Archives

Jag tänker om livet och hälsan

Jag är fet och jag måste gå ner i vikt, dels för hälsan och sen för att jag inte trivs med hur jag ser ut idag.. Och då är det Min känsla och inte hur jag tror att min omgivning tänker om mig. Jag har gått upp i vikt sen jag började med mina behovsmediciner. Surt, för den medicinen fungerar på mig.

Men jag gillar inte biverkningen på + 30 kg. Så jag har en del att bli av med. Jag går ut med personalen på Flamman på måndagar och fredagar och sen är det tänkt med personalen på boendet på lördagar, men jag ska ändra det till onsdagar för på lördagar åker vi på utflykter så då förlorar jag mina promenader.

Tanken är så klart att jag ska börja komma ut på promenader ensam också och lägga om till löpning. Är anmäld till ett lopp som är i januari, man springer inte på en speciell plats utan man springer där man är och distansen för alla är 5 km. Så jag ska räkna ut en promenad som är 5 km och sen träna den sträckan.

Man ska gå eller springa, men jag ska försöka springa så långt som möjligt. Det är något jag vill komma igång med. Sen ska jag även fokusera på maten. Först tänkte jag att jag skulle köra lchf men det verkar på gränsen till komplicerat. Sen tänkte jag om, att jag ska äta om man tänker husmanskost men att jag byter vanlig pasta till bönpasta. Sen äta mindre portioner.

Ska även fortsätta med att köpa ProPud milkshakes till de dagar jag ska springa. Men jag tänker inte gå från noll till hundra med löpningen för då tröttnar jag bara. Jag vill börja med att springa 3-4 gånger i veckan, men jag måste börja med en gång i veckan och sen öka successivt och inte gå all in som jag är bra på att göra. Det är dömt att misslyckas.

Sen har jag stöd av en som jag lärde känna på psyk i Borås, hon ska också gå ner i vikt så vi peppar varandra och uppdaterar om vad vi ätit och om vi ätit något socker eller typ druckit cola. Jag är dock duktig där, jag har börjat med att köpa cola zero och tycker nu att det är godare än vanlig cola.

Sen måste jag låta allt ta tid. Men jag vill ha snabba resultat annars tröttnar jag. Så jag Måste tänka om, tänka att det får lov att ta lika lång tid att gå ner i vikt som att gå upp i vikt, tom ta längre tid. Men jag vill se resultat snabbt. Har ingen våg Än, så jag kör med måttband, men jag vill även väga mig.

Ska börja på sjukgymnastik för mitt knä och kommer då passa på att köra igenom hela kroppen när jag ändå är där, om man får göra så. Vi ska gå igenom gymmet på onsdag så jag ska fråga då om jag får träna mer än bara övningar för mina knän. Det borde jag få tycker jag.

Annars så skulle han skriva ut ett FAR och då kan jag träna uppe vid skolan och då har de även bassäng, så då ska jag simma ibland också.

Jag vill så mycket men har så dåligt tålamod. Sen är det trist att träna ensam.. Men en som går på Flamman (daglig verksamhet) ska flytta till Gnesta och vi har pratat lite om att gå tillsammans ibland, så jag hoppas att det blir så. Hoppas att hon är lika trevlig som hon verkar.

I övrigt, nästa utflykt med boendet, då ska vi till en affär/lager där de säljer massa kläder riktigt billigt, så då ska jag se om jag hittar jeans och en vindjacka som jag kan ha när jag tränar. Det är det enda jag tänker köpa. Skulle vilja ha mer träningskläder dock. Jag måste ha motiverande kläder för att det ska kännas kul att träna.

Jag har ett par löpartights, men de slutar precis under knät så det blir lite kallt nu på vintern. Men jag har ett par “sladdriga” byxor som mamma köpte i en annan billig affär så jag ska ha dom över. Sen har jag funktionströjor och fleecejacka. Så en vindjacka på det, sen är jag redo typ.

Sen önskar jag mig en typ yogamatta för då kan jag börja träna inomhus också. Jag försökte härom kvällen, men golven är så hala och mattorna är inte stadiga nog så det var bara svårt att göra några övningar. Jag har inte tänkt yoga (inte än) utan mer saker som plankan, “bergsklättraren”, armhävningar, situps och sånt.

Köra det som uppvärmning inför powerwalk/löpning och sen stretch efter det.

Men men… Jo, jag träffade min pappa förra veckan, på onsdagen tror jag det var. Det kändes fint att se honom. Hade inte träffat honom sen 1 juli så det var För lång tid. Det har varit saker som kommit i vägen från både deras håll som från mitt håll. Men så är livet.

Nu ska jag mingla vidare, kanske kolla lite på tv. Eller något sånt. Börjat bli trött så det blir en tidig kväll. Var och hämtade mitt kedjetäcke idag, så det ska bli skönt med 10 kg över mig. Men. Tack och hej

Störande känslor

Det är väl inte direkt någon hemlighet att jag inte äger något självförtroende eller någon självkänsla. Så – satt och pratade med Bror om såna saker, jag nämnde att jag skulle vilja göra en hårförlängning, dels för att jag vill, sen en del för att jag vet att han gillar långt hår.

