Archives

Måste kämpa

Kan kanske vara triggande!!

Thinking-Remembering-Feeling-Pain-Crying-Funny-Health-Jokes-and-Safety-Quotes (1)

Folk säger det, kämpa, de säger hur stark jag är och att jag är värdefull och det betyder jättemycket att höra, men det är så svårt.. Kämpa mot demoner dygnet runt. Det är så tungt, jag måste bearbeta så mycket men det kommer inte räcka fullt ut.

Jag har ju min depression, unipolär tror jag på, mer än bipolär för jag har aldrig de hypomana faserna. Jag är bara fast i depressionen och de blir svårare för varje skov, de liksom.. Allt känns så hopplöst på något sätt.

Nu sitter jag här, kämpar mot tårarna, att gråta – då är man svag så jag får blinka extra mycket så de inte trillar fram. Men ja. Jag mår bara så jävla dåligt just nu. Jag vill fara runt och storstäda lägenheten, fixa naglarna och måla skåpet, för då känner man inte allt lika mycket.

Men alla säger att jag Måste tillåta att känna, men vem vill känna när man mår sämre än man själv tror? Jag sitter här, deprimerad till tusen, ångest, ss-tankar och tankar på det som är snäppet värre, vill inte ens skriva ut ordet, men jag tror ni förstår.

Jag ska inte göra det som är snäppet värre, är liksom rädd för döden. Dödsskräck och dödslängtan på samma gång, men rädslan är starkare. Igår så var längtan större och jag kände lite som att jag inte kommer bli äldre än 40 år.

Men jag måste, måste kämpa. Idag känner jag inte så, jag vill inte dö för jag har för mycket att förlora. Men ss-tankarna. De är jobbiga som fan. När de är som värst så känner jag doften av blod överallt och då är det riktigt jävla jobbigt.

Nä. Jag fixar inte. Jag ska ta lite lugnande och försöka sova. Måste. Tryggheten ligger där inne och snarkar lugnt, så om jag kryper nära honom under mitt kedjetäcke så kan jag andas lugnt, jag följer hans andetag, det är något som brukar fungera för mig.

Så jag smiter till sängen nu. Hoppas jag mår bättre sen när jag vaknar… Hoppas!

Fem tusen


Detta är inlägg 5000


Jag startade dagen direkt efter frukost för att ta en egentid med bara mig och kameran, så jag tog bussen till resecentrum och gick till Ramnaparken för att gå runt sjön, målet var att se en mandarinand på riktigt!! OCH, jag gjorde den. Klicka in på bilden så kommer du vidare till mer bilder som ligger uppe.

PICT1627

Det blev ingen lång promenad dock, 3 km på 1,5 timme så tempot var inte det högsta direkt, men det var kameran som bestämde och jag fick gilla läget. Fast jag klagade inte. Det var en fin förmiddag!

Väl på avdelningen så sa jag högt och bestämt att jag INTE skulle få någon förväntansångest, men nu – 5 timmar senare så har jag fått bollmassage, 2 stesolid och 4 lergigan. Så det gick inget vidare.

Men, jag har ändå förmiddagen i mig och tänker leva på den känslan ett tag till. Förutom mandarinanden så kom jag även nära sångsvanarna, jag ser bara knölsvan överallt. Visserligen har vi sångsvan i Viskan utanför oss, men jag har inte fått någon vettig bild

PICT1584

Men denna är jag nöjd med!! Så, fram till lunch så var det en toppendag, så nu ikväll får jag titta på bilderna och drömma mig tillbaka. Måste gå denna runda med Bror också, kanske rent av haffa Lisa när hon kommer. Längtar ihjäl mig efter henne!!

Men, nu ringde det på dörren och tidsmässigt så stämmer det med matvagnen.

På återseende!

 

Kan man krypa ur sitt skinn?

