Archives

Den tuffa modulen startar

Nu är det dags, på riktigt. Eller inte just denna vecka, men modulen vi börjar med från idag. Vi ska alltså lära oss att acceptera kriser man varit med om. Alltså, det kommer bli vidrigt tufft att lyfta den biten.

PTSD message conceptual design

Hur gör man? Att på något sätt att kunna diskutera i gruppen men jag vet inte hur man ska göra utan att blotta sig själv för mycket inför alla. Det kommer att bli riktigt tufft men jag vet att det är nödvändigt.

Men dagen på DBT:n i övrigt kändes bra, gruppen alltså, den är så himla bra, men även dagen nu var tuff, jag var på väg att gå tidigare, men jag stålsatte mig och stannade.

Men dagens hittills bästa. Innan DBT:n startade så träffade jag sköterskan som pratade med min läkare igår och jag kommer att få tillbaka Risperdal och det känns som ett riktigt stort steg i rätt riktning. Så jag är Nästan redo att våga säga hej då till den destruktiva delen av mig och det känns underbart.

Visst, jag kanske kommer att falla men jag tror inte att jag kommer att falla lika djupt som nu den senaste gången och det är så bra. Så jag hoppas!! Tanken var att jag skulle ta de vid behov, men eftersom jag inte känner igen de tidiga tecken som uppstår så jag ska ta de dagligen till en början, sen trappar jag sakta ner och till sist blir det vid behov.

Så ja.. nu gäller det!!

risperdal

 

Läslusten är verkligen tillbaka

Tack Concerta, med de i blodet så kan jag äntligen koncentrera mig på saker och nu på kort tid så har jag läst 4 böcker och är nu inne på den 5:e boken och det är Stormblomma.

41DlboWei4L

Köpte den på Erikshjälpen för 5:- och det var verkligen ett lyckat köp. Den har fångat mig totalt och jag skulle lätt rekommendera den till andra – så, idag ska jag inte göra någonting, bara kolla nätet och läsa.

Inte samtidigt dock men jag tror att boken kommer uppehålla mig större delen av dagen, så ja.. Jag ville bara säga det 🙂

Snart är sommarlovet över

Sommaren har gått, inte än som så alltså, men just “ledigheten” från terapier. Men det känns skevt, sommaruppehåll, som om man är friskare på sommaren. Men jag fattar att de behöver semester men vi som behöver hjälpen behöver den året runt. Men det får gå ändå!

Sen en sak som jag tänkte på, i mitt inlägg där jag skrev om alla positiva saker i mitt liv, på det fick jag en kommentar av en som inte alls är insatt i hur det fungerar att leva med en borderlineproblematik och att ha bipolär diagnos;

“Men allting verkar så snurrigt, än mår Du skit, sen är allt underbart? Hur är det? På riktigt. Kanske Du måste ta tag i realiteten?”

Grejen är, vi med dessa diagnoser har mycket upp och ner i våra liv. Det svänger fort och jag har mer av den depressiva och ångestfyllda delen, andra har tvärtom. Det är liksom så vi fungerar, tyvärr!

Jag menar, vem vill inte må bra? Bipolär diagnos är det som förr hette Manodepressiv. Så, innan okunnigt folk kommenterar såna saker — läs innan ni kastar skit och okunskap. Det är liksom svårt nog som det är.

Om ni inte vill läsa eller ta reda på fakta – låt bli att kommentera. Jag är glad att detta har varit en bra dag för då kan jag slå ifrån mig sånt – det rör mig inte i ryggen! Hade det varit en sån dag som jag oftast känner av – då hade jag tagit det jättehårt.

Detta är bipoläritet:

Manisk fas

Vanliga symtom i den maniska fasen är

  • förhöjd sinnesstämning
  • ökat självförtroende
  • överaktivitet
  • irritabilitet.

Depression

Vid depression brukar man ha de flesta av följande symtom:

  • nedstämdhet
  • håglöshet
  • glädjelöshet
  • koncentrationssvårigheter
  • dåligt självförtroende
  • sömnbesvär
  • ökad eller minskad matlust
  • känsla av hopplöshet
  • minskad sexuell lust.