Så, kommer någon på stan med snygg nederdel och dessutom långt hår så hatar jag mitt utseende ännu mer. Sen när vi är på stan så vet han inte åt vilket håll han ska titta just för att inte riskera att såra mig.

tumblr_mvnx0mOF011s73uqno1_250Men då känner jag att jag ska knappast göra Honom osäker och som det känns nu så ska jag följa med honom till stan max varannan gång, jag menar – jag vill inte “störa” honom.

Jag vet att som han säger – bara för att han ser någon som ser bra ut så betyder det inget, men jag. Mitt självförtroende, jag vill bara få känna mig snygg, eller se Lite bra ut, är det för mycket begärt? – Tydligen

Men, jag vet ju att för att jag någon gång ska lära mig, känna mig trygg och allt sånt så måste vi prata om hur jag känner, men jag blir bara så ledsen. Känns pinsamt att ha dessa känslor så starkt som jag har.

Är jag inte “för gammal” för det? Jag har även märkt att denna typ av känslor är värre än för några år sedan och att de blir starkare med tiden. Borde det inte vara tvärtom? Men nej, tydligen inte. Det bara är så.

images (1)

 

Hemska komplex

Jag blir så ledsen, jag ser ofta pin-up bilder, fina bilder dock men det enda jag ser är snygga ben – min man är mycket förtjust i just ben och rumpa, gillar även pin-up bilder som de flesta män, vilket jag förstår.

Jag har inget av det att erbjuda… Han säger att jag har snygga ben och rumpa, men när jag står i bara underkläder för att se mig själv, se min kropp, jag blir bara så ledsen.
Mina ben, randiga efter självskador, så hur fan kan han tycka att jag har snygga ben.
Jag bryr mig för mycket om min kropp, jag jämför mig med tjejer på stan, tjejer som har allt, ben, rumpa, bröst, hår, ögon… ALLT!!

Varför kan jag inte bara sluta jämföra mig? Varför kan jag inte acceptera hur jag ser ut? Jag skäms över att skriva detta, men jag kan inte vara tyst, kan inte…

slide_381790_4535538_free

1344971455859banks-tyramuskellaarsommarben-toftby

Ja, jag har komplex. Ja, jag avskyr att se min kropp. Ja, jag vägrar att röra mig själv mer än absolut nödvändigt. Ja, det kanske är omoget vid min ålder, men jag kan inte sluta.

 

 

 

Orken tryter allt mer

30 juni, dagen då jag blev utskrivenMen ändå – inget känns bättre, fortfarande så jävla nere, allt rinner ur mig, tomheten gällande glädje saknas, det enda som bor i mig är ångest. Av någon anledning så får jag alltid ångest på vissa platser i lägenheten. Spisen till exempel. Vet inte varför. Vet verkligen inte.

Idag ska jag träffa en som heter Stefan, han skänker en massa saker som rör katter. Klöspelare, leksaker, matskålar, kattsand och en kattlåda. En annan dag ska jag träffa en annan som ska skänka mer leksaker och matskålar. Sånt kan man inte få för mycket av, de måste få lite variation.

Inte för att jag tror att katterna bryr sig om hur matskålarna ner ut – men jag gör, av någon anledning. Sen leksaker, jag märker att Pepsi vill ha mer, just nu har hon ett pappersark som jag knölat ihop till en boll, sen är tydligen husses glasögon väldigt roliga.

Dipp vill verkligen leka med henne, hon vill också men hon är fortfarande väldigt försiktig. Jag är så glad att vi skaffade en till katt, katter är ren terapi. Går inte att säga annat. Sen en hund till, Dipp behöver en hundkompis, hon blir så glad när hon får leka med andra hundar.

Jag och Kia har bestämt att vi ska ta en liten utflykt typ där våra hundar är med, sen hennes barn sen ska vi till någon skog och fika. Hoppas att en sån dag kan stilla depressionen för stunden. Sånt brukar funka, men skulle jag krascha så förstår hon, jag känner mig trygg med henne.

Men denna depression & ångest – jag börjar tröttna. Hur lågt kan man sjunka innan det blir vänder? Varje depressionsskov blir bara värre för varje gång det kommer. Så nu, ss-tankarna ökar, det är som att min hjärna tänker att om jag bara får skada mig så kommer det lätta depressionen.

DSC01618

 

Dessa rakblad, den falska tryggheten. Innerst inne så vet jag att de varken gör saken bättre eller sämre, men en sjuk del av mig saknar det. Saknad som nästan gör ont. Sjukt, jag vet. Men jag vet inte vad jag ska göra längre. Eller jo, i morgon ska jag dra mig till skogen, klättra upp i träd för att ta kort på saker ur en helt annan synvinkel.

Vem har bestämt att man bara ska hålla sig på marken? Jag är övertygad över att man missar en massa spännande saker om man tar sig lite uppåt, inte bara gå upp på en bergsknalle, utan liksom… ta sig uppåt. Sen har vi bestämt att vi ska ta lite annorlunda bilder på varandra.

