Archives

About my life

Jag får ofta frågor om min vård, behandlingar och terapi, så jag tänkte skriva om var vi står just nu.

Jag har testat DBT 3 gånger, jag ville gå igen men fick då veta att det inte är någon idé för det var fel behandling för mig, då föreslog jag behandlingshem men då fick jag som svar att jag ändå skulle gå DBT. Hemmet skulle väl bli för dyrt och inte värt att lägga på mig.
Har även föreslagit MBT men fick inte gå det heller. Vet dock inte varför.

Skulle behöva gå krishantering innan jag gör något annat men jag är inte redo för det för att jag har ett aktivt självskadebeteende.
Får inte prata om självskador heller för min terapeut anser att det kan trigga mig – vilket hon nog har rätt i.

Så det är svårt att hitta något.. Jag vill testa ECT, men jag får som svar att det inte är aktuellt då jag har borderline, men jag vet andra med liknande sjukdomar som mig som har fått testa det. Det börjar kännas hopplöst. Bara så

Nå väl. Just nu, jag mår fruktansvärt dåligt och därav tystnaden i bloggen. Mycket “normal” ångest, självskadetankar, självmordstankar och mår uselt över det jag skrev om sist —>Här<—- Så idag ska jag åka till psyk.. Klarar inte av att hålla mig över isen längre.

Jag vill bara slippa, försvinna, avsluta – piller. Men innan jag gör något dumt så åker jag till psyk. Blir nog bäst så. Bäst för alla…

Dagens kamp är snart över

laugh-quote-quotes-roses-Favim.com-955846

Kämpa, kämpa, kämpa. Idag har jag inte gjort annat, försökt att distrahera mig med givande samtal med min man, det har varit intressant att prata, men hjärtat har ändå rusat hela dagen.

Har även pratat med Lisa, om saker som egentligen rör henne och även om sommarens planer på hur balkongen ska se ut. Visst, vi har pratat om det men jag har nästan varit tvungen att koncentrera mig på att få fram rätt ord i skrift. Tänka både en och tre gången innan jag vetat Vad jag ska svara på.

ladda ned

Så har dagen varit. När jag dammsög innan och kom till köket så såg jag klockan som då var 16:40 och min första (och enda) tanke var att “då kan jag snart gå och lägga mig.”

Hur normalt är det att börja längta efter sängen så tidigt? För mig är det dock rätt ofta, men när tiden väl är mer okej att lägga sig, då kommer jag inte i säng för då har jag ångest inför natten och är då rädd för att somna. 

Livet, känns som en enda lång spiral. Måste kämpa för att inte falla djupare. Men smärtan, att ha ångest kan göra fysiskt ont även fast det rent logiskt inte borde göra det. Men nu är det så. Det gör ont och jag undrar varför.

Jag vill bara få må bra. Slippa smärtan, oron, ångesten, skulden, skammen. Skuld och skam.. Skuld och skam för att jag inte lyckas leva ett sånt liv som jag kan tro att man som förälder vill se sitt barn leva.

Jag menar, vilka föräldrar vill att ens barn ska må dåligt? Sånt ger mig dåligt samvete. Det känns som att jag är otacksam över livet när jag mår så här, även fast jag vet att jag inte har valt det. Jag mår så här.

En lycklig människa kan inte alltid välja att de mår bra, på samma sätt som jag inte kan rå för att jag mår dåligt. Jag har förvisso en tung ryggsäck från ett mörkt förflutet och jag vill tömma den ryggsäcken, tömma och fylla med nya saker.

Men det kommer bara ner lite bra i taget, måste tömma ur den för att fylla på nytt. Men jag är rädd. Att tömma ryggsäcken kommer göra lika ont som det gjorde att fylla den. 

Jag fick hjälp att fylla den och behöver hjälp för att tömma den också. Men innan det är påbörjat så får jag försöka själv. Det är inte lätt, det är tungt och gör jävligt ont. 

