton personer åt att besvara dessa och en mängd andra frågor. De besitter alla på olika sätt kunskap om ämnet och har intervjuats under 2012 och 2013. De intervjuade är personer som själva lidit av den här typen av psykisk ohälsa, anhöriga och personer som kommit i kontakt med problematiken i sitt yrke.

Själva boken är gratis, du betalar bara frakten på 28:- så vill du ha den så klicka på bilden.

Det (o)sociala livet

Jag var inne och läste en blogg nyss, och hon hade skrivit om sitt sociala liv och när jag kommenterade det så kände jag att jag måste skriva om min bit när det gäller att vara social.

socialoro2

Jag hade aldrig ensamtid innan, jag trivdes så – men om jag ville så kunde jag dra mig undan men jag ville inte.
Sen försvann jag, drog mig undan från alla.. Men nu – när jag sitter ensam så känner jag mig tom, jag saknar det sociala. Men när jag väl är med folk så vill jag inget annat än gå hem. Hem till ensamheten, eller ja.. Min man, hunden och katten, det är de som är min trygghet.

Men, jag vill så gärna ha vänner, saknar att kunna gå hem till något och bara prata, gå runt på stan, gå på café eller så.
Men så kommer man ut och längtar hem. Går hem och efter en liten stund så ångrar jag mig.

Det känns så skevt, när man vill ha vänner men man vill ändå gömma sig, dra sig undan, vara ensam. Men ändå den totala motsatsen. Jag har en på twitter som jag pratar väldigt mycket med. Hon bor i Borås och vi har pratat om att ses.

Men en del av mig vill inget annat och en annan är livrädd. Samtidigt. Varför kan min hjärna inte bestämma sig? Vara nöjd, slippa oroa sig. När jag är bland folk så åker masken på, jag vill bara visa upp en glad fasad.

Vi har ett par grannar, riktigt fina grannar och med dom känner jag mig trygg, men dom kan jag vara mig själv för jag vet att de inte kräver eller förväntar sig något – de respekterar en för vem man är.

Så, jag sitter där och pratar och skrattar en massa andra och försöker att trivas. En del av mig älskar den biten men den andra vet inte vad jag ska prata om. Så det slutar med att jag pratar om allt och inget, kastar mig runt bland en massa olika samtalsämnen och jag vet efteråt inte ens vad jag pratat om.

Går till bussen för att åka hem och allt känns fortfarande “bra” men när jag kommer hem så kraschar jag. Inte nödvändigtvis ångest men jag blir så sabla trött. Och när man är inne på facebook och läser om alla som har intressen, vänner, orkar hitta på saker, då blir en del i mig väldigt ledsen, just för att jag har varit där.

Men nu. Nej. Jag är inte längre den jag har varit. Min sociala fobi. Ingen märker att jag har det just för den delen som sitter utanpå masken, men ingen ser in genom masken, den som är där, den känslan som jag känner men inte vill visa.

Jag pratar med en hel del människor, på facebook, twitter och bloggar. Många av dom kan jag känna att jag vill träffa. Men exakt Vad ska man prata om? Vilka klarar jag av att visa upp den riktiga jag?

Jag vet ju att om jag inte har masken på så kraschar jag inte, men sen kommer rädslan att om jag känner att jag inte orkar längre – hur drar man sig ur då? Ibland kan jag orka med det sociala i flera timmar och ibland i 2 minuter.

Något jag dock klarar av när det gäller att vistas bland folk, det är bra konserter och fotboll. Men jag har ju inte råd med något av det.

Sen pratar jag nu med kseenaa på twitter om att byta det destruktiva mot något bra. Just nu, jag måste sluta leka med tändare, rakblad, bråka med maten och att dricka kopiösa mängder alkohol. Det är ju så man dövar ångesten.

Men, jag måste hitta något bra att ta till när ångesten slår till. Ett stort intresse jag har är fotografering, men när ångesten är här så vågar jag inte lämna lägenheten så jag måste även hitta något att göra inomhus när jag mår dåligt, men vad?

Det är fan inte lätt. Jag kan ju inte bosätta mig i sängen under kedjetäcket med Dipp vid min sida, det blir ju lite som att låta ångesten segra. Det är svårt. Så himla svårt

 

En smula chock

Jag har ju min våg, en sorts hatkärlek och jag vägde mig i morse, kommer nu outa mig totalt. I vintras vägde jag 99,8 till mina 178 cm.