Och detta är borderline

  • Skräck att bli övergiven.
  • Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering.
  • Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild.
  • Missbruk av till exempel droger, sex, mat eller pengar.
  • Återkommande självmordsförsök eller hot om självmord och självmisshandel.
  • Kraftiga humörkast. Stark irritation, ångest eller depression som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Återkommande känsla av tomhet och leda.
  • Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den.

Så, detta är min vardag. Jag kan inte göra så mycket mer än att försöka tänka att “det blir bättre” För jag vet att det kommer bra dagar men jag är även medveten om att dipparna blir jag inte av med, ångesten likaså.

Det blir bättre efter terapi och rätt medicinering. Borderline kan skrivas av – det är vanligast men bipolär, det är något jag kommer få leva med. Jag har blanddiagnoser och så är det.

Borderline och PTSD kommer avskrivas efter lyckad terapi. ADD och bipolär kommer jag alltid att vara, men med mediciner som är rätt för mig så kommer jag att lära mig att hantera livet på ett annat sätt än jag idag kan.

När jag mår som sämst så har jag ångest med psykotiska inslag och det är oftast då jag självskadar, jag är inte medveten om att jag gör det förrän det är för sent. Och det under borderline som är markerat med fet text – det är dom bitarna jag måste jobba extra hårt med.

Så, det är en del av mig, välkommen till mitt liv

 

 

 

Bristen inom psykiatrin

Något jag tycker är förjävligt, psykiatrin är tyvärr ett skämt, på Solhem där jag går finns det 3 läkare och alla går på semester samtidigt så vi står utan möjlighet att träffa någon läkare på 2 månader.
Jag måste göra en ny ansökan om sjukersättning, få ett nytt intyg som sjukskrivning och jag ska börja med Concerta men jag måste träffa sköterskan först för att kolla blodtryck, puls och blodprover men där är det stopp för det finns ingen läkare förrän i början på april.
Det är inte första gången sånt händer…

hämta

 

Jag ska få träffa läkaren dock på onsdag men där kan vi inte prata om concerta men resten kan jag göra för sköterskan har fullt upp. Jag ska även prata om lamotrigin som jag anser inte fungerar så antingen höja dosen eller byta medicin. Jag vill inte byta medicin dock för jag är rädd för biverkningarna.

Det är inte första gången vi står utan läkare. Så i sommar betyder det, ingen läkare, ingen DBT och ingen terapi. Hur ska jag klara det när jag knappt klarar 2 veckor?? Det skrämmer mig för jag vet hur jag mår nu – hur dåligt jag mår och sen vara utan all form av kontakt inom psykiatrin.

Jag blir rädd. Känner mig uppgiven. Visst, jag fattar är de måste ha semester, men jag förstår inte hur läkarna får det samtidigt. Jag tycker att de borde dela på det så det alltid finns någon att vända sig till, men det är tydligen för mycket begärt.

Jag som har sjukt höga ss-tankar, hur ska jag fixa det när jag inte har någon att prata med? Ss-tankar och svårare tankar än så – vill inte skriva ut vad men ni fattar, jag vill bara inte sätta ord på det.

Om 3½ timmer ringer larmet för jag ska upp till DBT och det känns bra, jag trivs med både grupp och ledare. Den ena ledaren vill jag ha som individualterapeut, men jag får inte byta. Jag har tagit upp det sammanlagt 5 gånger. 3 med hon jag har och 2 på henne som jag vill ha.

Men jag får bara höra att man inte byter i första taget. Jag kan få byta när jag börjar i fas 2, men hur ska jag komma ur fas 1 om jag inte kan öppna mig? Om jag inte öppnar mig så ventilerar jag mig inte och då kommer jag inte att komma vidare.

Jag måste lära mig att öppna mig, men jag kan inte. Något klickar inte. Jag skulle vilja ha han som gjorde min NPU men eftersom han inte är någon DBT-terapeut så får jag inte ha honom men en av ledarna, hon inger förtroende, stabil och känns som mer erfaren.

Hon jag har nu, det känns som att hon är helt ny men hon har tydligen varit DBT-terapeut i 7 år men ändå känns det som att hon är osäker i sin roll.

Men, det är bara till att bita ihop..  Jag vet dock inte hur men det måste gå… Men men, nu har jag berättat det. Nu ska jag försöka bli trött så jag kan somna om. Klockan är 03:40 och jag är typ pigg. Så jag vet inte vad jag ska göra.