Just nu är DE tankarna tillbaka. De är både hatade och älskade

Det nya projektet

Dagen startade redan vid 08:30 och jag gick direkt in i badrummet, ställde mig framför spegeln och tittade mig själv i ögonen som vi sa igår. Vi sa att jag kunde börja med typ 3 minuter, men jag tror inte ens att jag klarade 1 minut.

ljus

Blicken, väntan på bussen på väg tillbaka till psyk efter hemsk ångestDet jag såg var bara en tom, känslolös blick. Tom, kall, utan känslor. Så, jag ska göra om det i morgon igen. Jag har även skrivit en liten lista om vad jag skulle förlora om jag skulle ta livet av mig.

Jag tänker inte på att jag kommer försvinna, bara att jag blir av med att må så här. Och då sa vi att jag skulle skriva ner vad jag skulle känna att jag förlorar och det är Bror, Chips, Dipp, Pepsi, hemmet jag trivs i, övriga familjen, Yamas och vänner.

Jag vill inte förlora de. Det känns värre att förlora dom än att jag dör. Men, jag måste ta tag i detta nu, jag måste våga känna.

Annars, som omväxling så har jag sovit hyfsat bra i natt, har nog inte vaknat en enda gång. Eller, vaknade vid 08:30 men somnade om 1 timme innan jag gick upp, tömde diskmaskinen och körde igång en ny. Så busig är jag, Bror sa ju igår att jag inte ska göra något här hemma på en vecka.

Eller, om jag känner att jag vill så får jag, men jag får Inte när jag har ångest för då gör jag det som en flykt och det är inte okej. Mycket nytt för mig nu att tänka på. Men, han bestämmer en massa för Min skull – även fast det är jobbiga saker.

Se mig i ögonen, stänga in mig i rummet och tillåta (tvinga mig) att känna min ångest utan att försöka fly ifrån den. Så det enda jag får ta med in då är papper och penna, så jag kan skriva ner tankar som dyker upp, sånt som jag kan ta med honom och/eller med min nya samtalskontakt.

Så, jag måste hitta en snygg anteckningsbok och jag har hittat 3 olika modeller så jag slänger ut bilder på alla tre. Här är dom.

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

3227

Också en snygg modell

Sen denna

Sen denna

Sen, av någon anledning duger inte ett vanligt kollegieblock, jag vill ha en snygg bok, ha den som en kombinerad dagbok där jag kan skriva saker som jag inte vill skriva här, eller att skriva både där och här. Sen anteckna sånt som rör sig i huvudet just då.

Så, vi får se vilken det blir! Men, nu ska jag vika tvätt, inte för att gömma mig från all ångest utan för att det behövs. Mycket tvätt som blivit liggandes. Att vika tvätt är lite “mitt” jobb, Bror tvättar och jag tar hand om att vika.

Vi har en form av överenskommelse om vad som är hans jobb och vad som är mitt jobb, funkar rätt bra faktiskt. Så, nu ska jag ta det tråkigaste jag vet. Fast när man väl kommit igång så är det rätt meditativt på något sätt

 

Så var det denna Jonhas

nightmare_by_lucyluh_large1

Jag har ju nämnt mina mardrömmar, de är som en följetong av ren fasa. Det började med att jag drömde om en bussolycka i Viskafors och nyfiken som man är så skulle jag kliva ur den bussen jag satt i för att se den andra bussen.

Väl på plats så blev vi bortjagade, vi hade inte där att göra och skulle tillbaka till bussen. Det var där Jonhas kom in i bilden, han jagade bort oss och han var väldigt obehaglig på något sätt.

Efter mycket om och men så hittade vi vår buss och han vaktade så vi inte kunde lämna bussen igen. Natten efter så körde bussen iväg och vi skulle in på någon butik där vi inte varit innan så vi hittade inte vad vi sökte så vi fick gå runt bland alla hyllor och efter oss så gick Jonhas, han dök upp överallt.

