Archives

En tanke till rutiner

Jag har ju pratat om att jag måste få in fasta rutiner till träning/motion för att komma igång, se svart på vitt att det är så här jag ska komma igång. Så här är det, vad tror ni, verkar det rimligt?

IMAG1135

Säg gärna vad du tycker och tror… Det skulle uppskattas, extra mycket av er som redan har rutiner och hur ni tror som en start? Som jag skrev innan (tror jag) så började vi ju stenhårt förra vintern, då var det minst en powerwalk varje morgon på minst en timme.

Nu tänkte jag börja med det 3 gånger/veckan, 2 vila och 2 saker som inte tar så lång tid som jag dessutom kan göra hemma. Det tycker jag kan verka vettigt, men jag vill gärna ha er åsikt också.

Borde ha mer rutiner också, på saker som dock inte rör träning, utan mer tid som inte spenderas vid datorn, för det är så lätt att fastna där. En dag om dagen som jag tar en sakta promenad med kameran, inte någon viss sträcka bara att gå dit jag vill.

Jag har ett ställe jag vill till, där jag måste ha lite kamouflerade kläder för jag tror att jag skulle kunna få bilder på både älg och rådjur plus fin miljö. Den biten skulle nog bara vara svårt att ta sig ut, men när man väl är ute så känns det kul.

Men bortsett från allt sånt, jag har sovit som en kratta sen jag kom hem och utöver nattmedicinen igår så tog jag även 2 Stesolid, men jag har ändå vaknat en massa. Jag fattar inte, jag tar 100 mg Propavan och 15 mg Imovane, men ändå får jag inte sova.

Vet inte vad jag ska göra för att få sova. Jag måste prata med min läkare om det. För detta håller inte i längden. Hade Nozinan förut, men visserligen “sov” ja, men jag var uppe och lagade mat i sömnen – riktig mat alltså, som innebar både knivar och varm spis.

Smidigt förvisso, för jag gillar inte att laga mat, så att vakna på morgonen, titta in i kylskåpet och se att kvällens middag var fixad kändes rätt bra :p

Nå väl. Det får räcka för nu. Återkommer senare

Att behålla motivationen

Vikten, att gå ner i vikt, behålla vikten och göra det på ett bra sett. Igår tog jag en powerwalk på 45 minuter, idag tog jag en på nästan 2 timmar. Men ja, det är typiskt mig, börja hårt och sen tappa motivationen.

motivational-quotes-1

Men hur börjar man lagom? När det känns minsta lilla motigt, hur finner man orken att gå ändå? Jag vet ju att vi körde en powerwalk varje morgon på minst en timme då vi startade W8-fight, men jag minns inte hur lång tid det tog innan det blev som en naturlig start på dagen.

Jag måste hitta bra vägar att gå, för de jag hittat är långa, eller – den kortaste är 3,5 km och den längsta är 9,6 km. Men att hitta nya vägar känns viktigt, jag har nu 4 olika rundor, men den ena skulle jag behöva gummistövlar för att gå nu, vilket inte känns så lockande att gå 7 km i gummistövlar.

Sen att gå samma väg varje dag känns tråkigt, plus att det blir roligare för Dipp att gå lite nya vägar. Sen skulle jag behöva gå ensam också, eller med Bror, men utan hund för då kan vi prata på ett annat sätt.

Av någon anledning så pratar vi “bättre” om man säger när vi går, men minsta lilla vi pratar när Dipp är med så passar hon på att göra saker som vi inte direkt uppskattar plus att hon lättare drar iväg om vi inte har full uppsikt över henne. Plus att man kan passa på att ta en massa fina bilder.

Ena vägen, där har jag sett till räv 2 gånger och det vore kul att få på bild. Men motion och motivation, hur gör ni? Känns det vettigt att köra på varje dag från början eller ska man kanske “mjukstarta”?

Fan, jag måste ju gå ner i vikt, dessa kilon som jag la på mig som inlagd är Inte kul och jag måste bli av med den vikten som jag gick upp. Jag vill kunna variera min träning med mer än promenader, men har inte råd med gym, plus att gym inte är min grej.

Burpees i all ära, men grannarna under skulle nog undra vad vi pysslar med, squats gjorde nytta men mitt ena knä uppskattade det inte alls. Plankan kanske, men mer?

