Archives

Egentid, en viktig tid

Så, detta med att ha lite egentid, det sägs vara viktigt och ja, jag kan känna att jag behöver det – men så fort jag unnar mig det så får jag typ panik efter en stund. Ingen att prata med, ingen som finns där vid min sida. Det är hemskt. Som de gångerna Bror åker till stan för möte med Balans, det kan vara skönt de första 10 minutrarna, men sen blir det bara jobbigt.

investera-1024x682

Jag vill också kunna känna den njutningen som folk pratar om. Ibland går det, just nu skulle det inte funka, inte alls för jag är för labil. Men han då. Han måste ju också få sin egentid så jag kan ju inte hindra honom för det bara för att Jag inte fixar det.

Han är i behov av det. Men då brukar jag fråga mig själv – var ska jag ta vägen då? För att slippa känna ensamhet? Eller, hur ska jag lära mig att fixa det ändå? Visst, jag är inte ensam, jag har djuren. Men ändå, det är något som inte vill fungera för mig.

980589_10151513809369580_201960270_o

Chips

DSC_0069ny

Bror

DSC_0089ny

Pepsi

PICT1898ny

Dipp

 

Men det kanske kommer. Jag menar – jag har ju klarat av att bo ensam, fast jag var typ aldrig ensam. Jag bodde på bottenvåningen och hade altan med fönster in i kök och sovrum. Så de jag umgicks med då gick och ringde på dörren, öppnade jag inte då så knackade de på fönstret i kök och sovrum och sista anhalten blev då vardagsrummet.

Så, ville jag vara ensam så var jag tvungen att dra ner persiennerna. De visste liksom mina arbetstider. Ibland kände jag att allt blir för genomskinligt att ha persiennerna nere, så jag satt på en madrass på golvet i garderoben. Läste, pratade telefon och sånt.

Så egentligen bör jag njuta av ensamheten ibland, men i mitt inre så går jag på helspänn och bara väntar på det bekanta ljudet av folk som bankar på fönstret. 

Nå väl. Nu ska jag hitta på något. Typ putsa fönster på balkongen. Tog köket härom dagen, men orkade inte ta vardagsrummet då, så det är väl dags att göra det antar jag. Eller så väntar jag någon timme tills det är lite varmare ute, just nu är det typ runt 3°c och det blir lite kyligt med vatten på händerna.

Så ja. Kaffe. Det får bli kaffe så länge

Trädslaktaren

Dipp älskar att slakta träd, det gör nog de flesta hundar visserligen, men detta träd är markerat med rött där toppen en gång var, så då var det 3-4 meter högt, nu är det max 1 meter och den förändringen skedde på max 45 minuter.

toppen

Jag skulle egentligen bara ut på en sista snabbrunda, men ja – vi var väl ute i 1 timme eller så.. så nu har vi en hund som är rätt trött, hon har slitit träd i stycken, detta “träd” plus en tjock gren från ett annat träd. Sen gräva emellanåt.. Så “mannen med den svarta hatten” gjorde oss sällskap, men jag gick ändå inte hem. Jag stod emot.

Känner mig rätt nöjd, jag, mörker, ensamhet och ångest. Men jag stannade! Inte illa. Tog pulsen när jag satt där bara för att det vore kul att se och den stannade på 91 slag/minut. 

Men, jag stannade!! Det är väl ändå ett stort steg i rätt riktning, tycker jag i alla fall. Men, det kanske inte alls skulle fungera i morgon. Men, det gick ikväll och det är jag nöjd över. 

Så, det ska jag fira genom en film och sen somna tidigt. 

Varför?

Jag vet inte. Men detta med ett sk. liv. Vad är det? Varför ska man dagligen behöva kämpa? Hur länge i så fall? Jag gör inget annat…. Idag har jag varit ute med Dipp vilket är bra för då slipper man känna av sin ångest på samma sätt. Jag har träffat min terapeut och då hade jag kameran med så jag kunde fota längs vägen.

