Archives

Jag tänker om livet och hälsan

Jag är fet och jag måste gå ner i vikt, dels för hälsan och sen för att jag inte trivs med hur jag ser ut idag.. Och då är det Min känsla och inte hur jag tror att min omgivning tänker om mig. Jag har gått upp i vikt sen jag började med mina behovsmediciner. Surt, för den medicinen fungerar på mig.

Men jag gillar inte biverkningen på + 30 kg. Så jag har en del att bli av med. Jag går ut med personalen på Flamman på måndagar och fredagar och sen är det tänkt med personalen på boendet på lördagar, men jag ska ändra det till onsdagar för på lördagar åker vi på utflykter så då förlorar jag mina promenader.

Tanken är så klart att jag ska börja komma ut på promenader ensam också och lägga om till löpning. Är anmäld till ett lopp som är i januari, man springer inte på en speciell plats utan man springer där man är och distansen för alla är 5 km. Så jag ska räkna ut en promenad som är 5 km och sen träna den sträckan.

Man ska gå eller springa, men jag ska försöka springa så långt som möjligt. Det är något jag vill komma igång med. Sen ska jag även fokusera på maten. Först tänkte jag att jag skulle köra lchf men det verkar på gränsen till komplicerat. Sen tänkte jag om, att jag ska äta om man tänker husmanskost men att jag byter vanlig pasta till bönpasta. Sen äta mindre portioner.

Ska även fortsätta med att köpa ProPud milkshakes till de dagar jag ska springa. Men jag tänker inte gå från noll till hundra med löpningen för då tröttnar jag bara. Jag vill börja med att springa 3-4 gånger i veckan, men jag måste börja med en gång i veckan och sen öka successivt och inte gå all in som jag är bra på att göra. Det är dömt att misslyckas.

Sen har jag stöd av en som jag lärde känna på psyk i Borås, hon ska också gå ner i vikt så vi peppar varandra och uppdaterar om vad vi ätit och om vi ätit något socker eller typ druckit cola. Jag är dock duktig där, jag har börjat med att köpa cola zero och tycker nu att det är godare än vanlig cola.

Sen måste jag låta allt ta tid. Men jag vill ha snabba resultat annars tröttnar jag. Så jag Måste tänka om, tänka att det får lov att ta lika lång tid att gå ner i vikt som att gå upp i vikt, tom ta längre tid. Men jag vill se resultat snabbt. Har ingen våg Än, så jag kör med måttband, men jag vill även väga mig.

Ska börja på sjukgymnastik för mitt knä och kommer då passa på att köra igenom hela kroppen när jag ändå är där, om man får göra så. Vi ska gå igenom gymmet på onsdag så jag ska fråga då om jag får träna mer än bara övningar för mina knän. Det borde jag få tycker jag.

Annars så skulle han skriva ut ett FAR och då kan jag träna uppe vid skolan och då har de även bassäng, så då ska jag simma ibland också.

Jag vill så mycket men har så dåligt tålamod. Sen är det trist att träna ensam.. Men en som går på Flamman (daglig verksamhet) ska flytta till Gnesta och vi har pratat lite om att gå tillsammans ibland, så jag hoppas att det blir så. Hoppas att hon är lika trevlig som hon verkar.

I övrigt, nästa utflykt med boendet, då ska vi till en affär/lager där de säljer massa kläder riktigt billigt, så då ska jag se om jag hittar jeans och en vindjacka som jag kan ha när jag tränar. Det är det enda jag tänker köpa. Skulle vilja ha mer träningskläder dock. Jag måste ha motiverande kläder för att det ska kännas kul att träna.

Jag har ett par löpartights, men de slutar precis under knät så det blir lite kallt nu på vintern. Men jag har ett par “sladdriga” byxor som mamma köpte i en annan billig affär så jag ska ha dom över. Sen har jag funktionströjor och fleecejacka. Så en vindjacka på det, sen är jag redo typ.

Sen önskar jag mig en typ yogamatta för då kan jag börja träna inomhus också. Jag försökte härom kvällen, men golven är så hala och mattorna är inte stadiga nog så det var bara svårt att göra några övningar. Jag har inte tänkt yoga (inte än) utan mer saker som plankan, “bergsklättraren”, armhävningar, situps och sånt.

Köra det som uppvärmning inför powerwalk/löpning och sen stretch efter det.

