Archives

En smula chock

Jag har ju min våg, en sorts hatkärlek och jag vägde mig i morse, kommer nu outa mig totalt. I vintras vägde jag 99,8 till mina 178 cm.

I morse visade vågen 73,2 och det betyder att jag har gått ner totalt 26,2 kg. Men problemet är att jag nu väger 73,2 och nu vill jag då ner till exakt 73.

Men, nästa gång jag väger mig, om vikten då pekar på 72,8 så kommer jag vilja ner till exakt 72. Sen snurrar det på samma sätt. Och jag vet att man inte ska ta BMI på fullaste allvar, men det är ändå kul att titta.

BMI-ändringen nu då, 
Från ett BMI på: 31,5
Till nu: 23,1

Så, jag vet att jag borde vara nöjd, men av någon anledning så är jag inte det och jag ser heller ingen skillnad, men jag lägger in 2 bilder – från då och från nu

Då - äckligt!!

Då – äckligt!!

I somras, har gått ner några kilon sen denna togs

I somras, har gått ner några kilon sen denna togs


 

Tappad kontroll

Skäms och är rädd, fasar för helgen men ser ändå fram emot den. Lisa kommer och det ska bli så kul, men det betyder att jag kommer bli tvungen att äta. Jag vet att jag börjar tappa kontrollen över allt igen.
Jag äter så lite jag kan, går fort när jag är ute med Dipp för förbränningen skull.

Jag väger mig dagligen och antecknar dag för dag. Kollar mig i spegeln och äcklas av det jag ser. Jag har kommit en bit på väg, har gått ner 20 kilo och gått från XL till medium i klädstilen men är inte riktigt nöjd än.

Har pratat med Bror om att sätta upp ett schema där det står när jag ska äta. Har som krav från min terapeut att jag ska äta Minst ett mål per dag, men jag misslyckas totalt.

Som igår, då åt jag lite glass (ångest) och idag lite cous cous men fick bråttom med att gå ut med Dipp och gick fort. Lever på kaffe och vatten. Kaffe förbränner och vatten fyller magen lite.

Får ont i magen när äter så nu vill jag inte äta för det. Jag vet att det inte är så konstigt med tanke på att jag inte äter som man ska. Har även pratat om att jag ska träffa en dietist men är rädd för den biten.

Det var länge sen jag hade såna här problem med maten, har haft det i perioder innan men inte som nu. Känner mig allmänt fet och ful, är dock övertygad om att jag skulle må bättre om jag var smalare, så jag kör på. En dag ska jag väl vara nöjd? Hoppas jag.

Så mycket som kom upp till ytan

Jag vågar inte släppa in henne – inte än, men jag lättade på trycket idag. Ja, hos terapeuten alltså. Hon var inne på mina sårbarhetsfaktorer och där står det bla saker som mat. Vikten av att äta rätt, detta för att inte trigga min ångest.

Men, Mat GER ångest, så varför äta när jag vet hur det triggar igång sjuka tankar? Ja, jag fattar att jag behöver näring, så långt är jag med men allt är så svårt. Fine, jag äter – antingen allt och lite till eller ingenting alls.

Nu är det dessutom varmt ute och då har jag noll aptit. Eller jo, fil. Men vem har råd att äta fil varje dag en hel sommar? Inte jag.

Andra fysiska sårbarhetsfaktorer är sömn. Men alltså, jag försöker sova men kan inte. jag sover inte hela nätter utan medicin, mer än de jag ska ta. Också en sårbarhet . piller.

Visst, jag kan förstå logiken i saker, men att leva upp till dom är inte det lättaste. Jag försöker verkligen men jag når inte hela vägen fram. Jag kan inte göra mer än att försöka. Jag gör det så gott jag kan men när jag inte lyckas så ökar mitt självhat, jag känner mig värdelös som inte klarar.

Jag kan inte ens klara de basala sakerna som att äta. Eller sova.. Jag kan inte men jag måste. Kraven gör att det blir ännu svårare och fallet är en krasch.