Foto är bra, för då går jag in i vad jag ser och då slipper jag känna för mycket ångest. Men. Min kamera, jag vill ha tillbaka min riktiga kamera och mitt stativ. Men kameran ligger i tryggt förvar och det kommer kosta pengar för att få tillbaka den. Stampen. FAN! Stativet är hos mamma.

Jag vill ha båda delarna. Jag vet inte ens när jag kommer ha dessa saker i min hand. Men sen, kunna åka runt, olika parker och ställen, gärna andra städer. Bara gå in i allt som rör fotografering. Det är den bästa terapi man kan tänka sig. Visserligen ett sätt att fly.

Samma hemma. Igår rev jag ut allt ur sovrummet och tokstädade. Idag var det köket som fick sig en omgång. Visserligen behövs det, men inte av denna anledning. Nu är det flyktkänslan som ställer till det. Det är nu jag egentligen ska dra mig undan i ångestrummet och skriva vad jag känner.

Men jag är rädd. Rädd för känslan och rädd för orden som kommer att stå på pappret. Så. Istället sitter jag här och funderar. Men, jag fick höra en bra sak idag, hos terapeuten. Jag kan via dom få träna gratis hos F&S tisdagar och fredagar i 10 veckor.

Det vore super!! Fasta rutiner, få in träning och kanske kunna komma igång att även ta långpromenader här hemma också. En kick-start gällande träning. Så, jag har mailat till F&S och frågat om det är ensamträning eller grupp eftersom det rör sig om förmiddagar 2 dagar i veckan.

Men jag skulle tänka på det sa terapeuten tills vi ses nästa gång, men svaret känns lätt-. Sen skulle jag även fundera på vad jag vill ha hjälp med, vad jag vill jobba med. Men det är svårt att säga något specifikt. Jag vill må bra. bara må bra.. Inget mer. Sen pratade hon även om sysselsättning, att jag ska komma ut i någon form av sysselsättning några timmar i veckan och det gav mig panik!!

Då. jag måste åka med den och den bussen för att komma i rätt tid, för att vara där i si och så många timmar. Bara tanken ger mig panik!! Men, jag vet ju inte. När jag fått den typ av terapi jag behöver så kanske jag vill jobba. Nu känner jag bara att jag inte vill, men det är ju för att jag inte klarar det.

Men, när jag mår bättre, då kanske. Frågan är då bara – inom vad? 

Nå väl, nu ska jag rasta jycke, ta en dusch och sen slappa vidare här hemma, kanske med en hund eller katt i knät, eller kanske med huvudet på Brors mage framför en film. Vi får se. Det återstår att se.

IMG_9130

what am I doing

Rädsla, osäkerhet, minnen – allt kommer över mig, helt och vilt. Vad gör jag? Varför gör jag vad jag gör? Varför allt mot mig? Varför alla känslor? Bättre att stänga av helt. Eller? Jag vet inte, vad är rätt och vad är fel?

Nå väl, i morgon ska jag på en liten utflykt, vet bara inte var, det märks, jag åker dit näsan pekar – typ. Just nu. Nej, jag orkar inte – måste sova, måste blunda, måste glömma.

Frågan är bara hur?

20130913-092610c005b60e14efac6755174df8fc9420ecquotes fear (2)

Tankar

Ni som inte läste bloggen igår, detta skrev jag som status efter att jag blev utskriven, om läkarens ord:

“Läkarens ord på att jag inte självskadat på 3 veckor var jättebra även fast jag har starka impulser.
Läkarens ord på att jag inte har försökt att ta livet av mig var jättebra.
Läkarens ord på att jag är undersköterska var jättebra.
Läkarens ord på att Bror är sjuksköterska var jättebra.
Exakt allt var jättebra, så bra att jag blev utskriven direkt.
Även fast jag sa att jag har jättestark ångest.”
Det sjuka var just att allt han sa var “ja men det är ju jättebra”

Jo, det är jättebra att jag har haft självmordstanken under veckan men inte just då
Det är jättebra att jag känner doften av blod överallt nästan hela tiden
Det är jättebra att rösterna säger vad jag ska göra
Det är jättebra att jag inte ens vågar lämna sängen så att jag kan be personal om hjälp

Jo, allt är jättebra – eller inte…

Måste kämpa

Kan kanske vara triggande!!