Men men… Jo, jag träffade min pappa förra veckan, på onsdagen tror jag det var. Det kändes fint att se honom. Hade inte träffat honom sen 1 juli så det var För lång tid. Det har varit saker som kommit i vägen från både deras håll som från mitt håll. Men så är livet.

Nu ska jag mingla vidare, kanske kolla lite på tv. Eller något sånt. Börjat bli trött så det blir en tidig kväll. Var och hämtade mitt kedjetäcke idag, så det ska bli skönt med 10 kg över mig. Men. Tack och hej

Jag faller, kraschen är nära – igen

Krasch. I hela mig låter det så. Det känns som att bröstkorgen på mig snart exploderar. Allt för att hålla ångesten borta så kör jag på som en duracellkanin, allt för att slippa känna, slippa släppa in ångesten för starkt. Så, ut med hund, putsa fönster, torka av utemöblerna, skurat balkonggolvet, dammsugit, plockat undan. Typ.

till bloggen!!

Men nu då. Vad fan ska jag göra? Kan någon hjälpa mig? Jag vill inte känna denna ångest, den äter upp mig totalt och de jävla destruktiva tankarna växer. Jag blir nästan arg på mig själv som står emot, men jag måste. Inte för min skull, jag gör det för folk som bryr sig. Därför kämpar jag. Annars hade jag gett upp.

Men hur länge orkar man spela teater mot sig själv för att göra andra nöjda? Jag vet inte, vet du? Just nu. Det kokar i hela mig, jag vill ta en massa lugnande och krypa ner under kedjetäcket. Alltså, ingen farlig överdos, bara så jag får somna, sova, sova, sova. Även fast jag vet hur jag mår efteråt.

Självskada. Orden dansar vackert i mina öron, men nej. Jag måste stå ut. Stanna i nuet säger folk, men varför stanna i något som bara gör vansinnigt ont? Lida? Varför?

Visst, det finns glädjeämnen, som då i lördags då vi var vid sjön och bara njöt av tystnad, fågelkvitter, lycklig hund och sol. Men sen ska man ju hem också och väl hemma så dundrar ångesten in med dunder och brak. Bara så där och det går inte att stoppa den. Han är för stark. Bänder sig in i mitt inre.

Men jag vill inte. Jag vill bara sätta mig i skogen, under ett träd, eller vid en sjö, ensam och bara gråta, gråta ur min frustration över livets orättvisa. Men jag kan ju inte gråta. Så fort en tår är på väg så blinkar jag fort fort för att inte få fram den. Gråta är tabu. Känslor är tabu.

Så är det. Sen min terapeut, hej, var 3:e vecka. Känns ju så där när jag verkligen är i behov oftare än så. Hon kommer hit på fredag, nästa vecka alltså. Jag slipper åka in, för hon ville komma hit. Så ja. Det är väl bra. Sen ska vi tydligen sammanfatta vad för slags hjälp jag behöver.

Men jag vet ju inte var jag ska börja. Eller sluta. Bara ett trassel av känslor, känslor jag inte vill ha

Alla dessa borden

Jag borde vara lycklig, jag borde må bra, jag borde vara tacksam för det jag har i mitt liv, som till exempel så har jag världens finaste man, 2 underbara katter, en fantastisk hund, en familj och nära vänner. Jag bor i en lägenhet med det perfekta läget, nära stan men ändå en liten håla med skog överallt.

Jag har fina grannar, jag har bra kontakt med psykiatrin, jag har mina mediciner och utan dom skulle jag må ännu sämre.. Men vad gör det? Just nu, jag mår skit. Jag tvingas ta behovsmediciner dagligen och krypa ner under mitt kedjetäcke för att stå ut.

Somna vågar jag inte för oftast så blir ångesten värre, fast den borde bli bättre. 

Alla dessa borden, allt jag bör känna tacksamhet över, men jag orkar inte känna något alls. Men. Jävla depression som vägrar att släppa taget om mig. Var ute med Dipp i 1½ timme nyss, hon var galen och det såg kul ut, jag njöt i perioder, men sen kom jag på mig själv om att förbjuda positiva tankar och känslor.

Jag är inte ensam. Jag har alla jag nämnde tidigare, men ändå så känner jag mig ensam. Ingen finns fast jag vet att de gör det. Jag vet, men den inre rösten säger något annat.

Men Dipp var nöjd, och det är huvudsaken. Nu går jag och lägger mig.

 

 

Det bästa som finns, slakta träd och gräva gropar.

Det bästa som finns, slakta träd och gräva gropar.

