Archives

Pessimisten i mig som stör

Oro. Oro över så mycket så ofta, inte bara Dipp som nu, utan så blandade saker. Saker som egentligen är bagateller för många men så jobbigt för mig.

most-of-the-things-you-worry-about-never-happen

Jag är lite av en expert på sånt. Som nu, oro över att förlora den jag älskar hela tiden, förlora Bror, jag oroar mig även för att förlora mina vänner, jag är orolig för döden i familjen.

När min pappa och hans fru åker utomlands så är jag livrädd för att planet ska störta och jag blir inte lugn förrän de ringer och talar om att de är hemma.

Min mamma som exempel också, hon  har gjort en höftoperation på båda sidorna.. En gång så hade katten hamnat på taket ovanför porten och mamma klättrade upp för att ta ner honom och vad händer? Jo, hon ramlar så klart.

Sen igen, när hon bytte gardiner så ramlade hon baklänges och slog i huvudet rätt ordentligt. Kanske bara i golvet, kanske även i frysen – hon minns inte. Där då, jag oroar mig för att det ska hända igen och få komplikationer.

Sen hemma, när vi har varit i stan och kommer hemåt så vågar jag knappt titta på huset för tänk om det brunnit.. Ni ser.. Jag är sån och det är jävligt påfrestande. Jag försöker verkligen jobba med den biten men jag vet liksom inte hur jag ska sluta med detta.

Ja. Detta är jag i ett stort, jävla nötskal. S.U.C.K.

 

Fördelen med internet

Att blogga, jag startade min första blogg 2005 om jag inte minns helt fel och jag är så glad att bloggar finns för jag har fått otroligt många fina människor och nya vänner i mitt liv. Det som gör det hela ännu bättre är att jag följde en massa bloggar med och en av dom var en tjej som hette Petra och via henne hittade jag in till Bror.

Då vi började följa varandras bloggar så gick allt fort, vi började maila, blev vänner på facebook, sms:ade och tillslut började vi prata i telefon. Det var kul att få en ny vän och vi ville träffas eftersom vi kom så bra överens. Men enbart som vänner, det var vi båda överens om för vi var inte intresserade av någon som helst relation.

Så, dagen kom då jag skulle åka till Viskafors första gången, tågresan var jobbig för jag var nervös.. Jag hade ju inte en aning om hur han var egentligen. Han skulle ju kunna visa sig vara ett as, visste inte alls vad jag hade att förvänta mig.

Men, när jag klev av tåget och såg honom och Dipp första gången, då kände jag direkt att Detta är något mer än jag trodde. Det bästa var att han kände samma sak. Det klickade direkt.

Sen när vi kom hem till honom så fick jag även träffa en annan pälskling och det är Chips, en dam jag fastnade för direkt. Älskade katt! Ett liv utan en katt är inget liv så jag är glad att vi är överens även på den biten.

Helgen gick fort, tyvärr men vi bestämde att vi skulle ses snart igen.. Och det slutade med att när det var dags att åka hem så var jag “sjuk” för jag ville inte åka hem 😉

Sen skulle jag slussat ut från korttidsboendet där jag bodde då och tanken var att jag skulle få en lägenhet i Södertälje. En stad jag Aldrig har tyckt om och då skulle jag dessutom aldrig ha råd att åka hit. Man blir ju inte direkt rik av att leva på soc.

Vi försökte komma på en lösning och det blev så att jag skulle flytta hem till en vän till Bror men när det väl var dags så sa vi att jag skulle flytta in här men bara tills jag fått lägenhet inom Borås kommun.

Jag vill inte direkt påstå att jag ens tittade efter en endaste ledig lägenhet. Vi sa heller inget om det faktum, ska jag bo kvar här eller ska jag flytta. Det dröjde ett tag innan vi ens pratade om det. Men så blev det så att vi bestämde att jag skulle bo kvar här.

Ett val som visade sig vara mycket bra! Nu, några år senare så sitter vi här, har snart varit gifta i 9 månader. Att detta hände var riktigt bra, inte bara för att vi fattade tycke för varandra på det sättet utan även för att jag gett upp hoppet om att livet kunde bli en strimma ljusare.

Jag såg verkligen ingen ljusning, jag hade kämpat så länge, stött på så otroligt många motgångar och svek.. Inte för att livet är ljust hela tiden, jag har fortfarande svackor, men det har Bror med men vi vet att det är så det kommer vara men vi har ändå varandra och det känns så himla bra.

