Archives

Det nya projektet

Dagen startade redan vid 08:30 och jag gick direkt in i badrummet, ställde mig framför spegeln och tittade mig själv i ögonen som vi sa igår. Vi sa att jag kunde börja med typ 3 minuter, men jag tror inte ens att jag klarade 1 minut.

ljus

Blicken, väntan på bussen på väg tillbaka till psyk efter hemsk ångestDet jag såg var bara en tom, känslolös blick. Tom, kall, utan känslor. Så, jag ska göra om det i morgon igen. Jag har även skrivit en liten lista om vad jag skulle förlora om jag skulle ta livet av mig.

Jag tänker inte på att jag kommer försvinna, bara att jag blir av med att må så här. Och då sa vi att jag skulle skriva ner vad jag skulle känna att jag förlorar och det är Bror, Chips, Dipp, Pepsi, hemmet jag trivs i, övriga familjen, Yamas och vänner.

Jag vill inte förlora de. Det känns värre att förlora dom än att jag dör. Men, jag måste ta tag i detta nu, jag måste våga känna.

Annars, som omväxling så har jag sovit hyfsat bra i natt, har nog inte vaknat en enda gång. Eller, vaknade vid 08:30 men somnade om 1 timme innan jag gick upp, tömde diskmaskinen och körde igång en ny. Så busig är jag, Bror sa ju igår att jag inte ska göra något här hemma på en vecka.

Eller, om jag känner att jag vill så får jag, men jag får Inte när jag har ångest för då gör jag det som en flykt och det är inte okej. Mycket nytt för mig nu att tänka på. Men, han bestämmer en massa för Min skull – även fast det är jobbiga saker.

Se mig i ögonen, stänga in mig i rummet och tillåta (tvinga mig) att känna min ångest utan att försöka fly ifrån den. Så det enda jag får ta med in då är papper och penna, så jag kan skriva ner tankar som dyker upp, sånt som jag kan ta med honom och/eller med min nya samtalskontakt.

Så, jag måste hitta en snygg anteckningsbok och jag har hittat 3 olika modeller så jag slänger ut bilder på alla tre. Här är dom.

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

3227

Också en snygg modell

Sen denna

Sen denna

Sen, av någon anledning duger inte ett vanligt kollegieblock, jag vill ha en snygg bok, ha den som en kombinerad dagbok där jag kan skriva saker som jag inte vill skriva här, eller att skriva både där och här. Sen anteckna sånt som rör sig i huvudet just då.

Så, vi får se vilken det blir! Men, nu ska jag vika tvätt, inte för att gömma mig från all ångest utan för att det behövs. Mycket tvätt som blivit liggandes. Att vika tvätt är lite “mitt” jobb, Bror tvättar och jag tar hand om att vika.

Vi har en form av överenskommelse om vad som är hans jobb och vad som är mitt jobb, funkar rätt bra faktiskt. Så, nu ska jag ta det tråkigaste jag vet. Fast när man väl kommit igång så är det rätt meditativt på något sätt

 

Summering och planer

Jag tänkte skriva en rad eller två om 2014, vad det inneburit och vad som hänt. Det har varit ett mycket tungt år. Träffade Tobias och skulle då göra en neuropsykiatrisk utredning och då fick jag veta att jag har ADD.

När året började så var vi med i W8-fight och tränade med ett gäng människor plus att vi skulle ta minst en powerwalk/dag och innan frukost. Det gick bra, lite segt att komma igång första veckan, men sen flöt allt på.

Började i DBT i februari och gick till december. Jag har haft min individualterapeut som försökt hjälpa mig gällande självskador och sen kunna komma till krishanteringen. Men jag lyckades inte ta mig ifrån självskadorna som vi hade önskat, så vi kom aldrig till någon krishantering.

Hela året, men undantag för några dagar lite då och då så har livet varit tufft, mycket ångest och i princip bara nere i depressionsträsket. Har slutat med inläggningar varav en då min läkare fixade en akuttid till AKM och då åkte jag in direkt.

Jag försöker kolla igenom bloggen om vad som har hänt i mina dagar, sång som har fått tiden att kännas lite bättre och jag kan säga så här, alla skogspromenader bara in i skogen eller ner mot någon sjö. Sånt får mig att må bättre.

Samma sak med fotboll, även fast jag har svårt med mycket folk och dessutom människor jag inte känner, men är jag på Borås arena så släpper allt!! Världens bästa terapiform.

