Archives

Mycket skräp under dagen

Jag har sovit väldigt dåligt under en lång tid nu och idag kom ångesten. Den smög på mig redan igår men efter en Stesolid så dämpades sen rätt bra. Men idag, kände en liten bättring ett tag men det gick över.

Då tänkte jag vila en stund och ja, somnade och mådde ännu värre, så jag tog en Stesolid igen men den effekten kom aldrig. Så jag tog hunden och la mig igen så jag skulle orka åka in till stan.

Men det blev inte av, Bror lät mig sova då han tyckte att jag behövde det så vi handlar i morgon istället. Snällt gjort, för jag behöver sova. Har lust att ta mina sömntabletter nu och få sova tills i morgon.

Ångesten bor där, den vill inte lämna mig ifred och ss-tankarna är höga. Inte bara för att jag känner ett behov av det, utan även för att jag vill. Ja, du läste rätt, jag vill. Hur jävla fel är inte det?

Nå väl. Måste tipsa om ett mycket bra blogginlägg som jag läste nyss, ett litet tryck på bilden så hamnar du rätt

allamänniskorslikavärdeMen, klockan är nu 19:20 och jag kan försöka hålla mig uppe i 1½ timme till, sen tar jag natt. Vad jag ska göra fram till dess vet jag inte, vill inte sitta vid datorn, vill inte läsa, vill inte gå ut. Jag vill bara sova.

Jag har 2 fina vänner nu som är inlagda, den ena lärde jag känna nu sist jag var inne, hon var väldigt lätt att börja tycka om. Helt enkelt en människa som jag vill träffa igen. Vi har kontakt på facebook, men jag hoppas att det blir mer än så.

Nå väl, de är inlagda, dessa två och jag kan bli avundsjuk. Dels för att jag blev utskriven även fast jag inte var redo, jag var i ett mycket dåligt skick. 2 dagar innan jag blev utskriven så blev det en självskada och ändå tyckte läkaren att jag skulle ut.

Han var hemskt nonchalant, lyssnade inte på mig, talade över huvudet på mig, visade att det var Han som hade makten. Så. 2 timmar senare kom taxin. Jag klarade inte av att komma hem.

Jag känner mig fortfarande inte redo, men ja. Jag får kämpa på. Det är inte lätt, men ja… Det är tungt, allt är tungt.

 

För mycket begärt?

Börjar med vad jag vill ha – jag vill ha snö, bilden tog jag 2010 då jag bodde på Emyhemmet, en helt underbar vinter, lagom kallt och torr luft, det är så en vinter ska vara. Är det för mycket begärt?

180593_10150093078279580_3342179_n

I övrigt, var tvungen att ringa vårdcentralen i morse då såret är både rött, svullet, varmt och det värker långt under såret också. De tog tempen på mig men ingen feber och det var ingen infektion så jag slapp antibiotika. Men jag ska ta tempen morgon och kväll och sen på återbesök på fredag morgon.

Hon som tog hand om mig var jättebra, man är ju så van vid suckar och kommentarer bara för att det är självskador, men när jag nämnde det så blev hon bara sur för som hon sa, all vårdpersonal ska bemöta patienterna med respekt oavsett vad de kommer in för och hon valde även orden att jag inte självskadar för att det är kul.

Så jag frågade då om jag skulle få träffa henne på fredag och det skulle jag få göra. Känns skönt, men som en person brukar säga – hen kan förstå att viss personal har svårt för oss för vi kan ta plats som kanske skulle nalla på deras rast, en rast som de ska vara glada om de hinner få, eller mer akuta fall som kommer in.

Kanske fel formulerat nu men ändå och ja, jag kan förstå hen till viss del, men ärligt – jag är en patient och om de är så trötta på oss som självskadar så spelar det ingen roll, de ska inte visa upp deras känslor och tankar om oss. De ska göra sitt jobb och även jag är en patient som har rätt till vård.

Jag har inte valt detta, jag behöver hjälp och om/när de blir trötta på oss, uppträd professionellt och snacka sen skit om oss i personalrummet, men uppvisa inte dessa känslor inför en människa som kommer in som är ledsen, ångestfylld, trasig och skamsen. Vi är trasiga nog som det är och vi är många som struntar i att söka vård för vi inte orkar med deras dömande.