Så, tänk hur livet kan förändras när man minst anar det!!

Min barndom – ljusa minnen

LÅNGT INLÄGG!


Allt började onsdagen den 10 oktober 1979 kl 09:23. Jag plockades ut genom kejsarsnitt och dagens väder var enligt anteckningar ostadigt. Vi, jag och mamma stannade på lasarettet till 22 oktober och sen fick jag komma hem, hem till mina syskon och övrig familj.

Jag var 51 cm och vägde 4290. Min familj bestod då av Mamma Peggy, pappa Karl-Evert, Bröder Hans, Stefan och Håkan och syster Monica..  Hade då även farmor Karin och farfar Ragnar och de bodde i Björnlunda – precis som vi.  Mormor och morfar bodde i Lugnvik som ligger i Ångermanland.  Utvecklingen, som kanske är ointressant skriver jag ändå.

Jag var ca ett år när jag sa mina första ord och det var pappa, tutte och titta. Gick gjorde jag den 15 november 1980 och jag fick min första tand i mars 1980

8 april 1981 bröt jag armen första, men inte sista gången. Jag bröt armen 3 gånger under bara några år. Jag var även ett sk öronbarn så mina 4 första år vara bara öroninflammationer. På 1 år hade jag öroninflammation 14 gånger.

Den 26 maj 1984 blev jag moster för första gången och idag är jag moster till 4, faster till 4 och änglafaster till 1. Är även gammelmoster till 2. Så där märker man att jag är en liten sladdis.

Andra saker i min barndom, jag gick på lekis och där höll jag mig mycket för mig själv som jag kan minnas, jag minns första gången jag skulle sy, då valde jag att sy ett blått hjärta till min pappa, ett hjärta som ligger i en kartong om jag inte minns fel.

Skolan jag gick i de första 6 åren var Welandersborg i Björnlunda och högstadiet gick jag på Frejaskolan i Gnesta. Skoltiden väljer jag att inte skriva om i detta inlägg.

Jag var väldigt mycket med pappa och min syster då mamma jobbade mycket, men jag har även minnen från henne också. Vi var ofta ute i skog och mark, jag gick tillsammans med lekis på skogsmulle som många andra.

När vi inte var ute med mulle så var det mycket Sörmlandsleden under större delen av året och på vintern var det mycket skidor. Av någon anledning har jag mest minnen av mig och pappa, jag var lite av pappas flicka och vi gjorde mycket tillsammans.

På somrarna var vi hos släkten på mammas sida uppe i Norrland och där har jag massa fina minnen där jag var väldigt mycket med mina kusinbarn, vi spelade teater, cyklade, vi åkte till Rotsidan och badade, var även vid en annan sjö som jag inte minns namnet på.

Norrland, härligt ställe och bland det bästa med somrarna var att morfar var ute i skogen och plockade litervis med blåbär som mormor gjorde sylt av. Sen köpte vi stora kartonger med tunnbröd som vi smulade sönder och hade på blåbärssylt och mjölk – Bryta. Bland det bästa som fanns. Jag och mamma spelade mycket bilbingo på Olympia och när jag inte var med så stod jag och mormor på balkongen och räknade bilar som åkte förbi när bingon var slut

Jag var även väldigt aktiv, testade på en massa olika idrotter men lagsporter var aldrig min grej, så istället var det – återigen jag och pappa som cyklade, simmade, sprang, gick i skogen och åkte skidor. Jag trivdes bäst så. Tillsammans med mamma var det massor av golf, jag spelade lite, men satt mest i golfstugan, åt glass och matade igelkotten som bodde under golfstugan. Jag minns än idag doften därifrån.

Vi åkte tillsammans skidor också, jag och mamma åkte massor av pulka och jag och pappa åkte pulka i den stora skidbacken i Gnesta.

Nu när jag skriver så skäms jag nästan som inte minns mer där mamma var med. Jag brukar minnas mer men inte nu i skrivande stund. Jag har mest minnen med pappa av någon anledning. Jag misss saker som att vi simmade Åsimmet på 1 km i Nyköping, Vansbrosimmet på 3 km, jag bröt dock efter lite mer än 2 km för vattnet var så fruktansvärt kallt. Det var på gränsen att de skulle ställa in det pga temperaturen.

