Archives

Jag gjorde det!!

Så som jag pratat om att jag ska börja träna, men kommer aldrig ut.. Jag har så dålig disciplin när det gäller förändringar. Men, i morse drog jag på mig träningskläder och drog till gymmet! Det var faktiskt rätt skönt att träna. Hoppas nu bara att jag kommer iväg snart igen. Jag ska ju få fysisk aktivitet på recept och då kommer ett månadskort kosta 250:- istället för 600.

Så jag kommer att ha råd med träning. I samband med det ska jag försöka sluta röka också, så bra att jag bor själv för ingen blir påverkad av min ångest eller irritation.. Det är nackdelen med att sluta röka. Att humöret påverkas så som det gör.

Som tur är så umgås jag inte med rökare på det sättet, bortsett från när jag är på Flamman, men där är det bara 2 st som röker. Flamman är alltså min dagliga verksamhet. Jag är visserligen inte där varje dag, vi har satt upp att jag ska vara där måndag, onsdag och fredag.

Så ska jag försöka träna efter Flamman, så då blir det 3 gånger i veckan.  Eller om jag kanske ska börja med 2 gånger i veckan. Jag får se. Kommer att få FAR tidigast den 13 december då jag ska träffa sjukgymnasten. Så nu har jag gjort min läxa som jag fick igår, jag ska göra squats varje dag för mina knän, kolla upp om möjligheterna att kunna träna och besöka gymmet minst en gång.

Annars.. Livet rullar på, trött hela tiden, vilket jag inte tycker om… Men jag försöker få saker fixade varje dag ändå och försöker att komma ut på promenader. Sen om det bara är till Ica eller runt hela Gnesta spelar ingen roll, bara jag kommer ut lite, andas frisk luft.

Men, nu ska jag runda av – torkar upp på golvet i badrummet där det visade sig vara stopp i avloppet i duschen så jag har haft en mindre pool där inne, så nu måste jag torka upp det sista.

 

Jag tänker om livet och hälsan

Jag är fet och jag måste gå ner i vikt, dels för hälsan och sen för att jag inte trivs med hur jag ser ut idag.. Och då är det Min känsla och inte hur jag tror att min omgivning tänker om mig. Jag har gått upp i vikt sen jag började med mina behovsmediciner. Surt, för den medicinen fungerar på mig.

Men jag gillar inte biverkningen på + 30 kg. Så jag har en del att bli av med. Jag går ut med personalen på Flamman på måndagar och fredagar och sen är det tänkt med personalen på boendet på lördagar, men jag ska ändra det till onsdagar för på lördagar åker vi på utflykter så då förlorar jag mina promenader.

Tanken är så klart att jag ska börja komma ut på promenader ensam också och lägga om till löpning. Är anmäld till ett lopp som är i januari, man springer inte på en speciell plats utan man springer där man är och distansen för alla är 5 km. Så jag ska räkna ut en promenad som är 5 km och sen träna den sträckan.

Man ska gå eller springa, men jag ska försöka springa så långt som möjligt. Det är något jag vill komma igång med. Sen ska jag även fokusera på maten. Först tänkte jag att jag skulle köra lchf men det verkar på gränsen till komplicerat. Sen tänkte jag om, att jag ska äta om man tänker husmanskost men att jag byter vanlig pasta till bönpasta. Sen äta mindre portioner.

Ska även fortsätta med att köpa ProPud milkshakes till de dagar jag ska springa. Men jag tänker inte gå från noll till hundra med löpningen för då tröttnar jag bara. Jag vill börja med att springa 3-4 gånger i veckan, men jag måste börja med en gång i veckan och sen öka successivt och inte gå all in som jag är bra på att göra. Det är dömt att misslyckas.

Sen har jag stöd av en som jag lärde känna på psyk i Borås, hon ska också gå ner i vikt så vi peppar varandra och uppdaterar om vad vi ätit och om vi ätit något socker eller typ druckit cola. Jag är dock duktig där, jag har börjat med att köpa cola zero och tycker nu att det är godare än vanlig cola.