Inga som någon annan får se – eller det beror på hur de blir, kanske att någon får se. Bilder där jag till exempel bara ska stå och ligga i underkläder, samma ställe under varje årstid. Kommer kännas udda dock på vintern, men den delen var min idé. Jag har hittat ett jättebra ställe, böljande berghällar som är klädda med fin, grön mossa.

Ska även ta med Dipp så hon också får vara med. Udda bilder för att vara mig, jag som har så skev kroppsuppfattning, så ska jag posera så, på bild. Visserligen kommer jag inte vara naken, men ändå.

Nå väl. Idag. Onsdag. Nere, vansinnigt nere. Vet inte hur jag ska ta mig upp, varje dag blir jobbigare. Värre blev det efter detta med psykiatrin som jag fick veta i fredags, men nu på fredag så ska Bror följa med, så även han får ställa frågor. Men kanske att de har hittat någon lösning.

Enbart boendestöd kommer ju inte hjälpa den psykiska delen, de kommer ju enbart hjälpa mig att få rutiner, se till så jag kommer upp och ut som jag ska, de kommer hjälpa mig att handla och kanske bara sitta och prata, åka till stan och gå på café. Det är sånt liksom.

Men jag behöver ju terapi, jag behöver någon att prata med, jag vet inte vem, men någon kurator eller psykolog. Men kommer jag att få det? Jag hoppas det, för utan den hjälpen så tror jag inte att enbart rutiner ska hjälpa. Visst, rutiner kommer göra det bättre till viss del, men samtal.

Jag kommer inte kunna prata med dom som jag skulle göra med en psykolog för det är inte en del av deras behörighet. Men visst, jag kan tycka att jag behöver deras hjälp också för just nu orkar jag inte engagera mig gällande något. Tur vi har en hund för då Måste jag få på mig kläder, jag måste ta mig ut.

Sen, gå ut, både ensam, med bara Bror och sen jag, Bror och Dipp. Han vill att jag ska kunna prata med honom, inte använda honom som en terapeut, men han vill ändå få veta som make, veta hur jag mår. Han ser ju att det är något som inte stämmer och jag har mycket lättare att prata när vi är ute på promenad.

Därför tror jag även att det är viktigt att vi går ut utan Dipp ibland, för annars måste vi hålla full fokus på henne, hon utnyttjar allt hon kan om vi inte fokuserar oss på henne. Men men, ut. Jag måste ut. Men åka till stan, känns lagom muntert, men bussen går om 30 minuter. Jag är redo – kläder och hår är fixat, nu är det bara tänderna som ska fixas också.

Jag är förvånad över att jag inte hade några hål – slarvat med tandborstning, använder inte tandtråd, använde munskölj en kort period, men det var enbart för att hålla piercingen ren. Men annars.

Nej – nu måste jag smita. Fan!

Terapiläxa och komplex

UTMANING

Jag har ju vansinniga komplex över hur jag ser ut, ansikte, kropp, hår, ja – allt… Tror inte att jag kan något, duger inte till något osv.

This is me

This is me

Så min självkänsla och självförtroende är i botten, väntar mig alltid det värsta – jämför mig mycket med folk på stan och filmer. Tänker mycket på vad Bror tycker, om jag duger rent utseendemässigt i hans ögon, om jag duger som person och allt sånt.

Jag har ju blivit bedragen vid ett flertal gånger så jag får för mig att jag är säker på att även Bror ska vara det. Jag duger inte som partner. Bror står ut, han försöker hjälpa mig uppåt och han säger att vi låter det ta sin tid för jag kommer att nå fram tillslut.

Jag tycker ofta att det är jobbigt att titta på film tillsammans, särskilt om det är snygga tjejer med för då sätter hjärnan igång och jämföra mig och tänker “tycker Bror att hon är snygg?”
Innerst inne så Vet jag att de flesta som är i ett förhållande tycker att även andra kan se bra ut, inget konstigt i det – men jag jämför mig, är rädd att han ska hitta någon snyggare och antingen gå bakom ryggen på mig eller lämna mig.

Igår var vi på stan och vi pratade massor om det som jag och Ullrika pratade om i fredags och läxan jag fick var att vi tillsammans skulle se en film där en skådis är med som vi båda tycker ser bra ut.

Jag fasar dock för den filmen, vet att självhatet kommer öka för det gör det alltid då vi kollar på film tillsammans. Nu har jag, dumt nog – valt att inte vara med och titta på filmer eller serier tillsammans för det är för jobbigt.

Känns så löjligt, 35 år och beter mig som en 14-åring. Jag menar, borde inte mina komplex försvunnit vid detta laget? Visserligen så har mer eller mindre alla förhållanden varit kassa, utom med M. men hon var snäll, en bra vän och allt sånt.

Men just män. Jag är så osäker. Så jävla osäker och jag avskyr att se mig i spegeln. Men igår så valde jag att han skulle ta bilden som jag lagt ut här, bara för att jag skulle kunna se med andra ögon, men det hjälper inte.

Jag måste lära mig. Måste, men det är så svårt….