Ja, jag självskadar och har gjort i många år, jag gör det inte för att det är kul direkt. Så, vi är sjuka, vi är skadade och vi behöver hjälp – inget dömande. Hjälp oss och snacka skit sen. Och gällande att snacka skit, en gång när jag var inlagd så behövde jag hjälp, gick och letade efter personal och hör att de sitter i personalrummet.

Det jag även hörde var skitsnack om oss och då även om mig. De satt även och pratade om andra intagna och då saker som är sekretessbelagda och detta med öppen dörr. Anmälde så klart, skrev även brev till chefen men vad jag vet så hände ingenting, som alla andra gånger som jag gjort anmälan, för tro mig – sånt behövs tyvärr.. Även detta, är det för mycket begärt?

Nå väl. Nog om det. Nu pallar jag inte mer, är bara så jävla låg och lättirriterad, så jag dunstar nu

Så var vi där igen

 

****Kan vara triggande*****

bakken_oil_explosion

Kia och Kirsi räddade kvällen som jag själv raserade. Kia med alla tröstande ord under kväll och natt, Kirsi som körde mig till skräddaren och som lyssnade på mitt pladder på vägen in. Jag vet så väl att ni är många som bryr er, som vill mig väl, både “bara” bloggläsare och även folk jag träffar på riktigt.

Jag vet så väl, jag måste bara Våga ta det fulla steget att… Ja.. jag litar på er, men en del av mig vågar inte riktigt släppa in någon till 100% än. Jag är för rädd helt enkelt, men det går verkligen framåt. Jag kan prata så här bakom skärmen, inte bara nu om mina psykiska svårigheter, utan om mycket annat också. 

Jag vill komma längre dock, men jag är rädd. Men ni finns där och de flesta av er vet hur och varför det är som det är och det gör att allt går så mycket fortare framåt, utan er – vad hade jag gjort. Men just igår nämner jag bara dessa två, av den enkla anledningen för att det var då bara dom som visste.

Men nu vet även ni andra. Skräddaren. Kom till akuten som AT-läkare i augusti, helt suverän läkare. Det som gjorde mig…? Jag vet inte hur jag ska förklara men han hade ett tålamod som jag inte hade.. Mitt i allt när han lagar mig så ringer hans telefon, jobbtelefon alltså. Men signalen, den var högljudd och väldigt stressig – jag fick lust att slita upp den ur fickan på honom och slänga den i väggen, men han sitter totalt oberörd. Jag själv hade blivit knäpp :p

Men det var han, 2 sköterskor och sen en annan läkare som tittade in ibland och INGEN nämnde ett ord om psyk – något jag var livrädd för att de skulle göra. Ja, jag föll. Men in vill jag inte. Nu har jag lyckats stå emot impulserna så sjukt länge och igår gick det inte längre. Jag gjorde som jag lovat er alla, försöka väcka Bror.

Men han har inte sovit en hel natt på jag vet inte hur länge. Senaste veckan har han inte sovit alls och när han då väl lyckas somna så sover han, plus att jag kände att jag inte riktigt ville försöka för hårt just för att han behövde sova. Så jag tänkte och trodde att jag skulle klara denna kväll också, jag skulle ju ändå till min terapeut idag, så det var bara en natt, sen skulle jag sätta ord på allt.

Men så blev det inte. 22:00 – typ, så blev jag avsläppt vid akuten. 04:45 kom första stygnet, så behöver jag säga att det var knökfullt i väntrummet.. Så, där 22:00 och 07:05 klev jag innanför dörren hemma igen. På väg in så frågade Kirsi hur jag kände just då, i ett sätt att försöka få grepp om hur den delen funkar och mitt enda och sanna svar var – en enorm lättnad.

Att förklara mer ingående är svårt, men det är helt enkelt ångestbägaren som rinner över, bägaren rinner inte över, den exploderar. Men som jag sa till Ullrika om det, jag hatar att jag är fast i självskadeträsket, inte för att jag skadar mig själv, utan för att jag sviker de jag älskar och bryr mig om. Den känslan står jag inte ut med, ändå faller jag och jag får så vansinnigt dåligt samvete.