Sen får jag dock ångest efteråt för jag förtjänar inte att ha det bra i min lilla hjärna… ska väl komma ifrån det tänket hoppas jag. Så detta år har varit ett riktigt tufft år, men jag hoppas att 2015 kommer att bli ett bättre år

Så, det jag tänker på inför detta år, först fokuserar vi på att bli av med alla dubbla räkningar som vi dragit på oss under den tiden då vi bara hade Brors sjukersättning, dagarna är riktigt tuffa än på den biten, men i mars Bör vi vara ikapp.

Då ska vi slänga undan pengar så vi kan åka till Gnesta och även spara pengar till bröllopsresan som vi drömmer om.  Sen har jag mer hopp och drömmar

  • Måste bli bättre på att släppa in Bror i mitt mörker
  • Minimera självskadorna
  • Gå ut i skogen mer än vi gjort under 2014
  • Bli vän med mitt utseende
  • Våga släppa in folk som kan bli mina vänner
  • Ha bättre kontakt med pappa
  • Träna mer med Dipp
  • Göra mer dagsutflykter med och utan Dipp
  • Ta minst en riktigt lång promenad/dag
  • Stå upp för min rätt
  • Våga säga ifrån när folk kränker eller ser ner på mig
  • Jobba med min självkänsla och självförtroende
  • Släppa tanken på att Bror ska lämna mig eller vara otrogen
  • Fotografera mer och lägga ut bilderna i fotobloggen
  • Våga känna känslan när ångesten kommer och inte fly från känslan
  • Ta lite mer tid till att läsa och titta på film
  • Sköta maten!! Tydligen viktigt sägs det
  • Försöka få råd med säsongskort till fotbollen
  • Att inte vara så impulsiv hela tiden

Det finns säkert mer, men det är detta jag kan komma på just nu.

Sen igår, det var så fint. Brors son var här med oss och vi drack lite vin och bubbel, åt lax med wokgrönsaker och klyftpotatis. Sen när det närmade sig tolvslaget så ville vi se om det går att titta på fyrverkerierna från fönstret.

Vi var beredda på att dra ner persiennerna ifall något av djuren blev rädda. Men det gick hur bra som helst.. Grannarna hade lyckats med riktigt bra köp, det var så vackert! De smällde liksom inte, de var bara vackert!!

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker om fyrverkerier, men bara om de inte smäller så fasligt. Ljuden skrämmer så många. Men att se, visserligen finns det folk som är rädda för det också, men jag… Jag är svag där!

Sen pratade vi hur mycket som helst och kom i säng runt 3-tiden. Jag vaknade första gången redan vid 6-rycket och sen efter det så sov och vaknade jag stup i kvarten. Så vid 10 gav jag upp.

Röjde upp i köket, det lilla som var kvar att göra, var ute med Dipp i regn och blåst. Visserligen inte mycket regn, men blåsten var värre. Sen har dagen gått.. vid 15-tiden gjorde årets första ångest entré.

Tog Stesolid och Bror  pillade mig i huvudet för att få mig att slappna av, men efter ett tag la jag mig i soffan med Dipp och Bror och Daniel åkte in till stan. Daniel lånar mitt busskort när han ska hit så Bror fick följa med.. Vi måste visserligen köpa hundmat, så då passar han på att göra det nu.

Så, ett tufft 2014 men jag ska göra allt jag kan för att hålla mig till listan, att verkligen göra allt jag kan för att må bättre. Bror finns där hela vägen, i alla motgångar jag råkar ut för så finns han där. Lyssnar, tröstar, kramar. Han gör allt! Så, jag måste bara bli bättre på att våga prata om jobbiga saker….. Svårt, men det går

Vinter – älskar vinter

Ute är det just nu -6° och torr luft. Var ute med Dipp och vi sprang över snötäckta fällt och jag kastade en massa snöbollar till henne och sen hittade hon en grop att gräva i, vi hade hur kul som helst!!

När vi kom in så var hon jätteduktig, jag var ju tvungen att torka tassarna och hon är ju så kittlig på baktassarna och det brukar vara svårt att få henne att lyfta dom. Men jag torkade utan problem och samma när jag skulle smörja med sån Fyra ess tassalva så stod hon still.

tassalva

Sen att hon alltid slickar bort de är en annan femma, borde köpa någon form av strumpor till henne så salvan får sitta kvar.