Kanske ska kolla på Ice age eller så. Den är rolig tycker jag. Har alla 3, fick dom av en vän när jag fyllde år. Men ja. Så är det.

Gav upp tidigt

Söndagskvällen – 19:30, det var då jag tog nattmedicinen och några zyprexa, allt för att dagen skulle ta slut. Jag orkade inte. Jag mår skit. Men nu, måndagsmorgon, klockan visar 07:10 och jag har varit uppe 1 timme.

Tomhetskänslan är stark. Jag ringde till DBT-telefonen igår för att fråga om måndagstiden fortfarande finns kvar, men telefonen var avstängd. Om det nu finns en DBT-telefon, varför är den avstängd så tidigt?

Men, jag somnade en timme i soffan men vaknade efter en timme!! Trots medicinerna. Började då att vika tvätt och sortera kläderna som står i påsar, såna som är trasiga. Rensade även ur tjocka tröjor så vi kan bära ner de tillsammans med vinterjackorna i källaren.

Känns skönt att vintern är långt borta. Snö i all ära, men det blir så slabbigt i lägenheten då. Men vintern är vacker, en perfekt vinterdag, kallt, snö och fint väder, soligt liksom. Jag gillar egentligen alla årstider utom den mörka hösten.

Men men… Måndag. Jag skulle behövt en tid till terapeuten idag, jag ångrar att jag tackade nej till en tid idag. Jag var ju där i fredags och jag tyckte att det skulle bli för tätt inpå. Men nu, jag skulle verkligen behöva den.

Jag skickade först ett sms där jag frågade om tiden finns kvar men då jag inte fått något svar på 2 timmar så ringde jag och det var då jag märkte att telefonen var avstängd. Funderar på att ringa vardagstelefonen om en stund, se om tiden finns kvar.

Jag behöver prata, även fast jag vet att jag inte kan prata med henne. Jag måste klara att öppna mig. Annars får man ingen hjälp. Ingen.

Svårigheterna som styr

Dagen, den som startade i kaos. Ångest och ilska. Ilskan bottnade i min ångest, ilskan för att den tar över mitt liv, ilska över hur mycket jag hatar ångest och depression. Ilskan över att inte kunna förklara för folk så att de förstår.

Jag vet att det är svårt för omgivningen att förstå en sån sak och det är därför jag vill kunna förklara på ett sätt som gör att folk kan sätta sig in i mina svårigheter. På facebook gjorde jag ett test som visade att jag skulle bli ingenjör och då skrev jag en kommentar som “vem betalar utbildningen?”

Fick svar då om att det är gratis att läsa på högskola men vad jag vet så kostar allt, terminsavgifter, studentlitteratur, försäkring som man behöver och eventuella studieresor/besök. Så nej, det är inte gratis.

Jag har heller ingen gymnasiekompetens och att läsa på distans är inget alternativ för mig för jag Behöver en fysisk lärare. jag kan inte sitta över nätet. jag menar, hur ska jag läsa en kurs på distans när inte ens Jonas kan förklara när han sitter på andra sidan bordet?Jag vet vad jag vill men mina koncentrationssvårigheter stör mig.

I tisdags skulle jag träffa sköterskan för att ta prover och sånt för att se över mina möjligheter att börja med Concerta för att hjälpa mig med min ADD. Jag har många av mina svårigheter  som har att göra med mina diagnoser.

Och nej, jag vill inte skylla allt på diagnoser – jag är bara realistisk och vet att många av mina svårigheter bottnar i mina sjukdomar.

BORDERLINE

  • Skräck att bli övergiven.
  • Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering.
  • Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild.
  • Missbruk av till exempel droger, sex, mat eller pengar
  • Återkommande självmordsförsök eller hot om självmord och självmisshandel.
  • Kraftiga humörkast. Stark irritation, ångest eller depression som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Återkommande känsla av tomhet och leda.
  • Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den.
  • Kortvariga paranoida (överdrivet misstänksamma) föreställningar.