Sen måste jag låta allt ta tid. Men jag vill ha snabba resultat annars tröttnar jag. Så jag Måste tänka om, tänka att det får lov att ta lika lång tid att gå ner i vikt som att gå upp i vikt, tom ta längre tid. Men jag vill se resultat snabbt. Har ingen våg Än, så jag kör med måttband, men jag vill även väga mig.

Ska börja på sjukgymnastik för mitt knä och kommer då passa på att köra igenom hela kroppen när jag ändå är där, om man får göra så. Vi ska gå igenom gymmet på onsdag så jag ska fråga då om jag får träna mer än bara övningar för mina knän. Det borde jag få tycker jag.

Annars så skulle han skriva ut ett FAR och då kan jag träna uppe vid skolan och då har de även bassäng, så då ska jag simma ibland också.

Jag vill så mycket men har så dåligt tålamod. Sen är det trist att träna ensam.. Men en som går på Flamman (daglig verksamhet) ska flytta till Gnesta och vi har pratat lite om att gå tillsammans ibland, så jag hoppas att det blir så. Hoppas att hon är lika trevlig som hon verkar.

I övrigt, nästa utflykt med boendet, då ska vi till en affär/lager där de säljer massa kläder riktigt billigt, så då ska jag se om jag hittar jeans och en vindjacka som jag kan ha när jag tränar. Det är det enda jag tänker köpa. Skulle vilja ha mer träningskläder dock. Jag måste ha motiverande kläder för att det ska kännas kul att träna.

Jag har ett par löpartights, men de slutar precis under knät så det blir lite kallt nu på vintern. Men jag har ett par “sladdriga” byxor som mamma köpte i en annan billig affär så jag ska ha dom över. Sen har jag funktionströjor och fleecejacka. Så en vindjacka på det, sen är jag redo typ.

Sen önskar jag mig en typ yogamatta för då kan jag börja träna inomhus också. Jag försökte härom kvällen, men golven är så hala och mattorna är inte stadiga nog så det var bara svårt att göra några övningar. Jag har inte tänkt yoga (inte än) utan mer saker som plankan, “bergsklättraren”, armhävningar, situps och sånt.

Köra det som uppvärmning inför powerwalk/löpning och sen stretch efter det.

Men men… Jo, jag träffade min pappa förra veckan, på onsdagen tror jag det var. Det kändes fint att se honom. Hade inte träffat honom sen 1 juli så det var För lång tid. Det har varit saker som kommit i vägen från både deras håll som från mitt håll. Men så är livet.

Nu ska jag mingla vidare, kanske kolla lite på tv. Eller något sånt. Börjat bli trött så det blir en tidig kväll. Var och hämtade mitt kedjetäcke idag, så det ska bli skönt med 10 kg över mig. Men. Tack och hej

Med en önskan

Jag skrev som förslag igår att jag ska skriva om min uppväxt och jag fick 5 kommentarer väldigt fort, det blir kanske lite hoppigt, men ja… Jag kommer börja från dagen jag föddes, inte skriva för långt och det kommer ligga bilder på slutet.

Jag föddes i Nyköping onsdagen den 10 oktober 1979. Vi blev kvar på lasarettet till 22 oktober för jag kom ut med snitt och mamma mådde inte så bra efteråt. Hemma sen väntade 4 syskon på mig. Min 16 år äldre storasyster tog hand om min mycket om mina föräldrar jobbade eller om det var golftävlingar.

Jag började på lekis när jag var 5 år och det var roligt tyckte jag, vi gjorde små skogsutflykter eller så var vi på gården. Jag var väldigt risktagande som barn – jag tog bort gashandtaget på min brors moped och satte det på cykeln, men den cykelturen slutade i ett dike fullt med brädor, spik och en jävla massa brännässlor.

Det var mest med cykeln jag tog risker. Cyklade i skogen med en kompis och vi lekte att vi tävlade i motorcross och då måste man cykla fort. Men i en backe med sväng så tappade cykeln fästet så jag gled rakt in i en stor myrstack, sen hade vi en sandhög utanför vår tomt, där cyklade vi i hög fart och tävlade om vem som hoppade längst.