I morse visade vågen 73,2 och det betyder att jag har gått ner totalt 26,2 kg. Men problemet är att jag nu väger 73,2 och nu vill jag då ner till exakt 73.

Men, nästa gång jag väger mig, om vikten då pekar på 72,8 så kommer jag vilja ner till exakt 72. Sen snurrar det på samma sätt. Och jag vet att man inte ska ta BMI på fullaste allvar, men det är ändå kul att titta.

BMI-ändringen nu då, 
Från ett BMI på: 31,5
Till nu: 23,1

Så, jag vet att jag borde vara nöjd, men av någon anledning så är jag inte det och jag ser heller ingen skillnad, men jag lägger in 2 bilder – från då och från nu

Då - äckligt!!

Då – äckligt!!

I somras, har gått ner några kilon sen denna togs

I somras, har gått ner några kilon sen denna togs


 

Tappad kontroll

Skäms och är rädd, fasar för helgen men ser ändå fram emot den. Lisa kommer och det ska bli så kul, men det betyder att jag kommer bli tvungen att äta. Jag vet att jag börjar tappa kontrollen över allt igen.
Jag äter så lite jag kan, går fort när jag är ute med Dipp för förbränningen skull.

Jag väger mig dagligen och antecknar dag för dag. Kollar mig i spegeln och äcklas av det jag ser. Jag har kommit en bit på väg, har gått ner 20 kilo och gått från XL till medium i klädstilen men är inte riktigt nöjd än.

Har pratat med Bror om att sätta upp ett schema där det står när jag ska äta. Har som krav från min terapeut att jag ska äta Minst ett mål per dag, men jag misslyckas totalt.

Som igår, då åt jag lite glass (ångest) och idag lite cous cous men fick bråttom med att gå ut med Dipp och gick fort. Lever på kaffe och vatten. Kaffe förbränner och vatten fyller magen lite.

Får ont i magen när äter så nu vill jag inte äta för det. Jag vet att det inte är så konstigt med tanke på att jag inte äter som man ska. Har även pratat om att jag ska träffa en dietist men är rädd för den biten.

Det var länge sen jag hade såna här problem med maten, har haft det i perioder innan men inte som nu. Känner mig allmänt fet och ful, är dock övertygad om att jag skulle må bättre om jag var smalare, så jag kör på. En dag ska jag väl vara nöjd? Hoppas jag.

Lösenordsskyddad: Maten

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

This entry was posted on 8 mars, 2014, in ätstörningar, mat. Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Den psykiska kampen

Allt fler mår dåligt, men allt för få söker hjälp! Söker du inte hjälpen så kan det heller inte bli bättre, men en sak måste man tänka på och det är detta:

its-gonna-get-harder-before-it-gets-easier-but-it-will-get-better

Det krävs hårt arbete, och nu menar jag hårt och det är som bilden säger – när man söker hjälp så är det riktigt tufft och blir oftast Värre innan det vänder, men det måste man ta. 

Jag må hända vara gnällig över min ångest, men jag kämpar! Jag vägrar att ge upp. Ger man upp eller inte söker hjälp så kan man inte gnälla heller. Kanske låter hårt, men så är det. Man måste ta tag i sitt liv, för sin egen skull, men även för sina anhöriga som man, barn, syskon, föräldrar och vänner. 

Jag har varit i psykiatrins klor mer än halva mitt liv och jag har inte kommit till den punkt än då det riktigt jobbiga börjar. För jag har inte börjar bearbeta det jobbiga än. Det kommer, så fort jag får en psykolog. Min samtalskontakt jag har nu kan inte hjälpa mig på det sätt jag behöver.

Vi pratar om det jobbiga ibland, men han säger att han inte kan ta den biten. Han är inte någon psykolog eller kurator nämligen. Men jag står i kö. Jag går på DBT 5 dagar i veckan, jag ska börja på standard DBT som är 2 gånger i veckan.

MEN. Jag Kämpar mig fram. När jag känner att jag tappat kontrollen över mitt liv så söker jag mig till psykakuten, ibland får jag träffa en läkare men oftast har jag blivit inlagd inom slutenvården. Det är för att jag behövt det. Men åter igen, jag ger inte upp. 

Jag och Jonas har en framtid som vi vill satsa på och för att den ska kunna bli så ljus som möjligt så måste jag, förlåt – VI kämpa. Sen har jag min familj och mina vänner som oroar sig för mig. Jag bryr mig om dom. Sen har jag ju mig själv att tänka på. Jag måste väl få känna på hur det är att må bra?!!? 