ADD

  • Ofta misslyckas med att ge stor uppmärksamhet på detaljer eller gör slarvfel i skolarbetet, arbete eller andra aktiviteter
  • Ofta har svårt att behålla uppmärksamheten inför uppgifter eller aktiviteter spela
  • Ofta verkar inte lyssna på direkt tilltal
  • Ofta följer inte igenom på instruktioner och misslyckas med att genomföra skolarbete, sysslor, eller uppgifter på arbetsplatsen (nej om oppositionellt beteende eller inte förstår instruktionerna)
  • Ofta svårt att organisera uppgifter och aktiviteter
  • Undviker ofta, ogillar eller är ovillig att utföra uppgifter eller aktiviteter som kräver mental uthållighet (t.ex. skolarbete eller läxor)
  • Tappar ofta bort saker som behövs för uppgifter eller aktiviteter (t.ex. leksaker, läxmaterial, pennor, böcker eller verktyg)
  • Ofta lätt distraherad av yttre stimuli
  • Ofta glömsk i dagliga aktiviteter

BIPOLÄR TYP 2

Manisk fas

Vanliga symtom i den maniska fasen är

  • förhöjd sinnesstämning
  • ökat självförtroende
  • överaktivitet
  • irritabilitet.

Ibland minskar också sömnbehovet. Andra symtom kan vara att man gör vidlyftiga ekonomiska och sexuella utsvävningar. Om man inte får behandling kan det leda till att man blir aggressiv, orolig och omdömeslös. Det kan ibland gå så långt att man måste gripas av polis och tvingas till psykiatrisk vård.

Depression

Vid depression brukar man ha de flesta av följande symtom:

  • nedstämdhet
  • håglöshet
  • glädjelöshet
  • koncentrationssvårigheter
  • dåligt självförtroende
  • sömnbesvär
  • ökad eller minskad matlust
  • känsla av hopplöshet
  • minskad sexuell lust.

Om depressionen djupnar kan man få självmordstankar. Det är viktigt att söka vård, eftersom symtomen kan förvärras om man inte får behandling.


Dessa diagnoser är de som stör min vardag mest och det är sånt som gör mig så frustrerad över att inte kunna formulera mig rätt. Det är även så att det bipolära och min ADD kommer kräva medicinering för resten av mitt liv.

Det är inget jag kan träna bort. Medicinerna kommer göra att symtomen kan hållas på en rimlig nivå, en sådan som gör att jag kan fungera. Så, det var inte detta som inlägget skulle handla om egentligen, så jag slänger in ett nytt inlägg.

Ångest av sveken

Svek. Skam. Smuts – det som inte syns finns inte.

1526549_444292639004454_70859444_n

Det är så jag upplever verkligheten. Nu kanske det inte är så folk menar, men det är så Jag upplever saker. Och vad Jonas försöker säga så gör det inte saken mindre trolig, mina känslor är mina och jag har rätt att känna som jag gör.

Jag ville sluta ljuga, sluta ha den där stenmasken för mitt ansikte. Jag trodde att det var okej att visa vem man är – på riktigt. Men att erkänna att man inte har en synlig sjukdom så är man  inte sjuk på riktigt.

En sjukdom måste Synas. Man ska se ett brutet ben, man ska se en människa utan hår, man ska se ärr efter operationer som bevisar att man varit sjuk – på riktigt.

Jag har mina ärr, inte för att jag har en fysisk sjukdom. Många verkar tro att man självskadar i syfte att vinna uppmärksamhet. Men tror folk på fullaste allvar att man väljer en sån sak för att få uppmärksamhet?

Om jag vill ha uppmärksamhet så kan jag ställa mig på torget och skrika. Jag försöker att inte visa mina ärrade armar, ärr som kommer efter att ångesten varit så stark så man inte vet var man ska ta vägen.

Allt handlar då om att fysisk smärta gör att man “glömmer” ångesten, det är lättare att handskas med något man ser. Att söka hjälp för att man självskadat och behöver sys är något man gärna inte gör.

Jag har många ärr som jag egentligen skulle behövt sy eller limma. Men jag skäms över mig själv, jag skäms över min ångest och jag skäms för att jag mår så pass dåligt att rakblad är min utväg.

Jag sitter varje dag med en ångest som är så vidrig att jag bara vill skära sönder mig totalt. Men jag får inte. jag får inte skära, jag får inte drick, jag får inga tabletter som lindrar.

Jag står ENSAM!! Jag får ingenting. Jag tror inte att någon, som inte varit där – kan förstå hur jävla ont det gör. Att må så fruktansvärt dåligt men inte har något att lindra det med.