Ytterligare en natt senare så följde han efter oss (oss var jag och en vän) när vi gick en promenad genom en park mitt på dagen. Vi var på väg hem till vännen och när jag skulle gå hem på kvällen så kom han igen och var väldigt närgången, flåsade mig i nacken och han upplyste om att han visste var jag bodde.

Jag bodde med Bror och Jonhas var noga med att upplysa om att han visste mellan vilka tider som jag var ensam hemma. Och ja, mycket riktigt. Bror hann inte mer än lämna lägenheten så ringde det på och där stod han.

Jag lyckades stänga dörren så han inte skulle komma in igen. Sen ytterligare en natt senare så skulle jag till skolan – vad jag läste vet jag inte, men han gick hack i häl på mig, ökade jag takten så gjorde han också det.

Allt slutade med att jag inte vågade vara ensam hemma, så Bror gick och köpte en rottweiler som var en bra vakthund. Då kände jag mig tryggare – trodde jag, men Jonhas var inte rädd för hunden och återigen så var jag otrygg var jag än var.

Dessa drömmar har nu pågått varje dag i ca 1 vecka och varje natt blir bara värre och värre, han började hota om övergrepp och misshandel som jag aldrig kommer att glömma. I natt så hotade han återigen med samma sak, men nu var det Bror han skulle åt gällande misshandel.

Men sen hann vi köpa två hundar till – pitbull. En tik och en hane. Rottisen var en tik och hanen var inte kastrerad så i natt så skulle vi sova, vi fick sära på sängarna och hålla hundarna kopplade, en längst in vid sängen, en i mitten av oss och en på andra sidan.

Men, Jonhas kom in och eftersom hundarna var tvungna att vara kopplade så nöjde han sig med att hota. Han lyckades ändå på något sätt komma åt Bror och binda fast hans händer och fötter så han inte skulle kunna skydda mig gällande det som skulle hända med mig, han skulle ligga fastbunden, se och höra vad som pågick.

Men i natt hände inget med mig, Bror fastbunden och Jonhas sa att han kommer tillbaka och att jag då vet vad som kommer att hända med mig. Sen tog han sig i skrevet och man såg att han var välutrustad om man säger så.

Sen innan han gick så sa han att “jag kommer att hemsöka dig tills du erkänner att allt du ljugit ihop om Micke (aset) bara är en lögn, att jag aldrig blev misshandlad och våldtagen av honom.”

Då fick jag panik, för ska jag säga att det inte har hänt bara för att slippa Jonhas, trots att allt med Micke faktiskt har hänt. Ska jag ljuga för terapeuter och omgivningen bara för att slippa mardrömmarna? Micke finns ju, han har gjort allt detta mot mig.

Ska jag ljuga och säga till alla att jag bara har hittat på allt? Det kan jag ju inte göra för då kommer jag aldrig att komma vidare, jag kommer inte att få den hjälpen jag behöver, min PTSD-behandling som jag så väl behöver.

Så i natt har jag sovit väldigt oroligt, jag gick upp första gången vid 3 och kunde inte sluta gråta, jag satt i köket och riktigt hulkade och kedjerökte och var livrädd. Jag gick sen och la mig hos Bror så tätt jag bara kunde.

Sen, så fort jag var på väg att somna så började jag tänka “vad kommer Jonhas göra nu när jag somnar?”

Så jag knep ihop benen så hårt jag bara kunde och när jag kände att jag inte kunde hålla gråten borta så lämnade jag sängen, en del av mig ville inte gråta inför Bror. Jag har svårt att göra det inför folk. Men en annan del ville bara väcka honom.

Så jag gick tillbaka, kröp nära honom, försökte väcka honom, började slå honom på armen men han var omöjlig att väcka, så då kom jag på att han brukar säga att jag ska hälla ett glas vatten i ansiktet på honom, men jag kunde inte.