Nå väl, jag ska försöka hitta på något mer, men tar gärna emot tips av dig

Summering och planer

Jag tänkte skriva en rad eller två om 2014, vad det inneburit och vad som hänt. Det har varit ett mycket tungt år. Träffade Tobias och skulle då göra en neuropsykiatrisk utredning och då fick jag veta att jag har ADD.

När året började så var vi med i W8-fight och tränade med ett gäng människor plus att vi skulle ta minst en powerwalk/dag och innan frukost. Det gick bra, lite segt att komma igång första veckan, men sen flöt allt på.

Började i DBT i februari och gick till december. Jag har haft min individualterapeut som försökt hjälpa mig gällande självskador och sen kunna komma till krishanteringen. Men jag lyckades inte ta mig ifrån självskadorna som vi hade önskat, så vi kom aldrig till någon krishantering.

Hela året, men undantag för några dagar lite då och då så har livet varit tufft, mycket ångest och i princip bara nere i depressionsträsket. Har slutat med inläggningar varav en då min läkare fixade en akuttid till AKM och då åkte jag in direkt.

Jag försöker kolla igenom bloggen om vad som har hänt i mina dagar, sång som har fått tiden att kännas lite bättre och jag kan säga så här, alla skogspromenader bara in i skogen eller ner mot någon sjö. Sånt får mig att må bättre.

Samma sak med fotboll, även fast jag har svårt med mycket folk och dessutom människor jag inte känner, men är jag på Borås arena så släpper allt!! Världens bästa terapiform.

Sen får jag dock ångest efteråt för jag förtjänar inte att ha det bra i min lilla hjärna… ska väl komma ifrån det tänket hoppas jag. Så detta år har varit ett riktigt tufft år, men jag hoppas att 2015 kommer att bli ett bättre år

Så, det jag tänker på inför detta år, först fokuserar vi på att bli av med alla dubbla räkningar som vi dragit på oss under den tiden då vi bara hade Brors sjukersättning, dagarna är riktigt tuffa än på den biten, men i mars Bör vi vara ikapp.

Då ska vi slänga undan pengar så vi kan åka till Gnesta och även spara pengar till bröllopsresan som vi drömmer om.  Sen har jag mer hopp och drömmar

  • Måste bli bättre på att släppa in Bror i mitt mörker
  • Minimera självskadorna
  • Gå ut i skogen mer än vi gjort under 2014
  • Bli vän med mitt utseende
  • Våga släppa in folk som kan bli mina vänner
  • Ha bättre kontakt med pappa
  • Träna mer med Dipp
  • Göra mer dagsutflykter med och utan Dipp
  • Ta minst en riktigt lång promenad/dag
  • Stå upp för min rätt
  • Våga säga ifrån när folk kränker eller ser ner på mig
  • Jobba med min självkänsla och självförtroende
  • Släppa tanken på att Bror ska lämna mig eller vara otrogen
  • Fotografera mer och lägga ut bilderna i fotobloggen
  • Våga känna känslan när ångesten kommer och inte fly från känslan
  • Ta lite mer tid till att läsa och titta på film
  • Sköta maten!! Tydligen viktigt sägs det
  • Försöka få råd med säsongskort till fotbollen
  • Att inte vara så impulsiv hela tiden

Det finns säkert mer, men det är detta jag kan komma på just nu.

Sen igår, det var så fint. Brors son var här med oss och vi drack lite vin och bubbel, åt lax med wokgrönsaker och klyftpotatis. Sen när det närmade sig tolvslaget så ville vi se om det går att titta på fyrverkerierna från fönstret.

Vi var beredda på att dra ner persiennerna ifall något av djuren blev rädda. Men det gick hur bra som helst.. Grannarna hade lyckats med riktigt bra köp, det var så vackert! De smällde liksom inte, de var bara vackert!!

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker om fyrverkerier, men bara om de inte smäller så fasligt. Ljuden skrämmer så många. Men att se, visserligen finns det folk som är rädda för det också, men jag… Jag är svag där!

Sen pratade vi hur mycket som helst och kom i säng runt 3-tiden. Jag vaknade första gången redan vid 6-rycket och sen efter det så sov och vaknade jag stup i kvarten. Så vid 10 gav jag upp.

Röjde upp i köket, det lilla som var kvar att göra, var ute med Dipp i regn och blåst. Visserligen inte mycket regn, men blåsten var värre. Sen har dagen gått.. vid 15-tiden gjorde årets första ångest entré.

