Archives

Om mig

Jag orkar inte detta, så fort vi gör något utöver det vanliga så kraschar jag, tappar livslusten och lusten att vara nära. Släpp mig, jag vill inte.

slide_7

Jag har rakbladsabstinens, suicidtankar, ingen lust att leva. Jag har bara fått nog. För mycket ångest och oro hela tiden. Då undrar jag, hur mycket ska man stå ut med?

bild-bipolar-adhd-borderline

Jag tycker att jag inte gör annat än kämpar. När ska jag få kämpa klart? Idag är det söndag och det är gudstjänst kl 18:00 och jag undrar om jag orkar. Jag har inte varit där på länge, men orkar jag idag?

Det är bättre när de börjar klockan 11:00 som är den normala tiden för då går man upp, klär på sig och går till bussen. Nu hinner jag undra hur min ork ligger.

Rakblad. Natten till i förrgår så drömde jag att Bror hittade mina rakblad och när jag vaknade så var jag så arg för att han sov för då kunde jag inte skälla tillbaka på honom, för han skällde på mig. Mycket verklig dröm.

Men. Jag vet inte… Jag behöver prata av mig, det vet jag men det är så svårt. Prata med Bror känns omöjligt och prata med min terapeut är omöjligt för hon har semester fortfarande.

Sen ska jag börja få träffa henne varje vecka istället för varannan vecka. Gäller bara att klara av att prata. Men nu, jag mår piss, så pass att jag bara vill knuffa bort alla i min närhet, men ändå hålla i dom hårt av rädsla för att förlora dom.

Typiskt borderline. Typiskt mig, men nu är det extremt.. Sen att göra saker.. Jag är svårstartad för inget ät kul, men när man väl kommer ut till skogen eller nära vatten så känns det bra, men att ta de första staplande stegen dit…

Men idag. Kanske vi går till samma ställe som igår, kanske går vi upp för kyrkbacken och vidare mot “rännan”. Ja, vi kör geocashing istället för pokémon, roligare att leta efter saker som faktiskt finns.

Men men… Nu smiter jag vidare

About my life

Jag får ofta frågor om min vård, behandlingar och terapi, så jag tänkte skriva om var vi står just nu.

Jag har testat DBT 3 gånger, jag ville gå igen men fick då veta att det inte är någon idé för det var fel behandling för mig, då föreslog jag behandlingshem men då fick jag som svar att jag ändå skulle gå DBT. Hemmet skulle väl bli för dyrt och inte värt att lägga på mig.
Har även föreslagit MBT men fick inte gå det heller. Vet dock inte varför.

Skulle behöva gå krishantering innan jag gör något annat men jag är inte redo för det för att jag har ett aktivt självskadebeteende.
Får inte prata om självskador heller för min terapeut anser att det kan trigga mig – vilket hon nog har rätt i.

Så det är svårt att hitta något.. Jag vill testa ECT, men jag får som svar att det inte är aktuellt då jag har borderline, men jag vet andra med liknande sjukdomar som mig som har fått testa det. Det börjar kännas hopplöst. Bara så

Nå väl. Just nu, jag mår fruktansvärt dåligt och därav tystnaden i bloggen. Mycket “normal” ångest, självskadetankar, självmordstankar och mår uselt över det jag skrev om sist —>Här<—- Så idag ska jag åka till psyk.. Klarar inte av att hålla mig över isen längre.

Jag vill bara slippa, försvinna, avsluta – piller. Men innan jag gör något dumt så åker jag till psyk. Blir nog bäst så. Bäst för alla…

Utan rubrik

help

Folk bryr sig märker jag… på facebook var det en vän som skrev
“Men asså seriöst Maria, du skriver i din blogg att du mår sämre än sist du blev inlagd så förstår inte vad du fortfarande gör hemma? Åk in med dig så slipper du alla måsten osv.. Fan, jag ringer farbror blå på dig snart! Så jäkla orolig jag är för dig nu”

Men jag vill inte in, men jag kanske behöver det.. vem vet? Jag behöver ett bollplank, jag behöver prata, jag behöver en terapeut för jag klarar inte detta ensam. Jag vet att det är Jag som ska göra jobbet, men jag behöver någon som kan hjälpa mig att hitta verktygen.