Så vid 4 så gick jag upp igen, slet på mig de tightaste jeansen jag kunde hitta, tog ett bälte och spände åt det så hårt jag bara kunde, på med 2 tröjor och en luvtröja, allt för att skydda mig från Jonhas.

Så nu, jag har knappt sovit i natt och jag har försökt vila på dagen men så fort jag kände att sömnen var nära så gick jag upp – rädd för att sova. Så nu undrar jag, HUR ska jag göra i natt?? Jag är livrädd, jag vill inte veta vad han kommer att göra.. Vet inte och vill inte veta.

Jag är så rädd. Rädd för sömnen och jag vågar inte sova. Jag är rädd. Så jävla rädd… Så, tänk att en dröm, en återkommande mardröm kan förstöra dagarna så som denna gjort och gör.

I natt var de destruktiva tankarna inte långt borta, jag tänkte att om jag skadar mig så kanske han lämnar mig ifred, jag var beredd att testa, men jag gjorde inget. Jag stod emot de tankarna – i natt också. Jag var nära natten till igår med, men stod emot även då.

Jonhas ska inte få vinna. Men hur ska jag bli av med honom? Hur?

JAG ORKAR INTE MER NU

Faan… jag pallar inte… Jag har satt upp belysning på balkongen, dammsugit, skurat ordentligt bakom spisen, torkat golv och sitter nu bara och väntar på att golven ska torka.. Men vad fan ska jag göra sen? Måste göra något.

Utan att göra något så står jag inte ut… Kan inte koppla av, som Nathalie skrev; “Det kanske finns andra saker du kan göra för att stå ut/stilla ångesten? Tycker du om att teckna, sticka eller något liknande?”

Jättebra tips, men jag kan inte göra saker som kräver koncentration. Jag vill kunna slappna av, slippa känna hur jag mår, måste göra något men vad?

När ska det vända tro? Det är som att jag har gett upp. Det är så här mitt liv kommer att se ut, ständiga depressioner, ångest, ss-tankar, troligen ss-handlingar, tankar på intox och döden.

Jag vill inte dö, jag tänker inte ens försöka ta mitt liv. OM jag skulle göra det så skulle jag ju förlora Bror och det tillåter jag inte. Han förlorar mig, min familj och vänner likaså. Men jag kan inte sluta tänka alla destruktiva saker. Inte nu.

Detta har varat så länge nu. Jag mår rätt bra när vi är i skogen, det gör jag verkligen men sen kommer man hem och då kommer ångesten, den ångesten man får bara för att man har gjort något som fått mig att må bra.

id-10031716

Hela ja, fyllt av mörker men jag vet inte varför. Eller, jag måste erkänna att mycket av mobbingen och våldtäkten sitter kvar. Jag har ju inte gjort någon krishantering. Vi skulle göra det nu under min DBT–period, men vi har mest fått jobba med självskador för jag har inte kommit ur det än.

Sen de orden. De jag nämnt tidigare men inte tar igen, men de har etsat sig fast så jävla hårt. Jag är en loser som inte kommer vidare. Eller? Just nu så känns det som att jag bara sitter fast. Jag orkar inte ens försöka komma upp. Orken är slut.

Men, golven är torra så nu ska jag kasta på mig regnkläder och gå ut med Dipp. Det spöregnar verkligen ute och jag vill bara krypa in under mitt täcke och Försöka läsa, men damen ska ut. Bara gilla läget. Punkt!

[vägrar inläggning – så ni vet]

Jag hatar dig ditt as

Allt – Allt är för mycket. Jag orkar inte. Hur länge ska man kämpa utan att märka någon förbättring? jag ger upp, Jag orkar inte kämpa mot mina egna demoner längre, det spelar liksom inte någon roll, det skiter sig ändå. Jag har sjukt svårt för allt som rör att inte vara rädd. Jag går hela tiden och väntar på kniven i ryggen..