Skam, Ilska, Frustration. – Vet inte vad mer jag ska säga, känna eller göra. Jag kämpar, jag gör det verkligen och varje dag Är en kamp. Sen då, när jag kom in igår, så sa jag typ “aj…nå väl, jag får väl skylla mig själv” – så svarar hon i receptionen syrligt att “ja, det får du”

Hon hade lika gärna kunnat vara tyst och sen snackat skit om mig inför kollegorna, jag tycker inte direkt att det är en okej kommentar.. Visst, jag tar en massa onödig plats men jag har väl ändå samma rätt till vård? Jag menar, kommer någon in som Prio 1 så får jag vänta. Och en annan tanke. Det är inte direkt så att jag sitter hemma i godan ro och tänker att “äh, det är ju torsdag, ska kanske karva lite”

Jag blir bara så trött, JA, de är säkert lika trötta på oss som lever med detta problem, men de ska vara  proffsiga nog att inte visa det för oss som patienter. Får mig även att undra, är de lika dömande mot en diabetiker som slarvar med både mat och insulin?

Nej, skulle inte tro det – men vi har ändå rätt till hjälp, även fast vi själva skulle kunna förhindra det själva. Jag genom att ringa akuten Innan, ta ångestdämpande till max eller liknande. Diabetikern sköter mat och tar sitt insulin. 

Men det är ofta så. Spelar ingen roll heller om man åker in för att man har vansinnigt ont i magen, ser de att man har kontakt med psyk så beror magsmärtan på ångest. Det måste indirekt betyda att vi som är psykiskt sjuka inte kan drabbas av en kroppslig åkomma.

Eller har jag fel?

Att leva med borderline

Igår skrev jag om att vara bipolär och då främst om det faktum att många brukar säga att det måste kännas bra att vara hypoman. Det inlägget hittar du —> HÄR<—

Nu tänkte jag skriva om borderline och hur det yttrar sig för min, det är ju olika från person till person.

Men jag då, de kriterier som stämmer mycket på mig är dessa

  • Skräck att bli övergiven.
  • Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild.
  • Missbruk av till exempel droger, sex, mat eller pengar.
  • Återkommande självmordsförsök eller hot om självmord och självmisshandel.
  • Kraftiga humörkast. Stark irritation, ångest eller depression som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Återkommande känsla av tomhet och leda.
  • Kortvariga paranoida (överdrivet misstänksamma) föreställningar.

Om man har emotionellt instabil personlighetsstörning har man ofta problem med snabba känslomässiga svängningar, från lugn och glädje till ångest eller nedstämdhet. Det skapar framför allt svårigheter i nära relationer. I samband med stress eller kriser kan en person med emotionellt instabil personlighetsstörning reagera med raseri eller ångest med starka självdestruktiva inslag.

Namnlös

Skräck att bli övergiven, jag är rädd att släppa in människor för nära, ständigt på min vakt för att jag nästan väntar på “kniven i ryggen”. Rädd för att min man ska lämna mig eller vara otrogen.

Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild – jag kan inte ta komplimanger över mitt utseende, jag avskyr att se mig i spegeln för då ser jag bara hur fet jag är, så jag försöker tänka mycket på vad jag äter samt väger mig varje dag.

Missbruk av till exempel droger, sex, mat eller pengar – droger, då är det alkohol som varit det jag sysslat med, drack för mycket under 4 år för att döva ångest och då med sprit så jag vågar idag inte ta en grogg så jag håller mig till cider. Sen har vi pengar, jag ser inte riskerna med att köpa saker som jag inte behöver – jag ser då inte allt annat som är viktigt.

Jag köper dock sällan dyra saker, billigt men då rätt mycket.

Återkommande självmordsförsök, hot om självmord och självmisshandel – Jag har aldrig hotat om självmord, men jag har tänkt mycket på det. 2011 så hade jag bestämt mig, när, var och hur. Allt var bestämt, jag bara väntade på rätt datum. 6 månader innan så lärde jag känna Bror och då jag kände så starkt för honom så valde jag att ge livet en chans.

Självmisshandel, det är väl ingen hemlighet om att jag är självdestruktiv. Nu har jag dock inte skadat mig sen den 26 augusti. Det gången blev det dock så pass illa att jag själv blev rädd. Läkarna kom efter mycket om och men att ofta när jag självskadar så befinner jag mig i en psykos så nu äter jag medicin mot det.