10952285_10152801605254580_439009372760167636_nDessa dagar, jag faller mer för varje sekund och ångesten kommer tätare och kraftigare för varje gång och det skrämmer mig. Inte mindre rädd blev jag när jag såg vilken läkare som jobbar denna vecka, nämligen han som skrev ut mig dagen innan julafton trots att jag inte var redo.

Så, jag antar att jag är utskriven senast fredag. Skulle inte förvåna mig ett dugg. Men annars, jag har mest sovit idag utom då jag rökt och tuggat Stesolid. Känns så.

Bad om att få prata med min kontaktperson innan och hen skulle komma om en liten stund och att jag kunde vänta på rummet. Efter 2 timmar får jag veta att hen varit fullt upptagen med annat under tiden jag väntade.

Hade hen inte kunnat be mig prata med någon annan? Nej, väljer att svara “jag kommer om en liten stund”

Denna dag har varit jobbig. Började med bollmassage och sen medicin, somnade – vaknade, åt, rökte och mer piller. Sängen, krama nalle och skaka.
Sängen nästan vibrerar känns det som, men det är bara min puls som slår.

Abstinens. Jag har en sån hemsk abstinens så jag vet inte var jag ska ta vägen snart.. Jag känner bara att jag skulle behöva lätta på trycket och få känna en äkta avslappning som jag aldrig lyckas nå på annat sätt.

Men jag har lovat. Lämnat in mina saker, men en del av mig ångrar mig fortfarande. Jag står inte ut, jag vet inte hur jag ska klara mig – men jag har lovat min man att inte skada mig på avdelningen.

Jag kan dock bara säga att jag lovar att försöka, för jag ska verkligen försöka klara mig. När jag blir utskriven så sa han att vi tar sekund för sekund. Men en del i mig skriker. Jag blir galen…

Så har jag en kontaktperson ikväll som jag inte kan öppna mig för och det är Väldigt viktigt att man pratar med rätt person, så det kommer väl sluta med att jag ligger här och kvider. Att öppna sig och få suckar och ett “Mmm” som svar känns inte så… Givande.

Men. Jag måste kämpa och det gör jag nog bäst under täcket med musik i öronen. Annars blir jag galen. Jag har bara en enda sak i huvudet nu. Eller ja, min fina familj, men annars – den falska vännen.

(Sen sägs det att hudvård är bra, men jag ändå får jag inte köpa allt på hyllan. *ironi*)

1506774_10152801202229580_6105659390541642214_n

Fan vad jag vill sniffa pälsklingar nu. Mattes hjärtan 

Föredetta självskadare

Den 21:a januari kom den senaste självskadan, det har varit mycket såna vid denna inläggning och jag har nu lämnat in alla mina rakblad.  Men så vet man ju om att det finns folk som lyckats sluta.

Jag har en förmåga att falla tillbaka efter ca 3 månader och nu siktar jag in mig på att klara det och unna mig något. Inte nödvändigtvis något som kostar något, bara en guldkant i tillvaron.

Men – ni som lyckats vara fria under en lång tid, hur länge har ni klarat er och Hur har ni gjort för att klara er? Vore intressant och peppande att få den typen av tips. Jag vill kunna sluta, men det är svårt när man tar till en gammal vana.

Sen som jag skrivit innan, 3 månader – dit klarar jag mig, sen faller jag så jag behöver en liten morot typ. Nu har jag att jag ska åka till Hornborgasjön, fast det är om lite mer än 2 månader.

Men sen, jag behöver något var 3:e månad att se fram emot, och det behöver inte vara sånt som kostar många ören. Det är bara en liten sak, något som får mig att känna en liten form av “belöning”.

Sen – jag har ju fått 5 mg Stesolid, men det funkar tyvärr inte längre och istället för att öka dosen så har de valt att jag ska lägga till 2 Lergigan + Theralen. Fick det härom kvällen och nog fan funkade det, jag tokslocknade.