Det vore lite som att man kommer in på akuten med ett brutet ben och ger patienten av Alvedon och säga att “nu kan du gå hem, kom tillbaka om det blir värre”

Det är så det känns. Att inte ha något som hjälper. Alla “mina” metoder är inlåsta. Jag får inte fysiskt skada bort min ångest, jag får inte lindra den med alkohol, jag får inte de där magiska tabletterna som faktisk hjälper. Jag får ingenting och det gör så jävla ont!

Tänk om folk kunde få låna mina skor och min ryggsäck i en månad, då skulle kanske den personen förstå hur jobbigt det är. Det är allt annat än kul. Jag önskar mig frisk, men just nu är det så att jag aldrig kommer bli frisk.

Visst, vissa diagnoser kan jag arbeta bort, med det bipolära och min ADD kommer jag få leva med.Jag kommer alltid få äta mediciner. Mediciner mot alla svängningar, toppar och dalar, men just nu får jag inte de tabletter som hjälper mot ångesten.

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag mår så jävla dåligt. ÅNGEST!

jag skulle ljuga om jag säger 
jag aldrig tänker på döden
är det den enda utvägen?

Förlåt om jag verkar bitter, men jag är bara ledsen. Idag är en sån dag

 

När ångesten äter upp hål i min själ

Ensam. Ångest. Mörkrädd. Behöver sova men vågar inte. Vågar heller inte vara vaken, ångesten är för stor och rädslan för mer mardrömmar skrämmer mig. Jag har ingen att prata med, Jonas sover, djuren sover, terapeuten hör inte av sig och ja… listan kan göras lång just nu.

2013862049158970864785_sbig

Jag mår så fruktansvärt dåligt och jag är rädd. Rädd för mig själv och mina tankar och känslor. Har bara 2 saker i huvudet nu och det är smärta och piller. Så starka känslor, så jobbigt.

Jag får verkligen inte falla men hur gör man när benen inte bär och ryggsäcken är för tung? Jag vet inte. Jag har varit här så många gånger förr men jag vet fortfarande inte hur jag ska orka kämpa.

Jag önskar jag hade svaren, jag önskar jag visste. Jag önskar jag orkade. Men allt är tungt och jag vet inte varför. Jag ältar det senaste sveket. Innan det samtalet så var jag på väg ner och det gick fort, men efter samtalet så kraschade jag totalt.

Jag minns så tydligt hur jag satt på golvet i min ensamhet, på Ica och grät. Smärtan var enorm. Jag kan inte för mitt liv förstå vad jag har gjort för fel. jag kan inte förstå. Kommer jag kunna förlåta? – Nej, jag tror inte det. Tyvärr..

Ångest. Tappad ork – Min verklighet. 

Upplyftande kommentarer

Jag är ju väldigt öppen med mitt liv, mina diagnoser och min bakgrund. Detta väldigt mycket för att jag själv kände en enorm lättnad när jag mådde som sämst och hittade bloggar där folk skrev om psykisk ohälsa, det fick mig att känna att jag inte är ensam.

Först läste jag bara bloggar men så valde jag att starta en blogg, dels för att jag ville kunna vara till hjälp för andra som mådde dåligt men även för vänner och anhöriga till de sjuka. Men även för att jag skulle få sätta ord på hur jag mår.

Jag kan inte prata, det är inte min grej. Börjar lära mig att prata med Jonas och sakta men säkert så börjar jag öppna mig för min terapeut.

Men, sen jag började blogga så har jag fått massor av fina kommentarer men sen dyker det upp riktigt kränkande och dömande kommentarer. De första åren så publicerade jag dom och tog åt mig enormt mycket.

Men så en dag så kom den allra finaste kommentaren jag någonsin fått!
Det var en gång för länge sen en kommentar i bloggen från en uppgiven kvinna som hade en son som var 2 år yngre än mig, han hade liknande besvär som mig och hon kunde inte förstå och sonen var väldigt inåtvänd men min blogg hade varit till stor hjälp för att förstå så det kändes underbart att få en sån kommentar.

Det är den jag tänker på när de elaka kommentarerna dyker upp, det var en sån kommentar som gjorde mig tårögd, det kändes så himla bra att få sån uppskattning för det jag skriver.

Sen idag kom en kommentar från Inger som tycker att jag skriver så pass bra så hon tycker att jag ska försöka skriva en bok om mitt liv. Det är en tanke jag haft länge, men samtidigt så är jag rädd för att lämna ut familjen för mycket.