Men, nu ska jag dricka lite kaffe och fixa i ordning mig, Brors barn och dotterns pojkvän kommer hit sen. Hoppas och tror att det blir trevligt! Men, vi hörs sen

 

Dagens selfie

Ska försöka idag, kämpa för att må bra – det brukar fungera bättre om jag gör mig i ordning med smink och hår sen även fina kläder som jag trivs med, så detta är dagens selfie.

10847976_10152653495549580_6079071565079171187_n

Sen ska jag till svärmor, hon ville att jag skulle handla lite åt henne, Bror följer inte med för han har en massa med sladdar att fixa med, just nu ligger allt bara som i en evig röra och det är svårstädat där.

Så jag hoppas att det blir bättre. Annars då, jag har sovit bra, vaknade vid 8 och kände mig pigg, så jag hoppas att känslan hänger kvar. Hoppas verkligen det. Fast just nu känns det som att jag är överklädd så jag vill byta till jeans och en vanlig tröja.

Känna mig mindre uppklädd, men det skiter jag i. Bestämde redan igår att jag skulle ha kjol eller klänning. Jag har ju köpt såna fodrade svarta leggings så jag kan ha kjol även om det är lite kallt.

Men men… nu ska jag ta en cigg, sen borsta tänderna. Sen är jag helt redo för dagen.

Positiva känslor, sånt som jag alltid bör tänka på, som jag verkligen försöker tänka på – jag tänker på det familjeliv som jag skapat, det utan biologiska band. Jag har min man som jag älskar mest i världen, han som ger mig trygghet bara genom att bara finnas till. Även om han inte gör något aktivt när jag mår dåligt men han finns där.

Dipp, hunden alltså . hon märker Direkt när jag mår dåligt så hon söker upp mig, visar att hon finns. Så fort jag går och lägger mig så kommer hon och lägger sig så nära hon bara kan.

Chips, den gamla katten. Hon fyller 12 i maj – hon är en som lugnar mig, hon brukar väcka mig på morgonen genom att ligga så nära huvudet hon bara kan och spinner. Ibland tar hon sin tass och stryker mig över kinden. Ibland utan klor.

Pepsi, kattungen som är mer vild än tam. Hon ligger alltid i mitt knä, eller inte just nu men hon brukar ligga där, spinner oftast, sen får hon för sig att min ärm är till för att bitas lite på, typiskt kattungar.

Sen har jag svärmor Vieno som alltid bryr sig, blir oftast väldigt glad när vi kommer på besök- hjälper oss när vi har det svårt, försöker sätta sig in i hur vi mår och om jag har självskadat så finns hon där utan dömande ord. Hon är fantastisk.

Sen har vi Brors barn, deras namn utelämnar jag, men den äldsta är den jag har mest kontakt med, inte så att jag träffar honom ensam, men han är ofta med oss och vi går runt och pratar om allt.

Sen har jag fått nya vänner, mest genom DBT:n men även där utelämnar jag namnen. Det finns folk, men jag vågar inte träffa dom än, för rädd att bli sviken igen. Men de är bra människor, det vet jag innerst inte.

Jag är tacksam för de alla!! Sen har jag även min biologiska familj, men de kan jag nämna senare för nu har jag inte tid att sitta här

Det är mycket nu

Jag har haft en dag i stan, tänkt att måendet inte sviktar, men det gör det om sanningen ska fram. Jag har mått bra i 2 dagar nu och det sjunker fortare och fortare. Höga ss-tankar, men jag tänker inte låta de hårda orden vinna.

Jag måste bevisa att jag klarar det, inte för mig själv, utan för den som väljer att inte tro på mig. Det sved att höra att det inte är fråga OM jag skär mig, utan snarare när jag gör det för det kommer att hända igen.

Vad säger man? tack? Varför ens försöka när folk inte ens vill försöka tro på mig. Om folket inte tror mig, varför ska då Jag tro på mig? Hur ska jag kunna bli stark nog när stödet sviktar?

quotes3

Känns så jävla meningslöst. Varför? Det är tufft att försöka hitta alternativa lösningar som inte är destruktiva, jag behöver stöttning av folk. Jag klarar inte detta själv. JA, jag vet att jobbet ligger hos mig, men det blir lättare om man får stöttning.. Sånt gör att jag känner mig väldigt ensam. Känns också som att “varför ska jag prata?”