Men jag kan ju inte ta den dosen när jag är ute på stan, så då tänkte jag testa 1 Stesolid och 1 Lergigan. Fungerar inte det så lägger jag till så jag tar 2 Lergigan.

Men hemma, kvällar, när ångesten är så stark och jag bara har självskador i huvudet, hur ska jag lyckas stå emot? Jag har ju bara psykakuten inom vården att luta mig emot. Jag vet inte när jag kommer få en terapeut eller liknande och det skrämmer mig.

Jag behöver hjälp och stöd – särskilt nu då jag slängt mina rakblad. Jag kommer vara extra skör och ha en jobbig tid som väntar. Men stöd – jag behöver stöd, jag har Bror, vänner och familj, men jag vill inte belasta dom För mycket… Vill inte. De ska inte behöva lyssna på mitt ältande om saker där de egentligen inte är direkt insatta.

De kan ju inte förstå varför jag tar till rakblad, så jag behöver någon som läst på om just den biten, någon mer som kan ge mig verktyg. Men, jag måste klara det. Måste!

936741_527251513977830_1190759944_n

Dagen jag bara vill glömma

Skulle till min terapeut idag, sen även in på pantbanken – igen! Fan vad förnedrande det känns.. Ni vet ju att jag har fått igenom min sjukersättning, men under tiden vi inte hade mina pengar så fick vi strunta i att betala vissa räkningar, så nu har vi dubbla räkningar på det mesta att tänka på.

Vi kommer att komma ifatt men det kommer ta tid, tyvärr.. Men, efter panten så åkte jag till Solhem och pratade med Ullrika och då visade det sig att jag inte kommer få någon terapeut som jag trodde.

Jag ska få boendestöd, sen hjälpen på psyk ska hjälpa mig att få bättre koll på ekonomin.
Depressionen och ångesten ska jag försöka kontrollera på egen hand och när de andra bitarna är under kontroll så kommer jag att få en terapeut.

Sen ska jag få hjälp med att sköta mina sårbarhetsfaktorer. Känns lagom spännande. Jag behöver en terapeut, jag vet ju bara hur det blir när jag inte träffar Ullrika på en tag, visst, jag känner inte att jag får några bra svar, men jag får i alla fall ur mig saker.

Men nu. Jag kommer att stå ensam. Jag vet inte hur jag ska klara det, jag vet verkligen inte. Jag har sån djup depression, mycket ångest som då även triggar igång mina självskadetankar.

Så det känns som att jag kommer ha massor att klara på egen hand. Men, efter det så skulle jag till apoteket för att se om jag har råd att hämta min medicin, men problemet är att den kommer kosta 1394:- och det har vi inte råd med.

Så, jag vet inte hur jag ska lösa det, vara utan Lyrica, Cymbalta och sömnmedicin.. de andra, visst är det utsättningssymtom, men de andra är riktigt överjävliga. Men mobila teamet sa att om det blir problem så kunde jag ringa till avdelningen och se om de kunde skriva ut medicin tills den 18:e.

Så jag får ringa dit senare eller i morgon. Just nu känns allt bara skit!! Bara fucking jävla skit!! Jag vill bara komma ifatt med allt, så vi kan leva så som vi trodde att vi skulle kunna göra så fort jag fick mina pengar, men det är höga räkningar som vi halkat efter med.

Till råga på allt så har det duggregnat idag, så nu är det inte snö längre, nu är det slask. Kul om/när det blir kallt igen, då blir det glasgata överallt.

Så nej – denna dag vill jag bara glömma. Glömma, sudda bort. Fan!

Exakt vad är det som händer?

Nu har jag fått sova 3 nätter i rad, jag har på egen hand hittat vad jag behöver för att sova. Så, jag vaknar på morgonen  på rätt gott humör, men redan vid lunchtid så händer det, jag känner hur depressionen kommer över mig.

