Archives

Bristen inom psykiatrin

Något jag tycker är förjävligt, psykiatrin är tyvärr ett skämt, på Solhem där jag går finns det 3 läkare och alla går på semester samtidigt så vi står utan möjlighet att träffa någon läkare på 2 månader.
Jag måste göra en ny ansökan om sjukersättning, få ett nytt intyg som sjukskrivning och jag ska börja med Concerta men jag måste träffa sköterskan först för att kolla blodtryck, puls och blodprover men där är det stopp för det finns ingen läkare förrän i början på april.
Det är inte första gången sånt händer…

hämta

 

Jag ska få träffa läkaren dock på onsdag men där kan vi inte prata om concerta men resten kan jag göra för sköterskan har fullt upp. Jag ska även prata om lamotrigin som jag anser inte fungerar så antingen höja dosen eller byta medicin. Jag vill inte byta medicin dock för jag är rädd för biverkningarna.

Det är inte första gången vi står utan läkare. Så i sommar betyder det, ingen läkare, ingen DBT och ingen terapi. Hur ska jag klara det när jag knappt klarar 2 veckor?? Det skrämmer mig för jag vet hur jag mår nu – hur dåligt jag mår och sen vara utan all form av kontakt inom psykiatrin.

Jag blir rädd. Känner mig uppgiven. Visst, jag fattar är de måste ha semester, men jag förstår inte hur läkarna får det samtidigt. Jag tycker att de borde dela på det så det alltid finns någon att vända sig till, men det är tydligen för mycket begärt.

Jag som har sjukt höga ss-tankar, hur ska jag fixa det när jag inte har någon att prata med? Ss-tankar och svårare tankar än så – vill inte skriva ut vad men ni fattar, jag vill bara inte sätta ord på det.

Om 3½ timmer ringer larmet för jag ska upp till DBT och det känns bra, jag trivs med både grupp och ledare. Den ena ledaren vill jag ha som individualterapeut, men jag får inte byta. Jag har tagit upp det sammanlagt 5 gånger. 3 med hon jag har och 2 på henne som jag vill ha.

Men jag får bara höra att man inte byter i första taget. Jag kan få byta när jag börjar i fas 2, men hur ska jag komma ur fas 1 om jag inte kan öppna mig? Om jag inte öppnar mig så ventilerar jag mig inte och då kommer jag inte att komma vidare.

Jag måste lära mig att öppna mig, men jag kan inte. Något klickar inte. Jag skulle vilja ha han som gjorde min NPU men eftersom han inte är någon DBT-terapeut så får jag inte ha honom men en av ledarna, hon inger förtroende, stabil och känns som mer erfaren.

Hon jag har nu, det känns som att hon är helt ny men hon har tydligen varit DBT-terapeut i 7 år men ändå känns det som att hon är osäker i sin roll.

Men, det är bara till att bita ihop..  Jag vet dock inte hur men det måste gå… Men men, nu har jag berättat det. Nu ska jag försöka bli trött så jag kan somna om. Klockan är 03:40 och jag är typ pigg. Så jag vet inte vad jag ska göra.

Kanske ska kolla på Ice age eller så. Den är rolig tycker jag. Har alla 3, fick dom av en vän när jag fyllde år. Men ja. Så är det.

Dåtiden får inte påverka framtiden

Vi satt nyss och pratade över en kopp kaffe om att man inte får känna bitterhet över det som varit, att man ska ta tillvara på varje sekund, så man inte sitter där som 90-åring och hela tiden känner bitterhet över livet.

bitter

Man vet inte, livet kan ta slut om 10 minuter – det vet man aldrig. Det hela ökar på min ångest på det sättet att jag hela tiden frågar mig “varför” och säger till mig själv att, “tänk om” och grubbla på det, då är man bitter.

Det får mig bara att känna mig värdelös som inte tog tag i det jobbiga direkt då det hade hänt – då tänker jag mest på övergreppen. Mobbingen har jag släppt, men grejen med Micke kan jag Inte glömma. Jag vet inte ens hur jag ska gå vidare.

Tänk om jag sökt hjälp direkt, börjat bearbeta det jobbigt direkt, men som det är nu så påverkar det mig och det slutar med att jag inte litar på någon. Jag vet att jag har fina vänner och en underbar man. jag vet att jag kan lita på dom men ändå så är det ett litet spöke som sitter på min axel.