Thinking-Remembering-Feeling-Pain-Crying-Funny-Health-Jokes-and-Safety-Quotes (1)

Folk säger det, kämpa, de säger hur stark jag är och att jag är värdefull och det betyder jättemycket att höra, men det är så svårt.. Kämpa mot demoner dygnet runt. Det är så tungt, jag måste bearbeta så mycket men det kommer inte räcka fullt ut.

Jag har ju min depression, unipolär tror jag på, mer än bipolär för jag har aldrig de hypomana faserna. Jag är bara fast i depressionen och de blir svårare för varje skov, de liksom.. Allt känns så hopplöst på något sätt.

Nu sitter jag här, kämpar mot tårarna, att gråta – då är man svag så jag får blinka extra mycket så de inte trillar fram. Men ja. Jag mår bara så jävla dåligt just nu. Jag vill fara runt och storstäda lägenheten, fixa naglarna och måla skåpet, för då känner man inte allt lika mycket.

Men alla säger att jag Måste tillåta att känna, men vem vill känna när man mår sämre än man själv tror? Jag sitter här, deprimerad till tusen, ångest, ss-tankar och tankar på det som är snäppet värre, vill inte ens skriva ut ordet, men jag tror ni förstår.

Jag ska inte göra det som är snäppet värre, är liksom rädd för döden. Dödsskräck och dödslängtan på samma gång, men rädslan är starkare. Igår så var längtan större och jag kände lite som att jag inte kommer bli äldre än 40 år.

Men jag måste, måste kämpa. Idag känner jag inte så, jag vill inte dö för jag har för mycket att förlora. Men ss-tankarna. De är jobbiga som fan. När de är som värst så känner jag doften av blod överallt och då är det riktigt jävla jobbigt.

Nä. Jag fixar inte. Jag ska ta lite lugnande och försöka sova. Måste. Tryggheten ligger där inne och snarkar lugnt, så om jag kryper nära honom under mitt kedjetäcke så kan jag andas lugnt, jag följer hans andetag, det är något som brukar fungera för mig.

Så jag smiter till sängen nu. Hoppas jag mår bättre sen när jag vaknar… Hoppas!

FUCK CANCER

Ni vet, ni som känner mig vet att jag tidigt i 7:e klass fick upp öronen för Iron Maiden, det var kärlek direkt och sen i november 1995 såg jag dom första gången, då var det dock Blaze som sjöng, men Bruce kom tillbaka.

Jag vet ärligt inte hur många gånger jag har sett dom live och kommer de igen så är jag där. Jag vet inte vad det har som är så speciellt men något är det.

Jag minns, tror året var 2002 och Stockholm och sommar = luftballonger, mitt i en låt så slutar Bruce sjunga, höjder sakta sitt finger mot luften och säger “It´s a big fucking balloon over there” (det är en stor jävla ballong därborta). Sen börjar han prata med de i ballongen.

Sen energin, han står inte still en endaste sekund under konserten och när han pratar mellan låtarna så är han inte det minsta andfådd. Han springer, hoppar, klättrar i ljusriggen och är allmänt galen. Det går inte att se Maiden utan att skratta en sekund!

Men sen, när man pratar om kändisar som blir sjuka och dör osv så tänker jag att jag Inte vill veta hur jag skulle reagera om det händer Bruce någonting, men nu sitter jag här och kan bara tänka hur jävla mycket jag hatar cancer.