Kraftiga humörkast. Stark irritation, ångest eller depression som kan vara några timmar, till som mest några dagar – Jag blir väldigt lätt irriterad men oftast så visar jag det inte så mycket och då övergår det oftast till ångest, jag är ofta även djupt deprimerad.

Återkommande känsla av tomhet och leda – Jag känner mig ofta ensam och less på allt, ensam även fast jag vet att jag inte är det, jag har folk runt om mig men där kommer det in att jag inte vågar släppa in folk i mitt liv. Jag har även Bror och ibland klarar jag att prata med honom när jag mår dåligt, inte alltid, men jag börjar bli bättre på det.

Kortvariga paranoida (överdrivet misstänksamma) föreställningar – även här, jag förväntar mig svek, att folk ska använda mina svagheter mot mig, att göra allt för att såra mig. Har även mycket tvångstankar.

 

Bipolär, borderline & ångest

Städa, putsa, fixa, tvätta, damma – vad som helst, jag får inte sätta mig ner, får inte varva ner, får inte slappna av, det är då verkligheten kommer ikapp. Just nu, jag får inte dippa, inte än. Vi är två med feta dippen i hjärnan så just nu får jag sätta mitt på paus. Jag får vänta, bara lite till.

Suck. Inte för att jag måste hålla mig nu bara för att Bror har sällskap av den svarta hunden utan jag måste för mig själv, jag vill inte krascha. Vill inte. Jag vet ju just nu vad som skulle hända om jag tillät mig att slappna av.

b0bce8c745a0d6dd5732419b8d2f8d53Jag känner innerst inne hur jag mår men jag vågar inte släppa fram det, som vanligt men jag måste lära mig att tillåta känslan. Det är så här jag funkar och efter ett halvår så säger det bara pang och Avdelning 3 är ett faktum. Jag vill inte behöva hamna där, men för att slippa det så måste jag fixa att varva ner hemma lite oftare.

Det är därför min sömn är frånvarande, jag vågar inte slappna av och hur lätt är det att somna när man är spänd som en fiolsträng? Typ inte alls.

Men hur ska man göra för att Våga må dåligt, våga visa vem man är? Jag vet inte. Jag spelar teater just nu 24/7

Detta är min verklighet. Jag är rädd, rädd för världen, rädd för att känna. Hemma, med Bror är jag trygg, så himla trygg – men Inte på den punkten. Jag kan inte visa mig svag, svag – då ska man skämmas för man ska orka med så mycket.

Alla krav och måsten. Men, som idag. Upp klockan 07:00, fixa mig så jag är redo, åka till DBT som tar 2½ timme, till Erikshjälpen för att köpa mer kläder, in på Ica, hem, skulle bara tömma diskmaskinen och slänga in det som skulle in.

Det slutade med att fylla på den stora tunnan med hundmat, sortera skräp, dammsuga, torka golven och rengöra espressomaskinen. Allt för att slippa, slippa våga visa mig svag. Svag inför andra är min svaga sida. Jag måste våga hemma.

Visa mitt rätta jag oavsett hur jag mår. Men jag är rädd även för hur Jag ska klara sanningen, sanningen om min egen depression och ångest. Jag är i träsket nu men jag vägrar erkänna det, i skrift är en sak, men att tillåta mig att sätta mig ner och inte göra någonting alls mer än att finnas i nuet.

Men, jag måste pysa iväg nu. Måste fylla i mitt veckokort och sen? Sova. För att vara på säkra sidan så kommer jag ta Stesolid utöver min vanliga sömnmedicin.. Och JA! Jag vet mycket väl att Stesolid är starkt beroendeframkallande, men jag behöver dom. Annars står jag faktiskt inte ut.

Min senaste panikångest varade i 3 timmar. Sen var jag helt jävla slut, grät, hyperventilerade, skakade, la mig i sängen på ett normalt sätt men jag kröp ihop mer och mer för att tillslut ligga i fosterställning mot sänggaveln men en hund som gjorde allt för att nå mig.

Efter mycket om och men så började jag lugna mig lite, så Bror kom in med askkopp, cigg och tändare. Jag vet att man inte ska röka i sängen. Vi röker inte inomhus, men då. Jag var tvungen att röka men jag klarade inte att sätta fötterna i golvet.