Varför gjorde jag inget då? Varför berättade jag inte för psykologen som jag hade redan då? Varför väntade jag så länge med att berätta? Jag var 17 när det hände och först när jag var 32 så berättade jag för en terapeut, fast då nämnde jag det bara så där och undvek sen att prata vidare om det. Varför?

Första gången jag Verkligen satte ord på det var när jag träffade psykologen som gjorde min utredning nu i våras. Jag fick förtroende för honom direkt och då berättade jag. När utredningen väl var över och jag hade rotat i det så slutade jag ju hos honom för att utredningen var klar.

Nu får jag inte nämna det hos min terapeut förrän vi når fas 2 och tiden dit är lång. Så det är bara till att lägga locket på. Trycka undan som jag gjort i så många år och hur kommer jag kunna prata om det under krishanteringen?

Jag har svårt att öppna mig nog som det är och när man nu rört om i grytan och sen tvingas att lägga locket på. Det kommer bli tufft.

Så, varför tog jag inte tag i det då? Nu blir ju Jonas lidande, även fast han säger att han inte blir det.

Tänk om jag berättat då, hur hade jag då mått idag när krishanteringen väl hade varit färdig. Då hade jag bara haft det som ett minne men som inte påverkar min vardag. Men nu, jag vet att jag har det jobbiga framför mig – något jag inte hade haft om jag berättat då.

Så ja, kalla mig för bitter – för det är väl typ det jag är. BitterHenrrietta.

Jag får väl acceptera det när jag inte kan acceptera det som var då. Bitter. Bara så!

Jag skrev en kommentar

“Jag vet inte vad jag ska säga… jag vet dock hur det är med djuren, jag orkar liksom inte ens med att tänka på promenader med Dipp.. Jag sitter mest apatisk och bryr mig inte om något. 
Den jag bryr mig mest om är Chips, men jag är en kattmänniska. 
Jag har alltid sagt att hundar är fina, så länge de inte bor hos mig. 
Och det är så jag känner, jag älskar Dipp, det gör jag men jag orkar liksom inte. 

Det känns så jävla jobbigt. Jag orkar inte tänka framåt. Vad är livet till för? Vad har jag att tillföra?”

Det är tyvärr så jag känner. Dipp är dock helt underbar på alla sätt, det är hon. Men ja.. Jag orkar inte med mig själv, livet känns bara jobbigt – även fast jag har Jonas, han är lite som mitt allt.

Han och några få vänner. Jag har dock inga vänner jag direkt träffar, för jag orkar inte. Jag orkar bara vara social en kort stund. Konstigt nog så känner jag inte så när Lisa kommer och är här en helg, men varje gång hon kommer så är jag livrädd för hur jag ska må.

Jag vill ju inte må dåligt när hon har åkt 30 mil för att träffa oss. Då får jag lite av prestationsångest. Men nu, jag sitter verkligen apatisk. Jag försöker att göra saker. Nu har jag dock haft 2 bra dagar. Igår var jag på topp men idag har jag varit låg, men ändå haft det bra. Kan inte förklara.

Fan, jag saknar Lisa. Jag vill ha henne här, att hon bodde närmare så vi kunde ses oftare – så där spontant liksom.

Men nej. Hon bor i Malmö. 30 mil och det suger. Men annars, jag har DBT på tisdagar och gruppen är underbar, men jag vill inte vara med samtidigt som jag är glad att jag äntligen fått en plats.

Men ändå. Jag mår verkligen inte bra. Jag gråter lättare, jag kan släppa den biten men jag försöker hålla tillbaka, vill inte visa någon hur jag mår. När jag är ensam hemma är det annorlunda. Då gråter jag oftast.

Åmål (54)

Jag försöker ta mig upp, ta mig till ljuset, men jag hittar inte dit.

Jag har Jonas. Jag borde vara helt lycklig. Han gör mig hel, det är han som jag att jag kämpar vidare. Sen har jag mina SS-tankar och de är konstant jättehöga. Jag orkar inte ha dom. Jag vill inte. Men jag saknar det, den vassa känslan över min hud.