Bruce har fått cancer och beskedet kom dagen innan julafton och nådde nyheterna idag.. Jag vet att det är skumt, men jag är både rädd och ledsen, min husgud. Jag tänker på honom, hans familj (och alla andra med cancer). Men, Det finns bara en Bruce Dickinson.

Så, delar med mig av 2 bilder, båda har varsin länk.

iron-maidenRoskilde_Festivalen_490455a

Så var det denna Jonhas

nightmare_by_lucyluh_large1

Jag har ju nämnt mina mardrömmar, de är som en följetong av ren fasa. Det började med att jag drömde om en bussolycka i Viskafors och nyfiken som man är så skulle jag kliva ur den bussen jag satt i för att se den andra bussen.

Väl på plats så blev vi bortjagade, vi hade inte där att göra och skulle tillbaka till bussen. Det var där Jonhas kom in i bilden, han jagade bort oss och han var väldigt obehaglig på något sätt.

Efter mycket om och men så hittade vi vår buss och han vaktade så vi inte kunde lämna bussen igen. Natten efter så körde bussen iväg och vi skulle in på någon butik där vi inte varit innan så vi hittade inte vad vi sökte så vi fick gå runt bland alla hyllor och efter oss så gick Jonhas, han dök upp överallt.

Ytterligare en natt senare så följde han efter oss (oss var jag och en vän) när vi gick en promenad genom en park mitt på dagen. Vi var på väg hem till vännen och när jag skulle gå hem på kvällen så kom han igen och var väldigt närgången, flåsade mig i nacken och han upplyste om att han visste var jag bodde.

Jag bodde med Bror och Jonhas var noga med att upplysa om att han visste mellan vilka tider som jag var ensam hemma. Och ja, mycket riktigt. Bror hann inte mer än lämna lägenheten så ringde det på och där stod han.

Jag lyckades stänga dörren så han inte skulle komma in igen. Sen ytterligare en natt senare så skulle jag till skolan – vad jag läste vet jag inte, men han gick hack i häl på mig, ökade jag takten så gjorde han också det.

Allt slutade med att jag inte vågade vara ensam hemma, så Bror gick och köpte en rottweiler som var en bra vakthund. Då kände jag mig tryggare – trodde jag, men Jonhas var inte rädd för hunden och återigen så var jag otrygg var jag än var.

Dessa drömmar har nu pågått varje dag i ca 1 vecka och varje natt blir bara värre och värre, han började hota om övergrepp och misshandel som jag aldrig kommer att glömma. I natt så hotade han återigen med samma sak, men nu var det Bror han skulle åt gällande misshandel.

Men sen hann vi köpa två hundar till – pitbull. En tik och en hane. Rottisen var en tik och hanen var inte kastrerad så i natt så skulle vi sova, vi fick sära på sängarna och hålla hundarna kopplade, en längst in vid sängen, en i mitten av oss och en på andra sidan.

Men, Jonhas kom in och eftersom hundarna var tvungna att vara kopplade så nöjde han sig med att hota. Han lyckades ändå på något sätt komma åt Bror och binda fast hans händer och fötter så han inte skulle kunna skydda mig gällande det som skulle hända med mig, han skulle ligga fastbunden, se och höra vad som pågick.

Men i natt hände inget med mig, Bror fastbunden och Jonhas sa att han kommer tillbaka och att jag då vet vad som kommer att hända med mig. Sen tog han sig i skrevet och man såg att han var välutrustad om man säger så.

Sen innan han gick så sa han att “jag kommer att hemsöka dig tills du erkänner att allt du ljugit ihop om Micke (aset) bara är en lögn, att jag aldrig blev misshandlad och våldtagen av honom.”

Då fick jag panik, för ska jag säga att det inte har hänt bara för att slippa Jonhas, trots att allt med Micke faktiskt har hänt. Ska jag ljuga för terapeuter och omgivningen bara för att slippa mardrömmarna? Micke finns ju, han har gjort allt detta mot mig.

