Archives

Jag gjorde det!!

Så som jag pratat om att jag ska börja träna, men kommer aldrig ut.. Jag har så dålig disciplin när det gäller förändringar. Men, i morse drog jag på mig träningskläder och drog till gymmet! Det var faktiskt rätt skönt att träna. Hoppas nu bara att jag kommer iväg snart igen. Jag ska ju få fysisk aktivitet på recept och då kommer ett månadskort kosta 250:- istället för 600.

Så jag kommer att ha råd med träning. I samband med det ska jag försöka sluta röka också, så bra att jag bor själv för ingen blir påverkad av min ångest eller irritation.. Det är nackdelen med att sluta röka. Att humöret påverkas så som det gör.

Som tur är så umgås jag inte med rökare på det sättet, bortsett från när jag är på Flamman, men där är det bara 2 st som röker. Flamman är alltså min dagliga verksamhet. Jag är visserligen inte där varje dag, vi har satt upp att jag ska vara där måndag, onsdag och fredag.

Så ska jag försöka träna efter Flamman, så då blir det 3 gånger i veckan.  Eller om jag kanske ska börja med 2 gånger i veckan. Jag får se. Kommer att få FAR tidigast den 13 december då jag ska träffa sjukgymnasten. Så nu har jag gjort min läxa som jag fick igår, jag ska göra squats varje dag för mina knän, kolla upp om möjligheterna att kunna träna och besöka gymmet minst en gång.

Annars.. Livet rullar på, trött hela tiden, vilket jag inte tycker om… Men jag försöker få saker fixade varje dag ändå och försöker att komma ut på promenader. Sen om det bara är till Ica eller runt hela Gnesta spelar ingen roll, bara jag kommer ut lite, andas frisk luft.

Men, nu ska jag runda av – torkar upp på golvet i badrummet där det visade sig vara stopp i avloppet i duschen så jag har haft en mindre pool där inne, så nu måste jag torka upp det sista.

 

Varför?

Jag vet inte. Men detta med ett sk. liv. Vad är det? Varför ska man dagligen behöva kämpa? Hur länge i så fall? Jag gör inget annat…. Idag har jag varit ute med Dipp vilket är bra för då slipper man känna av sin ångest på samma sätt. Jag har träffat min terapeut och då hade jag kameran med så jag kunde fota längs vägen.

Foto är bra, för då går jag in i vad jag ser och då slipper jag känna för mycket ångest. Men. Min kamera, jag vill ha tillbaka min riktiga kamera och mitt stativ. Men kameran ligger i tryggt förvar och det kommer kosta pengar för att få tillbaka den. Stampen. FAN! Stativet är hos mamma.

Jag vill ha båda delarna. Jag vet inte ens när jag kommer ha dessa saker i min hand. Men sen, kunna åka runt, olika parker och ställen, gärna andra städer. Bara gå in i allt som rör fotografering. Det är den bästa terapi man kan tänka sig. Visserligen ett sätt att fly.

Samma hemma. Igår rev jag ut allt ur sovrummet och tokstädade. Idag var det köket som fick sig en omgång. Visserligen behövs det, men inte av denna anledning. Nu är det flyktkänslan som ställer till det. Det är nu jag egentligen ska dra mig undan i ångestrummet och skriva vad jag känner.

Men jag är rädd. Rädd för känslan och rädd för orden som kommer att stå på pappret. Så. Istället sitter jag här och funderar. Men, jag fick höra en bra sak idag, hos terapeuten. Jag kan via dom få träna gratis hos F&S tisdagar och fredagar i 10 veckor.

Det vore super!! Fasta rutiner, få in träning och kanske kunna komma igång att även ta långpromenader här hemma också. En kick-start gällande träning. Så, jag har mailat till F&S och frågat om det är ensamträning eller grupp eftersom det rör sig om förmiddagar 2 dagar i veckan.

Men jag skulle tänka på det sa terapeuten tills vi ses nästa gång, men svaret känns lätt-. Sen skulle jag även fundera på vad jag vill ha hjälp med, vad jag vill jobba med. Men det är svårt att säga något specifikt. Jag vill må bra. bara må bra.. Inget mer. Sen pratade hon även om sysselsättning, att jag ska komma ut i någon form av sysselsättning några timmar i veckan och det gav mig panik!!

Då. jag måste åka med den och den bussen för att komma i rätt tid, för att vara där i si och så många timmar. Bara tanken ger mig panik!! Men, jag vet ju inte. När jag fått den typ av terapi jag behöver så kanske jag vill jobba. Nu känner jag bara att jag inte vill, men det är ju för att jag inte klarar det.