Jag är bara helt off. Idag är första gången jag sitter vid datorn på 2 dagar, jag har legat i sängen med mobilen och spelat spel. Sen bloggat, men knappt något mer. Legat där och fått tröst av Dipp, sen har även katterna varit på besök.

11174960_10152993191934580_5191616833160242387_n

Men. Jag vet inte. Jag orkar inte… Jag vill inte. Har visserligen varit uppe lite idag, för det råkade vara fotboll, Elfsborg vann borta mot Sundsvall. Så det har jag sett.

Sen har vi pratat lite om det här med vad Paula tycker, och Bror sa att jag i alla fall skulle ringa psyk, idag eller i morgon. Så jag ringer i morgon. De har ju obs:en och det kanske räcker. 2 dygn. Jag vet inte. Vet varken ut eller in.

Funderat på meningen med livet. Som jag sa till Bror innan, jag har inte valt livet, så varför ska jag då lida så? Visst, jag är inte sur på mina föräldrar för att de fattade beslutet att skaffa barn, men när de väl får ett barn – varför ska de då få ett som inte klarar av att leva fullt ut?

Vad har De gjort för fel att få en “sån som mig”? De förtjänar ett barn som är bättre än så här. Jag vet ju hur mycket jag oroar dom och jag vill inte att de ska behöva vara oroliga.

Jag skadar mig själv och mina föräldrar vet om det och jag vill inte såra dom, men ändå så kan jag inte hålla ihop mig. Sluta skada, sluta drömma om det. Sluta känna att det är den biten som får min ångest att släppa.

Nej. Jag vill inte såra och oroa. Men jag gör det ändå. Förlåt!

Jag faller, kraschen är nära – igen

Krasch. I hela mig låter det så. Det känns som att bröstkorgen på mig snart exploderar. Allt för att hålla ångesten borta så kör jag på som en duracellkanin, allt för att slippa känna, slippa släppa in ångesten för starkt. Så, ut med hund, putsa fönster, torka av utemöblerna, skurat balkonggolvet, dammsugit, plockat undan. Typ.

till bloggen!!

Men nu då. Vad fan ska jag göra? Kan någon hjälpa mig? Jag vill inte känna denna ångest, den äter upp mig totalt och de jävla destruktiva tankarna växer. Jag blir nästan arg på mig själv som står emot, men jag måste. Inte för min skull, jag gör det för folk som bryr sig. Därför kämpar jag. Annars hade jag gett upp.

Men hur länge orkar man spela teater mot sig själv för att göra andra nöjda? Jag vet inte, vet du? Just nu. Det kokar i hela mig, jag vill ta en massa lugnande och krypa ner under kedjetäcket. Alltså, ingen farlig överdos, bara så jag får somna, sova, sova, sova. Även fast jag vet hur jag mår efteråt.

Självskada. Orden dansar vackert i mina öron, men nej. Jag måste stå ut. Stanna i nuet säger folk, men varför stanna i något som bara gör vansinnigt ont? Lida? Varför?

Visst, det finns glädjeämnen, som då i lördags då vi var vid sjön och bara njöt av tystnad, fågelkvitter, lycklig hund och sol. Men sen ska man ju hem också och väl hemma så dundrar ångesten in med dunder och brak. Bara så där och det går inte att stoppa den. Han är för stark. Bänder sig in i mitt inre.

Men jag vill inte. Jag vill bara sätta mig i skogen, under ett träd, eller vid en sjö, ensam och bara gråta, gråta ur min frustration över livets orättvisa. Men jag kan ju inte gråta. Så fort en tår är på väg så blinkar jag fort fort för att inte få fram den. Gråta är tabu. Känslor är tabu.

Så är det. Sen min terapeut, hej, var 3:e vecka. Känns ju så där när jag verkligen är i behov oftare än så. Hon kommer hit på fredag, nästa vecka alltså. Jag slipper åka in, för hon ville komma hit. Så ja. Det är väl bra. Sen ska vi tydligen sammanfatta vad för slags hjälp jag behöver.