Jag berättade att jag numer gråter ofta. I smyg. Jag försöker gömma mig för Jonas även fast jag vet att han vet. En del av mig vill kasta mig i hans famn och få prata, men jag skäms över mina tårar. Känslor = TABU!

black_tears__large_msg_115549702784_xlarge

Man visar inte känslor, det är bara svaga som gråter. Det är väl så det är? Så, jag vill ha en kram när jag gråter, men ändå gömmer jag mig. Jag vill men kan inte. Eller kan jag? Kan jag gråta öppet, inför Jonas eller tycker han att jag är svag?

Dagens besök var jobbigt och det väckte mer känslor än jag kunde säga. Som grädden på moset så fick jag veta att nästa vecka blir inställd. Allt stänger och jag måste vänta nu i 2 veckor och idag var det 1 månad sedan vi sågs sist.

Denna gång 2 veckor. Alltså.. Give me a break. Om JAG uteblir så är det terapistörande. Men åt andra hållet, då är det okej? Eller har jag missat något?

Varför ska jag öppna mig mer, när man ändå inte får tala till punkt? Jag kommer bara hinna sluta mig mer – igen. Är det så det ska vara eller hur ska jag kunna öppna mig igen?

När vänder det? När kommer jag att få vind i segel, vind i rätt håll? När?

Jag berättade även att jag flera dagar i rad, i någon vecka – varit inne på att ringa till AKM. Ja, det är tankar jag haft men inte sagt till någon, även om Jonas säkert förstår, men jag har ju så vansinnigt svårt för att prata.

Jag vill bli sedd, men jag vill behålla osynlighetsmanteln på. Jag vill inte synas, men jag vill höras. jag vet, ekvationen går inte ihop. Jag vet, vet, vet.

Att veta är inte detsamma som att klara. Lyckas. Fixa. Det är inte lätt, men vem har sagt att livet är enkelt? En livsmanual hade kommit väl till pass. Men man kan inte få allt.

Någon som känner igen sig?

Som vanligt, jag är nere i en sjuk dipp just nu – riktigt jävla nere.. orkar inte prata med någon om det så jag limmar ihop masken så gott jag bara kan. Det jobbiga är att när jag mår så här så nästan längtar jag efter psyk, det gör jag alltid när jag faller.

depression_by_thirsty5_22223503

Självskadetankarna är sjukt höga och ångesten är hög. Kanske att allt blir värre med vetskapen om jag inte har en endaste tablett att ta vid behov, kan vara det som förvärrar ännu mer.

Det som också är konstigt är att jag brukar blomma upp på våren, det är min favoritårstid. Sommar och vinter är värst och det enbart för att mina utslag blir ännu värre.. Det var ju förra vintern som jag fick åka in på akuten typ 3 gånger på en vecka för allt satte sig i näsa och hals.

Men inget hjälper. Jag vet bara att jag ska undvika kyla och direkt solljus, något som är svårt.. Jag menar, ska jag sitta inne varje sommar och vinter? Men men… jag vet inte vad jag ska göra..

Men. Jag vill bara göra mig illa och ni vet alla på vilket sätt. Jag får inte falla, får-inte-falla. Så idag var det dags för DBT, något jag missade totalt för i min värld var det måndag.. Sy typiskt.. Men inte mycket att göra åt.

På fredag ska jag till min terapeut, något jag fasar för. Dels för att kemin inte klickar, jag har verkligen försökt, men det är svårt. Man klickar inte med alla, så är det bara.

Sen har jag slarvat med veckokorten, brukar alltid fylla i på datorn och sen föra över på kortet när det är dags. Men jag har glömt det… Skäms över det faktiskt! DBT-läxan har jag gjort, men jag måste ta reda på vad läxan är till nästa gång, så jag får ringa till teamet i morgon.

Nu lagas det mat här hemma och som omväxling så är det jag som står för det hela och jag är lika nojig Varje gång som det är kyckling. Jag är så rädd att det inte ska vara genomstekt… Sen vill jag inte äta kyckling, men nu har vi inget val.

Kyckling eller inget. Men, om 6 dagar kommer pengarna och då ska vi köpa hem en massa gott och denna gång kommer jag se till att vi köper hem frukt! Det är något jag saknar. Det är lättare att äta av någon anledning.. ni vet – matproblemen som skjuter i höjden!