Att se fördelar med det svarta

Jag skriver ju mest om hur jobbigt allt är, med att må som jag gör och hur mycket motgångar jag varit med om. Vill dock inte gå in mer detaljerat för jag vill inte riktigt hänga ut folk utom mig själv.

livet-c3a4r-som-en-bok

Men det finns faktiskt vissa fördelar med att bli sjuk. Galet, men sant. Hade jag inte mått dåligt så hade jag inte bloggat om det jag bloggar om och jag hade då troligen inte läst bloggar om folk som mår dåligt.

Så allt började för 5 år sedan, eller om det är 6 år sedan, men då hittade jag Jackie och Jazzy som kom att betyda massor för mig. Vi har kontakt än idag men jag har mest kontakt med Jackie. Fast Jazzy finns i mina tankar typ dagligen.

Så vi började följa varandra och jag hittade andra bloggar om liknande ämnen, man fann ett stöd som ingen annan kan förstå. Sen hittade jag Puffan, som tyvärr inte är med oss i livet längre.

Men i hennes blogg så ville jag kommentera ett inlägg och där fanns en kommentar från Jonas och jag blev nyfiken på vad han var för en filur. Klickade på länken men hamnade i hans gamla blogg men någon ny adress fanns inte.

Så jag startade ett detektivarbete av någon anledning. Men, skam den som ger sig – jag hittade honom. Vi började följa varandra och när vi blev vänner på facebook så hittade jag Lisa.

Lisa hittade Jonas då han bloggade för Expressen och allt betyder att de som betyder mest för mig hade jag aldrig lärt känna om jag inte varit sjuk. Så ja, det finns en fördel med allt. Min historia om mående började i samband med mobbingen som började redan i lågstadiet.

En mobbing som följde mig under hela grundskolan. Sen i relationer så har det varit otrohet, övergrepp, misshandel – saker som blev vardag tillslut, jag blev så avtrubbad och i min värld så var det normalt.

Så i min fantasi så fanns det ingenting som gjorde att jag någonsin mer ville leva med en man. Jag ville inte, vågade inte – män var något som skrämde mig. Sen var det så mycket svek.

Jag vet inte hur folk menar men det känns som att jag blev övergiven av många i samband med att jag släppte masken och visade mig. Jag vill inte att folk som fanns då skulle leka amatörpsykologer, jag vill bara att de ska vara som de alltid varit.

Men så blev det inte. Tyvärr. Kanske blev de rädda, visste inte hur de nu skulle bemöta mig, jag kan förstå på ett sätt men ändå inte. Så, jag förlorade många och sen försvann en annan viktig del i mitt liv och min tro på mänskligheten var låg.

Den var låg och min självkänsla blev och är låg. Jag är inte värd något. Men så kom mina nya vänner, och Jonas. Jag börjar våga släppa in folk, men det är sjukt jobbigt. Jag vill mer än jag klarar av. Men jag börjar bättra mig..

Mitt förtroende för män är skruvat. Jag är så rädd att förlora Jonas, men samtidigt så vågar jag inte släppa in honom till 100%

Eller, jag börjar bli Mycket bättre! De senaste veckorna har vi pratat massor om det men jag blir så arg på mig själv, så jävla arg för att den finaste mannen som finns ska bli lidande för hur Andra behandlat mig.

Men summan av detta – jag ser fördelar med att vara sjuk. Dels så fick jag nya vänner, en syster till och en man – en make! Helt galet.

Jag fick även veta vilka som var äkta, vilka som verkligen var något att lägga tid på. Det är inte lätt, men en av de som funnits där för mig i 18 år, vi tappade kontakten, men vi börjar hitta tillbaka till varandra. Sakta men säkert!

Det kommer aldrig bli som innan, hon har mognat, vuxit i livet, fått ett bra jobb, gift sig och fått barn. Hon är mamma till världens finaste kille – Elliot.

Men jag ville bara berätta att oavsett hur svart livet är så Kan det bli en sak som blir något positivt. Jag fick 4 nya, viktiga delar i mitt liv. Andra nya bekanta och så, men inget som slår Jonas, Lisa, Jackie och Jazzy. Inget!

Svårigheterna som styr

Dagen, den som startade i kaos. Ångest och ilska. Ilskan bottnade i min ångest, ilskan för att den tar över mitt liv, ilska över hur mycket jag hatar ångest och depression. Ilskan över att inte kunna förklara för folk så att de förstår.

