Archives

Så var det denna Jonhas

nightmare_by_lucyluh_large1

Jag har ju nämnt mina mardrömmar, de är som en följetong av ren fasa. Det började med att jag drömde om en bussolycka i Viskafors och nyfiken som man är så skulle jag kliva ur den bussen jag satt i för att se den andra bussen.

Väl på plats så blev vi bortjagade, vi hade inte där att göra och skulle tillbaka till bussen. Det var där Jonhas kom in i bilden, han jagade bort oss och han var väldigt obehaglig på något sätt.

Efter mycket om och men så hittade vi vår buss och han vaktade så vi inte kunde lämna bussen igen. Natten efter så körde bussen iväg och vi skulle in på någon butik där vi inte varit innan så vi hittade inte vad vi sökte så vi fick gå runt bland alla hyllor och efter oss så gick Jonhas, han dök upp överallt.

Ytterligare en natt senare så följde han efter oss (oss var jag och en vän) när vi gick en promenad genom en park mitt på dagen. Vi var på väg hem till vännen och när jag skulle gå hem på kvällen så kom han igen och var väldigt närgången, flåsade mig i nacken och han upplyste om att han visste var jag bodde.

Jag bodde med Bror och Jonhas var noga med att upplysa om att han visste mellan vilka tider som jag var ensam hemma. Och ja, mycket riktigt. Bror hann inte mer än lämna lägenheten så ringde det på och där stod han.

Jag lyckades stänga dörren så han inte skulle komma in igen. Sen ytterligare en natt senare så skulle jag till skolan – vad jag läste vet jag inte, men han gick hack i häl på mig, ökade jag takten så gjorde han också det.

Allt slutade med att jag inte vågade vara ensam hemma, så Bror gick och köpte en rottweiler som var en bra vakthund. Då kände jag mig tryggare – trodde jag, men Jonhas var inte rädd för hunden och återigen så var jag otrygg var jag än var.

Dessa drömmar har nu pågått varje dag i ca 1 vecka och varje natt blir bara värre och värre, han började hota om övergrepp och misshandel som jag aldrig kommer att glömma. I natt så hotade han återigen med samma sak, men nu var det Bror han skulle åt gällande misshandel.

Men sen hann vi köpa två hundar till – pitbull. En tik och en hane. Rottisen var en tik och hanen var inte kastrerad så i natt så skulle vi sova, vi fick sära på sängarna och hålla hundarna kopplade, en längst in vid sängen, en i mitten av oss och en på andra sidan.

Men, Jonhas kom in och eftersom hundarna var tvungna att vara kopplade så nöjde han sig med att hota. Han lyckades ändå på något sätt komma åt Bror och binda fast hans händer och fötter så han inte skulle kunna skydda mig gällande det som skulle hända med mig, han skulle ligga fastbunden, se och höra vad som pågick.

Men i natt hände inget med mig, Bror fastbunden och Jonhas sa att han kommer tillbaka och att jag då vet vad som kommer att hända med mig. Sen tog han sig i skrevet och man såg att han var välutrustad om man säger så.

Sen innan han gick så sa han att “jag kommer att hemsöka dig tills du erkänner att allt du ljugit ihop om Micke (aset) bara är en lögn, att jag aldrig blev misshandlad och våldtagen av honom.”

Då fick jag panik, för ska jag säga att det inte har hänt bara för att slippa Jonhas, trots att allt med Micke faktiskt har hänt. Ska jag ljuga för terapeuter och omgivningen bara för att slippa mardrömmarna? Micke finns ju, han har gjort allt detta mot mig.

Ska jag ljuga och säga till alla att jag bara har hittat på allt? Det kan jag ju inte göra för då kommer jag aldrig att komma vidare, jag kommer inte att få den hjälpen jag behöver, min PTSD-behandling som jag så väl behöver.

Så i natt har jag sovit väldigt oroligt, jag gick upp första gången vid 3 och kunde inte sluta gråta, jag satt i köket och riktigt hulkade och kedjerökte och var livrädd. Jag gick sen och la mig hos Bror så tätt jag bara kunde.

Sen, så fort jag var på väg att somna så började jag tänka “vad kommer Jonhas göra nu när jag somnar?”

Så jag knep ihop benen så hårt jag bara kunde och när jag kände att jag inte kunde hålla gråten borta så lämnade jag sängen, en del av mig ville inte gråta inför Bror. Jag har svårt att göra det inför folk. Men en annan del ville bara väcka honom.

