Archives

Kokosnöt?

Nötter är svåra att krossa, vissa svårare än andra men kokosmöten är väl den svåraste och det får mig att jämföra mig själv med just en kokosnöt.

pfi_680_3

Anledningen till att jag skriver om just detta är för att jag och Bror pratade om terapi och hur mottagliga vissa är för att ta emot terapin. Så sa Bror att jag är en svår nöt att knäcka och (tyvärr) har han helt rätt.

Jag är väldigt svår att nå fram till, svårt att ta in positiva saker och svårt att få mig att öppna mig. Jag vet att de sakerna stämmer men även fast jag är medveten om det så är det lik förbannat svårt att ändra på den biten.

JA! Jag är medveten om att det då blir svårare för mig att en dag få må bra, men jag är sån bara, jag är inte värd att ha det bra eller må bra o h när folk säger att jag visst förtjänar det så undrar jag Varför de tycker det?! VAD gör att jag förtjänar det?

Sen det med att öppna mig för terapeuter, de är ju främlingar för mig och man öppnar sig inte för främlingar. Det är som att jag måste lära känna folk innan jag pratar. Men jag vet ju att en terapeut inte ska bli min vän.

De finns enbart för att Jag ska prata, de finns för mig för att hjälpa mig att hitta verktygen som jag sen ska kunna klara mig med. Men även fast jag vet allt det där så är det svårt. Konstigt nog så är det inte svårt att blotta mig här, men här – det är ingen som ser mig.

Visst att jag känner många som läser min blogg, men det är ännu fler som jag aldrig ens har träffat. Men som Bror, jag kan ha jättesvårt att prata med honom, men det är för att mina svårigheter är pinsamma, saker jag borde ha vuxit ifrån eller för jobbiga att prata om.

Så, att prata om såna saker och se personen man pratar med är jobbigt. Pinsamma saker, då skäms jag över mina tankar, jobbiga saker är bara jobbiga, ger ångest och kan få mig att gråta och man ska inte gråta, särskilt inte inför folk. Så är det bara.

Så, när jag mår kass hemma så har vi löst problemet med att vi pratar på Skype tills Jag känner mig redo att prata. Det är bra att han också kan se det som en bra lösning,  för 99% av gångerna så vill jag prata.

Prata över en kopp kaffe och en cigg i köket. Att sitta där, tränga ihop oss under fläkten och prata. Kaffet behöver jag och tyvärr även ciggen, den är lugnande på något sätt. Att förklara det för en icke-rökare är svårt.

Jag kan inte sluta röka, inte nu. Jag har för mycket jobbigt och svårt som jag måste släppa och jag kan inte släppa ciggen samtidigt. Ciggen är för mig lika ångestlindrande som rakbladen, så ja. Då väljer jag att behålla ciggen, även fast jag får mina återfall till självskadorna… Tyvärr, men jag kämpar mot dom varje dag och igår var jag vidrigt nära att falla igen.

Jag mådde verkligen skit och jag Kunde inte väcka Bror för han var vidrigt sjuk och när han då sover och jag vet att det är sömn han behöver för att bli frisk, då vill jag inte väcka honom. Hade jag försökt så vet jag inte om jag skulle lyckas ändå, för han lämnade inte sängen på nästan 3 dagar.

Jag fick se till att han drack för annars gick han upp, in på toa och sen till sängen. Sen att han själv inte minns att han ens varit på toa är en annan sak.

Så, att väcka honom är svårt, men igår var det svårare, men jag klarade mig ändå, stod på mig och jag borde väl säga att jag ska vara stolt, men samtidigt så känns det som ett svek, ett sven mot “vännen” som funnits i många år, som jag nu ska släppa taget om.

Nå väl…Det är mycket som rör sig i mitt huvud just nu. Riktigt mycket. Jag ska till terapeuten för sista gången på torsdag och när jag får en ny terapeut är det fortfarande ingen som vet.

Det enda jag vet är att jag ska få någon att prata om gällande ekonomin, att jag har svårt att ha kontroll. Men den delen skrev jag om igår

“Bror vill ha så mycket som möjligt på autogiro och jag vill ha “riktiga” räkningar.

Det på autogiro glömmer jag bara bort så mycket av felet ligger hos mig. Men jag Måste börja sitta med Bror och kolla över allt Innan jag köper minsta lilla grej.