Jag vet att det är svårt för omgivningen att förstå en sån sak och det är därför jag vill kunna förklara på ett sätt som gör att folk kan sätta sig in i mina svårigheter. På facebook gjorde jag ett test som visade att jag skulle bli ingenjör och då skrev jag en kommentar som “vem betalar utbildningen?”

Fick svar då om att det är gratis att läsa på högskola men vad jag vet så kostar allt, terminsavgifter, studentlitteratur, försäkring som man behöver och eventuella studieresor/besök. Så nej, det är inte gratis.

Jag har heller ingen gymnasiekompetens och att läsa på distans är inget alternativ för mig för jag Behöver en fysisk lärare. jag kan inte sitta över nätet. jag menar, hur ska jag läsa en kurs på distans när inte ens Jonas kan förklara när han sitter på andra sidan bordet?Jag vet vad jag vill men mina koncentrationssvårigheter stör mig.

I tisdags skulle jag träffa sköterskan för att ta prover och sånt för att se över mina möjligheter att börja med Concerta för att hjälpa mig med min ADD. Jag har många av mina svårigheter  som har att göra med mina diagnoser.

Och nej, jag vill inte skylla allt på diagnoser – jag är bara realistisk och vet att många av mina svårigheter bottnar i mina sjukdomar.

BORDERLINE

  • Skräck att bli övergiven.
  • Stormiga relationer som pendlar mellan intensiv beundran och extrem nedvärdering.
  • Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild.
  • Missbruk av till exempel droger, sex, mat eller pengar
  • Återkommande självmordsförsök eller hot om självmord och självmisshandel.
  • Kraftiga humörkast. Stark irritation, ångest eller depression som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Återkommande känsla av tomhet och leda.
  • Intensiv vrede som inte står i proportion till vad som väcker den.
  • Kortvariga paranoida (överdrivet misstänksamma) föreställningar.

ADD

  • Ofta misslyckas med att ge stor uppmärksamhet på detaljer eller gör slarvfel i skolarbetet, arbete eller andra aktiviteter
  • Ofta har svårt att behålla uppmärksamheten inför uppgifter eller aktiviteter spela
  • Ofta verkar inte lyssna på direkt tilltal
  • Ofta följer inte igenom på instruktioner och misslyckas med att genomföra skolarbete, sysslor, eller uppgifter på arbetsplatsen (nej om oppositionellt beteende eller inte förstår instruktionerna)
  • Ofta svårt att organisera uppgifter och aktiviteter
  • Undviker ofta, ogillar eller är ovillig att utföra uppgifter eller aktiviteter som kräver mental uthållighet (t.ex. skolarbete eller läxor)
  • Tappar ofta bort saker som behövs för uppgifter eller aktiviteter (t.ex. leksaker, läxmaterial, pennor, böcker eller verktyg)
  • Ofta lätt distraherad av yttre stimuli
  • Ofta glömsk i dagliga aktiviteter

BIPOLÄR TYP 2

Manisk fas

Vanliga symtom i den maniska fasen är

  • förhöjd sinnesstämning
  • ökat självförtroende
  • överaktivitet
  • irritabilitet.

Ibland minskar också sömnbehovet. Andra symtom kan vara att man gör vidlyftiga ekonomiska och sexuella utsvävningar. Om man inte får behandling kan det leda till att man blir aggressiv, orolig och omdömeslös. Det kan ibland gå så långt att man måste gripas av polis och tvingas till psykiatrisk vård.

Depression

Vid depression brukar man ha de flesta av följande symtom:

  • nedstämdhet
  • håglöshet
  • glädjelöshet
  • koncentrationssvårigheter
  • dåligt självförtroende
  • sömnbesvär
  • ökad eller minskad matlust
  • känsla av hopplöshet
  • minskad sexuell lust.

Om depressionen djupnar kan man få självmordstankar. Det är viktigt att söka vård, eftersom symtomen kan förvärras om man inte får behandling.


Dessa diagnoser är de som stör min vardag mest och det är sånt som gör mig så frustrerad över att inte kunna formulera mig rätt. Det är även så att det bipolära och min ADD kommer kräva medicinering för resten av mitt liv.

Det är inget jag kan träna bort. Medicinerna kommer göra att symtomen kan hållas på en rimlig nivå, en sådan som gör att jag kan fungera. Så, det var inte detta som inlägget skulle handla om egentligen, så jag slänger in ett nytt inlägg.