Nå väl. Nu behöver jag psyk och av någon anledning så saknar jag att vara där 24/7 för då har man alltid någon att prata med när det blir jobbigt, nu är det fattigt på den biten och att sen ha en terapeut som det är svårt att prata med, då är det jobbigare.

Men, jag försöker. Det är allt jag kan göra


Jag känner mig så ensam. Så jävla ensam. Men jag vet att jag inte är det.. jag har en fantastisk man vid min sida, i alla dagar. Jag vet att han finns där och jag är så tacksam för att han vill leva med mig.

Jag har familj och vänner som finns där också, så gott de kan, jag veta att de inte alltid orkar och det förstår jag. Det har jag verkligen full förståelse för. Jag hade nog inte heller orkat. Men, jag vet att ni finns.

Dessa känslor. Jag säger bara det

Igår var en så där dag som var allt annat än rolig. Satt på golvet och skakade av ångest, pulsen slog fort, fort, fort så jag proppade i mig lugnande och sömntabletter och sen gick jag och la mig – då var klockan 18:30… Så, jag la mig ner, försökte verkligen tänka på andningen och hjärnan skrek elaka tankar om självskador.

Jag lyssnade dock inte, trots att jag var nära. Det var jobbigare än på länge och det blir bara svårare och svårare.. Men jag har pratat med Jonas om det och han har gång på gång förklarat hur rädd, ledsen och orolig han blir, för eftersom jag sällan är medveten om att jag gör det, att jag går in i som en bubbla så är han rädd att jag ska ha sönder en artär.. Då blir det bråttom in.

Så, jag försöker verkligen streta emot dessa känslor.. Så, istället för det så blir maten lidande – fortfarande. Jag klarar inte av att äta. Jag är hungrig, men det går inte. I natt vaknade jag dock och kände hunger och kunde inte stå emot. Så jag fixade havregrynsgröt…. trodde jag, men det jag i själva verket värmde var ärtsoppa.

Jag var så säker på att jag gjorde gröt, så när doften av ärtsoppa spred sig i lägenheten så blev jag minst sagt förvånad.. Det gick inte in i huvudet. Nå väl, jag åt i alla fall. En sen…? Frukost? Nå väl, bättre sent än aldrig.

Idag var det terapi, något jag var nervös inför eftersom jag skrev ett sms i tisdags om att jag inte tyckte att det kändes så bra så jag ville byta till Kristina – men icke! Den gubben gick inte. Man byter inte terapeut i första taget, så jag får kämpa vidare.. fas jag har jättesvårt att öppna mig för henne.

Men, det är väl bara att fortsätta – kämpa på. Men det som är så jobbigt är nog mycket det att på DBT:n så har vi Magnus och Kristina, terapin är med Ullrika och sen under utredningen hade jag Tobias. En människa jag saknar för jag har aldrig litat på någon inom vården som jag gjorde med honom. Han var så himla bra.

När kallelsen först kom och jag såg att jag skulle träffa en manlig, den känslan var allt annat än positiv, men redan första träffen så kände jag att jag hade hittat rätt. Det tog en kvart sen pratade vi om de allra starkaste hemligheterna.. Det kändes så konstigt, men skönt. Nu är det mest tufft eftersom jag måste lägga locket på igen. Har ingen att prata med om det nu.

Det ska vi ta under krisbearbetningen och först måste vi jobba på att hitta färdigheter jag ska jobba med när ångesten och ss–tankarna blir för starka. Det kan jag köpa till viss del. Men inte fullt ut.

Men, efter terapin åkte jag hem, var hemma en stund eftersom vi skulle på hemmapremiären i allsvenskan. Några av Jonas vänner bjöd oss, men vi kunde bara se första halvlek, sen blev oron och ångesten för stark så det var bara att inse att jag Måste hem. jag klarade verkligen inte mer.

hela dagen har varit jobbig. Mycket ångest och inre stress har satt sina spår, rent fysiskt. Mina utslag i ansiktet och hårbotten (pga DLE) har svullnat, blivit röda och kliar som fan, så nu måste jag smörja ansikte och kropp med kortison och hälla illaluktande vätska i hårbotten.