Tog Stesolid och Bror  pillade mig i huvudet för att få mig att slappna av, men efter ett tag la jag mig i soffan med Dipp och Bror och Daniel åkte in till stan. Daniel lånar mitt busskort när han ska hit så Bror fick följa med.. Vi måste visserligen köpa hundmat, så då passar han på att göra det nu.

Så, ett tufft 2014 men jag ska göra allt jag kan för att hålla mig till listan, att verkligen göra allt jag kan för att må bättre. Bror finns där hela vägen, i alla motgångar jag råkar ut för så finns han där. Lyssnar, tröstar, kramar. Han gör allt! Så, jag måste bara bli bättre på att våga prata om jobbiga saker….. Svårt, men det går

Min barndom – ljusa minnen

LÅNGT INLÄGG!


Allt började onsdagen den 10 oktober 1979 kl 09:23. Jag plockades ut genom kejsarsnitt och dagens väder var enligt anteckningar ostadigt. Vi, jag och mamma stannade på lasarettet till 22 oktober och sen fick jag komma hem, hem till mina syskon och övrig familj.

Jag var 51 cm och vägde 4290. Min familj bestod då av Mamma Peggy, pappa Karl-Evert, Bröder Hans, Stefan och Håkan och syster Monica..  Hade då även farmor Karin och farfar Ragnar och de bodde i Björnlunda – precis som vi.  Mormor och morfar bodde i Lugnvik som ligger i Ångermanland.  Utvecklingen, som kanske är ointressant skriver jag ändå.

Jag var ca ett år när jag sa mina första ord och det var pappa, tutte och titta. Gick gjorde jag den 15 november 1980 och jag fick min första tand i mars 1980

8 april 1981 bröt jag armen första, men inte sista gången. Jag bröt armen 3 gånger under bara några år. Jag var även ett sk öronbarn så mina 4 första år vara bara öroninflammationer. På 1 år hade jag öroninflammation 14 gånger.

Den 26 maj 1984 blev jag moster för första gången och idag är jag moster till 4, faster till 4 och änglafaster till 1. Är även gammelmoster till 2. Så där märker man att jag är en liten sladdis.

Andra saker i min barndom, jag gick på lekis och där höll jag mig mycket för mig själv som jag kan minnas, jag minns första gången jag skulle sy, då valde jag att sy ett blått hjärta till min pappa, ett hjärta som ligger i en kartong om jag inte minns fel.

Skolan jag gick i de första 6 åren var Welandersborg i Björnlunda och högstadiet gick jag på Frejaskolan i Gnesta. Skoltiden väljer jag att inte skriva om i detta inlägg.

Jag var väldigt mycket med pappa och min syster då mamma jobbade mycket, men jag har även minnen från henne också. Vi var ofta ute i skog och mark, jag gick tillsammans med lekis på skogsmulle som många andra.

När vi inte var ute med mulle så var det mycket Sörmlandsleden under större delen av året och på vintern var det mycket skidor. Av någon anledning har jag mest minnen av mig och pappa, jag var lite av pappas flicka och vi gjorde mycket tillsammans.

På somrarna var vi hos släkten på mammas sida uppe i Norrland och där har jag massa fina minnen där jag var väldigt mycket med mina kusinbarn, vi spelade teater, cyklade, vi åkte till Rotsidan och badade, var även vid en annan sjö som jag inte minns namnet på.

Norrland, härligt ställe och bland det bästa med somrarna var att morfar var ute i skogen och plockade litervis med blåbär som mormor gjorde sylt av. Sen köpte vi stora kartonger med tunnbröd som vi smulade sönder och hade på blåbärssylt och mjölk – Bryta. Bland det bästa som fanns. Jag och mamma spelade mycket bilbingo på Olympia och när jag inte var med så stod jag och mormor på balkongen och räknade bilar som åkte förbi när bingon var slut

Jag var även väldigt aktiv, testade på en massa olika idrotter men lagsporter var aldrig min grej, så istället var det – återigen jag och pappa som cyklade, simmade, sprang, gick i skogen och åkte skidor. Jag trivdes bäst så. Tillsammans med mamma var det massor av golf, jag spelade lite, men satt mest i golfstugan, åt glass och matade igelkotten som bodde under golfstugan. Jag minns än idag doften därifrån.

Vi åkte tillsammans skidor också, jag och mamma åkte massor av pulka och jag och pappa åkte pulka i den stora skidbacken i Gnesta.