Jag mår sämre och sämre och kvällarna är en ren pina. Igår gick jag och la mig 20:40 för jag orkade inte längre, jag står inte ut. Ångesten pendlar, inte så pass att jag behöver medicin, bara ibland.

Men depressionen äter upp mig. Jag vet inte vad jag ska göra, jag vet inte vad som orsakar allt, jag kan inte ta in saker på rätt sätt. Bror säger en sak men i mitt huvud så låter allt annorlunda, jag uppfattar allt fel vilket slutar med irritation och depressionen blir då värre.

Jag såg fram emot att träffa Ullrika idag, jag börjar sakta med säkert klara att öppna mig för henne. Det har bara tagit 10 månader. Men nu – jag försöker öppna mig och nu så pass att jag ser fram emot det hela.

Mycket får jag inte ur mig, men kanske att jag når dit. Men fallet, raset, trasigheten. Jag vet inte hur jag ska vända allt. Långa promenader och promenader med kameran får mig att glömma för stunden, men jag kan ju inte vara ute och gå all min vakna tid.

Men vad mer ska jag göra? Jag kommer inte vidare. Jag sitter fast. Tårarna är nära varje kväll. Jag står inte ut. Vet inte hur jag ska göra. Bara deprimerad. Så totalt. Bara trasig

19Sen en notis. Gå gärna in och läs Brors blogg, klicka på bilden nedan

 

Schysst ångestlindring i ren eufori

Fotboll!

En sport som jag alltid har tyckt om, brinner för sporten. Men lagen. I Italien är det Milan, Tyskland Bayern Leverkusen, Turkiet Galatasaray, England är det Manchester United.

Men svensk fotboll. Jag har liksom inte hittat rätt. Jag har varit på så otroligt mycket matcher, mest med AIK men jag var liksom… ingen direkt supporter på det sättet. Nu, när jag går på matcher med Elfsborg, redan då jag klev in på Borås arena så var känslan speciell på något sätt.

Fotboll, Allsvenskan, Elfsborg - AIK

Och nu, när klacken sjunger om hur de älskar laget så stämmer jag in i sången och kan Äntligen känna rätt känsla. Elfsborg, laget som fångat mitt hjärta på riktigt.  Idag var inget undantag.

Motståndet var just AIK så det var en extra speciell match på den biten, det var länge sen jag var så supertaggad som idag. Eller, 2012 kände jag det också, då SM-guldet hamnade i Borås, då hängde allt på målskillnad.

Vi visste inget om utgången förrän alla andra matcher den kvällen var klara, men när det stod klart att vi vann guldet, då, den känslan går inte att beskriva. Men dagens match.

Det märktes rätt snabbt att det var ett toppmöte, båda behövde verkligen en seger för båda slåss om det stora silvret. Men, ikväll var 1:a halvlek vår, passningsspelet gick inte att klaga på, Elfsborg fick till det och i 65:e minuten tog Elfsborg ledningen genom Simon Hedlund.

Andra halvlek så var det AIK som ägde bollen, det var hörnor och frisparkar och farliga situationer men de lyckades bara få in bollen en gång och det var då i 84:e minuten.

Jag kan absolut inte klaga på Elfsborgs backlinje, de och Kevin gjorde ett riktigt bra jobb och ett resultat som slutade 1-1 kändes ändå som en seger.

Jag fick en känsla av ångest som växte sig stark och jag tänkte ta Stesolid, men behövde inte det men att ha dom i fickan känns som en trygghet.

Men kvällen, jag är så vansinnigt glad att vi hade möjlighet att få uppleva det på plats. Allt för ofta så blir det webbradion här hemma men det går inte att jämföra. Fotboll ska upplevas på plats!! Det tyckte vi och 8275 andra.

Dålig publiksiffra med tanke på att det ändå var ett toppmöte och vädret gick inte att klaga på. Men i övrigt. Jag är nöjd! Mycket nöjd!