324954_10150511642799580_653469579_9067468_1152812132_oDessa utslag gör att jag känner mig riktigt ful, ångest över hur jag faktiskt ser ut, så då ökar utslagen och sen är man inne i en ond spiral. Jag är bara rädd att det ska bli så illa som det var sist jag verkligen fick ett skov, så hade jag i munnen, öronen, näsan, det kliade i halsen så då blev det en snabb ambulanstransport till akuten och alla möjliga provtagningar man kan ta.

Smärtan när läkaren grävde i näsan var hemsk. Anledningen till ambulans var eftersom det satte sig i halsen och då kan halsen svullna igen fort, så därför blev det bråttom. Det jobbiga med salvorna är att huden blir tunn och extra känslig mot solljus och det räcker oftast med att jag ska bli varm så blir utslagen värre.

Så att ha DLE på sommaren är ingen jag rekommenderar.. Så, jag håller tummarna för att det lägger sig fort, nu har jag inte varit symtomfri på länge så jag hoppas att jag får bli det snart. Riktig kyla är heller inte bra, bilden ovan är tagen i början på februari 2013 och det var en jobbig tid.

Men nu är nu och jag håller tummarna!

 

Kroppskomplex till tusen

Alltså, jag har börjat hänga mer och mer på Tumblr och kollar bilder – så gick jag in på Jonas sida och kollade vad för kul folk han följde, se om man själv kunde hitta något nytt, så följde han Britney Spears – någon vars kropp jag typ alltid velat ha! Och att han följer henne gör mig ingenting – det som dock stör är att jag valde att kolla hennes bilder och PANG så dök komplexen upp…

Jag som på något sätt lyckats tränga undan det hela – eller, det har legat i bakhuvudet och har gjort länge, och nej Jonas, du behöver inte sluta följa henne!!! Du följer vem du vill!

Men, varför, varför, varför skulle jag gå in och kolla bilder, hennes perfekta midja, DE benen, den rumpan, de brösten. Så varför ditt jävla pucko! Det var som jag skrev som kommentar i en blogg om en, tänker inte nämna kön för jag vill inte utlämna denna person, men personen är bulimiker och jag kan avundas dom, jag vill bara bli smal!

Ju smalare desto bättre – och här sitter jag, fet som en gris och ett BMI som tydligt säger överviktig.

bmi

Visst, jag behöber gå ner 5,8 för att inte klassas som övervikt, men jag vill ha ett BMI på max 22, men nu sitter man här och känner sig som en uppsvullen flodhäst.. Visst, på 1 vecka nu så har jag gått ner 1 kg och jo, det lönar sig att inte äta så mycket, det har jag märkt… Men, nu är det så att jag fortfarande räknas som överviktig och hur jävla bra låter det på en skala.

Typ NOLL – inte alls bra.. Jag vill bara gömma mig, igen men denna gång utan mat, bara leva på typ…? Blåbär? Nå väl. Nu skiter jag i detta inlägg och fortsätter att drömma om den perfekta kroppen.

Att man kan ha såna komplex, det är sjukt

Lösenordsskyddad: Maten

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

This entry was posted on 8 mars, 2014, in ätstörningar, mat. Ange ditt lösenord för att visa kommentarerna.

Ibland känner man sig extra välsignad!

Jag vet inte vad jag ska säga.. Inte mer än tusen tack för all hjälp!!


Annars. Pratar med fina Jackie på skype och bättre start på morgonen kan man knappast få! Tänk vad internet kan bidra till! Utan internet så hade jag aldrig lärt känna en sån fantastisk människa! Nackdelen då, det är långt till Hultsfred,, men jag ska dit när ekonomin tillåter.

Sen Jonas. Utan nätet så hade vi aldrig träffats. Samma med Lisa. Och Jazzy. Nätet är verkligen toppen om jag får bestämma!