Nu när jag skriver så skäms jag nästan som inte minns mer där mamma var med. Jag brukar minnas mer men inte nu i skrivande stund. Jag har mest minnen med pappa av någon anledning. Jag misss saker som att vi simmade Åsimmet på 1 km i Nyköping, Vansbrosimmet på 3 km, jag bröt dock efter lite mer än 2 km för vattnet var så fruktansvärt kallt. Det var på gränsen att de skulle ställa in det pga temperaturen.

Dagen efter skulle jag simma tjejsimmet som bara var 1 km men där sjönk jag som en gråsten för jag fick typ kramp av kylan så funktionärerna fick hoppa i för att hjälpa mig upp.

Vi sprang Laxneloppet på 6 km och cyklade Glan runt i Norrköping som var 7 mil. Drömmen var då att ta tjejklassikern men jag var för ung för att få delta. Något som kändes surt för jag visste att jag skulle klara det.

Sen åkte vi i Gnesta en sträcka som var 7 km om jag inte minns fel, sen när vi kommit runt så satt vi i snön och drack varm pripps energidricka innan det var dags för 1 varv till.

När jag var 12, skulle fylla 13 så separerade mina föräldrar men det gjorde mig ingenting för de höll sams hela tiden ändå och jag fick hela tiden välja vem jag ville vara hos. Även fast de inte bodde ihop så firade vi alltid jul och nyår ihop.

Så jag kan inte gnälla på min barndom (utom skoltiden). Jag hade bra föräldrar, och vi var väldigt mycket hos farmor och farfar och på somrarna så satt jag och mina kusiner i trappan tillsammans med farfar och lyssnade på när han spelade munspel och så sjöng han ofta ”Flottar kärlek” med Snoddas.

Tyvärr dog farfar tidigt, 1986 men jag minns ändå mycket av honom, just för dessa minnen. På somrarna så kom ofta mina kusiner, Ulrika och Markus och det var bland det bästa jag visste. De är 2 år äldre än mig och vi hade rätt livlig fantasi och hade mycket kul tillsammans och alltid när de åkte hem så grät jag.

En sak jag också minns är en sommar, jag hade enbart korta shorts och ingen tröja eller linne, cyklade tillsammans med några och jag ramlar ner i ett dike – fullt med brännässlor.  En annan gång så cyklade vi i skogen och tog väldigt mycket risker om jag tänker efter och en gång slirade jag med cykeln in i en stor myrstack..

Jag var en form av apa, klättrade mycket i träd, gärna högt. Ena gången så var jag hemma hos en kompis och klättrade högt upp i en björk, så de ringde efter mamma för jag typ vägrade att klättra ner.

Mer risker, så fort jag var i skogen och stötte på ormar – tro inte att jag backade, nej nej, jag skulle plocka upp dom. Totalt noll respekt. Hade dock tur för jag blev aldrig biten. Jag var intresserad av alla djur. Jag älskar fortfarande djur..

Favoriter idag är katt, fåglar i det fria, råttor och kaniner. Börjar nu vänja mig vid tanken på att äga en hund..

Den 10 augusti 2011 träffade jag Jonas första gången och efter det gick allt fort. Jag var inställd på att aldrig mer inleda en relation, men med honom kickade det direkt. Jag var precis på väg att få en lägenhet i Södertälje, men jag ville verkligen inte bo där och insåg även att skulle jag bo där och leva på soc så skulle jag inte ha råd att åka till Jonas.

Det resulterade i att vi flyttade ihop väldigt tidigt, men det har alltid känts rätt. Jag känner en enorm trygghet tillsammans med honom, han får mig ofta att skratta och må bra. Han stöttar verkligen mig på alla plan.

Den 10 december 2013 så stod vi i stadshuset och sa  ”JA”  till varandra. Vi hade ett  litet bröllop för det var så vi ville ha det. Det är en dag jag aldrig kommer att glömma, den var perfekt från morgon till sen kväll.

Det ärr där jag är idag tillsammans med den familj som jag skapat, jag, Jonas, Dipp och Chips.

Fin dag

Dagen har varit väldigt upp och ner, men vi tänkte att; vädret är toppen så varför inte gå ut, gå till Tempo och handla och sen se var benen bär. Det slutade med att vi satt i ett vindskydd vid Lomsjön och mycket bilder blev det 🙂 En underbar dag och jag är så glad att vi var ensamma, jag och Jonas.