Jag gick mycket ute i skogen, med mamma & pappa, bara pappa eller ensam. Jag vad jämt i skogen och tänkte varje sommar saker som “titta, en huggorm – den ska vi klappa på” så gjorde jag det. Jag menar, ungjävel, håll dig borta från ormar.

Klättra i träd, högt upp i träd var (är) också sjukt kul och det finns inga omöjliga träd, det finns bara dom som är lite svårare. Men jag gjorde det. Högst upp i en björk mellan tomterna till 2 vänner. Deras mammor fick panik och ringde efter min mamma, så de stod nedanför trädet och försökte få mig att klättra ner. Ville jag det?

Sen när jag började skolan så var det blandade känslor vill jag lova. I skolan hade vi en bra lärare, Eian. Hon var lite av den gamla typen av lärare. En dag gjorde vi en utflykt till Skansberget som har vandringsleder och brånsåldersgravar. Där sprang vi runt, berget var brant, gångarna var smala och där sprang vi.

Men skolan, jag blev retad från första dag och då var det mina glasögon jag fick höra om, men det accelererade fort och snart var jag mobbad. De slog mig, muggdoppade mig, kallade mig dumma saker. Det var på låg- och mellanstadiet.

När det var dags för högstadiet drog jag en lättnadens suck, för vår klass skulle splittras och då skulle allt bli en ny start. Men jävlar så fel jag hade, allt blev ännu värre. Mest fysiskt våld där blåmärken snart var en accessoar typ.. Men när jag gick i 8:an så var det en anonym kvinna som ringde till min mamma för att hennes barn hade berättat hur jobbigt jag hade det. Hon valde att vara anonym, så jag vet inte om det var en kille eller tjej eller ens från min klass.

Mamma ringde rektorn så det lugnade ner sig i någon vecka och sen var det dags igen. Högstadiet och hela Gnesta är något som fortfarande gör ont. Även nu som vuxen så är hela Gnesta bara ångest. Björnlunda är annorlunda. Dit vill jag, finns så mycket jag vill visa för Bror.

Fast visst var det jobbigt då också. Ibland fick jag vara med killarna på bus och ibland så hatade de mig. Jag minns att min cykel försvann och det visade sig att någon hade böjt ekrarna och hängt upp cykeln i ett träd i framhjulet och släppt ut luften för att sen slita ut slangen så den hängde i navet.

Innan jag fick vara ensam hemma efter skolan så skulle jag alltid vara hemma hos en klasskamrat, T. för vi skulle tydligen ha kul. Vi lekte när vi var mindre, men det enda jag kan komma på idag är den perioden, efter skolan. På hennes rum med O´boy, ostsmörgås, på golvet och läsa Lilla Fridolf.

Så jag gick oftast in till Jenny i huset bredvid, hon var 2 år äldre än mig och hennes lillebror var 4 år yngre än mig (tror jag). Men vi lekte, utomhus dessutom!! Jag minns att de hade såna walkie-talkies och deras pappa sågade ut vapen till oss.

Sen hade jag och Jenny varsin walkie-talkie och hennes bror var tjuv. Så höll vi på. Kul var det. Sen hände något hemskt!! Jag har inte berättat för någon. Ingen, men fick rykten ändå. De hade en lekstuga i anslutning till poolen och jag gick in där för att byta om tror jag, minns bara att jag gick in där och då kom B. in och han var ett år äldre än mig, men han tvingade mig till att lägga mig på golvet, sen la han sig naken ovanpå mig. Sen hade han äckliga fingrar som var överallt.

Vet att de andra såg det men det vad jag som fick ta skiten för jag gjorde fel.. Jag. Som låg underst och slingrade mig som en ål. Fan, den händelsen har jag förträngt, men det kanske är asets fel – han som var värre.. Då kändes det andra så ynkligt liksom.