Ska jag ljuga och säga till alla att jag bara har hittat på allt? Det kan jag ju inte göra för då kommer jag aldrig att komma vidare, jag kommer inte att få den hjälpen jag behöver, min PTSD-behandling som jag så väl behöver.

Så i natt har jag sovit väldigt oroligt, jag gick upp första gången vid 3 och kunde inte sluta gråta, jag satt i köket och riktigt hulkade och kedjerökte och var livrädd. Jag gick sen och la mig hos Bror så tätt jag bara kunde.

Sen, så fort jag var på väg att somna så började jag tänka “vad kommer Jonhas göra nu när jag somnar?”

Så jag knep ihop benen så hårt jag bara kunde och när jag kände att jag inte kunde hålla gråten borta så lämnade jag sängen, en del av mig ville inte gråta inför Bror. Jag har svårt att göra det inför folk. Men en annan del ville bara väcka honom.

Så jag gick tillbaka, kröp nära honom, försökte väcka honom, började slå honom på armen men han var omöjlig att väcka, så då kom jag på att han brukar säga att jag ska hälla ett glas vatten i ansiktet på honom, men jag kunde inte.

Så vid 4 så gick jag upp igen, slet på mig de tightaste jeansen jag kunde hitta, tog ett bälte och spände åt det så hårt jag bara kunde, på med 2 tröjor och en luvtröja, allt för att skydda mig från Jonhas.

Så nu, jag har knappt sovit i natt och jag har försökt vila på dagen men så fort jag kände att sömnen var nära så gick jag upp – rädd för att sova. Så nu undrar jag, HUR ska jag göra i natt?? Jag är livrädd, jag vill inte veta vad han kommer att göra.. Vet inte och vill inte veta.

Jag är så rädd. Rädd för sömnen och jag vågar inte sova. Jag är rädd. Så jävla rädd… Så, tänk att en dröm, en återkommande mardröm kan förstöra dagarna så som denna gjort och gör.

I natt var de destruktiva tankarna inte långt borta, jag tänkte att om jag skadar mig så kanske han lämnar mig ifred, jag var beredd att testa, men jag gjorde inget. Jag stod emot de tankarna – i natt också. Jag var nära natten till igår med, men stod emot även då.

Jonhas ska inte få vinna. Men hur ska jag bli av med honom? Hur?

Kokosnöt?

Nötter är svåra att krossa, vissa svårare än andra men kokosmöten är väl den svåraste och det får mig att jämföra mig själv med just en kokosnöt.

pfi_680_3

Anledningen till att jag skriver om just detta är för att jag och Bror pratade om terapi och hur mottagliga vissa är för att ta emot terapin. Så sa Bror att jag är en svår nöt att knäcka och (tyvärr) har han helt rätt.

Jag är väldigt svår att nå fram till, svårt att ta in positiva saker och svårt att få mig att öppna mig. Jag vet att de sakerna stämmer men även fast jag är medveten om det så är det lik förbannat svårt att ändra på den biten.

JA! Jag är medveten om att det då blir svårare för mig att en dag få må bra, men jag är sån bara, jag är inte värd att ha det bra eller må bra o h när folk säger att jag visst förtjänar det så undrar jag Varför de tycker det?! VAD gör att jag förtjänar det?

Sen det med att öppna mig för terapeuter, de är ju främlingar för mig och man öppnar sig inte för främlingar. Det är som att jag måste lära känna folk innan jag pratar. Men jag vet ju att en terapeut inte ska bli min vän.

De finns enbart för att Jag ska prata, de finns för mig för att hjälpa mig att hitta verktygen som jag sen ska kunna klara mig med. Men även fast jag vet allt det där så är det svårt. Konstigt nog så är det inte svårt att blotta mig här, men här – det är ingen som ser mig.