Jag vill kunna känna mig trygg med människor, jag vill våga. Men jag gör inte det. Jag är rädd för att släppa in folk för nära. Bror kämpar som FAN varje dag, men ja… Det är ändå lika svårt. Han har inte gett upp än dock. Hoppas han inte gör det, men jag har här och nu bestämt mig, ingen – möjligen en riktigt bra terapeut kan få höra om hur mina demoner bor i mig.

bxsybrukcjlo94ie3n5ja896x.420x294x1

Jag skrev ett detaljerat brev till Bror och terapeuten om allt han gjorde och jag ångrar det som fan, det har dragit ner mig ännu mer, alla minnen. Inte kan jag ta tillbaka det heller. Gjort är gjort, men jag ångrar mig

Helst vill jag bara trampa ner skiten och förtränga igen. Det man inte tänker på har aldrig hänt. Jävla, förbannade Micke!! JAG HATAR DIG, Du har sabbat mer än du någonsin kan fatta! FAN vad jag hatar dig, hat, hat, hat!!! 

Men det jag hatar mest är att du sätter Bror i kläm. DU sabbar allt. 

En väldigt konstig känsla som inträffade

Jag läste detta igår, bilderna är censurerade men texten gjorde mig galen och rädd, rädd för deras syn på kvinnor.

SD

Klicka på bilden så får ni läsa mer!! Viktigt!!

Jag är ju, som många vet – en som själv blivit utsatt, men de säger ju att “negrer” (deras ord, inte mina) bara kommer hit och mördar och våldtar, men betyder det då att det är “okej” att bli våldtagen så länge det är en svensk som våldtar?

Jag läste detta igår på kvällen och genast kom ångest och äckelkänslor över mig, det fick mig att minnas de veckorna då mitt liv var som värst.

Så, när jag skulle sova så kände jag bara skräck, jag var rädd, hade ångest och mådde illa, somnade med tårar rinnandes längs mina kinder.

Men det som var konstigt – Bror låg på min sida av sängen, den som är närmast dörren för jag fixar inte att känna mig instängd. Han sa att vi skulle byta plats så jag skulle få sova på min sida men jag sa bara nej!

Jag ville sova mellan honom och väggen – instängd. Tror det var lite att en känsla sa att jag inte får ligga nära dörren ifall någon skulle komma, att det skulle hända igen. Så, jag låg där, så nära Bror jag bara kunde komma, näsan tryckt mot hans rygg, kände doften av hans parfym och trygghet.

Jag var rädd. I såna lägen har jag alltid velat sova så långt ifrån en man jag bara kan komma, men inte i natt. Trygghet. Jag känner sån trygghet med honom men ändå var känslan konstig, jag ville ligga nära, helst under hans skinn.

Min kärlek, men pelare, min trygghet! Men jag överlevde natten utan mardrömmar. Jag sov dessutom hela natten. Riktigt skönt och välbehövligt. Men känslan, den var hemsk!

 

 

 

Den tuffa modulen startar

Nu är det dags, på riktigt. Eller inte just denna vecka, men modulen vi börjar med från idag. Vi ska alltså lära oss att acceptera kriser man varit med om. Alltså, det kommer bli vidrigt tufft att lyfta den biten.

PTSD message conceptual design

Hur gör man? Att på något sätt att kunna diskutera i gruppen men jag vet inte hur man ska göra utan att blotta sig själv för mycket inför alla. Det kommer att bli riktigt tufft men jag vet att det är nödvändigt.

Men dagen på DBT:n i övrigt kändes bra, gruppen alltså, den är så himla bra, men även dagen nu var tuff, jag var på väg att gå tidigare, men jag stålsatte mig och stannade.

Men dagens hittills bästa. Innan DBT:n startade så träffade jag sköterskan som pratade med min läkare igår och jag kommer att få tillbaka Risperdal och det känns som ett riktigt stort steg i rätt riktning. Så jag är Nästan redo att våga säga hej då till den destruktiva delen av mig och det känns underbart.