Men, jag vet inte. Just nu ger jag upp, fast bara kvällen. Måste sova. Har varit mycket nu och är mer i skallen. Tankarna snurrar rätt friskt. I morgon ska jag till sjukhuset och göra ett EKG.

Känns skumt dock att göra det en lördag, men så är det. Sen ska vi antagligen till svärmor. Bit ihop. Jag älskar min svärmor, men just nu orkar jag inte med att vistas bland folk mer än nödvändigt. Men vi har lovat.

(spydiga kommentarer publiceras inte)

Jag vet inte. Det bara är så

i-can-hold-back-my-tears-and-hide-them-with-a-smile-but-i-cant-hide-that-hole-in-my-heart

Jag mår inte bra, jag kommer aldrig upp ur träsket och jag har ju fått konstaterat att jag har bipolär sjukdom typ 2 men inget stämmer så jag har funderat mycket på det, sen igår så läste jag lite om unipolär och där stämmer typ allt och det gör mig ännu mer ledsen 🙁  Jag menar, spännande detta låter. Fetstil på det som stämmer på mig

1. Nedstämdhet under större delen av dagen.
2. Minskat intresse och minskad glädje av alla eller nästan alla aktiviteter.
3. Betydande viktnedgång eller viktuppgång (stämmer inte)
4. Sömnstörning nästan varje natt.
5. Psykomotorisk agitation eller hämning så gott som dagligen.
6. Svaghetskänsla. Brist på energi. Dagligen.
7. Värdelöshetskänslor. Obefogade skuldkänslor.
8. Minskad tanke- eller koncentrationsförmåga. (kan bero på ADD:n)
9. Återkommande tankar på döden.

Så ja, lagom intressant – eller inte… Men ja.. inte mycket att göra. Men nu, jag är så jävla nere – fortfarande. Så trött på det.. Jag vill komma in i en period där jag får må bra, vara en fru, vän, dotter och syster som har små glädjeämnen i livet. Visserligen, jag har fotografering som intresse. Men resten. Jag har tappat så himla mycket.

Finner liksom ingen glädje. Jag vill må bra, slippa daglig oro, ångest, ledsenhet. Vill ha ork och lust att göra saker. Men så har vi en annan sak, folk lovar en massa saker – gör mig glad men förhoppning om att jag ska få göra något trevligt, men så blir det inte av – de hör liksom inte ens av sig.

De bara struntar i att dyka upp, då står man där. Va fan, är det så svårt att slänga iväg ett mail, sms eller ringa. Ja, tydligen… Så har det varit så många gånger och det ökar inte direkt mitt förtroende för mänskligheten. Det är så det är bara. Gilla läget… Falska förhoppningar. Det är sånt som gör mig ledsen.

Inte idag, idag är jag bara nere i största allmänhet. Skulle träffat Fia idag, men hon hörde i alla fall av sig igår. Och då är det en sak. Visserligen har jag ändå folk som jag pratar med, men när det kommer till att träffa folk så blir det en annan grej. Jag vill ju kunna träffa folk och när man väl bestämmer så står jag ändå ensam kvar.

Jag får förlita mig på Bror, honom litar jag på – han har visserligen sina dåliga dagar men det är jag fullt medveten om, men det vore kul att träffa andra ibland också. Men men… Skit samma, orka bry sig. Sluta hoppas.

Men ni andra, jag Är glad att ni finns, önskar bara att man kunde ses på riktigt, men de flesta bor så långt bort, typ… Malmö, Hultsfred, Karlstad, Örebro. Det är väl de orterna jag kan komma på nu. Vi var dock 5 stycken igår, vi var 4 från DBT:n och en person till – vi var ute och fikade, men det var så himla mycket stim och stoj runt om – café mitt i lunchtid, det var mycket folk – men vi kom iväg i alla fall och det var kul..

Men annars, idag har varit en jobbig dag, mycket oro, ledsenhet, ångest och skam. Trött är jag också, drömde så mycket mardrömmar i natt så jag vaknade med världens ångest. Så surt, men jag hoppas att jag får sova bättre i natt. Och om jag gör det så blir det en långpromenad i morgon med Dipp innan vi åker och handlar. Lite åt oss och lite åt svärmor.

Så är det. Livet kan inte vara på topp alla dagar. Helt enkelt

Men, tack för att ni finns där ute, ni är underbara.

idag är en sån dag
jag vill bara försvinna
slippa.