Fan, jag hatar att jag har så dålig koll. Jag HATAR att jag inte sätter mig med Bror när han ber mig. Jag vill bara blunda för problemet för jag vet att det blir tight, men jag vill slippa se det – typ.”

Jag vet, det ÄR fel att vilja blunda för problemet,, jag är fullt medveten om det men så länge jag slipper se så är det ett orosmoment mindre. Typ. Jag vet även att om jag inte sitter med honom och går igenom ekonomin så blir det mitt fel att vi hamnar efter.

JAG gör impulsköpen, jag brister på den biten. Visst, vi båda kan välja att “unna oss” saker, men inte lika extremt mycket som mig. Jag kan liksom inte ens svara på Vad jag köpt eller ens Var. Vi försöker gemensamt gå igenom typ var jag var den dagen.

Men nej. Jag vet inte. Så, jag kan bara ta detta på mig själv. Enbart, och det gör Jävligt ont att tänka det, ont att säga det och ont att erkänna det.

Förlåt typ…

Det är mycket nu

Jag har haft en dag i stan, tänkt att måendet inte sviktar, men det gör det om sanningen ska fram. Jag har mått bra i 2 dagar nu och det sjunker fortare och fortare. Höga ss-tankar, men jag tänker inte låta de hårda orden vinna.

Jag måste bevisa att jag klarar det, inte för mig själv, utan för den som väljer att inte tro på mig. Det sved att höra att det inte är fråga OM jag skär mig, utan snarare när jag gör det för det kommer att hända igen.

Vad säger man? tack? Varför ens försöka när folk inte ens vill försöka tro på mig. Om folket inte tror mig, varför ska då Jag tro på mig? Hur ska jag kunna bli stark nog när stödet sviktar?

quotes3

Känns så jävla meningslöst. Varför? Det är tufft att försöka hitta alternativa lösningar som inte är destruktiva, jag behöver stöttning av folk. Jag klarar inte detta själv. JA, jag vet att jobbet ligger hos mig, men det blir lättare om man får stöttning.. Sånt gör att jag känner mig väldigt ensam. Känns också som att “varför ska jag prata?”

Men, jag vet inte. Just nu ger jag upp, fast bara kvällen. Måste sova. Har varit mycket nu och är mer i skallen. Tankarna snurrar rätt friskt. I morgon ska jag till sjukhuset och göra ett EKG.

Känns skumt dock att göra det en lördag, men så är det. Sen ska vi antagligen till svärmor. Bit ihop. Jag älskar min svärmor, men just nu orkar jag inte med att vistas bland folk mer än nödvändigt. Men vi har lovat.

(spydiga kommentarer publiceras inte)

Jag hatar dig ditt as

Allt – Allt är för mycket. Jag orkar inte. Hur länge ska man kämpa utan att märka någon förbättring? jag ger upp, Jag orkar inte kämpa mot mina egna demoner längre, det spelar liksom inte någon roll, det skiter sig ändå. Jag har sjukt svårt för allt som rör att inte vara rädd. Jag går hela tiden och väntar på kniven i ryggen..

Jag vill kunna känna mig trygg med människor, jag vill våga. Men jag gör inte det. Jag är rädd för att släppa in folk för nära. Bror kämpar som FAN varje dag, men ja… Det är ändå lika svårt. Han har inte gett upp än dock. Hoppas han inte gör det, men jag har här och nu bestämt mig, ingen – möjligen en riktigt bra terapeut kan få höra om hur mina demoner bor i mig.

bxsybrukcjlo94ie3n5ja896x.420x294x1

Jag skrev ett detaljerat brev till Bror och terapeuten om allt han gjorde och jag ångrar det som fan, det har dragit ner mig ännu mer, alla minnen. Inte kan jag ta tillbaka det heller. Gjort är gjort, men jag ångrar mig

Helst vill jag bara trampa ner skiten och förtränga igen. Det man inte tänker på har aldrig hänt. Jävla, förbannade Micke!! JAG HATAR DIG, Du har sabbat mer än du någonsin kan fatta! FAN vad jag hatar dig, hat, hat, hat!!! 

Men det jag hatar mest är att du sätter Bror i kläm. DU sabbar allt. 

Att leva med borderline

Igår skrev jag om att vara bipolär och då främst om det faktum att många brukar säga att det måste kännas bra att vara hypoman. Det inlägget hittar du —> HÄR<—

Nu tänkte jag skriva om borderline och hur det yttrar sig för min, det är ju olika från person till person.