Störande känslor

Det är väl inte direkt någon hemlighet att jag inte äger något självförtroende eller någon självkänsla. Så – satt och pratade med Bror om såna saker, jag nämnde att jag skulle vilja göra en hårförlängning, dels för att jag vill, sen en del för att jag vet att han gillar långt hår.

Så, kommer någon på stan med snygg nederdel och dessutom långt hår så hatar jag mitt utseende ännu mer. Sen när vi är på stan så vet han inte åt vilket håll han ska titta just för att inte riskera att såra mig.

tumblr_mvnx0mOF011s73uqno1_250Men då känner jag att jag ska knappast göra Honom osäker och som det känns nu så ska jag följa med honom till stan max varannan gång, jag menar – jag vill inte “störa” honom.

Jag vet att som han säger – bara för att han ser någon som ser bra ut så betyder det inget, men jag. Mitt självförtroende, jag vill bara få känna mig snygg, eller se Lite bra ut, är det för mycket begärt? – Tydligen

Men, jag vet ju att för att jag någon gång ska lära mig, känna mig trygg och allt sånt så måste vi prata om hur jag känner, men jag blir bara så ledsen. Känns pinsamt att ha dessa känslor så starkt som jag har.

Är jag inte “för gammal” för det? Jag har även märkt att denna typ av känslor är värre än för några år sedan och att de blir starkare med tiden. Borde det inte vara tvärtom? Men nej, tydligen inte. Det bara är så.

images (1)

 

Summering och planer

Jag tänkte skriva en rad eller två om 2014, vad det inneburit och vad som hänt. Det har varit ett mycket tungt år. Träffade Tobias och skulle då göra en neuropsykiatrisk utredning och då fick jag veta att jag har ADD.

När året började så var vi med i W8-fight och tränade med ett gäng människor plus att vi skulle ta minst en powerwalk/dag och innan frukost. Det gick bra, lite segt att komma igång första veckan, men sen flöt allt på.

Började i DBT i februari och gick till december. Jag har haft min individualterapeut som försökt hjälpa mig gällande självskador och sen kunna komma till krishanteringen. Men jag lyckades inte ta mig ifrån självskadorna som vi hade önskat, så vi kom aldrig till någon krishantering.

Hela året, men undantag för några dagar lite då och då så har livet varit tufft, mycket ångest och i princip bara nere i depressionsträsket. Har slutat med inläggningar varav en då min läkare fixade en akuttid till AKM och då åkte jag in direkt.

Jag försöker kolla igenom bloggen om vad som har hänt i mina dagar, sång som har fått tiden att kännas lite bättre och jag kan säga så här, alla skogspromenader bara in i skogen eller ner mot någon sjö. Sånt får mig att må bättre.

Samma sak med fotboll, även fast jag har svårt med mycket folk och dessutom människor jag inte känner, men är jag på Borås arena så släpper allt!! Världens bästa terapiform.

Sen får jag dock ångest efteråt för jag förtjänar inte att ha det bra i min lilla hjärna… ska väl komma ifrån det tänket hoppas jag. Så detta år har varit ett riktigt tufft år, men jag hoppas att 2015 kommer att bli ett bättre år

Så, det jag tänker på inför detta år, först fokuserar vi på att bli av med alla dubbla räkningar som vi dragit på oss under den tiden då vi bara hade Brors sjukersättning, dagarna är riktigt tuffa än på den biten, men i mars Bör vi vara ikapp.

Då ska vi slänga undan pengar så vi kan åka till Gnesta och även spara pengar till bröllopsresan som vi drömmer om.  Sen har jag mer hopp och drömmar

  • Måste bli bättre på att släppa in Bror i mitt mörker
  • Minimera självskadorna
  • Gå ut i skogen mer än vi gjort under 2014
  • Bli vän med mitt utseende
  • Våga släppa in folk som kan bli mina vänner
  • Ha bättre kontakt med pappa
  • Träna mer med Dipp
  • Göra mer dagsutflykter med och utan Dipp
  • Ta minst en riktigt lång promenad/dag
  • Stå upp för min rätt
  • Våga säga ifrån när folk kränker eller ser ner på mig
  • Jobba med min självkänsla och självförtroende
  • Släppa tanken på att Bror ska lämna mig eller vara otrogen
  • Fotografera mer och lägga ut bilderna i fotobloggen
  • Våga känna känslan när ångesten kommer och inte fly från känslan
  • Ta lite mer tid till att läsa och titta på film
  • Sköta maten!! Tydligen viktigt sägs det
  • Försöka få råd med säsongskort till fotbollen
  • Att inte vara så impulsiv hela tiden

Det finns säkert mer, men det är detta jag kan komma på just nu.