Sen har jag mött en hel hög med massa fina människor, men dessa är något extra. Annars, idag är en ny vecka och jag har nyss varit och handlat, ätit en god frukost och planerar att snart göra min DBT-läxa. Det är ju DBT i morgon och jag oroar mig för det.. Min fobi förstör så otroligt mycket, så jag är rädd för bussen, det lilla rummet med så många människor. Detta är verkligen ett handikapp!

Men nog om fobier, det får mig bara att må sämre… Dagen idag blir lugn, är fortfarande helt slut! Kom ju i säng sent igår kväll för jag var så himla uppvarvad. Kroppen var trött med huvudet var speedat!! Och när jag är sån så är det ingen idé att ta sömnmediciner för då sover jag inte alls bra.

Det gjorde jag dock inte ändå, vaknade typ varannan timme så när larmet ringde i morse så var jag inte det minsta sugen på att gå upp.. Men upp kom jag, laddade kaffebryggaren det första jag gjorde, sen väckte jag Jonas för det var tänkt att han skulle följa med och handla, men han börjar bli ordentligt förkyld och har ont i kroppen och huvudet (HJÄLP MIG!!)

 

Tänk, det är Jonas som är sjuk men jag är den som är mest nojig.. Helt stört!! Men så funkar tyvärr jag. Jag borde ha vant mig, alltså, kommit över allt detta men det blir värre för varje år..

Nå väl. Nu ska kaffebryggaren laddas och sen blir det en soft dag, kanske ska kolla på film och bara slappa. Jag är sugen på Den gröna milen… eller Harry Potter-maraton vore heller inte fel… Eller The bourn identity som också är sjukt bra!! Men, först jag jag svulla havregryn som kommer bli som gröt i munnen och svälla – men det ska visst hjälpa mot halsbränna.. Så det är värt ett försök

Djupare tankar om djurrätt

En gång i tiden var jag vegetarian, gick sen över till vegankost. Började sen av någon konstig anledning till att äta kött igen, när och varför har jag inte en aning om. En stor fördel med vegetarisk var att jag gick ner i vikt, vilket var trevligt 🙂

Jag hänger en del på olika sidor om vegetariskt och blir mer och mer sugen på att återvända. Men mitt “problem” är att jag gör allt mer komplicerat än vad det är.. Allt från inköp till matlagning..

Ett annat problem, ett sorgligt sådant är att jag inte tål soja och jag älskar sojamjölk och glass som är baserat på soja. Rostade sojabönor ska vi inte tala om, det kan jag äta hur mycket som helst av, men min mage pajar totalt.

Sen är vegetariskt sjuk gott.. Jag älskar falafel, gjort på kikärtor för er som inte vet. Sen annars då.. Dagen har inte inneburit några direkta saker.. Har varit ute med Dipp, druckit kaffe, pratat med läkaren nyss. Hon satte ju ut Omeprazol och när jag ifrågasatte det så sa hon att hon skulle skriva ut recept på Pepcid duo. Så jag förstår inte egentligen varför hon byter..

Kanske för att Omeprazolen tappar effekt om man äter det för länge och det vet jag redan att risken finns, men kanske att effekten blir bättre om man byter sort, vad vet jag.. Men men. Ikväll ska Jonas på möte med Föreningen balans och jag åker till kyrkan.. Det är bra att kyrkan har aktiviteter ikväll så Jonas kan känna sig trygg med att jag inte ska göra något dumt.

Jag förstår hans oro på den biten eftersom jag fortfarande är ostabil i mitt mående. Jag har dock inte haft några ss-tankar på rätt länge.. eller typ  ? 1½ vecka kanske.. Kanske 2 tom. Men det är ju inte lång tid så då är kyrkan bra. Jag har dessutom inte varit där på länge så det känns bra att komma tillbaka.

Annars har vi inga större planer för dagen. Vi åker hemifrån 17:50, eller jag gör i alla fall…. Sen vet jag inte hur lång tid vi är i kyrkan.. Men jag går nog vid 20-tiden för då brukar mötena som Jonas går på vara slut, så åker vi hem samtidigt.

I morgon är det terapi, ska träffa min individualterapeut kl 13 och sen är jag åter ledig till på tisdag. Nå väl. Mina tankar just nu. Kommer nog dyka upp mer under dagen 🙂