Men jag då, de kriterier som stämmer mycket på mig är dessa

  • Skräck att bli övergiven.
  • Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild.
  • Missbruk av till exempel droger, sex, mat eller pengar.
  • Återkommande självmordsförsök eller hot om självmord och självmisshandel.
  • Kraftiga humörkast. Stark irritation, ångest eller depression som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Återkommande känsla av tomhet och leda.
  • Kortvariga paranoida (överdrivet misstänksamma) föreställningar.

Om man har emotionellt instabil personlighetsstörning har man ofta problem med snabba känslomässiga svängningar, från lugn och glädje till ångest eller nedstämdhet. Det skapar framför allt svårigheter i nära relationer. I samband med stress eller kriser kan en person med emotionellt instabil personlighetsstörning reagera med raseri eller ångest med starka självdestruktiva inslag.

Namnlös

Skräck att bli övergiven, jag är rädd att släppa in människor för nära, ständigt på min vakt för att jag nästan väntar på “kniven i ryggen”. Rädd för att min man ska lämna mig eller vara otrogen.

Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild – jag kan inte ta komplimanger över mitt utseende, jag avskyr att se mig i spegeln för då ser jag bara hur fet jag är, så jag försöker tänka mycket på vad jag äter samt väger mig varje dag.

Missbruk av till exempel droger, sex, mat eller pengar – droger, då är det alkohol som varit det jag sysslat med, drack för mycket under 4 år för att döva ångest och då med sprit så jag vågar idag inte ta en grogg så jag håller mig till cider. Sen har vi pengar, jag ser inte riskerna med att köpa saker som jag inte behöver – jag ser då inte allt annat som är viktigt.

Jag köper dock sällan dyra saker, billigt men då rätt mycket.

Återkommande självmordsförsök, hot om självmord och självmisshandel – Jag har aldrig hotat om självmord, men jag har tänkt mycket på det. 2011 så hade jag bestämt mig, när, var och hur. Allt var bestämt, jag bara väntade på rätt datum. 6 månader innan så lärde jag känna Bror och då jag kände så starkt för honom så valde jag att ge livet en chans.

Självmisshandel, det är väl ingen hemlighet om att jag är självdestruktiv. Nu har jag dock inte skadat mig sen den 26 augusti. Det gången blev det dock så pass illa att jag själv blev rädd. Läkarna kom efter mycket om och men att ofta när jag självskadar så befinner jag mig i en psykos så nu äter jag medicin mot det.

Kraftiga humörkast. Stark irritation, ångest eller depression som kan vara några timmar, till som mest några dagar – Jag blir väldigt lätt irriterad men oftast så visar jag det inte så mycket och då övergår det oftast till ångest, jag är ofta även djupt deprimerad.

Återkommande känsla av tomhet och leda – Jag känner mig ofta ensam och less på allt, ensam även fast jag vet att jag inte är det, jag har folk runt om mig men där kommer det in att jag inte vågar släppa in folk i mitt liv. Jag har även Bror och ibland klarar jag att prata med honom när jag mår dåligt, inte alltid, men jag börjar bli bättre på det.

Kortvariga paranoida (överdrivet misstänksamma) föreställningar – även här, jag förväntar mig svek, att folk ska använda mina svagheter mot mig, att göra allt för att såra mig. Har även mycket tvångstankar.

 

Så starka känslor

Skam. Förnedring. Hat. 

shame

Vissa saker, starka känslor som bor i mig, allt bara pulserar. Allt. Jag kan inget göra, för jag skäms över det för mycket för att kunna prata. Jag försöker med Bror, han vet lite om vad som snurrar i mig, men jag kan inte få ur mig mer. Vet inte varför.

Jag måste lära mig att prata, att lätta på trycket. Men, om jag ska vara ärlig – jag tror att jag skulle behöva en psykolog utöver min DBT-terapeut. Med henne så gör vi en massa kedjeanalyser, saker som ökar mina starka ss-tankarna och eventuella handlingar. Men när jag vill prata så ska det ske i fas 2.

Men eftersom jag så ofta har ss-impulser, som jag dock lyckas stå emot, men de upptar så mycket av min tid. Mer nu då jag även skäms över hur mina tankar är. Men det kan jag inte prata om, men jag måste ju få ventilera, ha ett bollplank som kan leda mig rätt. Men jag har ingen nu.