Ångest av sveken

Svek. Skam. Smuts – det som inte syns finns inte.

1526549_444292639004454_70859444_n

Det är så jag upplever verkligheten. Nu kanske det inte är så folk menar, men det är så Jag upplever saker. Och vad Jonas försöker säga så gör det inte saken mindre trolig, mina känslor är mina och jag har rätt att känna som jag gör.

Jag ville sluta ljuga, sluta ha den där stenmasken för mitt ansikte. Jag trodde att det var okej att visa vem man är – på riktigt. Men att erkänna att man inte har en synlig sjukdom så är man  inte sjuk på riktigt.

En sjukdom måste Synas. Man ska se ett brutet ben, man ska se en människa utan hår, man ska se ärr efter operationer som bevisar att man varit sjuk – på riktigt.

Jag har mina ärr, inte för att jag har en fysisk sjukdom. Många verkar tro att man självskadar i syfte att vinna uppmärksamhet. Men tror folk på fullaste allvar att man väljer en sån sak för att få uppmärksamhet?

Om jag vill ha uppmärksamhet så kan jag ställa mig på torget och skrika. Jag försöker att inte visa mina ärrade armar, ärr som kommer efter att ångesten varit så stark så man inte vet var man ska ta vägen.

Allt handlar då om att fysisk smärta gör att man “glömmer” ångesten, det är lättare att handskas med något man ser. Att söka hjälp för att man självskadat och behöver sys är något man gärna inte gör.

Jag har många ärr som jag egentligen skulle behövt sy eller limma. Men jag skäms över mig själv, jag skäms över min ångest och jag skäms för att jag mår så pass dåligt att rakblad är min utväg.

Jag sitter varje dag med en ångest som är så vidrig att jag bara vill skära sönder mig totalt. Men jag får inte. jag får inte skära, jag får inte drick, jag får inga tabletter som lindrar.

Jag står ENSAM!! Jag får ingenting. Jag tror inte att någon, som inte varit där – kan förstå hur jävla ont det gör. Att må så fruktansvärt dåligt men inte har något att lindra det med.

Det vore lite som att man kommer in på akuten med ett brutet ben och ger patienten av Alvedon och säga att “nu kan du gå hem, kom tillbaka om det blir värre”

Det är så det känns. Att inte ha något som hjälper. Alla “mina” metoder är inlåsta. Jag får inte fysiskt skada bort min ångest, jag får inte lindra den med alkohol, jag får inte de där magiska tabletterna som faktisk hjälper. Jag får ingenting och det gör så jävla ont!

Tänk om folk kunde få låna mina skor och min ryggsäck i en månad, då skulle kanske den personen förstå hur jobbigt det är. Det är allt annat än kul. Jag önskar mig frisk, men just nu är det så att jag aldrig kommer bli frisk.

Visst, vissa diagnoser kan jag arbeta bort, med det bipolära och min ADD kommer jag få leva med.Jag kommer alltid få äta mediciner. Mediciner mot alla svängningar, toppar och dalar, men just nu får jag inte de tabletter som hjälper mot ångesten.

Jag vet inte vad jag ska göra nu. Jag mår så jävla dåligt. ÅNGEST!

jag skulle ljuga om jag säger 
jag aldrig tänker på döden
är det den enda utvägen?

Förlåt om jag verkar bitter, men jag är bara ledsen. Idag är en sån dag

 

Får jag gå och lägga mig

Jag är helt klart i en mycket depressiv period. Vill bara sova, gråta och gömma mig. Jag vill så otroligt mycket, klara saker, ha något att sysselsätta mig med. Men jag orkar inte.

269495_10150228474954580_1722565_n

Jag finner inte någon glädje i någonting. Allt känns bara så tungt. Jag vill inte vara med när det är så här. Vill inte. Jonas försöker prata om annat för att försöka dra upp mig och visst, jag kanske skrattar för stunden, men det går över lika fort.

Jag känner mig bara så ledsen. Ledsen, ful och fet. Och oduglig, tråkig som fru, dålig och misslyckad dotter och syster. Jag har inte någon kontakt med någon. Jag orkar inte.