Visst, jag kanske kommer att falla men jag tror inte att jag kommer att falla lika djupt som nu den senaste gången och det är så bra. Så jag hoppas!! Tanken var att jag skulle ta de vid behov, men eftersom jag inte känner igen de tidiga tecken som uppstår så jag ska ta de dagligen till en början, sen trappar jag sakta ner och till sist blir det vid behov.

Så ja.. nu gäller det!!

risperdal

 

Med masken på

teatermask_s

Denna mask, jag orkar inte hålla ihop den. Borde släppa den men jag kan inte. Jag känner bara att jag Måste hålla ihop. Jag måste. Lyssnar på vänner som mår dåligt för jag Vill finnas där för dom, visa att jag bryr mig – men det blir jobbigt efteråt.

Jag dras ner ännu mer även fast jag inte vill. Jag vill orka finnas, jag vill. Andra finns ju för mig och då vill jag kunna finnas tillbaka. Känner mig så otacksam annars.

Men nu. Jag mår verkligen inte bra. De hårda tankarna blir bara starkare för varje dag som går, men jag tänker inte tillåta mig att falla. Folk som bryr sig blir så ledsna då och jag vill inte göra andra ledsna.. Jag vill verkligen inte det.

Men, idag har det varit DBT i gruppen. Jag tycker om gruppen, men när jag är där så är masken så stark, men när jag kommer hem, då kommer verkligheten ifatt. Just nu så känner jag mig så torr och spänd i halsen, spelar ingen roll hur mycket jag dricker.

Jag är ändå så spänd så kan kan inte dricka, kan inte svälja. Sen yrseln, eller.. jag är inte yr på det sättet men hela världen snurrar i ultrarapid och det är jävligt obehagligt. Jag ser knappt vad jag skriver för alla bokstäver flyter ihop till en gröt.

Jag vill läsa för att komma bort, men hur ska jag kunna det när allt bara blir som en salig röra? Det går liksom inte.. Går inte.

Borde kanske lägga mig en stund, men då känns det bara som en flykt. Att göra det lätt för sig, men jag orkar inte med att må så här. Jag blir bara ledsen och dömande. Ledsen och dömande för att jag mår dåligt.

Jag vill inte ha det så här. Det surrar från hjässan ner mot ryggen och runt halsen. Det känns som när armen somnar, samtidigt som jag är spänd och yr. Konstiga känslor. Fan.. Orka. Varför finns det folk som oss, folk som mår så dåligt?

Är detta vad vi förtjänar? Jag vet inte. Alla händelser som jag varit med om sätter djupa spår och ärr i själen. Det gör ont att tänka på det som hände då. Saker om svåra svek och upplevelser.

Sånt som Bror får ta skit för. Jag är så rädd.

  • Rädd att han ska slå eller förnedra mig – been there
  • Rädd att han ska lämna mig
  • Rädd att han ska träffa någon annan – been there
  • Rädd att han ska vara otrogen – been there
  • Rädd när han åker hemifrån för säger han att han ska till sin mamma, hur vet jag om han är där eller hos någon tjej – been there
  • Rädd att han ska.. göra ordet på V. – been there

Dessa tankar och känslor gör mig galen…

Jag vill inte känna så, jag vill våga lita på honom varje dag. Jag vill. Vissa dagar känner jag mig så säker och trygg, men sen kommer mina svackor och då kommer rädslan. Såna känslor gör att jag känner att jag Förstår om han kommer att fly.

Hur mycket skit ska han orka ta bara för det som har varit. Alla övergrepp och svek. Om inte ens Jag orkar – hur ska då han orka. Han säger hela tiden att han förstår att jag känner dessa känslor.

Känner att det vore konstigt om jag inte hade känt något. Vi pratar om det mycket, han tycker att det är viktigt, för om jag håller allt inom mig, hur ska jag då komma vidare.

Skit alltså, vad jag älskar den mannen!!