Men, när jag mår bättre, då kanske. Frågan är då bara – inom vad? 

Nå väl, nu ska jag rasta jycke, ta en dusch och sen slappa vidare här hemma, kanske med en hund eller katt i knät, eller kanske med huvudet på Brors mage framför en film. Vi får se. Det återstår att se.

IMG_9130

Nu får det vara nog!

Skrev detta som status på facebook tidigare idag;

“Läkarens ord på att jag inte självskadat på 3 veckor var jättebra även fast jag har starka impulser.
Läkarens ord på att jag inte har försökt att ta livet av mig var jättebra.
Läkarens ord på att jag är undersköterska var jättebra.
Läkarens ord på att Bror är sjuksköterska var jättebra.
Exakt allt var jättebra, så bra att jag blev utskriven direkt.
Även fast jag sa att jag har jättestark ångest.”

Det blev starkt gensvar från de som läste kan jag lova men nu är det så här,

Nu ska vi försöka göra det bästa av situationen. Vi hjälps åt. Vi ska gå mer gemensamma promenader med Dipp, där vi pratar helt avslappnat och är ett av de finaste vår kärlek kan ge. Bara prata helt fritt, utan mobiler eller datorer och ute i friska luften medan Dipp är lycklig över att få roa oss likväl som sig själv.

Några timmar där vi bara går dit Dipp leder oss. Helt fritt utan att göra något som känns som befria våra tankar tillsammans. Det är såna stunder som vi älskar. Eller när vi sitter och röker under fläkten och bara pratar om allt mellan himmel och jord i flera timmar.

Sen blir det mycket film och kill i håret. En och annan cider eller en flaska vin då och då. inte för ofta, inte ofta alls, men någon gång.

Pratade med min terapeut om det innan, jag träffade henne 14:30 och då pratade vi om krislistor och jag har fått en lång lista och även en lista som jag ska kunna använda mig av när jag är ute.

Vi pratade även om att göra saker som får mig att må bra och det enda ord som beskriver det är “ute”. Att vara ute. Vi ska försöka komma iväg på mer promenader så vi båda rensar skallarna lite.

Men de dagar då jag inte får med mig Bror så finns det egentligen inget som hindrar mig från att åka själv. Jag har ju gjort det innan, dels så följde jag ju med ett gäng till Skalle en tidig morgon för att titta efter fåglar, sen åkte jag till Almenäs ensam, hade en liten picknick typ och när jag hade en kortare permis så åkte jag till Ramnasjön.

Så, jag måste bli bättre på att åka iväg ensam som det ska krävas – för att vistas ute är något som får mig att må bra. Jag Måste även bli bättre på att få in fasta rutiner på kvällarna, då det gäller att lägga mig ungefär samma tid varje dag.

Samma sak på morgonen, gå upp samma tid. De två rutinerna plus att vara ute mycket kan nog hjälpa mig på traven. Inte att all ångest bara poff försvinner, men den kanske blir mer lätthanterlig på något sätt.

Men vi får se. Nu är jag utskriven igen, blev 3 dagar denna gång och nu känner jag att jag fått nog – jag vill inte tillbaka.

Men krislistan, den ska jag fila lite på och det som ska gälla ute måste jag läsa varje dag så jag minns det när det väl gäller.

10616272_10152846698854580_1370901266888640693_n

Det är lite så det ser ut just nu.

En tanke till rutiner

Jag har ju pratat om att jag måste få in fasta rutiner till träning/motion för att komma igång, se svart på vitt att det är så här jag ska komma igång. Så här är det, vad tror ni, verkar det rimligt?

IMAG1135

Säg gärna vad du tycker och tror… Det skulle uppskattas, extra mycket av er som redan har rutiner och hur ni tror som en start? Som jag skrev innan (tror jag) så började vi ju stenhårt förra vintern, då var det minst en powerwalk varje morgon på minst en timme.

Nu tänkte jag börja med det 3 gånger/veckan, 2 vila och 2 saker som inte tar så lång tid som jag dessutom kan göra hemma. Det tycker jag kan verka vettigt, men jag vill gärna ha er åsikt också.

Borde ha mer rutiner också, på saker som dock inte rör träning, utan mer tid som inte spenderas vid datorn, för det är så lätt att fastna där. En dag om dagen som jag tar en sakta promenad med kameran, inte någon viss sträcka bara att gå dit jag vill.