Förut pratade jag med mamma dagligen, men nu – kanske varannan vecka. Hon har valt att inte ringa, hon tycker det är bättre att jag hör av mig när jag orkar, vilket jag är tacksam för.

Men syskonen. Tyvärr… jag har liksom inget att säga. Så skäms jag, jag är skyldig syskon och min systerson så mycket pengar och jag kan inte betala tillbaka. Möjligheten finns inte och jag skäms.

Jag hoppas verkligen att jag får igenom min ansökan om sjukersättning, då kommer jag äntligen kunna betala tillbaka. Då kanske jag dessutom vågar ringa. Men inte nu, jag skäms.

Men nu. Jag har varit vansinnigt nere, sen valborg då pappa ringde. det samtalet krossade mig totalt. “ta hand om din psyksjuka dotter Peggy”

Tack och förlåt för fan att jag är sjuk!! Jag har inte valt detta liv, jag menar. Vem fan väljer att vara deprimerad, inte finna någon livsglädje, ha daglig ångest och konstant vilja skada mig.

Skada. På måndag är det 2 månader sen sist. 1 månad till den magiska gränsen. Det var länge sen jag klarade mig över 3 månader. Minns inte när det hände sist. Tror det var när jag bodde i Vara.

Det är länge sen. Men nu. Jag fattar inte. Jag måste klara mig, men jag har så höga krav. Jag liksom Kräver att jag ska klara mig resten av mitt liv! En del av mig vill klara det, en annan del saknar den biten.

Jag förstår inte hur eller varför. Förstår inte.

[tror egentligen att jag skulle behöva en säng på psyk. Så sjukt starka ss-tankar och kraftiga impulser. Vågar knappt duscha ensam :'( ]

Dessa känslor. Jag säger bara det

Igår var en så där dag som var allt annat än rolig. Satt på golvet och skakade av ångest, pulsen slog fort, fort, fort så jag proppade i mig lugnande och sömntabletter och sen gick jag och la mig – då var klockan 18:30… Så, jag la mig ner, försökte verkligen tänka på andningen och hjärnan skrek elaka tankar om självskador.

Jag lyssnade dock inte, trots att jag var nära. Det var jobbigare än på länge och det blir bara svårare och svårare.. Men jag har pratat med Jonas om det och han har gång på gång förklarat hur rädd, ledsen och orolig han blir, för eftersom jag sällan är medveten om att jag gör det, att jag går in i som en bubbla så är han rädd att jag ska ha sönder en artär.. Då blir det bråttom in.

Så, jag försöker verkligen streta emot dessa känslor.. Så, istället för det så blir maten lidande – fortfarande. Jag klarar inte av att äta. Jag är hungrig, men det går inte. I natt vaknade jag dock och kände hunger och kunde inte stå emot. Så jag fixade havregrynsgröt…. trodde jag, men det jag i själva verket värmde var ärtsoppa.

Jag var så säker på att jag gjorde gröt, så när doften av ärtsoppa spred sig i lägenheten så blev jag minst sagt förvånad.. Det gick inte in i huvudet. Nå väl, jag åt i alla fall. En sen…? Frukost? Nå väl, bättre sent än aldrig.

Idag var det terapi, något jag var nervös inför eftersom jag skrev ett sms i tisdags om att jag inte tyckte att det kändes så bra så jag ville byta till Kristina – men icke! Den gubben gick inte. Man byter inte terapeut i första taget, så jag får kämpa vidare.. fas jag har jättesvårt att öppna mig för henne.

Men, det är väl bara att fortsätta – kämpa på. Men det som är så jobbigt är nog mycket det att på DBT:n så har vi Magnus och Kristina, terapin är med Ullrika och sen under utredningen hade jag Tobias. En människa jag saknar för jag har aldrig litat på någon inom vården som jag gjorde med honom. Han var så himla bra.

När kallelsen först kom och jag såg att jag skulle träffa en manlig, den känslan var allt annat än positiv, men redan första träffen så kände jag att jag hade hittat rätt. Det tog en kvart sen pratade vi om de allra starkaste hemligheterna.. Det kändes så konstigt, men skönt. Nu är det mest tufft eftersom jag måste lägga locket på igen. Har ingen att prata med om det nu.

Det ska vi ta under krisbearbetningen och först måste vi jobba på att hitta färdigheter jag ska jobba med när ångesten och ss–tankarna blir för starka. Det kan jag köpa till viss del. Men inte fullt ut.