Jag kokar över, alla känslor, all depression, all ångest, mitt sätt att tänka och känna. Nu börjar jag tom ta mina nattmediciner redan vid 20-tiden sen går jag ock lägger mig, för jag orkar inte med annat. Skulle behöva ensamtid också, gå till skogs eller något annat lugnt ställe och bara vara, men jag blir bara stressad.

För mycket rör sig i mitt huvud och jag kan inte sortera in allt och då blir jag bara stressad och vill hem igen. Men jag måste fixa att koppla av, men jag är inte där än – men ändå så är det just det jag behöver. Vara i synk med mina känslor. Men jag kan inte.

Om inte ens jag orkar med mig själv – hur ska då någon annan göra det? Bror hamnar mitt i skiten. That´s it!

Ibland, just nu – jag vill nästan be om ursäkt för min existens. Att jag tar plats. Det är så jävla tungt. Hade extremt höga ss-tankar tidigare, utlösta av all skam som jag bär. Tankarna är skyhöga nu med dock. ss-tankar, rädsla. Jag behöver en stege, en stege som tar mig upp ur den bottenlösa brunnen som jag är i nu.

brunnen_1

Hjälp mig. Jag orkar inte.

Desperationen växer för var dag. Så jag ber, kan någon hjälpa mig?

[…om inte han kom, då hade allt sett annorlunda ut…]

Terapiläxa och komplex

UTMANING

Jag har ju vansinniga komplex över hur jag ser ut, ansikte, kropp, hår, ja – allt… Tror inte att jag kan något, duger inte till något osv.

This is me

This is me

Så min självkänsla och självförtroende är i botten, väntar mig alltid det värsta – jämför mig mycket med folk på stan och filmer. Tänker mycket på vad Bror tycker, om jag duger rent utseendemässigt i hans ögon, om jag duger som person och allt sånt.

Jag har ju blivit bedragen vid ett flertal gånger så jag får för mig att jag är säker på att även Bror ska vara det. Jag duger inte som partner. Bror står ut, han försöker hjälpa mig uppåt och han säger att vi låter det ta sin tid för jag kommer att nå fram tillslut.

Jag tycker ofta att det är jobbigt att titta på film tillsammans, särskilt om det är snygga tjejer med för då sätter hjärnan igång och jämföra mig och tänker “tycker Bror att hon är snygg?”
Innerst inne så Vet jag att de flesta som är i ett förhållande tycker att även andra kan se bra ut, inget konstigt i det – men jag jämför mig, är rädd att han ska hitta någon snyggare och antingen gå bakom ryggen på mig eller lämna mig.

Igår var vi på stan och vi pratade massor om det som jag och Ullrika pratade om i fredags och läxan jag fick var att vi tillsammans skulle se en film där en skådis är med som vi båda tycker ser bra ut.

Jag fasar dock för den filmen, vet att självhatet kommer öka för det gör det alltid då vi kollar på film tillsammans. Nu har jag, dumt nog – valt att inte vara med och titta på filmer eller serier tillsammans för det är för jobbigt.

Känns så löjligt, 35 år och beter mig som en 14-åring. Jag menar, borde inte mina komplex försvunnit vid detta laget? Visserligen så har mer eller mindre alla förhållanden varit kassa, utom med M. men hon var snäll, en bra vän och allt sånt.

Men just män. Jag är så osäker. Så jävla osäker och jag avskyr att se mig i spegeln. Men igår så valde jag att han skulle ta bilden som jag lagt ut här, bara för att jag skulle kunna se med andra ögon, men det hjälper inte.

Jag måste lära mig. Måste, men det är så svårt….

 

Ett problem att lösa

Tjaa… kan börja med sömnen. Jag somnade lite efter 7 i morse och sov en timme. Jag börjar lessna på att inte få sova. Sen är jag röksugen. Så in i helvete röksugen och sjukersättningen kommer inte förrän på torsdag så det är synd om mig..

Nå väl, nu var det inte sömn eller cigg jag skulle skriva om, jag skulle nämna valvakan. Det är på Allégården och det jävliga är att sista bussen hem går 22:40 så vi kommer missa slutet, den riktigt viktiga biten.