Dagen efter skulle jag simma tjejsimmet som bara var 1 km men där sjönk jag som en gråsten för jag fick typ kramp av kylan så funktionärerna fick hoppa i för att hjälpa mig upp.

Vi sprang Laxneloppet på 6 km och cyklade Glan runt i Norrköping som var 7 mil. Drömmen var då att ta tjejklassikern men jag var för ung för att få delta. Något som kändes surt för jag visste att jag skulle klara det.

Sen åkte vi i Gnesta en sträcka som var 7 km om jag inte minns fel, sen när vi kommit runt så satt vi i snön och drack varm pripps energidricka innan det var dags för 1 varv till.

När jag var 12, skulle fylla 13 så separerade mina föräldrar men det gjorde mig ingenting för de höll sams hela tiden ändå och jag fick hela tiden välja vem jag ville vara hos. Även fast de inte bodde ihop så firade vi alltid jul och nyår ihop.

Så jag kan inte gnälla på min barndom (utom skoltiden). Jag hade bra föräldrar, och vi var väldigt mycket hos farmor och farfar och på somrarna så satt jag och mina kusiner i trappan tillsammans med farfar och lyssnade på när han spelade munspel och så sjöng han ofta ”Flottar kärlek” med Snoddas.

Tyvärr dog farfar tidigt, 1986 men jag minns ändå mycket av honom, just för dessa minnen. På somrarna så kom ofta mina kusiner, Ulrika och Markus och det var bland det bästa jag visste. De är 2 år äldre än mig och vi hade rätt livlig fantasi och hade mycket kul tillsammans och alltid när de åkte hem så grät jag.

En sak jag också minns är en sommar, jag hade enbart korta shorts och ingen tröja eller linne, cyklade tillsammans med några och jag ramlar ner i ett dike – fullt med brännässlor.  En annan gång så cyklade vi i skogen och tog väldigt mycket risker om jag tänker efter och en gång slirade jag med cykeln in i en stor myrstack..

Jag var en form av apa, klättrade mycket i träd, gärna högt. Ena gången så var jag hemma hos en kompis och klättrade högt upp i en björk, så de ringde efter mamma för jag typ vägrade att klättra ner.

Mer risker, så fort jag var i skogen och stötte på ormar – tro inte att jag backade, nej nej, jag skulle plocka upp dom. Totalt noll respekt. Hade dock tur för jag blev aldrig biten. Jag var intresserad av alla djur. Jag älskar fortfarande djur..

Favoriter idag är katt, fåglar i det fria, råttor och kaniner. Börjar nu vänja mig vid tanken på att äga en hund..

Den 10 augusti 2011 träffade jag Jonas första gången och efter det gick allt fort. Jag var inställd på att aldrig mer inleda en relation, men med honom kickade det direkt. Jag var precis på väg att få en lägenhet i Södertälje, men jag ville verkligen inte bo där och insåg även att skulle jag bo där och leva på soc så skulle jag inte ha råd att åka till Jonas.

Det resulterade i att vi flyttade ihop väldigt tidigt, men det har alltid känts rätt. Jag känner en enorm trygghet tillsammans med honom, han får mig ofta att skratta och må bra. Han stöttar verkligen mig på alla plan.

Den 10 december 2013 så stod vi i stadshuset och sa  ”JA”  till varandra. Vi hade ett  litet bröllop för det var så vi ville ha det. Det är en dag jag aldrig kommer att glömma, den var perfekt från morgon till sen kväll.

Det ärr där jag är idag tillsammans med den familj som jag skapat, jag, Jonas, Dipp och Chips.

Samhällets fördomar och knepiga kommentarer

 

Jag vill inte vara sjuk, jag vill klara av att jobba, jag vill kunna ha råd att unna mig saker, resa, ha råd att hälsa på min familj, orka ta hand om hela mitt hem, inte bara ett rum åt gången. Jag vill ha orken att ta hand om mig själv.

Träna, umgås med vänner, träna hunden, ha råd att ha en katt till, ha en lön, en egen inkomst. Inte leva på Jonas sjukersättning.


 

Men nu; ingen inkomst, inte ork att ta hand om mig själv, för all min fysiska kraft går åt till att orka med DBT:n, kämpa varje dag, mot ångest, svarta tankar, självskadetankar, panikångest, djupa depressioner.