Panikångest. Så fungerar den för mig. På 5 dagar lyckades jag få det 3 gånger. Inte lika kraftigt som den jag nyss beskrev, jag vill bara försöka förklara hur en sån dag i mitt liv kan se ut

Med masken på

teatermask_s

Denna mask, jag orkar inte hålla ihop den. Borde släppa den men jag kan inte. Jag känner bara att jag Måste hålla ihop. Jag måste. Lyssnar på vänner som mår dåligt för jag Vill finnas där för dom, visa att jag bryr mig – men det blir jobbigt efteråt.

Jag dras ner ännu mer även fast jag inte vill. Jag vill orka finnas, jag vill. Andra finns ju för mig och då vill jag kunna finnas tillbaka. Känner mig så otacksam annars.

Men nu. Jag mår verkligen inte bra. De hårda tankarna blir bara starkare för varje dag som går, men jag tänker inte tillåta mig att falla. Folk som bryr sig blir så ledsna då och jag vill inte göra andra ledsna.. Jag vill verkligen inte det.

Men, idag har det varit DBT i gruppen. Jag tycker om gruppen, men när jag är där så är masken så stark, men när jag kommer hem, då kommer verkligheten ifatt. Just nu så känner jag mig så torr och spänd i halsen, spelar ingen roll hur mycket jag dricker.

Jag är ändå så spänd så kan kan inte dricka, kan inte svälja. Sen yrseln, eller.. jag är inte yr på det sättet men hela världen snurrar i ultrarapid och det är jävligt obehagligt. Jag ser knappt vad jag skriver för alla bokstäver flyter ihop till en gröt.

Jag vill läsa för att komma bort, men hur ska jag kunna det när allt bara blir som en salig röra? Det går liksom inte.. Går inte.

Borde kanske lägga mig en stund, men då känns det bara som en flykt. Att göra det lätt för sig, men jag orkar inte med att må så här. Jag blir bara ledsen och dömande. Ledsen och dömande för att jag mår dåligt.

Jag vill inte ha det så här. Det surrar från hjässan ner mot ryggen och runt halsen. Det känns som när armen somnar, samtidigt som jag är spänd och yr. Konstiga känslor. Fan.. Orka. Varför finns det folk som oss, folk som mår så dåligt?

Är detta vad vi förtjänar? Jag vet inte. Alla händelser som jag varit med om sätter djupa spår och ärr i själen. Det gör ont att tänka på det som hände då. Saker om svåra svek och upplevelser.

Sånt som Bror får ta skit för. Jag är så rädd.

  • Rädd att han ska slå eller förnedra mig – been there
  • Rädd att han ska lämna mig
  • Rädd att han ska träffa någon annan – been there
  • Rädd att han ska vara otrogen – been there
  • Rädd när han åker hemifrån för säger han att han ska till sin mamma, hur vet jag om han är där eller hos någon tjej – been there
  • Rädd att han ska.. göra ordet på V. – been there

Dessa tankar och känslor gör mig galen…

Jag vill inte känna så, jag vill våga lita på honom varje dag. Jag vill. Vissa dagar känner jag mig så säker och trygg, men sen kommer mina svackor och då kommer rädslan. Såna känslor gör att jag känner att jag Förstår om han kommer att fly.

Hur mycket skit ska han orka ta bara för det som har varit. Alla övergrepp och svek. Om inte ens Jag orkar – hur ska då han orka. Han säger hela tiden att han förstår att jag känner dessa känslor.

Känner att det vore konstigt om jag inte hade känt något. Vi pratar om det mycket, han tycker att det är viktigt, för om jag håller allt inom mig, hur ska jag då komma vidare.

Skit alltså, vad jag älskar den mannen!!

Nu ska jag erkänna en sak

Var börjar man egentligen? Jag tänkte berätta en står sak som jag inte skrivit innan. Jag brukar ju säga att Jonas har hjälpt mig mer än ni och han tror. Men jag brukar även säga att han räddat mig.

Det stämmer mer än någon egentligen vet. Allt började innan jag träffade honom, jag bodde på ett korttidsboende utanför Södertälje. Jag mådde ungefär som nu men lite värre.

Tankarna jag hade då finns kvar men inte lika starka eller intensiva. Jag mådde så dåligt, självskadande mer eller mindre varje dag. Jag fann absolut ingen mening med livet. Allt var bara svart.

