Archives

In & ut

I onsdags kväll blev jag inlagd och blev utskriven i förmiddags. Att jag flera gånger pratat om självskador och självmord bryr sig ingen om, inte på psyk i alla fall. Min man och min familj och vänner försöker så gott de kan, men jag känner bara att jag inte orkar kämpa.

Deras försök betyder mycket men de hjälper inte på det sättet.
Utan dom så hade jag gett upp för längesen, men nu orkar jag inte försöka längre. Det är bara mörkt..

Hur får man psyk att lyssna? Måste jag verkligen göra något rent fysiskt för att de ska fatta att jag vill dö?

Egentligen vill jag inte dö, men jag orkar inte ha det så här längre.
Varje gång tåget åker förbi så tänker jag “nästa tåg”
Hur hittar man hoppet??

En vän, Carola ska prata med sitt personliga ombud och se till att jag får träffa henne, sen att hon då ska hjälpa mig med kontakten med psykiatrin. Så tacksam för att det finns folk som orkar kämpa för och med mig. Men en sak som mamma skrev, som inte stämmer;

“Gör det Carola ! Jag känner mig som en dålig mor , Men Gud va jag oroar mig när jag inte kan hjälpa min dotter.Så är det när man bor så långt ifrån . Ni är samariter som hjälper Maria hoppas så att hon ska få den hjälp hon så väl behöver. och får må bra”

Att hon känner sig som en dålig mor, men det är hon verkligen inte. Det är inte lätt för henne att kunna hjälpa mig så mycket som hon vill när hon bor 36 mil bort. Jag vet att hon hade gjort mer än hon redan gör om avståndet inte hade varit så långt.

Men.. Jag är hemma nu. Mår riktigt ruttet men försöker hålla masken på. Det är svårt att prata när man inte vet vad man ska säga. Jag har ångest och tänker på döden som utväg.

Satt inne igår och hörde tåget komma och då kom tanken… måste kolla upp tågtrafiken… Men nej.. Jag får inte. Får inte ge upp. Har förvisso kämpat i så många år nu men det blir aldrig bättre.

Men döden kommer ändå som Bror säger, så varför skynda? Men jag tänker att jag har mått så här i så många år, varför ska jag då fortsätta att må dåligt när det finns en lösning?

Men så tänker jag på Bror, familj och vänner.. Och då kommer tanken, ska jag verkligen leva enbart för andra? Men jag försöker hänvisa till en boktitel, som jag gjort innan; “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Tycker den är så talande.

Men nej, jag ska försöka leva lite längre… För andras skull…

Tankar denna kväll


Inlägg som handlar om döden!

döden

Idag är det 4 år sedan jag och Bror träffades för första gången. Jag som Aldrig mer skulle ha en relation, jag skulle ju dö – 10 oktober-2011. Min födelsedag. Allt var ju bestämt.. Men… Bror gjorde något som gjorde att jag kände att det var värt att ge livet en chans.

Många gånger blir jag arg, inte det att jag inte älskar Bror, för det gör jag, så intensivt. Men, jag mår ändå sämre nu än då. Ångesten blir värre, varje ångestpåslag blir kraftigare för varje gång och det är oftast minst 5 gånger i veckan. Depressionerna blir djupare.

Jag orkar verkligen inte leva, men jag vill inte lämna Bror och djuren, och mina föräldrar. Kanske skulle de bli ledsna, ja – det tror jag.  Men ska jag leva tills jag dör av ålder, kanske att jag blir 85 år, ska jag leva vidare i 50 år och må skit bara för att jag inte vill att De ska må dåligt. Borde jag inte tänka mer på mig och mina känslor?

Livet är hårt, ångestfyllt och gör ont. Livet jag lever, ett liv med elaka röster, svår ångest, förföljelsemani, daglig depression, självskador och ständiga tankar på döden.

Är det vad jag ska leva med för att inte göra så att andra ska bli ledsna? Ja, tydligen… Suicide zero – låter bra, men är det realistiskt?

Fan, jag vill bara tömma medicinskåpet och sen gå och lägga mig. Bara så, somna till friden, ljuset och lugnet. Istället tar jag en cigarett, sen en till och tänka att jag borde gå och lägga mig.

Ligga i sängen med samma känslor som vanligt, känna att någon ska komma in och skada och sen döda Bror och djuren plågsamt, inför mina ögon. Jag får inte somna, jag måste ju skydda dom.

Eller tankar på att de stålkanterna som madrassen ligger på, de kommer att gå sönder och där är katterna, i alla fall Pepsi för hon är ofta under sängen. Sen ger stålkanten vika och katterna får sängkanten över sig och dör. Jag vågar inte ligga i sängen.

Får inte sova, för det är då allting händer. Jag måste leva för dom.