Sen, utöver sånt. Jag och Jenny åkte till stallet ibland – hon red och jag tittade på, vi hjälptes åt att mocka boxar och spiltor. Sen var vi flera som hade kaniner, 5 st om vi ska vara exakta. Vi ordnade med kanintävling, fåra föräldrar byggde hinder, de såg ut som vanliga hinder för hästar fast i miniformat.

Sen döpte vi klubben till NSMPD och det var första bokstaven i kaninernas namn. Jag hade 3 kaniner. Först hade jag Polly (bondkanin) som jag köpte för egna pengar av Rolle på macken. Varje vecka så betalade jag och totalt kostade hon 50:- sen byggde pappa buren.

Sen dog hon och då köpte jag Pelle som var vädur, men det var inte det lättaste att få honom att vilja hoppa. Sen kom Pajas in i mitt liv och honom var det fart på, i honom var det nog bondkanin och hermelin, men jag vet inte. Men även som vuxen har jag haft kanin och det är Zelda, den finaste kaninen jag haft någonsin. Sen hade vi även Rocky och Kajsikum.

Får nog göra en paus här – fortsätta i ett nytt inlägg, men jag bombar ut med bilder 🙂

301700_10150636626364580_647851710_n

Jag och Anna – jag är den yngsta

 

380645_10150636626459580_2004161279_n

Mamma och jag på vandring

 

405211_10150636626599580_2008072015_n

Jag vädrar rumpan på Rotsidan

 

485695_10150636627239580_1709780616_n

Spanar mot min morbrors hus. Är här hos mormor & morfar

 

526560_10151723730099580_1077966047_n

Håkan och jag

 

557814_10151723730334580_377403521_n

Jag men min faster och farmor på Kolmården

 

558873_10151723730164580_1409568593_n

Jag badar med Monica

 

1045171_10151723730114580_830892410_n

Pepparkaksbagare i farten

 

1231141_10151723730354580_1456533456_n

På min födelsedag

 

1234069_10151723730279580_681258623_n

Jag och pappa i Norrland, minns inte var dock..

 

1234500_10151723730194580_1094250538_n

Skumbad är roligt

 

1236473_10151723730249580_1863930618_n

Sover gott med Skrållan

 

 

När man varken vill eller orkar

A

Kämpa för fan! Limma ihop masken där den börjar spricka, visa ingen svaghet, far och fläng för att springa ifrån ångesten, visa ingen hur du mår. Det är väl lite så det är just nu. Spela teater, gör det bara ingen ser sanningen.

Det är lättare att skriva om den. Kanske för att jag blir jävligt blockerad för att våga prata om det, okej att Bror vet lite, men jag vågar inte öppna mig för mycket för han är trots allt inget proffs och jag själv känner att jag behöver hjälp för att klara av att stå upp. Men jag har ingen terapeut och kommer inte att få på länge.

My eye

My eye

Men, det som jag mest gör nu för att fokusera bort min ångest – jag letar efter geocaches. Hittade en idag men kunde inte ta den för att en mugglare hade ögonen på mig. För er som inte vet så kan jag säga att mugglare tillhör det folket som inte håller på med geocaching och inför dom så måste vi smyga.

Så, det och kamera. Men det är svårt med foto för jag hittar inte något som är värt min tid. Jag vet att det finns massor runt mig, men jag kan inte se det ljusa. Inte nu. Orkar liksom inte.

Så har jag “fel” kamera också, min ligger på panten som vanligt och jag vill kunna åka till stan med Bror och varsin kamera, men det lär väl dröja. Men annars, är jag hemma så skurar jag golvet med tandborste typ, för det tar längst tid. Allt för att hålla mörkret som bor i mig på behörigt avstånd.

Jag hatar att känna som jag gör, jag hatar ångest, jag hatar känslan av att jag “måste” dölja mitt inre för omvärlden. Jag vill kunna visa sanningen fullt ut för Bror, men när han frågar hur jag mår så blir det typ “nja, det är inget vidare” och mer än så kan jag inte säga.