Även fast vi är ensamma hemma så blir det att vi pratar på ett helt annat sätt när vi är ute och bara låter tankarna rusa och hjärnan rensas på all stress och alla intryck. Men jag har valt ut lite bilder här, mer bilder finns på Facebook.

DSC00762

Igår vid vattentornet i stan

DSC00776

Dagens utflykt i bilder – 

DSC00780

Jonas och Dipp, destination okänd

DSC00781

Spåren som leder in till Borås

DSC00796

Lomsjön

DSC00797

Dipp hittade en pinne och lyckades posera helt perfekt!

DSC00798

Badglad tjej, man ser verkligen hur hon ler ♥

DSC00799

Jonas vid vindskyddet vid Lomsjön

DSC00812Tussilago – missa inte myran


Finns nog ingenting som lyckas få mig att koppla av och varva ner som en tur i skogen – bara vara, prata, höra fågelkvitter, doften av våt mossa, alla nya dofter från den blöta vintern. Att få tillbringa en dag i skogen med de jag älskar mest är fantastiskt!

Men, det finns alltid ett men och det är – jag är så trögstartad, att faktiskt ta sig ut är något som kan ta timmar att förbereda mig på, men jag vet så väl att när jag Väl kommer ut så älskar jag varje sekund! Särskilt om det som idag var perfekt väder! Då är livet på topp!

Gruppterapi


DBT


I morse så vaknade jag 03:44 och jag kände mig lagom pepp på att gå upp då för då skulle jag vara trött på DBT:n så jag försökte somna om igen och det lyckades jag med, sen vaknade jag 20 minuter innan larmet ljöd.

Skönt att vakna så, men vad spelade det för roll, jag höll på att somna både på bussen och på DBT:n, var så galet trött och är det fortfarande. Men nu sitter jag här med kaffe, dagens 5:e kopp.

Jag drack en massa kaffe på terapin i hopp om att inte somna och jag lyckades hålla mig vaken även fast ögonen värkte av trötthet. Så jag sitter och funderar på en powernap på 30 minuter innan vi ska ta dagens långpromenad.

Hoppas det inte blåser lika mycket som det gjorde i stan, där var det riktigt kallt!! Men terapin gick bra, vi har nu gått in i känslomodulen och jag ska öva på att minska mitt känslomässiga lidande som innebär att jag ska släppa smärtsamma känslor genom att vara medvetet närvarande.

Det innebär också att ändra smärtsamma känslor genom att gå tvärtemot känslan. Kommer bli svårt, men jag måste försöka.

Sen fick vi en läxa som kommer sträcka sig fram i 11 veckor och det är att gå på en 30 minuters promenad 5 dagar i veckan, så det kommer inte att bli något problem, våran runda som vi går är ju 7 km så det tar ju längre tid än 30 minuter, så det känns bra.

Nu är klockan 12:56 och jag har nyss kommit hem, ska försöka vila en stund så jag orkar med resten av dagen. I morgon och på torsdag är jag ledigt. Nästa vecka blir lite lugnare för då ska jag inte träffa psykologen..

Nu bli det först om 2 veckor som vi ska ses och innan dess så kommer han att ringa till min mamma och ställa en massa frågor till henne om min barndom.

Men nu, vila


 

 

Glädjande besked


Sen jag vägde in mig så har jag gått ner 14,5 kg

Jag trodde att jag hade gått ner nästan 10 kg, men så ställde jag mig nyss på vågen och det visade sig att jag gått ner 14,5 kg. Riktigt glädjande nyheter! Jag känner mig sjukt nöjd och chockad!

Detta betyder att jag bara har 10 kg kvar till min målvikt och jag sikar in mig på att vara där till sommaren. 1 kg i veckan så kommer jag att klara det och det känns helt fantastiskt! Jag är supernöjd!

Även Jonas har gått ner runt 15 kg, vi båda vägde oss nyss så här i Viskafors sitter nu 2 mycket nöjda personer ska ni veta! Jag kunde aldrig tro att jag gått ner så pass mycket!

I vår träningsblogg – som dock blivit en smula bortglömd, där har jag lagt ut en bild på hur jag såg ut när vi började träna, sen ska jag ta en bild när jag är framme vid mitt mål, så kommer vi alla kunna se skillnaden! Helt fantastiskt!