Sen igår, det var så fint. Brors son var här med oss och vi drack lite vin och bubbel, åt lax med wokgrönsaker och klyftpotatis. Sen när det närmade sig tolvslaget så ville vi se om det går att titta på fyrverkerierna från fönstret.

Vi var beredda på att dra ner persiennerna ifall något av djuren blev rädda. Men det gick hur bra som helst.. Grannarna hade lyckats med riktigt bra köp, det var så vackert! De smällde liksom inte, de var bara vackert!!

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker om fyrverkerier, men bara om de inte smäller så fasligt. Ljuden skrämmer så många. Men att se, visserligen finns det folk som är rädda för det också, men jag… Jag är svag där!

Sen pratade vi hur mycket som helst och kom i säng runt 3-tiden. Jag vaknade första gången redan vid 6-rycket och sen efter det så sov och vaknade jag stup i kvarten. Så vid 10 gav jag upp.

Röjde upp i köket, det lilla som var kvar att göra, var ute med Dipp i regn och blåst. Visserligen inte mycket regn, men blåsten var värre. Sen har dagen gått.. vid 15-tiden gjorde årets första ångest entré.

Tog Stesolid och Bror  pillade mig i huvudet för att få mig att slappna av, men efter ett tag la jag mig i soffan med Dipp och Bror och Daniel åkte in till stan. Daniel lånar mitt busskort när han ska hit så Bror fick följa med.. Vi måste visserligen köpa hundmat, så då passar han på att göra det nu.

Så, ett tufft 2014 men jag ska göra allt jag kan för att hålla mig till listan, att verkligen göra allt jag kan för att må bättre. Bror finns där hela vägen, i alla motgångar jag råkar ut för så finns han där. Lyssnar, tröstar, kramar. Han gör allt! Så, jag måste bara bli bättre på att våga prata om jobbiga saker….. Svårt, men det går

JAG ORKAR INTE MER NU

Faan… jag pallar inte… Jag har satt upp belysning på balkongen, dammsugit, skurat ordentligt bakom spisen, torkat golv och sitter nu bara och väntar på att golven ska torka.. Men vad fan ska jag göra sen? Måste göra något.

Utan att göra något så står jag inte ut… Kan inte koppla av, som Nathalie skrev; “Det kanske finns andra saker du kan göra för att stå ut/stilla ångesten? Tycker du om att teckna, sticka eller något liknande?”

Jättebra tips, men jag kan inte göra saker som kräver koncentration. Jag vill kunna slappna av, slippa känna hur jag mår, måste göra något men vad?

När ska det vända tro? Det är som att jag har gett upp. Det är så här mitt liv kommer att se ut, ständiga depressioner, ångest, ss-tankar, troligen ss-handlingar, tankar på intox och döden.

Jag vill inte dö, jag tänker inte ens försöka ta mitt liv. OM jag skulle göra det så skulle jag ju förlora Bror och det tillåter jag inte. Han förlorar mig, min familj och vänner likaså. Men jag kan inte sluta tänka alla destruktiva saker. Inte nu.

Detta har varat så länge nu. Jag mår rätt bra när vi är i skogen, det gör jag verkligen men sen kommer man hem och då kommer ångesten, den ångesten man får bara för att man har gjort något som fått mig att må bra.

id-10031716

Hela ja, fyllt av mörker men jag vet inte varför. Eller, jag måste erkänna att mycket av mobbingen och våldtäkten sitter kvar. Jag har ju inte gjort någon krishantering. Vi skulle göra det nu under min DBT–period, men vi har mest fått jobba med självskador för jag har inte kommit ur det än.

Sen de orden. De jag nämnt tidigare men inte tar igen, men de har etsat sig fast så jävla hårt. Jag är en loser som inte kommer vidare. Eller? Just nu så känns det som att jag bara sitter fast. Jag orkar inte ens försöka komma upp. Orken är slut.

Men, golven är torra så nu ska jag kasta på mig regnkläder och gå ut med Dipp. Det spöregnar verkligen ute och jag vill bara krypa in under mitt täcke och Försöka läsa, men damen ska ut. Bara gilla läget. Punkt!