Men jag vet ju inte var jag ska börja. Eller sluta. Bara ett trassel av känslor, känslor jag inte vill ha

Liten förklaring över känslor

Jag brukar ju vilja försöka förklara för folk hur det känns när ångesten är på besök, något som är svårt, men denna bild förklarar på ett bra sätt tycker jag. Den liksom, säger allt.

borderline

Det är svårt att bli av med den handen när den är under huden, det känns verkligen som om att någon försöker strypa en. Det finns inget annat sätt att säga det. Sitter med handen runt just nu, men den har inte börjat krama runt halsen än, så jag hoppas jag slipper det idag.

Idag skulle jag träffat mitt boendestöd, men jag satt med bilder och glömde bort tiden totalt, så jag fick ringa honom så vi tar det nästa vecka istället. Ska träffas på måndag nästa gång,

Sen såg jag i kalendern nu – idag (ikväll) har jag varit självskadefri i 1 månad! Inte mycket, men för mig är det ett stort steg, även fast impulserna är där både ofta och starka, men någon gång måste man klara sig längre, kanske för evigt. Jag hoppas det.

Fast just självskador är konstigt, en del av mig vill sluta helt och en annan del känner liksom… den känner sig inte redo att släppa den biten. Jag vet att det är sjukt, men så är det. Går inte att förklara det mönstret direkt. Önskar jag kunde förklara, men inte ens jag själv fattar.

Det låter ju helt sjukt! Men vad gör man, fortsätter att kämpa… Kämpa, kämpa, kämpa!!!

Det nya projektet

Dagen startade redan vid 08:30 och jag gick direkt in i badrummet, ställde mig framför spegeln och tittade mig själv i ögonen som vi sa igår. Vi sa att jag kunde börja med typ 3 minuter, men jag tror inte ens att jag klarade 1 minut.

ljus

Blicken, väntan på bussen på väg tillbaka till psyk efter hemsk ångestDet jag såg var bara en tom, känslolös blick. Tom, kall, utan känslor. Så, jag ska göra om det i morgon igen. Jag har även skrivit en liten lista om vad jag skulle förlora om jag skulle ta livet av mig.

Jag tänker inte på att jag kommer försvinna, bara att jag blir av med att må så här. Och då sa vi att jag skulle skriva ner vad jag skulle känna att jag förlorar och det är Bror, Chips, Dipp, Pepsi, hemmet jag trivs i, övriga familjen, Yamas och vänner.

Jag vill inte förlora de. Det känns värre att förlora dom än att jag dör. Men, jag måste ta tag i detta nu, jag måste våga känna.

Annars, som omväxling så har jag sovit hyfsat bra i natt, har nog inte vaknat en enda gång. Eller, vaknade vid 08:30 men somnade om 1 timme innan jag gick upp, tömde diskmaskinen och körde igång en ny. Så busig är jag, Bror sa ju igår att jag inte ska göra något här hemma på en vecka.

Eller, om jag känner att jag vill så får jag, men jag får Inte när jag har ångest för då gör jag det som en flykt och det är inte okej. Mycket nytt för mig nu att tänka på. Men, han bestämmer en massa för Min skull – även fast det är jobbiga saker.

Se mig i ögonen, stänga in mig i rummet och tillåta (tvinga mig) att känna min ångest utan att försöka fly ifrån den. Så det enda jag får ta med in då är papper och penna, så jag kan skriva ner tankar som dyker upp, sånt som jag kan ta med honom och/eller med min nya samtalskontakt.

Så, jag måste hitta en snygg anteckningsbok och jag har hittat 3 olika modeller så jag slänger ut bilder på alla tre. Här är dom.

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

3227

Också en snygg modell

Sen denna

Sen denna

Sen, av någon anledning duger inte ett vanligt kollegieblock, jag vill ha en snygg bok, ha den som en kombinerad dagbok där jag kan skriva saker som jag inte vill skriva här, eller att skriva både där och här. Sen anteckna sånt som rör sig i huvudet just då.

Så, vi får se vilken det blir! Men, nu ska jag vika tvätt, inte för att gömma mig från all ångest utan för att det behövs. Mycket tvätt som blivit liggandes. Att vika tvätt är lite “mitt” jobb, Bror tvättar och jag tar hand om att vika.