Även fast jag vill krypa in under sängen och gråta. Men, jag står upp, kämpar för att inget visa och nu fokuserar jag på tisdag då vi ska på fotboll. Det ser jag Verkligen fram emot – på riktigt! Jag älskar fotboll, kan inte säga annat. IF Elfsborg Guliganerna

All alone

14102_1216414982

Nej, jag är inte ensam egentligen, jag har världens finaste man och vi har våra djur, jag har min familj runt om i landet, jag har vänner, jag har min svärmor. Men ändå. Ensam. Kan inte förklara, det bara är så det känns just nu. Jag är inne i en period då jag jämför mig med andra, de som har det tuffare än mig – det får mig att undra vad jag har för anledning till att må som jag gör.

Jag får nästan dåligt samvete. Visst att jag har min ryggsäck, men den känner liksom ynklig om man jämför sig så som jag gör. Jobbig situation, jobbig känsla. 

Något jag saknar, är att ha någon vän som man bara kan gå hem till typ, tjata lite, umgås och så – så som det har varit. Men jag är inte där nu, jag vill orka ha ett socialt liv, men jag är samtidigt rädd för det. Vet inte varför egentligen.. Kommer troligen från en massa svek sen tidigare, jag bli rädd för att bli sviken igen för det är en känsla som jag har svårt för.

Jag har så många svårigheter, mycket att jobba med. Jag försöker, men på egen hand är det otroligt svårt. Bror finns där i vått och torrt, men jag vill inte belasta honom för mycket, han har nog med sitt liksom. Men som inom psykiatrin, jag har kontakt med omvårdnadsteamet, men inte någon terapi för de anser att jag inte är stark nog för att ta emot hjälp.

Jag är för ofokuserad så jag kan inte ta in vad som sägs. Men hur ska jag kunna bli frisk nog om jag inte får hjälp att hitta verktygen som krävs? Jag famlar i blindo, det känns så svårt.

Men, jag är tacksam över att ha en massa fina människor runt mig, men just nu känner jag mig bara ensam.

Gaah…

Lidande, ilska, frustration, ångest, trött och less.

,bloggen

Jag har så mycket känslor i mig och inga är direkt positiva. Jag känner mig arg – eller mest frustrerad kanske men jag vet inte varför. Jag är trött för nu har det gått i ett hela dagen, behovsmedicinerna som de lovade skulle komma igår eftermiddag har inte kommit än och kämpa mot ångest utan behovsmedicin är sjukt svårt. Tufft.

Detta resulterar i att jag får ännu högre självskadetankar och suicidtankar. Men jag måste stå emot, det finns liksom inget annat. Men i morgon ska jag ringa Solhem och ifrågasätta det hela. Jag som hade hoppats på att slippa åka iväg, bara vara hemma, gå ut i skogen, själv eller inte spelar ingen roll.

Men nu får jag se, ska försöka komma fram under första telefontiden så får vi se sen när de tror att medicinerna är inne. Jag HATAR när folk lovar saker som de sen inte håller. Jag hatar, hatar, hatar det. Spelar ingen roll vem som lovar. Vet du inte en sak till 100% så lova då inte.

Bättre att säga att “jag tror det kommer…” eller “jag tror att det går…” Men dessa löften. Det är något jag har svårt att ta och därför vill jag bara ut i morgon, ut i naturen, troligen ensam med kameran, bästa terapin. Men det är i morgon… Nu då? Ångest pulserar i blodet och jag vet inte vad jag ska ta mig till om jag ska vara ärlig.

Så, jag får hoppas att jag blir trött snabbt av sömntabletterna så jag kan sova – men jag gillar inte att somna med ångest eller på dåligt humör. Det blir ingen bra sömn då.. Så vi får se hur jag löser kvällen helt enkelt. 

Men. Nu ska jag ta en cigg – det är allt jag vet just nu. 

Sen måste ni hälsa på hos Paula, en tjej jag nyligen lärt känna och hon är så vansinnigt snäll och betydelsefull. Betydelsefull skrämmer mig dock, har för dåliga minnen av det antar jag. Men nog fan är hon snäll allt!!