Jag har ett ställe jag vill till, där jag måste ha lite kamouflerade kläder för jag tror att jag skulle kunna få bilder på både älg och rådjur plus fin miljö. Den biten skulle nog bara vara svårt att ta sig ut, men när man väl är ute så känns det kul.

Men bortsett från allt sånt, jag har sovit som en kratta sen jag kom hem och utöver nattmedicinen igår så tog jag även 2 Stesolid, men jag har ändå vaknat en massa. Jag fattar inte, jag tar 100 mg Propavan och 15 mg Imovane, men ändå får jag inte sova.

Vet inte vad jag ska göra för att få sova. Jag måste prata med min läkare om det. För detta håller inte i längden. Hade Nozinan förut, men visserligen “sov” ja, men jag var uppe och lagade mat i sömnen – riktig mat alltså, som innebar både knivar och varm spis.

Smidigt förvisso, för jag gillar inte att laga mat, så att vakna på morgonen, titta in i kylskåpet och se att kvällens middag var fixad kändes rätt bra :p

Nå väl. Det får räcka för nu. Återkommer senare

Hur ska andra förstå när jag inte ens gör det själv?

Om jag “skyller” saker på mina diagnoser sånt som gör att jag har vissa svårigheter, så säger folk att jag bara skyller ifrån mig, att jag gömmer mig bakom dom.
Inte ens vården förstår så hur ska allmänheten förstå?

På yex DBT:n så får jag hela tiden säga att jag inte hänger med, jag förstår inte eller så svävar tankarna iväg på annat och jag försöker återfokusera hela tiden men det är så svårt
Sen fick ju jag diagnosen ADD i måndags och jag har försökt läsa på lite om det men man hittar BARA om ADHD. Störigt som fan om ni frågar mig.. Men, hur ska andra människor förstå att jag inte gömmer mig bakom diagnoserna? Jag har inte bett om att få dom, jag vill inte ha en enda diagnos, men nu ser inte min verklighet ut så. Tyvärr

Måndagens besök hos psykologen

13:30 var det dags, men jag hade Jonas med mig in och först trodde jag att jag skulle bli inte avbruten utan känslan av att han skulle komma mig på ett djupare plan. Men det var bara bra – han fick svara på frågor om hur han uppfattade mig och vilken skev bild vi både har av mig. Det var riktigt intressant så jag var bara glad att han var med. Han fick en övergripande blick över hur jag varit under hela min uppväxt har varit, sammanhållningen i familjen, att jag kände mig “rotlös” på ett sätt.

Vi gick in väldigt mycket på lekis, skolgång fram till idag — hur jag liksom avbryter mina projekt. Jag uppfattar ur jag avsluta med vissa projekt, hur jag bara ska tömma diskmaskinen och plötsligt har jag vänt upp och ner hela köket för att jag har för höga krav på mig själv att allt ska vara på ett visst sätt.

Där är vi lika, vi är pedanter på samma plan. Lägger vi en bok så ska den ligga på ett speciellt sätt, ibland är vi oense om i vilken vinkel boken ska ligga. Det viktiga är dock pennan. Den måste ligga på den svarta anteckningsboken och i rätt vinkel. Typ så,

Vi kom in på min barndomen och vilken skillnad det var när jag var i Norrland på somrarna och jag bodde hos mormor och morfar och jag lekte med mina kusinbarn som var mer i min ålder. Där jag kände mig mer trygg, mer hemma. Jag trivdes där om det inte vore för Michas yngre bror. Ha  var en vad man nu kallar en allmänt stökig person.

Sen hemma, då otryggheten kom nära inpå. Vi pratade om hur jag kom i fel gäng – jag var ett tryggt kort, jag var svag och osäker och ville ha en grupp att passa in på. Jag började umgås med min klasskamrat Becca och hennes bröder – de var skinnskallar och ville få över mig i deras tankesätt men det höll bara en kort period, jag blev sen vän med Albina som kom ifrån Kosovo och hemma hos henne kände jag en viss trygghet.

Vi satt hemma hos henne, drack turkiskt kaffe som är så mycket starkare än vanligt kaffe, jag vick äta av deras  mer spännande mat. Jag var nyfiken av mat som inte var svenskt och tråkigt. Och när jag började på komvux i Kungsängen så var det en tjej från Libanon, hon bjöd hem mig och det bjöds på mat även där. Spännande mat som jag inte alls varit i bekant med, slippa den svenska tråkiga maten. Det var spännande att testa nya saker,.