FÖR FAMILJEN ♥

Kanske att jag känner fel?

Jag har tidigare skrivit om att jag inte har någon terapeut, så jag skrev av mig lite i en grupp på facebook om det och tänkte att jag delar samma inlägg här. 

hemmingsson_438_9271952

Jag blir knäpp snart, jag får ingen hjälp av psykiatrin, har mediciner men inget mer. Innan vi påbörjar min PTSD-behandling så måste jag få hjälp att komma ur den destruktiva banan, problemet är bara att de anser att jag inte är redo för terapi, så jag får ta mig ur den destruktiva banan själv.
Att jag inte är redo – de säger att det är för att jag har koncentrationssvårigheter (ADD) men jag har inte kommit upp i rätt dos av Concerta än så de vill invänta den biten.

Problemet är bara att jag nyss börjat med Litium och nu när vi ska hitta rätt dos så vill de inte röra Concertan.
För att lindra det hela så har de skrivit i min vårdplan att jag ska kunna få planerade inläggningar så jag ringer öppenvården och de fixar en tid på psyk, så jag slipper sitta och vänta.
Det känns bara som att de knuffar undan mig, skyller på saker och slänger in mig planerat på psyk för att de själva inte ska behöva göra något.

De planerade inläggningarna, då hamnar jag på en avdelning där man bara får vara i 48 timmar. Vad nu de timmarna kan göra när man har sån sjuk ångest och inte får någon möjlighet att prata med någon som bryr sig.
Jag har gått i DBT och terapeuten då trivdes jag aldrig med, men jag skrev ett detaljerat brev till henne om det som utlöste min PTSD och efter det så blev allt 10 gånger värre och nu står jag ensam. Alla minnen dyker över mig mycket oftare nu efter brevet.

Sen Litium – det kan ta upp till 1 år innan effekten är stabil, så har jag otur så får jag vänta så länge innan de höjer min Concerta, sen tar det ett tag innan den ger full effekt. Så det känns som att jag kommer få vänta i evigheter innan jag får någon hjälp, först “vanlig” terapi, sen ta PTSD-delen.
När ska jag bli hel igen?

Dagens kamp är snart över

laugh-quote-quotes-roses-Favim.com-955846

Kämpa, kämpa, kämpa. Idag har jag inte gjort annat, försökt att distrahera mig med givande samtal med min man, det har varit intressant att prata, men hjärtat har ändå rusat hela dagen.

Har även pratat med Lisa, om saker som egentligen rör henne och även om sommarens planer på hur balkongen ska se ut. Visst, vi har pratat om det men jag har nästan varit tvungen att koncentrera mig på att få fram rätt ord i skrift. Tänka både en och tre gången innan jag vetat Vad jag ska svara på.

ladda ned

Så har dagen varit. När jag dammsög innan och kom till köket så såg jag klockan som då var 16:40 och min första (och enda) tanke var att “då kan jag snart gå och lägga mig.”

Hur normalt är det att börja längta efter sängen så tidigt? För mig är det dock rätt ofta, men när tiden väl är mer okej att lägga sig, då kommer jag inte i säng för då har jag ångest inför natten och är då rädd för att somna. 

Livet, känns som en enda lång spiral. Måste kämpa för att inte falla djupare. Men smärtan, att ha ångest kan göra fysiskt ont även fast det rent logiskt inte borde göra det. Men nu är det så. Det gör ont och jag undrar varför.

Jag vill bara få må bra. Slippa smärtan, oron, ångesten, skulden, skammen. Skuld och skam.. Skuld och skam för att jag inte lyckas leva ett sånt liv som jag kan tro att man som förälder vill se sitt barn leva.

Jag menar, vilka föräldrar vill att ens barn ska må dåligt? Sånt ger mig dåligt samvete. Det känns som att jag är otacksam över livet när jag mår så här, även fast jag vet att jag inte har valt det. Jag mår så här.

En lycklig människa kan inte alltid välja att de mår bra, på samma sätt som jag inte kan rå för att jag mår dåligt. Jag har förvisso en tung ryggsäck från ett mörkt förflutet och jag vill tömma den ryggsäcken, tömma och fylla med nya saker.

Men det kommer bara ner lite bra i taget, måste tömma ur den för att fylla på nytt. Men jag är rädd. Att tömma ryggsäcken kommer göra lika ont som det gjorde att fylla den. 

Jag fick hjälp att fylla den och behöver hjälp för att tömma den också. Men innan det är påbörjat så får jag försöka själv. Det är inte lätt, det är tungt och gör jävligt ont. 

Just nu är DE tankarna tillbaka. De är både hatade och älskade

När man varken vill eller orkar

A

Kämpa för fan! Limma ihop masken där den börjar spricka, visa ingen svaghet, far och fläng för att springa ifrån ångesten, visa ingen hur du mår. Det är väl lite så det är just nu. Spela teater, gör det bara ingen ser sanningen.