Bipolär, borderline & ångest

Städa, putsa, fixa, tvätta, damma – vad som helst, jag får inte sätta mig ner, får inte varva ner, får inte slappna av, det är då verkligheten kommer ikapp. Just nu, jag får inte dippa, inte än. Vi är två med feta dippen i hjärnan så just nu får jag sätta mitt på paus. Jag får vänta, bara lite till.

Suck. Inte för att jag måste hålla mig nu bara för att Bror har sällskap av den svarta hunden utan jag måste för mig själv, jag vill inte krascha. Vill inte. Jag vet ju just nu vad som skulle hända om jag tillät mig att slappna av.

b0bce8c745a0d6dd5732419b8d2f8d53Jag känner innerst inne hur jag mår men jag vågar inte släppa fram det, som vanligt men jag måste lära mig att tillåta känslan. Det är så här jag funkar och efter ett halvår så säger det bara pang och Avdelning 3 är ett faktum. Jag vill inte behöva hamna där, men för att slippa det så måste jag fixa att varva ner hemma lite oftare.

Det är därför min sömn är frånvarande, jag vågar inte slappna av och hur lätt är det att somna när man är spänd som en fiolsträng? Typ inte alls.

Men hur ska man göra för att Våga må dåligt, våga visa vem man är? Jag vet inte. Jag spelar teater just nu 24/7

Detta är min verklighet. Jag är rädd, rädd för världen, rädd för att känna. Hemma, med Bror är jag trygg, så himla trygg – men Inte på den punkten. Jag kan inte visa mig svag, svag – då ska man skämmas för man ska orka med så mycket.

Alla krav och måsten. Men, som idag. Upp klockan 07:00, fixa mig så jag är redo, åka till DBT som tar 2½ timme, till Erikshjälpen för att köpa mer kläder, in på Ica, hem, skulle bara tömma diskmaskinen och slänga in det som skulle in.

Det slutade med att fylla på den stora tunnan med hundmat, sortera skräp, dammsuga, torka golven och rengöra espressomaskinen. Allt för att slippa, slippa våga visa mig svag. Svag inför andra är min svaga sida. Jag måste våga hemma.

Visa mitt rätta jag oavsett hur jag mår. Men jag är rädd även för hur Jag ska klara sanningen, sanningen om min egen depression och ångest. Jag är i träsket nu men jag vägrar erkänna det, i skrift är en sak, men att tillåta mig att sätta mig ner och inte göra någonting alls mer än att finnas i nuet.

Men, jag måste pysa iväg nu. Måste fylla i mitt veckokort och sen? Sova. För att vara på säkra sidan så kommer jag ta Stesolid utöver min vanliga sömnmedicin.. Och JA! Jag vet mycket väl att Stesolid är starkt beroendeframkallande, men jag behöver dom. Annars står jag faktiskt inte ut.

Min senaste panikångest varade i 3 timmar. Sen var jag helt jävla slut, grät, hyperventilerade, skakade, la mig i sängen på ett normalt sätt men jag kröp ihop mer och mer för att tillslut ligga i fosterställning mot sänggaveln men en hund som gjorde allt för att nå mig.

Efter mycket om och men så började jag lugna mig lite, så Bror kom in med askkopp, cigg och tändare. Jag vet att man inte ska röka i sängen. Vi röker inte inomhus, men då. Jag var tvungen att röka men jag klarade inte att sätta fötterna i golvet.

Panikångest. Så fungerar den för mig. På 5 dagar lyckades jag få det 3 gånger. Inte lika kraftigt som den jag nyss beskrev, jag vill bara försöka förklara hur en sån dag i mitt liv kan se ut

Fullspäckad dag

Ångesten igår tog på krafterna minst sagt, hade svårt att somna men tog 3 Imovane för att komma ner i varv och även för att kunna sova. Sen gjorde jag tydligen i ordning yoghurt med äpple, banan och päron. Bror lät röran som blev stå kvar så jag skulle ha något att titta på när jag vaknade….