Har inte träffat min familj på 2 år, för jag har inte råd att åka dit. Jag vill ha råd att köpa nya kläder, inte tvingas laga allt jag har, gå med lappade kläder och för små kläder.

Eller hur är det, ställer jag för höga krav? 

Min behandling som jag nu genomgår är faktiskt mer krävande än att jobba. Jo, jag har jobbat så jag vet. Jag har bara haft yrken som är fysiskt krävande.

Jag vet hur det är att ha en inkomst, jag vet hur det känns att kunna köpa kläder, ha råd att gå på café, köpa saker till mitt hem. Jag vet även hur det känns att orka städa hela lägenheten utan att bli så trött att jag måste vila.

Nu orkar jag inte mer än något rum. Livet är en ständig påminnelse om den kamp jag jobbar med. Jag har ständig ångest. Eller så är jag hypoman och då är man så uppvarvad att sömn är något man kan glömma.

Detta trots att man är trött till tusen, men sova går inte. Inga sömnmediciner hjälper. Men livet. Ställer jag för höga krav på livet?

Du som är frisk. Svara mig på detta. Har jag orimliga krav? 

Inget blir gjort ordentligt

..och det irriterar mig- Jag har plockat in i diskmaskinen och torkat av diskbänken, men ändå ser det slarvigt ut. Det irriterar mig. Det är så jag är. Det är inte första gången..

Sen har jag försökt göra min läxa. Jag har invaliderat mig själv, Jag känner mig så jävla dum!! Men jag har försökt hitta stärkande tankar men det går inget bra alls. Grejen är den; Jonas skulle ju till Stockholm på den konferensen som han såg fram emot.

Nu blir det inget av med det för han har inget ID-kort och det måste man ha för att få ut tåg- och flygbiljetter. Jag bör ju vetat detta redan då det var tal om att de skulle åka. För jag har ju åkt ganska mycket tåg i mina dagar.

Jag har ju varit så orolig inför denna , min svartsjuka och allmän oro så det känns som att Jonas tänker att jag struntade i att ge honom info om ID-kravet.

Nu är det ju inte så, det vet jag för jag ville att han skulle få åka – jag ville det för Hans skull. Han ville detta så gärna. Men ändå. Det känns som jag undanhållit viktig information för honom

Så har jag invaliderat mig själv och då måste jag hitta stärkande tankar men jag lyckas inte. Jag vet inte hur jag ska komma till den känslan att jag Inte har dåligt samvete. jag skäms som attan för detta.

Jag borde ha vetat detta, jag skulle kunnat säga direkt till honom att Du behöver id-kort för att få ut biljetterna. Men jag sa inte det. Jag glömde det, jag tänkte inte på det. Jag jag borde ändå.

Sen inbillar jag mig (?) att Jonas är lite sur för det faktum att jag inget sagt, men han vågar inte säga det för att jag tar det för personligt. Men jag vet inte. Han säger att han inte är sur, men jag vet inte. Det är bara mina tankar som spelar mig ett spratt kanske.

Nå väl, nu ska jag gå och fixa te. I brist på kaffe liksom.

 

Kyrkan inställd

Jag gick ut till bussen, glad och förväntansfull då jag skulle gå till Immanuelskyrkan denna gång. Det var något jag såg fram emot, men när jag stod och väntade på bussen så gick tiden och en av de andra som väntade på bussen kollade Västtrafiks app och där stod det att turen var inställd.

Bussarna nu går bara en gång i timmen så jag missar kyrkan.denna vecka. Något som känns tråkigt, för jag hade verkligen sett fram emot denna söndag. Så vad jag ska göra idag vet jag inte, läsa lite kanske. Sen skulle det behövas städa lite, men det kan jag inte göra än för Jonas behöver nog få jobba ostört då han skruvar ihop sin laptop. Håll tummarna för att den fungerar sen!!

Nu ska jag fixa lite kaffe och se om det finns någon på skype!

Måndagsterapi

mormor och morfar

mormor och morfar

Dagens terapi gick i glädjens tecken, vi pratade om barndomsminnen, som resorna till Norrland och somrarna där, allt skoj vi gjorde.. Jag minns en gång som vi höll hemlig, jag och Anne-Marie hittade medicin i hennes mammas medicinskåp, och de åt vi som godis. Vet fortfarande inte vad det var för något. Men gott var det… haha..