Det var där jag första gången jag smakade baklava och jag föll för det direkt. Sen dröjde det många år innan jag hittade det igen, det var när jag var inlagd på psyk i Södertälje och en svensk kvinna var gift med en turk och han kom in med det på avdelningen och jag fick smaka och fann det fortfarande som något gott.

Så hittade jag en affär på Sjöbo som sålde det. Då blev jag lycklig. Det var underbart. Men dagens besök. Jag trodde jag skulle vara väldigt begränsad över vad jag kunde säga när Jonas var med, men det var bara bra, han fyllde i luckor jag glömt samtidigt som ha fick lära sig av mig på ett djupare plan. Så jag tror det bara var nyttigt att ha honom med..

Så nästa gång jag ska träffa Tobias så han följa med den gången också, just för att det visade sig vara nyttigt för oss både. Det känns lite nu som att vi kan prata på ett annat plan nu. Vi är väldigt öppna med allt, vi vet om mycket av varandras uppväxt. Men nu fick Jonas lära känna mig på ett annat plan, vi pratade väldigt mycket om det när vi gick därifrån.

Så på det stora hela blev det ett mycket bra möte. Nu ska jag inte träffa honom förrän om två veckor och fram till dess så ska jag skriva lite som ett CV, jag ska berätta om mina jobb och hur det har funkat. Hur jag slingrade mig förbi allt trots att jag blev hotad. Särskilt en, Dan Flygar som hade ett basebollträ i skåpet och det skulle han använda mot mig, men nådde fram till lärarna och han fick snällt lämna ifrån sig det

Vi pratade redan om tiden då jag gick i lekis då jag redan då var en ensamvarg som ville vara ensam, men samtidigt ville vara med i gruppen. Men jag visste inte riktigt hur man förhöll sig det sociala planet. Det var alltid svårt. Jag kände mig så ensam och liten. Liten, ensam och otrygg.

Men dagen som så var riktigt bra. Han är bra, jag fick starkt förtroende för honom för första stund. Jag kan fortfarande minnas det blåa hjärtat jag gjorde till pappa, jag kommer ihåg nr man satt på en pall och satt i profil, lampan lös på en stor vägg och lärarna skulle rita min profil på ett papper. Mycket såna små fragment under livet då.

JAG fick se en annan sida av mig själv, sånt jag förträngt. Jag har tryckt in saker i garderoben och kastat nyckeln. Jag var väldigt ensam. Väl på högstadiet så hade vi en tjej i min parallellklass som var väldigt omtyckt och populär, då jag fick problem med maten på riktigt. Jag ville inte äta för jag ville “bli som henne” Då var man liksom populär, det var ju det jag trodde då.

Jag blev också bjuden på middag hos min vän Jenny, men jag åt väldigt lite, sa att jag skulle äta hemma, men väl hemma så sa jag att jag ätit hos Jenny. Så det köptes där hemma. Jag har haft det bra med mamma och pappa, jag hängde mest med pappa och syrran, Jag åt allt eller inget.

Jag minns när mamma skulle till Norrland, hon skickade ju matpengar och jag levde med nudlar med kycklingsmak. Allt för attt få pengar till andra saker, som tex fiskedrag så jag kunde fiska. Jag och Tarzan låg hemma hos mig hela dagarna och läste Kalle Anka hela dagarna, sen när kvällen kom så drog vi ut och fiskade, för det nappade bäst på kvällar.

Det var lite sånt. Vi nämnde övergreppen lite förra veckan och det är första gången jag kan öppna mig inför någon annan än Jonas. För honom så gick det lättare. Men honom ska jag ju leva med, så jag tycker att det äe en viktig del i mitt liv och hur det formulerat mitt sexliv, att jag i perioder inte klarar av den närheten.

Men. Samtalet var jobbig, men jag lyckades ändå behärska mig även fast jag svävade iväg. Det svår del att berätta. Så Jonas ha åter fått se många sidor av det som format mig till den jag faktiskt är.

Men, 2 veckar kvar till nästa gång. Och i morgon börjar DBT och jag är fortfarande nervös över det. Nervös och förväntansfull. Nu börjar det hända saker.  Jag har påbörjat min utredning och har nu min DBT i minst 1 år, troligare längre. Men, allt återstår att se.