Visst att jag känner många som läser min blogg, men det är ännu fler som jag aldrig ens har träffat. Men som Bror, jag kan ha jättesvårt att prata med honom, men det är för att mina svårigheter är pinsamma, saker jag borde ha vuxit ifrån eller för jobbiga att prata om.

Så, att prata om såna saker och se personen man pratar med är jobbigt. Pinsamma saker, då skäms jag över mina tankar, jobbiga saker är bara jobbiga, ger ångest och kan få mig att gråta och man ska inte gråta, särskilt inte inför folk. Så är det bara.

Så, när jag mår kass hemma så har vi löst problemet med att vi pratar på Skype tills Jag känner mig redo att prata. Det är bra att han också kan se det som en bra lösning,  för 99% av gångerna så vill jag prata.

Prata över en kopp kaffe och en cigg i köket. Att sitta där, tränga ihop oss under fläkten och prata. Kaffet behöver jag och tyvärr även ciggen, den är lugnande på något sätt. Att förklara det för en icke-rökare är svårt.

Jag kan inte sluta röka, inte nu. Jag har för mycket jobbigt och svårt som jag måste släppa och jag kan inte släppa ciggen samtidigt. Ciggen är för mig lika ångestlindrande som rakbladen, så ja. Då väljer jag att behålla ciggen, även fast jag får mina återfall till självskadorna… Tyvärr, men jag kämpar mot dom varje dag och igår var jag vidrigt nära att falla igen.

Jag mådde verkligen skit och jag Kunde inte väcka Bror för han var vidrigt sjuk och när han då sover och jag vet att det är sömn han behöver för att bli frisk, då vill jag inte väcka honom. Hade jag försökt så vet jag inte om jag skulle lyckas ändå, för han lämnade inte sängen på nästan 3 dagar.

Jag fick se till att han drack för annars gick han upp, in på toa och sen till sängen. Sen att han själv inte minns att han ens varit på toa är en annan sak.

Så, att väcka honom är svårt, men igår var det svårare, men jag klarade mig ändå, stod på mig och jag borde väl säga att jag ska vara stolt, men samtidigt så känns det som ett svek, ett sven mot “vännen” som funnits i många år, som jag nu ska släppa taget om.

Nå väl…Det är mycket som rör sig i mitt huvud just nu. Riktigt mycket. Jag ska till terapeuten för sista gången på torsdag och när jag får en ny terapeut är det fortfarande ingen som vet.

Det enda jag vet är att jag ska få någon att prata om gällande ekonomin, att jag har svårt att ha kontroll. Men den delen skrev jag om igår

“Bror vill ha så mycket som möjligt på autogiro och jag vill ha “riktiga” räkningar.

Det på autogiro glömmer jag bara bort så mycket av felet ligger hos mig. Men jag Måste börja sitta med Bror och kolla över allt Innan jag köper minsta lilla grej.

Fan, jag hatar att jag har så dålig koll. Jag HATAR att jag inte sätter mig med Bror när han ber mig. Jag vill bara blunda för problemet för jag vet att det blir tight, men jag vill slippa se det – typ.”

Jag vet, det ÄR fel att vilja blunda för problemet,, jag är fullt medveten om det men så länge jag slipper se så är det ett orosmoment mindre. Typ. Jag vet även att om jag inte sitter med honom och går igenom ekonomin så blir det mitt fel att vi hamnar efter.

JAG gör impulsköpen, jag brister på den biten. Visst, vi båda kan välja att “unna oss” saker, men inte lika extremt mycket som mig. Jag kan liksom inte ens svara på Vad jag köpt eller ens Var. Vi försöker gemensamt gå igenom typ var jag var den dagen.

Men nej. Jag vet inte. Så, jag kan bara ta detta på mig själv. Enbart, och det gör Jävligt ont att tänka det, ont att säga det och ont att erkänna det.

Förlåt typ…