Så var vi där igen

 

****Kan vara triggande*****

bakken_oil_explosion

Kia och Kirsi räddade kvällen som jag själv raserade. Kia med alla tröstande ord under kväll och natt, Kirsi som körde mig till skräddaren och som lyssnade på mitt pladder på vägen in. Jag vet så väl att ni är många som bryr er, som vill mig väl, både “bara” bloggläsare och även folk jag träffar på riktigt.

Jag vet så väl, jag måste bara Våga ta det fulla steget att… Ja.. jag litar på er, men en del av mig vågar inte riktigt släppa in någon till 100% än. Jag är för rädd helt enkelt, men det går verkligen framåt. Jag kan prata så här bakom skärmen, inte bara nu om mina psykiska svårigheter, utan om mycket annat också. 

Jag vill komma längre dock, men jag är rädd. Men ni finns där och de flesta av er vet hur och varför det är som det är och det gör att allt går så mycket fortare framåt, utan er – vad hade jag gjort. Men just igår nämner jag bara dessa två, av den enkla anledningen för att det var då bara dom som visste.

Men nu vet även ni andra. Skräddaren. Kom till akuten som AT-läkare i augusti, helt suverän läkare. Det som gjorde mig…? Jag vet inte hur jag ska förklara men han hade ett tålamod som jag inte hade.. Mitt i allt när han lagar mig så ringer hans telefon, jobbtelefon alltså. Men signalen, den var högljudd och väldigt stressig – jag fick lust att slita upp den ur fickan på honom och slänga den i väggen, men han sitter totalt oberörd. Jag själv hade blivit knäpp :p

Men det var han, 2 sköterskor och sen en annan läkare som tittade in ibland och INGEN nämnde ett ord om psyk – något jag var livrädd för att de skulle göra. Ja, jag föll. Men in vill jag inte. Nu har jag lyckats stå emot impulserna så sjukt länge och igår gick det inte längre. Jag gjorde som jag lovat er alla, försöka väcka Bror.

Men han har inte sovit en hel natt på jag vet inte hur länge. Senaste veckan har han inte sovit alls och när han då väl lyckas somna så sover han, plus att jag kände att jag inte riktigt ville försöka för hårt just för att han behövde sova. Så jag tänkte och trodde att jag skulle klara denna kväll också, jag skulle ju ändå till min terapeut idag, så det var bara en natt, sen skulle jag sätta ord på allt.

Men så blev det inte. 22:00 – typ, så blev jag avsläppt vid akuten. 04:45 kom första stygnet, så behöver jag säga att det var knökfullt i väntrummet.. Så, där 22:00 och 07:05 klev jag innanför dörren hemma igen. På väg in så frågade Kirsi hur jag kände just då, i ett sätt att försöka få grepp om hur den delen funkar och mitt enda och sanna svar var – en enorm lättnad.

Att förklara mer ingående är svårt, men det är helt enkelt ångestbägaren som rinner över, bägaren rinner inte över, den exploderar. Men som jag sa till Ullrika om det, jag hatar att jag är fast i självskadeträsket, inte för att jag skadar mig själv, utan för att jag sviker de jag älskar och bryr mig om. Den känslan står jag inte ut med, ändå faller jag och jag får så vansinnigt dåligt samvete.

Skam, Ilska, Frustration. – Vet inte vad mer jag ska säga, känna eller göra. Jag kämpar, jag gör det verkligen och varje dag Är en kamp. Sen då, när jag kom in igår, så sa jag typ “aj…nå väl, jag får väl skylla mig själv” – så svarar hon i receptionen syrligt att “ja, det får du”

Hon hade lika gärna kunnat vara tyst och sen snackat skit om mig inför kollegorna, jag tycker inte direkt att det är en okej kommentar.. Visst, jag tar en massa onödig plats men jag har väl ändå samma rätt till vård? Jag menar, kommer någon in som Prio 1 så får jag vänta. Och en annan tanke. Det är inte direkt så att jag sitter hemma i godan ro och tänker att “äh, det är ju torsdag, ska kanske karva lite”

Jag blir bara så trött, JA, de är säkert lika trötta på oss som lever med detta problem, men de ska vara  proffsiga nog att inte visa det för oss som patienter. Får mig även att undra, är de lika dömande mot en diabetiker som slarvar med både mat och insulin?