Jag vägrar att ge upp. Varje dag tänker jag att jag vill ge upp DBT:n, men nej! Jag är glad att jag fått platsen, jag har fått lära känna underbara människor i gruppen, vissa kanske man kommer ha kontakt med efteråt, kanske inte. Det märks. Men att ge upp ligger inte för min natur. 

Jag har genom åren träffat många psykologer och terapeuter och många har varit stolpskott. Jag var 13 när jag sökte mig till BUP och först för 4 år sedan blev jag tagen på allvar. Då fick jag diagnosen borderline personlighetsstörning. För 1 år sedan visade det sig att jag även är bipolär (manodepressiv). Det har tagit många år innan jag hade möjligheten att få rätt hjälp.

Och nu när jag fått den, inte fan tänker jag då ge upp. Så nej, ni som mår dåligt, sök hjälp. Oavsett om jag känner dig eller inte så är du värd ett gott liv. Är du anhörig, så försök få den sjuka personen att ta sina problem på allvar. 

Nu menar jag Inte att man får skylla sig själv om man mår dåligt. Jag menar bara att man måste ta sina problem på allvar. 

Samhällets fördomar och knepiga kommentarer

 

Jag vill inte vara sjuk, jag vill klara av att jobba, jag vill kunna ha råd att unna mig saker, resa, ha råd att hälsa på min familj, orka ta hand om hela mitt hem, inte bara ett rum åt gången. Jag vill ha orken att ta hand om mig själv.

Träna, umgås med vänner, träna hunden, ha råd att ha en katt till, ha en lön, en egen inkomst. Inte leva på Jonas sjukersättning.


 

Men nu; ingen inkomst, inte ork att ta hand om mig själv, för all min fysiska kraft går åt till att orka med DBT:n, kämpa varje dag, mot ångest, svarta tankar, självskadetankar, panikångest, djupa depressioner.

Har inte träffat min familj på 2 år, för jag har inte råd att åka dit. Jag vill ha råd att köpa nya kläder, inte tvingas laga allt jag har, gå med lappade kläder och för små kläder.

Eller hur är det, ställer jag för höga krav? 

Min behandling som jag nu genomgår är faktiskt mer krävande än att jobba. Jo, jag har jobbat så jag vet. Jag har bara haft yrken som är fysiskt krävande.

Jag vet hur det är att ha en inkomst, jag vet hur det känns att kunna köpa kläder, ha råd att gå på café, köpa saker till mitt hem. Jag vet även hur det känns att orka städa hela lägenheten utan att bli så trött att jag måste vila.

Nu orkar jag inte mer än något rum. Livet är en ständig påminnelse om den kamp jag jobbar med. Jag har ständig ångest. Eller så är jag hypoman och då är man så uppvarvad att sömn är något man kan glömma.

Detta trots att man är trött till tusen, men sova går inte. Inga sömnmediciner hjälper. Men livet. Ställer jag för höga krav på livet?

Du som är frisk. Svara mig på detta. Har jag orimliga krav? 

Hjälper det verkligen mot allt?

Jag sover ju som en kratta trots mediciner. Jag har tagit upp det med min läkare inom psyk, men hen menar att det kommer bli bättre för jag går ju på BES.

Samma sak med min ÄS, den kommer också att bli bättre för att jag går på BES. Min ÄS, jag har den, tycker att det är jobbigt att äta, kräks inte så ofta men försöker desto oftare. Men, det blir bättre på BES. Säger läkaren.

Hen har en stark förkärlek för just BES-behandlingen och hen gör skillnad på standard-dbt och BES. Men än sover jag inte och nu har vi snart gått halva tiden.

Jag blir knäpp av att inte få sova. Det är hemskt. Men, jag vet inte vad jag ska säga eller göra. Jag kan inte ta nozinan för då gör jag ju knasiga saker. En extra propavan hjälper inte. Theralen funkar inte heller.

Imovane gör ju bara så jag somnar, men sen vaknar jag ju hela tiden. Hela tiden! Nå väl. Nu är jag vaken. Inte direkt pigg, men inte heller jättesömnig. Men jag kommer säkert att bli. Men det får vi ta då. För idag ska här fotograferas!

Det ska bli skoj! Ingen ångest ska få hindra mig!