Vi har en form av överenskommelse om vad som är hans jobb och vad som är mitt jobb, funkar rätt bra faktiskt. Så, nu ska jag ta det tråkigaste jag vet. Fast när man väl kommit igång så är det rätt meditativt på något sätt

 

Broken promise

Denna låt, jag ska försöka komma på att lyssna på den dagligen, ha den som en låt som skänker tro, hopp, pepp, inspiration och allt sånt.

Jag har kämpat hårt, jag kämpar hårt, varje dag är en jävla kamp. Jag står inte ut med mig själv snart. Allt blir för mycket. Bara för mycket

mqdefault

Kan man krypa ur sitt skinn?

10952285_10152801605254580_439009372760167636_nDessa dagar, jag faller mer för varje sekund och ångesten kommer tätare och kraftigare för varje gång och det skrämmer mig. Inte mindre rädd blev jag när jag såg vilken läkare som jobbar denna vecka, nämligen han som skrev ut mig dagen innan julafton trots att jag inte var redo.

Så, jag antar att jag är utskriven senast fredag. Skulle inte förvåna mig ett dugg. Men annars, jag har mest sovit idag utom då jag rökt och tuggat Stesolid. Känns så.

Bad om att få prata med min kontaktperson innan och hen skulle komma om en liten stund och att jag kunde vänta på rummet. Efter 2 timmar får jag veta att hen varit fullt upptagen med annat under tiden jag väntade.

Hade hen inte kunnat be mig prata med någon annan? Nej, väljer att svara “jag kommer om en liten stund”

Denna dag har varit jobbig. Började med bollmassage och sen medicin, somnade – vaknade, åt, rökte och mer piller. Sängen, krama nalle och skaka.
Sängen nästan vibrerar känns det som, men det är bara min puls som slår.

Abstinens. Jag har en sån hemsk abstinens så jag vet inte var jag ska ta vägen snart.. Jag känner bara att jag skulle behöva lätta på trycket och få känna en äkta avslappning som jag aldrig lyckas nå på annat sätt.

Men jag har lovat. Lämnat in mina saker, men en del av mig ångrar mig fortfarande. Jag står inte ut, jag vet inte hur jag ska klara mig – men jag har lovat min man att inte skada mig på avdelningen.

Jag kan dock bara säga att jag lovar att försöka, för jag ska verkligen försöka klara mig. När jag blir utskriven så sa han att vi tar sekund för sekund. Men en del i mig skriker. Jag blir galen…

Så har jag en kontaktperson ikväll som jag inte kan öppna mig för och det är Väldigt viktigt att man pratar med rätt person, så det kommer väl sluta med att jag ligger här och kvider. Att öppna sig och få suckar och ett “Mmm” som svar känns inte så… Givande.

Men. Jag måste kämpa och det gör jag nog bäst under täcket med musik i öronen. Annars blir jag galen. Jag har bara en enda sak i huvudet nu. Eller ja, min fina familj, men annars – den falska vännen.

(Sen sägs det att hudvård är bra, men jag ändå får jag inte köpa allt på hyllan. *ironi*)

1506774_10152801202229580_6105659390541642214_n

Fan vad jag vill sniffa pälsklingar nu. Mattes hjärtan 

Boktips

Namnlös

Föreningen SHEDO (Self Harm and Eating Disorders Organisation) har gjort en bok som heter Ibland finns det inga enkla svar.Det är en bok om självskadebeteende, ätstörningar och psykisk ohälsa. Den riktar sig till dig som undrar över hur det känns att leva med en ätstörning eller hur man tänker när man skadar sig själv.

Till dig som möter fenomenet i ditt jobb men kanske inte riktigt vet hur du ska handskas med det.Till dig som just fått veta att någon i din omgivning är drabbad och inte vet vad du ska göra nu. Till dig som undrar vilka behandlingar som hjälper. Ttill dig som själv har eller har haft problem och vill ta del av andras historier. Till dig som är skeptisk, nyfiken eller orolig.

I Ibland finns det inga enkla svar hjälps femton personer åt att besvara dessa och en mängd andra frågor. De besitter alla på olika sätt kunskap om ämnet och har intervjuats under 2012 och 2013. De intervjuade är personer som själva lidit av den här typen av psykisk ohälsa, anhöriga och personer som kommit i kontakt med problematiken i sitt yrke.

Själva boken är gratis, du betalar bara frakten på 28:- så vill du ha den så klicka på bilden.