Jag skulle dock kunna använda mig av ett pseundrom, kanske lägga lite bilder men inget där folk kan förstå att det är jag som skriver. Men jag vet inte. Eller, jag har inte tänkt på det länge, det var först när jag träffade Jonas och han sa att han höll på med en bok.

Då blev jag nyfiken på tanken. Men jag är för rörig i huvudet för att få en röd tråd. Kanske blir det bättre när jag får min ADD medicin. Så jag får ha det liggandes. Men om jag skulle skriva så kan jag tänka mig att det svåraste kommer vara att hitta en bra början och ett bra slut.

När man väl börjat skriva så tror jag att resten flyter på, i alla fall på ett lättare sätt.

Nå väl, idag mötte jag upp Jonas inne i stan och vi flanerade runt, åt varsin mjukglass, satt i solen och hade det bra! Jag njöt verkligen och jag har nu haft 3 dagar i rad där jag känt mig stabil Nästan hela tiden.

EGO

Vi satt vid vår bro, tittade på en ensam skäggdopping som simmade runt och plötsligt dök han ner och var borta länge och sen dök han upp långt ifrån där han dök ner. Det är så roliga fåglar det där.

Nå. När vi hade glassat runt och tittat på folk så handlade vi innan det var dags att åka hem, Jonas fixade kaffe och jag tog den underbara svartvita filuren och tog en kvällsrunda, ska ut en kortare runda innan jag ska sova.

Men. Jag har njutit. Haft en bra dag. Känt mig nöjd med mig själv, jag har kunnat se de fina dragen som finns i mig. Fick 2 kommentarer på ena bilden som jag tog, en på facebook och en på twitter. De båda såg likheter mellan mig och Sinead O´connor, särskilt över ögonen.

Jag och Sinead

Ilska, oro och destruktivitet

Ilskan bubblar och de destruktiva tankarna är jävligt höga just nu. Jag blir nästan rädd för mig själv. Är dock för bra på att hålla masken och för dålig på att prata, så väcka Jonas vill jag inte göra.

Jag menar, varför ska jag väcka honom, säga att jag mår skit , men inte säga något mer? Det känns onödigt på något sätt – så nej, han får sova vidare och jag får fortsätta kampen.

Men, ilskan försvann ett tag, eller den byttes ut mot extrem oro!! Chips var spårlöst försvunnen, jag kollade “kontoret” där hon brukar ligga, antingen i stolen eller på sängen. Ingen Chips!

Kollade stora garderoben, om hon blivit instängd, ingen Chips! Jag kollade i sovrummet både sängen, Dipps säng och under sängen. Ingen Chips! Sen kom jag på att balkongdörren varit öppen och att jag stängde den inte långt innan jag undrade var hon var.. Älskade katten, ensam på balkongen! Men nej, ingen Chips… DÄR kom den riktiga oron!

Jag gick ut på balkongen och ropade på henne, tänkte om hon låg i buskarna, för det gjorde hon för något år sedan då hon ramlade ner från köksfönstret. Men, jag stod där och ropade men inte en tillstymmelse till katt.

Så jag tog på mig tofflor och morgonrock och på darriga ben så tog jag trapporna ner för att leta, men jag gick ett varv runt huset, kollade i alla buskar men hittade inte henne.

KONICA MINOLTA DIGITAL CAMERA

Så jag tänkte att hon kanske bara syns om man går ner på gatan, där även trafiken går.. Så jag rusade upp, slet fram mina byxor och då! Då fick jag se att garderobsdörren stod på glänt… Och ja, där bakom Jonas byxor tittade en nyvaken katt fram. Älskade katt! Inte skrämmas så ♥

Men, när jag väl hittat henne så var jag lugn.. Till för en stund sedan, då exploderade allt.. Så nu sitter jag här med samma tankar och känslor som innan jag började leta efter Chips. Fast ännu starkare.

Jag vill medicinbomba mig, men jag är för uppe i känslan nu och somnar jag nu så kommer jag sova uruselt så jag måste lugna ner mig först. Hur lång tid det tar vet jag inte. Det återstår att se. Gäller nu bara att jag klarar att hantera detta själv. För nej, jag väcker inte Jonas för att inte säga något.

Så. Kampen fortsätter!