Nej, skulle inte tro det – men vi har ändå rätt till hjälp, även fast vi själva skulle kunna förhindra det själva. Jag genom att ringa akuten Innan, ta ångestdämpande till max eller liknande. Diabetikern sköter mat och tar sitt insulin. 

Men det är ofta så. Spelar ingen roll heller om man åker in för att man har vansinnigt ont i magen, ser de att man har kontakt med psyk så beror magsmärtan på ångest. Det måste indirekt betyda att vi som är psykiskt sjuka inte kan drabbas av en kroppslig åkomma.

Eller har jag fel?

Att leva med borderline

Igår skrev jag om att vara bipolär och då främst om det faktum att många brukar säga att det måste kännas bra att vara hypoman. Det inlägget hittar du —> HÄR<—

Nu tänkte jag skriva om borderline och hur det yttrar sig för min, det är ju olika från person till person.

Men jag då, de kriterier som stämmer mycket på mig är dessa

  • Skräck att bli övergiven.
  • Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild.
  • Missbruk av till exempel droger, sex, mat eller pengar.
  • Återkommande självmordsförsök eller hot om självmord och självmisshandel.
  • Kraftiga humörkast. Stark irritation, ångest eller depression som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Återkommande känsla av tomhet och leda.
  • Kortvariga paranoida (överdrivet misstänksamma) föreställningar.

Om man har emotionellt instabil personlighetsstörning har man ofta problem med snabba känslomässiga svängningar, från lugn och glädje till ångest eller nedstämdhet. Det skapar framför allt svårigheter i nära relationer. I samband med stress eller kriser kan en person med emotionellt instabil personlighetsstörning reagera med raseri eller ångest med starka självdestruktiva inslag.

Namnlös

Skräck att bli övergiven, jag är rädd att släppa in människor för nära, ständigt på min vakt för att jag nästan väntar på “kniven i ryggen”. Rädd för att min man ska lämna mig eller vara otrogen.

Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild – jag kan inte ta komplimanger över mitt utseende, jag avskyr att se mig i spegeln för då ser jag bara hur fet jag är, så jag försöker tänka mycket på vad jag äter samt väger mig varje dag.

Missbruk av till exempel droger, sex, mat eller pengar – droger, då är det alkohol som varit det jag sysslat med, drack för mycket under 4 år för att döva ångest och då med sprit så jag vågar idag inte ta en grogg så jag håller mig till cider. Sen har vi pengar, jag ser inte riskerna med att köpa saker som jag inte behöver – jag ser då inte allt annat som är viktigt.

Jag köper dock sällan dyra saker, billigt men då rätt mycket.

Återkommande självmordsförsök, hot om självmord och självmisshandel – Jag har aldrig hotat om självmord, men jag har tänkt mycket på det. 2011 så hade jag bestämt mig, när, var och hur. Allt var bestämt, jag bara väntade på rätt datum. 6 månader innan så lärde jag känna Bror och då jag kände så starkt för honom så valde jag att ge livet en chans.

Självmisshandel, det är väl ingen hemlighet om att jag är självdestruktiv. Nu har jag dock inte skadat mig sen den 26 augusti. Det gången blev det dock så pass illa att jag själv blev rädd. Läkarna kom efter mycket om och men att ofta när jag självskadar så befinner jag mig i en psykos så nu äter jag medicin mot det.

Kraftiga humörkast. Stark irritation, ångest eller depression som kan vara några timmar, till som mest några dagar – Jag blir väldigt lätt irriterad men oftast så visar jag det inte så mycket och då övergår det oftast till ångest, jag är ofta även djupt deprimerad.

Återkommande känsla av tomhet och leda – Jag känner mig ofta ensam och less på allt, ensam även fast jag vet att jag inte är det, jag har folk runt om mig men där kommer det in att jag inte vågar släppa in folk i mitt liv. Jag har även Bror och ibland klarar jag att prata med honom när jag mår dåligt, inte alltid, men jag börjar bli bättre på det.

Kortvariga paranoida (överdrivet misstänksamma) föreställningar – även här, jag förväntar mig svek, att folk ska använda mina svagheter mot mig, att göra allt för att såra mig. Har även mycket tvångstankar.

 

Märklig lördag

Morgonen var väl som den brukar, upp, rätt okej och insåg att jag var tvungen att åka in till stan, minns inte varför dock men jag var in och vände. Väl hemma så mådde jag absolut inte på topp, undrade hur jag skulle göra med kvällen då grannarna hade bjudit ner oss.