Så jag gick tillbaka, kröp nära honom, försökte väcka honom, började slå honom på armen men han var omöjlig att väcka, så då kom jag på att han brukar säga att jag ska hälla ett glas vatten i ansiktet på honom, men jag kunde inte.

Så vid 4 så gick jag upp igen, slet på mig de tightaste jeansen jag kunde hitta, tog ett bälte och spände åt det så hårt jag bara kunde, på med 2 tröjor och en luvtröja, allt för att skydda mig från Jonhas.

Så nu, jag har knappt sovit i natt och jag har försökt vila på dagen men så fort jag kände att sömnen var nära så gick jag upp – rädd för att sova. Så nu undrar jag, HUR ska jag göra i natt?? Jag är livrädd, jag vill inte veta vad han kommer att göra.. Vet inte och vill inte veta.

Jag är så rädd. Rädd för sömnen och jag vågar inte sova. Jag är rädd. Så jävla rädd… Så, tänk att en dröm, en återkommande mardröm kan förstöra dagarna så som denna gjort och gör.

I natt var de destruktiva tankarna inte långt borta, jag tänkte att om jag skadar mig så kanske han lämnar mig ifred, jag var beredd att testa, men jag gjorde inget. Jag stod emot de tankarna – i natt också. Jag var nära natten till igår med, men stod emot även då.

Jonhas ska inte få vinna. Men hur ska jag bli av med honom? Hur?

Dagen jag bara vill glömma

Skulle till min terapeut idag, sen även in på pantbanken – igen! Fan vad förnedrande det känns.. Ni vet ju att jag har fått igenom min sjukersättning, men under tiden vi inte hade mina pengar så fick vi strunta i att betala vissa räkningar, så nu har vi dubbla räkningar på det mesta att tänka på.

Vi kommer att komma ifatt men det kommer ta tid, tyvärr.. Men, efter panten så åkte jag till Solhem och pratade med Ullrika och då visade det sig att jag inte kommer få någon terapeut som jag trodde.

Jag ska få boendestöd, sen hjälpen på psyk ska hjälpa mig att få bättre koll på ekonomin.
Depressionen och ångesten ska jag försöka kontrollera på egen hand och när de andra bitarna är under kontroll så kommer jag att få en terapeut.

Sen ska jag få hjälp med att sköta mina sårbarhetsfaktorer. Känns lagom spännande. Jag behöver en terapeut, jag vet ju bara hur det blir när jag inte träffar Ullrika på en tag, visst, jag känner inte att jag får några bra svar, men jag får i alla fall ur mig saker.

Men nu. Jag kommer att stå ensam. Jag vet inte hur jag ska klara det, jag vet verkligen inte. Jag har sån djup depression, mycket ångest som då även triggar igång mina självskadetankar.

Så det känns som att jag kommer ha massor att klara på egen hand. Men, efter det så skulle jag till apoteket för att se om jag har råd att hämta min medicin, men problemet är att den kommer kosta 1394:- och det har vi inte råd med.

Så, jag vet inte hur jag ska lösa det, vara utan Lyrica, Cymbalta och sömnmedicin.. de andra, visst är det utsättningssymtom, men de andra är riktigt överjävliga. Men mobila teamet sa att om det blir problem så kunde jag ringa till avdelningen och se om de kunde skriva ut medicin tills den 18:e.

Så jag får ringa dit senare eller i morgon. Just nu känns allt bara skit!! Bara fucking jävla skit!! Jag vill bara komma ifatt med allt, så vi kan leva så som vi trodde att vi skulle kunna göra så fort jag fick mina pengar, men det är höga räkningar som vi halkat efter med.

Till råga på allt så har det duggregnat idag, så nu är det inte snö längre, nu är det slask. Kul om/när det blir kallt igen, då blir det glasgata överallt.

Så nej – denna dag vill jag bara glömma. Glömma, sudda bort. Fan!

Dagens selfie

Ska försöka idag, kämpa för att må bra – det brukar fungera bättre om jag gör mig i ordning med smink och hår sen även fina kläder som jag trivs med, så detta är dagens selfie.

10847976_10152653495549580_6079071565079171187_n

Sen ska jag till svärmor, hon ville att jag skulle handla lite åt henne, Bror följer inte med för han har en massa med sladdar att fixa med, just nu ligger allt bara som i en evig röra och det är svårstädat där.

Så jag hoppas att det blir bättre. Annars då, jag har sovit bra, vaknade vid 8 och kände mig pigg, så jag hoppas att känslan hänger kvar. Hoppas verkligen det. Fast just nu känns det som att jag är överklädd så jag vill byta till jeans och en vanlig tröja.