[vägrar inläggning – så ni vet]

Hemska komplex

Jag blir så ledsen, jag ser ofta pin-up bilder, fina bilder dock men det enda jag ser är snygga ben – min man är mycket förtjust i just ben och rumpa, gillar även pin-up bilder som de flesta män, vilket jag förstår.

Jag har inget av det att erbjuda… Han säger att jag har snygga ben och rumpa, men när jag står i bara underkläder för att se mig själv, se min kropp, jag blir bara så ledsen.
Mina ben, randiga efter självskador, så hur fan kan han tycka att jag har snygga ben.
Jag bryr mig för mycket om min kropp, jag jämför mig med tjejer på stan, tjejer som har allt, ben, rumpa, bröst, hår, ögon… ALLT!!

Varför kan jag inte bara sluta jämföra mig? Varför kan jag inte acceptera hur jag ser ut? Jag skäms över att skriva detta, men jag kan inte vara tyst, kan inte…

slide_381790_4535538_free

1344971455859banks-tyramuskellaarsommarben-toftby

Ja, jag har komplex. Ja, jag avskyr att se min kropp. Ja, jag vägrar att röra mig själv mer än absolut nödvändigt. Ja, det kanske är omoget vid min ålder, men jag kan inte sluta.

 

 

 

Jag hatar dig ditt as

Allt – Allt är för mycket. Jag orkar inte. Hur länge ska man kämpa utan att märka någon förbättring? jag ger upp, Jag orkar inte kämpa mot mina egna demoner längre, det spelar liksom inte någon roll, det skiter sig ändå. Jag har sjukt svårt för allt som rör att inte vara rädd. Jag går hela tiden och väntar på kniven i ryggen..

Jag vill kunna känna mig trygg med människor, jag vill våga. Men jag gör inte det. Jag är rädd för att släppa in folk för nära. Bror kämpar som FAN varje dag, men ja… Det är ändå lika svårt. Han har inte gett upp än dock. Hoppas han inte gör det, men jag har här och nu bestämt mig, ingen – möjligen en riktigt bra terapeut kan få höra om hur mina demoner bor i mig.

bxsybrukcjlo94ie3n5ja896x.420x294x1

Jag skrev ett detaljerat brev till Bror och terapeuten om allt han gjorde och jag ångrar det som fan, det har dragit ner mig ännu mer, alla minnen. Inte kan jag ta tillbaka det heller. Gjort är gjort, men jag ångrar mig

Helst vill jag bara trampa ner skiten och förtränga igen. Det man inte tänker på har aldrig hänt. Jävla, förbannade Micke!! JAG HATAR DIG, Du har sabbat mer än du någonsin kan fatta! FAN vad jag hatar dig, hat, hat, hat!!! 

Men det jag hatar mest är att du sätter Bror i kläm. DU sabbar allt. 

Orken tryter allt mer

30 juni, dagen då jag blev utskrivenMen ändå – inget känns bättre, fortfarande så jävla nere, allt rinner ur mig, tomheten gällande glädje saknas, det enda som bor i mig är ångest. Av någon anledning så får jag alltid ångest på vissa platser i lägenheten. Spisen till exempel. Vet inte varför. Vet verkligen inte.

Idag ska jag träffa en som heter Stefan, han skänker en massa saker som rör katter. Klöspelare, leksaker, matskålar, kattsand och en kattlåda. En annan dag ska jag träffa en annan som ska skänka mer leksaker och matskålar. Sånt kan man inte få för mycket av, de måste få lite variation.

Inte för att jag tror att katterna bryr sig om hur matskålarna ner ut – men jag gör, av någon anledning. Sen leksaker, jag märker att Pepsi vill ha mer, just nu har hon ett pappersark som jag knölat ihop till en boll, sen är tydligen husses glasögon väldigt roliga.

Dipp vill verkligen leka med henne, hon vill också men hon är fortfarande väldigt försiktig. Jag är så glad att vi skaffade en till katt, katter är ren terapi. Går inte att säga annat. Sen en hund till, Dipp behöver en hundkompis, hon blir så glad när hon får leka med andra hundar.

Jag och Kia har bestämt att vi ska ta en liten utflykt typ där våra hundar är med, sen hennes barn sen ska vi till någon skog och fika. Hoppas att en sån dag kan stilla depressionen för stunden. Sånt brukar funka, men skulle jag krascha så förstår hon, jag känner mig trygg med henne.