Men, nu är det dags att gå och lägga mig även fast jag inte vill. Nu har vi varit iväg så mycket och jag sitter med tusen och åter tusen till. Jag behöver sova, men jag kommer inte ner i varv. Jag har tagit mina kvällsmediciner så snart börjar jag bli trätt

 

Med ett inre tvivel…

Det växer ett litet frö inom mig, för varje dag så växer det sig större och större för att snart stå i full blom. Taggigt är det också, då jag avskyr detta frö. Det heter “självförakt” och “tvivel”

Duger jag som jag är? Är jag värd att ha några vänner? Är jag värd att bli älskad? Sen frågor som jag inte delar med mig av. Jag lovar – såna funderingar finns också, även fast jag är öppen med det mesta. Jag funderar om övergreppen – jag kanske fick vad jag förtjänade. Jag vet svaret på det egentligen, jag fick verkligen mer än jag förtjänade men nu finns det i mitt sinne också.

Ingen förtjänar sexuella övergrepp även fast det är från sin partner och ingen förtjänar att bli slagen. INGEN.. Det är sånt som jag skulle behöva ventilera hos en terapeut, men det är ett problem. Jag har så svårt att öppna mig och nu börjar jag känna att jag Nästan kan öppna mig för min kontakt person på DBT:n men nu är det ingen mening då vi snart slutar.

Jag vill veta att jag har en som jag kan prata med i flera år om så skulle krävas. Som det förmodligen kommer göra. Då räcker inte drygt 3 veckor. Och eftersom jag har så svårt att öppna mig så känns det bara svårare att öppna mig om jag vet att jag inte kommer att kunna prata med henne efter att DBT:n är slut.

Så nu står mitt hopp till öppenvården. Jag har stått i kö i snart 2 år!! Jag väntar snällt och hoppas varje gång ett brev märkt “Västra Götalandsregionen” dimper ner i brevlådan, men det är bara annat som kommer.  Jag fick idag höra att psykologen som utredde mig är tillbaka på onsdag så då skulle hon kolla upp om utredning om adhd/add för min del.

Fick frågan på skype om jag är ute efter att samla mer diagnoser men det handlar inte om det utan det handlar om att jag känner själv att mina problem inte hjälpts av alls av varken kontakt med min VOBS (Vård och behandlingssamordnare) eller med mediciner och problemen stör mig Dagligen. Visst, jag kanske inte blir medicinerad, men då kommer jag kanske få tips på hur jag kan lära mig att stå ut.

Koncentrationen stör mig och har gjort i Många år. Redan i 5:an eller om det var 6:an så satt jag oftast i grupprummet tillsammans med andra som behövde lugn och ro. Idag har jag svårt med det, att sålla intryck, jag kan inte sitta hos min VOBS med utsikten ut, för kommer ex en fågel så flyger jag bort i tanken och börjar tänka på annat, jag kan inte med att sitta och lyssna på något en längre tid utan måste ha små pauser.

Idag kom vi in på det och jag får tillåtelse att gå ut ur rummet och smita ner för att ta en nypa frisk luft. Låt säga att det börjar krypa i mig efter redan 15 minuter, går jag inte ut så missar jag mestadels av tiden då jag inte kan återfokusera på annat sätt än få en paus. Så nu ska vi göra så. Jag kommer då missa max 10 minuter än som nu 25 minuter.

Nå väl. Jag skulle helst av allt vara medicinfri, diagnosfri, ha ett jobb och fasta rutiner. Men nu är jag inte det och då tänker jag ta reda på vad jag kan få extra hjälp med. För att få min vardag att fungera. 

Tack för mig! 🙂

 

Ett livsschema

Rutiner, jag behöver fasta rutiner för att mitt liv ska fungera. Därför har jag tänkt att jag ska göra ett schema där jag ska skriva i allt om från när jag ska stiga upp, gå ut med Dipp, tid att tillbringa vid datorn och när jag ska gå och lägga mig.

Det kommer säkert vara svårt att följa det, men när man väl kommit in i det så kanske man inte behöver titta på det. Jag ska planera in mer tid där jag ska läsa. Men mer, jag vet inte vad jag ska fylla mina dagar med.

Promenader med Dipp, promenader Utan Dipp där vi letar efter casher, läsa tidning/bok.. Men sen då? Städ – och tvättdagar. Och behandlingar. Sen vet jag inte så ni kan gärna få komma med förslag.

Jag vet att jag varit inne på detta tidigare men det har inte fungerat som jag vill. Men nu ska jag ge den en chans till. Så nu ska jag sätta mig, fram med papper och penna!! Och som sagt, kom gärna med förslag på saker och tänk på att handarbeta kan jag inte göra.