Sen anordnade vi teater, var kanske 7 barn, och sen spelade vi upp det för de vuxna. Sen var det 2 chilenska bröder, Manuel och Michell och jag var rädd för Michell för han var elak i perioder.

mariaspappa

Pappa

Sen pratade vi om när jag och pappa gick i skogen och plockade bär, tittade på fåglar och bara vandrade. Vi åkte även till Vansbro och där tältade vi. Sen gjorde vi dagsutflykter och vi var kanske där en vecka.

Jag,

Jag,

Så lagade vi mat i sånt trangiakök och det var hur kul som helst. Det var lite sånt vi pratade om.. Nu är jag helt slut som människa, förstår ärligt inte varför jag blir så trött för så lite som att åka in till stan.

Men jag måste vila. Jonas ska strax gå ut med Dipp och jag stannar hemma och tar det lugnt. Mer än så orkar jag inte. Jag kan iofs dammsuga för det ligger frigolit lite överallt för vår nya spis har kommit nu 😀 Så snyggt det blev..!!

Men, nu ska jag dricka kaffe och låtsasröka lite. Yey.. Nu är tom fimparna slut.. haha… Fattiga rökare är verkligen fräscha, men det är bra nu, för nu kan vi inte röka, kanske blir det starten på ett rötfritt liv?

Tveksam dock, men man kan ju ge det hela ett försök.

Tänk om någon sett oss

Nyss inkommen efter en promenad med Dipp. När vi gick där i skogen så önskade jag verkligen att någon hade sett oss, hon gick så fint med slappt koppel utan fotkommando. Det var riktigt roligt. När vi var vid den stora öppna plätten så tränade jag lite mellan sitt, ligg, stå och fot. Det är bara “stå” hon har svårt att förstå, men det har jag nyss lagt in i träningen, så det ska bli intressant att se hur länge det dröjer tills hon förstår det.

Jag önskar jag hade råd att börja kursen vardagslydnad vid hundklubben för i så fall hade jag inte tvekat en sekund nu under sommaren. Vintern hade inte funkat då brukshundsklubben ligger 2 km in i skogen utan belysning och kurserna är på kvällen. Så nu under sommaren hade det fungerat fint.

Vi ska åka hem till Jenny och Emil någon gång när jag blivit utskriven så Dipp och Emil får leka och rusa fritt på tomten. Vi behöver verkligen träna möten och umgänge med and´ra hundar, men det är svårt att hitta någon som ställer upp. Därför är Jenny och Emil perfekta!!

Snart ska jag bege mig till stan för att handla till middagen ikväll, men jag tror det blir annat än fisk då jag inte är någon hejare på det som var tänkt och Jonas ligger och sover, något han inte gjort på evigheter så det är skönt att han Äntligen får göra det. Undertiden ska jag fundera ut annan mat och sen skutta ner till bussen. Kanske får bli pizza ikväll men vi måste ha hem något till i morgon… Eller om vi handlar då istället, så kan jag duscha Dipp nu.

Men… vi får se vad jag beslutar mig för. Klockan börjar bli mycket och jag är egentligen inte alls sugen på att åka till stan ensam.

Drömresan

Jag har aldrig varit ute och rest, utom kryssningar och en klassresa till Berlin. Känns som alla reser mycket och det får mig att undra, vad är Ditt drömresemål och varför?

Jag har också drömresor och det är till

  • Wien, efter att ha sett before sunrise och berfore sunset – gå på museer
  • Prag, vet ej varför, har dock sett bilder och det har varit fint
  • Vitryssland, där är det arkitekturen som lockar
  • St. Petersburg, samma där. Arkitekturen
  • Resa runt i Ryssland – också arkitektur
  • England, tjaa… vet ej varför
  • Irland, naturen som lockar
  • Tillbaka till Berlin, såg bara koncentrationsläger när vi var där
  • Åka transsibiriska järnvägen hela vägen till Kina

I alla länder vill jag gå på museer, besöka parker, åka till småorter och kolla runt hur folk bor, äta deras motsvarighet till svensk husmanskost, gå på fotboll (iaf i england) och så klart geocacha när man ändå är igång

Detta är mitt, har säkert mer men kommer inte på nu. Var vill Du åka och vilken resa är den bästa du gjort?