Nå väl, vaknade 12:20 och då fick jag fixa i ordning mig för 13:50 gick bussen till veterinären med Chips. Sen efter det så åkte jag hem, lämnade henne, åt lite snabbt, ut med Dipp och sen tillbaka, fast då var det Ica som ligger precis vid Vettis.

Så, handlade hem en massa snälla saker för magen. Vi har ju ätit rätt kasst för plånboken inte tillåtit annat. Men nu när vi väl har kunnat äta så har Brors mage kraschat totalt, så det blev en massa proviva, välling, riskakor och torsk.

En massa annat också, men just de sakerna är främst till honom. Jag köpte även bacon – mitt älskade bacon!! Så sjukt gott!!

Men nu, nyss varit ute på sista rundan med Dipp och ska nu varva ner i soffhörnet med boken, sen sova!! Ikväll vägrar jag ångest för jag orkar inte mer. Det tar på krafterna, just då rent psykiskt, sen efter så blir det mycket fysiskt också.

Det känns som att man har träningsvärk i hela kroppen och sen en grotesk trötthet, så ja.. Jag ska sova snart, lite uppvarvad än dock men det löser boken åt mig

På plats

På plats

Bryta och tunnbröd med messmör

Bryta och tunnbröd med messmör

10659326_10152481146779580_74812756264454445_n


 

Vad var det nu igen?

10696348_10152471246144580_5351378249897601473_nDagen i dimma. Minns knappt vad jag gjorde för en timma sedan men tidigare idag så tänkte jag att “det här måste jag skriva om sen”. Men jag minns inte vad? Kanske att det kommer…

Jag har knappt sovit i natt – som vanligt. Men när vi båda var vakna så ringde elektrikern för att fixa belysningen till badrumsskåpet och efter det skulle vi möta Daniel i stan för att sen rösta.

Så nu har jag gjort min plikt och det känns bra! Jag kollade valsedlarna 3 gånger så jag inte tagit fel, sen fick även Bror kolla en gång. Så nu kan jag inte valt fel. Sen skulle vi gå till svärmor, något som känns som en omöjlighet nu när de bygger nya vägen, gräver tunnlar, murar överallt och vältrafikerad rondell.

Men ja, vi kom fram. Så vi satt där rätt länge, jag smet upp till Netto för att handla lite till henne och sen åkte vi hem. Direkt in, ut med Dipp, hon hade varit hemma de 5 timmarna vi var borta.

Vi skulle åkt en timme tidigare hem men så klart missade vi bussen och på kvällarna går de bara en gång i timmen. Det är alltid på kvällar och helger man missar bussen – eller om man har en viktig tid att passa.

Sen har jag suttit med tanken på föreläsningen som ska förberedas och jag har fått ihop allt så nu ska det skrivas ut, markera vad som ska vara med, skriva om och formulera med mina egna ord.

Sen ska jag försöka få ihop mer stolpar så jag inte har för mycket text framför mig. Men ja… Jag vet inte hur det ska gå dock – men intressant tanke. Fan! Impulskontrollen igen. Hej, jag ska hålla en föreläsning och nu har en massa nappat på det och vill komma och nu har jag ingen återvändo.

Vad tusan har jag gett mig in på??? Nå väl, måste se var jag ska börja när jag fått ihop material så jag vet i vilken ende jag ska börja för att komma igång. Jag själv kan tycka att det är ett viktigt ämne, eller – viktiga ämnen, men jag måste sitta med detta nu, lite varje dag ska jag försöka.

Max 2 timmar/dag, så det inte blir för mycket korvstoppning (varför man nu säger så)..

Men, nu har jag tagit mina 2 timmar, alla bloggar är lästa och nu smiter jag till min hörna i soffan med boken. Känns skönt att ha fått börja med Concerta nu igen..