Så ni som finns där för mig, ni som bryr er om mig – tacka Jonas för att jag finns. För då, när jag var som trasigast. Jag ville få ett avslut. Jag ville inte finnas längre och jag hade gett upp.

Jag ville dö. Jag visste hur och var och när. Det var allt jag ville. Jag såg ingen annan utväg. Jag var på väg att få en lägenhet via soc i Södertälje men jag slingrade mig för varför ska jag ta en lägenhet om jag ändå ska dö?

Men sen hände något, en del som räddade mitt liv. Jag träffade Jonas. Kärleken jag känner för honom går inte att förklara. Det enda jag vet är att han räddade mig.

De tankarna lever kvar men långt ifrån lika starkt och ofta – nu som då. Idag kan jag skaka bort känslan. Att slå bort självskadetankarna är svårare, just nu fokuserar jag på att överleva. Men även där har jag kommit långt.

13 mars var senaste gången, jag har vunnit över tankarna och impulserna om och om igen. Jag är mest stolt över den kvällen då jag var ensam hemma, Jonas mobil var död så jag kunde inte nå honom. Jag gick hemma, självskadetankar till max och panikångest.

Jag hade bara en sak i huvudet och det var skada. Men på något sätt klarade jag mig. När Jonas kom hem jag jag tätt intill balkongdörren och grät, lycklig över att han kom hem och för att jag stod emot.

Så tro mig, när jag säger att Jonas räddade mig så stämmer det. Jag är rädd att förlora honom, att bli övergiven. Vad skulle jag göra då?

Men jag tänker inte så mycket på det som jag har gjort. Det är vi mot världen.

Vi har haft mycket motgångar, vi bråkar aldrig men vi kämpar mot allt det tuffa, men vi klarar det. Det finns ett ljus.

Så, tacka Jonas för att jag finns. Jag skulle dö då, men nu vill jag inte det. Jag vill leva.

The darkness in my life

Mörker. Evigt mörker och svåra tider. Jag vet inte vad som händer om jag ska vara ärlig. Jag vet bara att jag faller djupare och djupare för varje dag som går, jag får så dåligt samvete, jag & Jonas gifte oss i december så jag borde väl sväva i lyckan fortfarande.

images (1)111

Visst, han gör mig lycklig,, jag har fina vänner som visar att de bryr sig om mig, men det känns ändå som att något fattas. Jag vet bara inte vad. Om jag bara visste.

Jag har fruktansvärda tankar. Tankar på det jag inte vill tänka på men jag orkar inte se något annat. Mörker är en kraftigare färg än ljuset. Det kan ingen säga annat om. Det finns en sida på facebook som heter Framsteg och där står såna saker som hur man bör leva sitt liv för att vara lycklig.

Visst, det funkar säkert för “normala” människor som bara har svackor lite då och då. Jag själv försöker ta till mig vad som står men jag har valt att inte följa sidan längre för jag mår bara illa av allt klämkäckt som står och det får mig bara att skämmas över en sån simpel sak som de skriver om där.

Dålig människa är vad man är om man inte lyckas. Jag har vänner som delar sånt ibland men jag känner bara en tagg i bröstet för att jag inte klarar att tänka så positivt. Jag vill  äl ta tillvara på varje minut som är bra, men det går inte för jag når aldrig riktigt hela vägen fram. Livet är svårt.

Ja, jag vet.. vem har sagt att livet är lätt.. Men jag är medveten om att väldigt många mår ofta bra även om de också mår dåligt ibland, men för mig är livet oftast tvärtom. Jag mår oftast dåligt men ibland mår jag bra. Just nu är jag på väg ner, lite mer för varje dag som går.

Ja, jag vet vad du tänker, “bara jag kan förändra mitt sätt att leva” men, om det nu hade varit så lätt som att “bara” tror ni då att jag frivilligt valt att leva i mörker? Ja, vissa verkar tro det men det är inte så lätt att bara ändra på något till den totala motsatsen när man mått dåligt under så lång tid.

Usch. Tisdag. Jag mår dåligt men jag kraschar lite mer efter varje DBT–tillfälle. Inte för att jag inte trivs i gruppen, för det gör jag. Men jag klarar inte av att vara så social under så lång tid. Möjligen uppdelat på 1 timmer 3 gånger/dag för då hinner jag ladda batterierna.

Men ja… Jag faller djupare och djupare… varje dag