Men denna depression & ångest – jag börjar tröttna. Hur lågt kan man sjunka innan det blir vänder? Varje depressionsskov blir bara värre för varje gång det kommer. Så nu, ss-tankarna ökar, det är som att min hjärna tänker att om jag bara får skada mig så kommer det lätta depressionen.

DSC01618

 

Dessa rakblad, den falska tryggheten. Innerst inne så vet jag att de varken gör saken bättre eller sämre, men en sjuk del av mig saknar det. Saknad som nästan gör ont. Sjukt, jag vet. Men jag vet inte vad jag ska göra längre. Eller jo, i morgon ska jag dra mig till skogen, klättra upp i träd för att ta kort på saker ur en helt annan synvinkel.

Vem har bestämt att man bara ska hålla sig på marken? Jag är övertygad över att man missar en massa spännande saker om man tar sig lite uppåt, inte bara gå upp på en bergsknalle, utan liksom… ta sig uppåt. Sen har vi bestämt att vi ska ta lite annorlunda bilder på varandra.

Inga som någon annan får se – eller det beror på hur de blir, kanske att någon får se. Bilder där jag till exempel bara ska stå och ligga i underkläder, samma ställe under varje årstid. Kommer kännas udda dock på vintern, men den delen var min idé. Jag har hittat ett jättebra ställe, böljande berghällar som är klädda med fin, grön mossa.

Ska även ta med Dipp så hon också får vara med. Udda bilder för att vara mig, jag som har så skev kroppsuppfattning, så ska jag posera så, på bild. Visserligen kommer jag inte vara naken, men ändå.

Nå väl. Idag. Onsdag. Nere, vansinnigt nere. Vet inte hur jag ska ta mig upp, varje dag blir jobbigare. Värre blev det efter detta med psykiatrin som jag fick veta i fredags, men nu på fredag så ska Bror följa med, så även han får ställa frågor. Men kanske att de har hittat någon lösning.

Enbart boendestöd kommer ju inte hjälpa den psykiska delen, de kommer ju enbart hjälpa mig att få rutiner, se till så jag kommer upp och ut som jag ska, de kommer hjälpa mig att handla och kanske bara sitta och prata, åka till stan och gå på café. Det är sånt liksom.

Men jag behöver ju terapi, jag behöver någon att prata med, jag vet inte vem, men någon kurator eller psykolog. Men kommer jag att få det? Jag hoppas det, för utan den hjälpen så tror jag inte att enbart rutiner ska hjälpa. Visst, rutiner kommer göra det bättre till viss del, men samtal.

Jag kommer inte kunna prata med dom som jag skulle göra med en psykolog för det är inte en del av deras behörighet. Men visst, jag kan tycka att jag behöver deras hjälp också för just nu orkar jag inte engagera mig gällande något. Tur vi har en hund för då Måste jag få på mig kläder, jag måste ta mig ut.

Sen, gå ut, både ensam, med bara Bror och sen jag, Bror och Dipp. Han vill att jag ska kunna prata med honom, inte använda honom som en terapeut, men han vill ändå få veta som make, veta hur jag mår. Han ser ju att det är något som inte stämmer och jag har mycket lättare att prata när vi är ute på promenad.

Därför tror jag även att det är viktigt att vi går ut utan Dipp ibland, för annars måste vi hålla full fokus på henne, hon utnyttjar allt hon kan om vi inte fokuserar oss på henne. Men men, ut. Jag måste ut. Men åka till stan, känns lagom muntert, men bussen går om 30 minuter. Jag är redo – kläder och hår är fixat, nu är det bara tänderna som ska fixas också.

Jag är förvånad över att jag inte hade några hål – slarvat med tandborstning, använder inte tandtråd, använde munskölj en kort period, men det var enbart för att hålla piercingen ren. Men annars.

Nej – nu måste jag smita. Fan!

Självkänslan

självkänsla

Att jag har dålig självkänsla är knappast något nytt, men jag gjorde på kul ett test och visste väl att jag skulle få höga siffror, men jag trodde inte att jag skulle få det högsta värdet man kunde få… Men jo, det är ju jag. Frågan är – hur ökar man både självkänsla och självförtroende? Jag vet verkligen inte och det är hopplöst svårt.

Men, jag hoppas att jag kommer dit en dag. Nackdelen är ju att jag har så himla bråttom till allt. Jag vill dit och det helst igår. Men, ville mest dela med mig av testet och be om lite tips på hur självkänslan ökar..