Det är lättare att skriva om den. Kanske för att jag blir jävligt blockerad för att våga prata om det, okej att Bror vet lite, men jag vågar inte öppna mig för mycket för han är trots allt inget proffs och jag själv känner att jag behöver hjälp för att klara av att stå upp. Men jag har ingen terapeut och kommer inte att få på länge.

My eye

My eye

Men, det som jag mest gör nu för att fokusera bort min ångest – jag letar efter geocaches. Hittade en idag men kunde inte ta den för att en mugglare hade ögonen på mig. För er som inte vet så kan jag säga att mugglare tillhör det folket som inte håller på med geocaching och inför dom så måste vi smyga.

Så, det och kamera. Men det är svårt med foto för jag hittar inte något som är värt min tid. Jag vet att det finns massor runt mig, men jag kan inte se det ljusa. Inte nu. Orkar liksom inte.

Så har jag “fel” kamera också, min ligger på panten som vanligt och jag vill kunna åka till stan med Bror och varsin kamera, men det lär väl dröja. Men annars, är jag hemma så skurar jag golvet med tandborste typ, för det tar längst tid. Allt för att hålla mörkret som bor i mig på behörigt avstånd.

Jag hatar att känna som jag gör, jag hatar ångest, jag hatar känslan av att jag “måste” dölja mitt inre för omvärlden. Jag vill kunna visa sanningen fullt ut för Bror, men när han frågar hur jag mår så blir det typ “nja, det är inget vidare” och mer än så kan jag inte säga.

Även fast jag vill krypa in under sängen och gråta. Men, jag står upp, kämpar för att inget visa och nu fokuserar jag på tisdag då vi ska på fotboll. Det ser jag Verkligen fram emot – på riktigt! Jag älskar fotboll, kan inte säga annat. IF Elfsborg Guliganerna

All alone

14102_1216414982

Nej, jag är inte ensam egentligen, jag har världens finaste man och vi har våra djur, jag har min familj runt om i landet, jag har vänner, jag har min svärmor. Men ändå. Ensam. Kan inte förklara, det bara är så det känns just nu. Jag är inne i en period då jag jämför mig med andra, de som har det tuffare än mig – det får mig att undra vad jag har för anledning till att må som jag gör.

Jag får nästan dåligt samvete. Visst att jag har min ryggsäck, men den känner liksom ynklig om man jämför sig så som jag gör. Jobbig situation, jobbig känsla. 

Något jag saknar, är att ha någon vän som man bara kan gå hem till typ, tjata lite, umgås och så – så som det har varit. Men jag är inte där nu, jag vill orka ha ett socialt liv, men jag är samtidigt rädd för det. Vet inte varför egentligen.. Kommer troligen från en massa svek sen tidigare, jag bli rädd för att bli sviken igen för det är en känsla som jag har svårt för.

Jag har så många svårigheter, mycket att jobba med. Jag försöker, men på egen hand är det otroligt svårt. Bror finns där i vått och torrt, men jag vill inte belasta honom för mycket, han har nog med sitt liksom. Men som inom psykiatrin, jag har kontakt med omvårdnadsteamet, men inte någon terapi för de anser att jag inte är stark nog för att ta emot hjälp.

Jag är för ofokuserad så jag kan inte ta in vad som sägs. Men hur ska jag kunna bli frisk nog om jag inte får hjälp att hitta verktygen som krävs? Jag famlar i blindo, det känns så svårt.

Men, jag är tacksam över att ha en massa fina människor runt mig, men just nu känner jag mig bara ensam.

Hur kan det göra så ont?

Nu, 2 veckor med en sjuhelvetes ångest. Skakar, hackar tänder, ont i nacken, ont i huvudet och allt för den förbannade ångesten.. Jag orkar inte detta, jag har bara en enda sak i huvudet.. Bara en. Men nej.

Vi skulle åkt till svärmor idag, men vi gör det i morgon istället. Idag ska vi bara hämta ut mina mediciner och sen ta en promenad från sjukhuset till Sjöbo. Kameran följer givetvis med. 

11130133_10152927705624580_5112080332586444000_n

Sen kastade jag på mig lite smink i hopp om att glömma ångesten, men nej. Det gör ingen skillnad, tyvärr. Men jag försökte i alla fall,, Jag har försökt med mycket men jag kan inte hitta något som distraherar mig. Vi försökte titta på film härom kvällen så Bror kunde pilla mig i håret, men jag klarar inte av att ligga eller sitta still för länge.

Det blir nästan som att ångesten ökar. Orkar inte göra saker hela tiden, behöver även varva ner men det går inte. Jag vet inte var jag ska ta vägen längre. Det känns som att alla dörrar till hjälp är låsta.