10469748_10152554832889580_7062963208925556561_n

Men jag tänkte att jag går ner och blir det jobbigt så går jag upp igen, det är bara en trappa så.. Jag tog en dusch och fixade mig och vid 19-tiden så kom jag ner. Satt första timman i köket med Kirsi och Berith och pratade och drack lite gott och rökte.

Vid 20:00 så började “så mycket bättre” och vi satt och åt gott, jag åt tom oliver – något jag inte tycker om men när Peter sa att han inte har klarat oliver under flera år och sa att dessa är goda, så jag var tvungen att smaka.

Den första var med citronsmak, inte alls min grej, men sen hände det något märkligt, testade med ostsmak och vitlökssmak och där var jag fast. Har nog aldrig ätit så mycket oliver på så kort tid innan.

Men mer gott, 3 olika sorters oliver, chips, rökt korv, päron, vindruvor, jordnötter, chilinötter och choklad. Sen dricka så var det både cider, cosmopolitan och whiskey som gällde. Sen var det mycken prat, musik och dans. Även jag dansade.

10730245_10152554828309580_3562662780320255615_n

Sen kom Kirsis bror och hade med sig Dooleys med kaffesmak och den var så himla god!! Jag har varit nyfiken på den länge och den var godare än den vanliga Dooleysen.

Så vid 3 i natt var det jag som stapplade in, tog Dipp på en snabbkiss och sen gick jag och la mig. Vaknade på gott humör i morse, kändes inte alls fel faktiskt. Trött men ändå på rätt gott humör.

Snart är det dags för sängen, eller ja – inte än men det blir en tidig kväll för det blir upp tidigt i morgon för jag ska vara hos gyn redan kl 08:00

1904008_10152555307694580_1000409736332354304_n

 

Sen sport: Elfsborg slog Malmö borta med 2-1

Färjestad tog en mycket efterlängtad seger hemma mot SAIK med 6-3

Schysst ångestlindring i ren eufori

Fotboll!

En sport som jag alltid har tyckt om, brinner för sporten. Men lagen. I Italien är det Milan, Tyskland Bayern Leverkusen, Turkiet Galatasaray, England är det Manchester United.

Men svensk fotboll. Jag har liksom inte hittat rätt. Jag har varit på så otroligt mycket matcher, mest med AIK men jag var liksom… ingen direkt supporter på det sättet. Nu, när jag går på matcher med Elfsborg, redan då jag klev in på Borås arena så var känslan speciell på något sätt.

Fotboll, Allsvenskan, Elfsborg - AIK

Och nu, när klacken sjunger om hur de älskar laget så stämmer jag in i sången och kan Äntligen känna rätt känsla. Elfsborg, laget som fångat mitt hjärta på riktigt.  Idag var inget undantag.

Motståndet var just AIK så det var en extra speciell match på den biten, det var länge sen jag var så supertaggad som idag. Eller, 2012 kände jag det också, då SM-guldet hamnade i Borås, då hängde allt på målskillnad.

Vi visste inget om utgången förrän alla andra matcher den kvällen var klara, men när det stod klart att vi vann guldet, då, den känslan går inte att beskriva. Men dagens match.

Det märktes rätt snabbt att det var ett toppmöte, båda behövde verkligen en seger för båda slåss om det stora silvret. Men, ikväll var 1:a halvlek vår, passningsspelet gick inte att klaga på, Elfsborg fick till det och i 65:e minuten tog Elfsborg ledningen genom Simon Hedlund.

Andra halvlek så var det AIK som ägde bollen, det var hörnor och frisparkar och farliga situationer men de lyckades bara få in bollen en gång och det var då i 84:e minuten.

Jag kan absolut inte klaga på Elfsborgs backlinje, de och Kevin gjorde ett riktigt bra jobb och ett resultat som slutade 1-1 kändes ändå som en seger.

Jag fick en känsla av ångest som växte sig stark och jag tänkte ta Stesolid, men behövde inte det men att ha dom i fickan känns som en trygghet.

Men kvällen, jag är så vansinnigt glad att vi hade möjlighet att få uppleva det på plats. Allt för ofta så blir det webbradion här hemma men det går inte att jämföra. Fotboll ska upplevas på plats!! Det tyckte vi och 8275 andra.

Dålig publiksiffra med tanke på att det ändå var ett toppmöte och vädret gick inte att klaga på. Men i övrigt. Jag är nöjd! Mycket nöjd!