Men, efter terapin åkte jag hem, var hemma en stund eftersom vi skulle på hemmapremiären i allsvenskan. Några av Jonas vänner bjöd oss, men vi kunde bara se första halvlek, sen blev oron och ångesten för stark så det var bara att inse att jag Måste hem. jag klarade verkligen inte mer.

hela dagen har varit jobbig. Mycket ångest och inre stress har satt sina spår, rent fysiskt. Mina utslag i ansiktet och hårbotten (pga DLE) har svullnat, blivit röda och kliar som fan, så nu måste jag smörja ansikte och kropp med kortison och hälla illaluktande vätska i hårbotten.

324954_10150511642799580_653469579_9067468_1152812132_oDessa utslag gör att jag känner mig riktigt ful, ångest över hur jag faktiskt ser ut, så då ökar utslagen och sen är man inne i en ond spiral. Jag är bara rädd att det ska bli så illa som det var sist jag verkligen fick ett skov, så hade jag i munnen, öronen, näsan, det kliade i halsen så då blev det en snabb ambulanstransport till akuten och alla möjliga provtagningar man kan ta.

Smärtan när läkaren grävde i näsan var hemsk. Anledningen till ambulans var eftersom det satte sig i halsen och då kan halsen svullna igen fort, så därför blev det bråttom. Det jobbiga med salvorna är att huden blir tunn och extra känslig mot solljus och det räcker oftast med att jag ska bli varm så blir utslagen värre.

Så att ha DLE på sommaren är ingen jag rekommenderar.. Så, jag håller tummarna för att det lägger sig fort, nu har jag inte varit symtomfri på länge så jag hoppas att jag får bli det snart. Riktig kyla är heller inte bra, bilden ovan är tagen i början på februari 2013 och det var en jobbig tid.

Men nu är nu och jag håller tummarna!

 

Jag önskar jag kunde förklara

Jag försöker sätta ord på mina känslor, på det jag bär inom mig. Jag önskar jag kunde skriva på ett sånt sätt att folk kan förstå, eller sätta sig in i min vardag, gå i mina kläder. Kläder med den trasiga kragen som man ska ta i. Det är inte lätt kan jag säga. När jag ta i kragen så smulas den sönder ännu mer.

Jag vill kunna sätta de rätta orden på plats. Försöka – så jag lyckas. Men det känns som en omöjlighet. Så svårt. Jag tänker ofta på smärta, den där fysiska smärtan. Jag tänker på döden. Jag tänker på dödsångest. Jag tänker mycket mörka tankar, tankar som attt mitt liv redan är kört. Att jag inte kommer att bli bra trots all hjälp jag får.

Jag är fullt medveten om det faktum att hjälpen inte kommer att fungera om jag går med den inställningen. Men jag tänker ofta, är Jag värd att må bra? Förtjänar jag verkligen det? Det är så mycket hemskt som ligger till grund för att jag mår så som jag gör. Så mycket och eftersom man varit med om så mycket skit så tänker man tillslut att jag förtjänade det, att jag inte är värd något bra.

Att de som skadat mig hade en anledning att göra det. Det måste ju finnas en anledning till varför de valde just mig. Eller, varför någon över huvudtaget. All skit. Det är så mycket. Så jag förtjänar inte hjälpen. Eller gör jag det?

Jag tänker också många gånger att Jonas kommer att fly. För att han kommer att inse att han förtjänar någon bättre. Någon som inte är sjuk och trasig. Men trots alla dessa mörka tankar och känslor jag bär på, trots det så har jag drömmar och mål med mitt liv. Det finns saker som jag vill ha ut med mitt liv, så trots dödslängtan så skulle jag aldrig göra något för att avsluta det.

Jag vill försöka att nå stjärnorna, försöka att komma dit jag vill, till mina drömmar och mål Och det är ingen hemlighet att jag vill sätta mig i skolbänken igen, det har jag skrivit innan. Men idag- Det är en sån dag då jag bara vill gömma mig under täcket. Få gråta en smula, få en smula omtanke. Känna mig… känna att jag har ett värde.

Men. Jag orkar inte. Inte idag. Allt känna bara fel och motigt. Så fel. Så jobbigt, så jag avslutar här.