 

Gaah…

Lidande, ilska, frustration, ångest, trött och less.

,bloggen

Jag har så mycket känslor i mig och inga är direkt positiva. Jag känner mig arg – eller mest frustrerad kanske men jag vet inte varför. Jag är trött för nu har det gått i ett hela dagen, behovsmedicinerna som de lovade skulle komma igår eftermiddag har inte kommit än och kämpa mot ångest utan behovsmedicin är sjukt svårt. Tufft.

Detta resulterar i att jag får ännu högre självskadetankar och suicidtankar. Men jag måste stå emot, det finns liksom inget annat. Men i morgon ska jag ringa Solhem och ifrågasätta det hela. Jag som hade hoppats på att slippa åka iväg, bara vara hemma, gå ut i skogen, själv eller inte spelar ingen roll.

Men nu får jag se, ska försöka komma fram under första telefontiden så får vi se sen när de tror att medicinerna är inne. Jag HATAR när folk lovar saker som de sen inte håller. Jag hatar, hatar, hatar det. Spelar ingen roll vem som lovar. Vet du inte en sak till 100% så lova då inte.

Bättre att säga att “jag tror det kommer…” eller “jag tror att det går…” Men dessa löften. Det är något jag har svårt att ta och därför vill jag bara ut i morgon, ut i naturen, troligen ensam med kameran, bästa terapin. Men det är i morgon… Nu då? Ångest pulserar i blodet och jag vet inte vad jag ska ta mig till om jag ska vara ärlig.

Så, jag får hoppas att jag blir trött snabbt av sömntabletterna så jag kan sova – men jag gillar inte att somna med ångest eller på dåligt humör. Det blir ingen bra sömn då.. Så vi får se hur jag löser kvällen helt enkelt. 

Men. Nu ska jag ta en cigg – det är allt jag vet just nu. 

Sen måste ni hälsa på hos Paula, en tjej jag nyligen lärt känna och hon är så vansinnigt snäll och betydelsefull. Betydelsefull skrämmer mig dock, har för dåliga minnen av det antar jag. Men nog fan är hon snäll allt!!

Lösenordsskyddad: Terapi på hemmaplan i pyjamas

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Jag faller, kraschen är nära – igen

Krasch. I hela mig låter det så. Det känns som att bröstkorgen på mig snart exploderar. Allt för att hålla ångesten borta så kör jag på som en duracellkanin, allt för att slippa känna, slippa släppa in ångesten för starkt. Så, ut med hund, putsa fönster, torka av utemöblerna, skurat balkonggolvet, dammsugit, plockat undan. Typ.

till bloggen!!

Men nu då. Vad fan ska jag göra? Kan någon hjälpa mig? Jag vill inte känna denna ångest, den äter upp mig totalt och de jävla destruktiva tankarna växer. Jag blir nästan arg på mig själv som står emot, men jag måste. Inte för min skull, jag gör det för folk som bryr sig. Därför kämpar jag. Annars hade jag gett upp.

Men hur länge orkar man spela teater mot sig själv för att göra andra nöjda? Jag vet inte, vet du? Just nu. Det kokar i hela mig, jag vill ta en massa lugnande och krypa ner under kedjetäcket. Alltså, ingen farlig överdos, bara så jag får somna, sova, sova, sova. Även fast jag vet hur jag mår efteråt.

Självskada. Orden dansar vackert i mina öron, men nej. Jag måste stå ut. Stanna i nuet säger folk, men varför stanna i något som bara gör vansinnigt ont? Lida? Varför?

Visst, det finns glädjeämnen, som då i lördags då vi var vid sjön och bara njöt av tystnad, fågelkvitter, lycklig hund och sol. Men sen ska man ju hem också och väl hemma så dundrar ångesten in med dunder och brak. Bara så där och det går inte att stoppa den. Han är för stark. Bänder sig in i mitt inre.

Men jag vill inte. Jag vill bara sätta mig i skogen, under ett träd, eller vid en sjö, ensam och bara gråta, gråta ur min frustration över livets orättvisa. Men jag kan ju inte gråta. Så fort en tår är på väg så blinkar jag fort fort för att inte få fram den. Gråta är tabu. Känslor är tabu.

Så är det. Sen min terapeut, hej, var 3:e vecka. Känns ju så där när jag verkligen är i behov oftare än så. Hon kommer hit på fredag, nästa vecka alltså. Jag slipper åka in, för hon ville komma hit. Så ja. Det är väl bra. Sen ska vi tydligen sammanfatta vad för slags hjälp jag behöver.

Men jag vet ju inte var jag ska börja. Eller sluta. Bara ett trassel av känslor, känslor jag inte vill ha