Lösenordsskyddad: Terapi på hemmaplan i pyjamas

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Det här med kattungar

Jo, först vill jag förklara att på två av våra köksskåp så har vi bara 2 dörrar, så man kan se finporslinet. Sen var det mycket så att jag ville ha dörrarna och det ville inte Bror så han valde detta som kompromiss. Men nu tänker jag tvinga honom att sätta upp de resterande två.

Pepsi undrar om hon syns...

Pepsi undrar om hon syns…

Hon är visserligen min älskade skrutt, men ja.. klockan 11:15 hade jag redan dammsugit 4 gånger.. Hon vägrar att låta mina blommor vara ifred. Särskilt min hibiskus. Där är krukan så stor så det är lättare att sitta i den när man gräver ur all jord.

Så, nu står det tillfälligt på chiffongen i väntan på att fundera ut var vi kan ha den. Ett kattsäkert ställe, men var tusan hittar man det?

Tur att jag älskar den damen, bäst för henne det. Så bara som straff för allt jag fått göra så får Bror ta Dipp på nästa runda, helst innan 13:00 för då beräknas Lisa komma!! Då måste allt vara klart, måste hitta rena lakan också så jag kan bädda klart innan hon kommer. Sånt ska inte gäster behöva göra.

Men, nu ska jag försöka att inte göra något på ett tag. Har blivit beordrad vila av Lisa. Så, nu ska jag blunda och minnas, lyssnar på “utan dina andetag” och den spelade vi på vårat bröllop 

Egentid, en viktig tid

Så, detta med att ha lite egentid, det sägs vara viktigt och ja, jag kan känna att jag behöver det – men så fort jag unnar mig det så får jag typ panik efter en stund. Ingen att prata med, ingen som finns där vid min sida. Det är hemskt. Som de gångerna Bror åker till stan för möte med Balans, det kan vara skönt de första 10 minutrarna, men sen blir det bara jobbigt.

investera-1024x682

Jag vill också kunna känna den njutningen som folk pratar om. Ibland går det, just nu skulle det inte funka, inte alls för jag är för labil. Men han då. Han måste ju också få sin egentid så jag kan ju inte hindra honom för det bara för att Jag inte fixar det.

Han är i behov av det. Men då brukar jag fråga mig själv – var ska jag ta vägen då? För att slippa känna ensamhet? Eller, hur ska jag lära mig att fixa det ändå? Visst, jag är inte ensam, jag har djuren. Men ändå, det är något som inte vill fungera för mig.

980589_10151513809369580_201960270_o

Chips

DSC_0069ny

Bror

DSC_0089ny

Pepsi

PICT1898ny

Dipp

 

Men det kanske kommer. Jag menar – jag har ju klarat av att bo ensam, fast jag var typ aldrig ensam. Jag bodde på bottenvåningen och hade altan med fönster in i kök och sovrum. Så de jag umgicks med då gick och ringde på dörren, öppnade jag inte då så knackade de på fönstret i kök och sovrum och sista anhalten blev då vardagsrummet.

Så, ville jag vara ensam så var jag tvungen att dra ner persiennerna. De visste liksom mina arbetstider. Ibland kände jag att allt blir för genomskinligt att ha persiennerna nere, så jag satt på en madrass på golvet i garderoben. Läste, pratade telefon och sånt.

Så egentligen bör jag njuta av ensamheten ibland, men i mitt inre så går jag på helspänn och bara väntar på det bekanta ljudet av folk som bankar på fönstret. 

Nå väl. Nu ska jag hitta på något. Typ putsa fönster på balkongen. Tog köket härom dagen, men orkade inte ta vardagsrummet då, så det är väl dags att göra det antar jag. Eller så väntar jag någon timme tills det är lite varmare ute, just nu är det typ runt 3°c och det blir lite kyligt med vatten på händerna.

Så ja. Kaffe. Det får bli kaffe så länge