Skulle dock kunna lämna Dipp hos svärmor och sen sova hos henne, men frågan är om jag orkar, först social med en massa okända människor och sen sova hos henne. Efter en sån grej brukar jag bara vilja åka hem.

Så ja… Sitta hemma är ju ett alternativ, men jag vill ha något gott att äta, typ…? Tacos eller liknande. Sen kanske dricka någon cider. Men ja.. Inget av allt jag vill då är möjligt. Tyvärr. Men ja…

Inte mycket att göra – i morgon gäller det och jag är så jävla nervös!!! Jag har aldrig varit så här nervös inför ett val. Men nu. Var ska jag ta vägen?

Det (o)sociala livet

Jag var inne och läste en blogg nyss, och hon hade skrivit om sitt sociala liv och när jag kommenterade det så kände jag att jag måste skriva om min bit när det gäller att vara social.

socialoro2

Jag hade aldrig ensamtid innan, jag trivdes så – men om jag ville så kunde jag dra mig undan men jag ville inte.
Sen försvann jag, drog mig undan från alla.. Men nu – när jag sitter ensam så känner jag mig tom, jag saknar det sociala. Men när jag väl är med folk så vill jag inget annat än gå hem. Hem till ensamheten, eller ja.. Min man, hunden och katten, det är de som är min trygghet.

Men, jag vill så gärna ha vänner, saknar att kunna gå hem till något och bara prata, gå runt på stan, gå på café eller så.
Men så kommer man ut och längtar hem. Går hem och efter en liten stund så ångrar jag mig.

Det känns så skevt, när man vill ha vänner men man vill ändå gömma sig, dra sig undan, vara ensam. Men ändå den totala motsatsen. Jag har en på twitter som jag pratar väldigt mycket med. Hon bor i Borås och vi har pratat om att ses.

Men en del av mig vill inget annat och en annan är livrädd. Samtidigt. Varför kan min hjärna inte bestämma sig? Vara nöjd, slippa oroa sig. När jag är bland folk så åker masken på, jag vill bara visa upp en glad fasad.

Vi har ett par grannar, riktigt fina grannar och med dom känner jag mig trygg, men dom kan jag vara mig själv för jag vet att de inte kräver eller förväntar sig något – de respekterar en för vem man är.

Så, jag sitter där och pratar och skrattar en massa andra och försöker att trivas. En del av mig älskar den biten men den andra vet inte vad jag ska prata om. Så det slutar med att jag pratar om allt och inget, kastar mig runt bland en massa olika samtalsämnen och jag vet efteråt inte ens vad jag pratat om.

Går till bussen för att åka hem och allt känns fortfarande “bra” men när jag kommer hem så kraschar jag. Inte nödvändigtvis ångest men jag blir så sabla trött. Och när man är inne på facebook och läser om alla som har intressen, vänner, orkar hitta på saker, då blir en del i mig väldigt ledsen, just för att jag har varit där.

Men nu. Nej. Jag är inte längre den jag har varit. Min sociala fobi. Ingen märker att jag har det just för den delen som sitter utanpå masken, men ingen ser in genom masken, den som är där, den känslan som jag känner men inte vill visa.

Jag pratar med en hel del människor, på facebook, twitter och bloggar. Många av dom kan jag känna att jag vill träffa. Men exakt Vad ska man prata om? Vilka klarar jag av att visa upp den riktiga jag?

Jag vet ju att om jag inte har masken på så kraschar jag inte, men sen kommer rädslan att om jag känner att jag inte orkar längre – hur drar man sig ur då? Ibland kan jag orka med det sociala i flera timmar och ibland i 2 minuter.

Något jag dock klarar av när det gäller att vistas bland folk, det är bra konserter och fotboll. Men jag har ju inte råd med något av det.

Sen pratar jag nu med kseenaa på twitter om att byta det destruktiva mot något bra. Just nu, jag måste sluta leka med tändare, rakblad, bråka med maten och att dricka kopiösa mängder alkohol. Det är ju så man dövar ångesten.

Men, jag måste hitta något bra att ta till när ångesten slår till. Ett stort intresse jag har är fotografering, men när ångesten är här så vågar jag inte lämna lägenheten så jag måste även hitta något att göra inomhus när jag mår dåligt, men vad?

Det är fan inte lätt. Jag kan ju inte bosätta mig i sängen under kedjetäcket med Dipp vid min sida, det blir ju lite som att låta ångesten segra. Det är svårt. Så himla svårt