Känna mig mindre uppklädd, men det skiter jag i. Bestämde redan igår att jag skulle ha kjol eller klänning. Jag har ju köpt såna fodrade svarta leggings så jag kan ha kjol även om det är lite kallt.

Men men… nu ska jag ta en cigg, sen borsta tänderna. Sen är jag helt redo för dagen.

Positiva känslor, sånt som jag alltid bör tänka på, som jag verkligen försöker tänka på – jag tänker på det familjeliv som jag skapat, det utan biologiska band. Jag har min man som jag älskar mest i världen, han som ger mig trygghet bara genom att bara finnas till. Även om han inte gör något aktivt när jag mår dåligt men han finns där.

Dipp, hunden alltså . hon märker Direkt när jag mår dåligt så hon söker upp mig, visar att hon finns. Så fort jag går och lägger mig så kommer hon och lägger sig så nära hon bara kan.

Chips, den gamla katten. Hon fyller 12 i maj – hon är en som lugnar mig, hon brukar väcka mig på morgonen genom att ligga så nära huvudet hon bara kan och spinner. Ibland tar hon sin tass och stryker mig över kinden. Ibland utan klor.

Pepsi, kattungen som är mer vild än tam. Hon ligger alltid i mitt knä, eller inte just nu men hon brukar ligga där, spinner oftast, sen får hon för sig att min ärm är till för att bitas lite på, typiskt kattungar.

Sen har jag svärmor Vieno som alltid bryr sig, blir oftast väldigt glad när vi kommer på besök- hjälper oss när vi har det svårt, försöker sätta sig in i hur vi mår och om jag har självskadat så finns hon där utan dömande ord. Hon är fantastisk.

Sen har vi Brors barn, deras namn utelämnar jag, men den äldsta är den jag har mest kontakt med, inte så att jag träffar honom ensam, men han är ofta med oss och vi går runt och pratar om allt.

Sen har jag fått nya vänner, mest genom DBT:n men även där utelämnar jag namnen. Det finns folk, men jag vågar inte träffa dom än, för rädd att bli sviken igen. Men de är bra människor, det vet jag innerst inte.

Jag är tacksam för de alla!! Sen har jag även min biologiska familj, men de kan jag nämna senare för nu har jag inte tid att sitta här

Så har sömnen kommit

Igår, jag somnade runt 22:30 tror jag, vaknade vid 7 och gick upp för att fixa kaffe och i väntan på att det skulle bli klart så gick jag och la mig hos pälsbollar och make, somnade om och vaknade vid 10!!

Så skönt att få sova, det var liksom inte igår om man säger så. Men nu känner jag mig okej. Var ute med Dipp i skogen för ett tag sedan, så hon lekte loss med sin pinne och när jag väl fick henne att gå vidare så dök det upp en katt.

Dipp fick fnatt och jag höll på att halka för det är riktigt blött ute och då ha en hund som drar när man står på blöta löv.. Ja, ni förstår…

Men sen utöver allt det så håller jag fortfarande på att tvätta – har mycket att ta igen, plus att vi har en ny pälsboll som vill markera revir, så det är ju inte direkt mindre tvätt om man säger så, men hon är underbar ändå. Men, nu har jag inte tid att sitta här, ska vika tvätt…

Vet inte, har ju designat om bloggen, ser det okej ut eller vad anser ni? Vill även att ni ska vara nöjda, så kom gärna med förslag. Headerbilden tog jag i en skog i Småland, men bakgrunden? Ser det okej ut?

Sen denna…

1782053_743275365747568_9097988448052552563_n

 

Hemsk natt

Gårdagen – dagen med hemsk ångest, var först på DBT och sen gick jag och Bror runt på stan, när han sen skulle på möte med balans så åkte jag hem, tog Dipp det första jag gjorde och sen tog jag nattmedicinerna redan vid 18:40 för jag hade sån ångest. Så jag vågade inte vara uppe ensam.

Somnade och vaknade till en snabbis på kvällen och somnade sen om. Sen kom mardrömmarna, jag var jagade av mina ex genom en mörk skog, de alla var hack i häl och Bror försökte komma ifatt för att rädda mig men han klev fel många gånger, hamnade i sån kvicksand så han sjönk till bröstkorgen, jag såg allt detta, hur de andra var efter mig och hur Bror sjönk.

blogga

Jag sprang och sprang men ville bara tillbaka för att hjälpa Bror, men jag vågade inte. han tog sig upp och tog upp jakten och sen samma sak igen, han sjönk så flera gånger men kämpade för att kunna hjälpa mig men han nådde aldrig fram.

Bara jag. Jag och dom. De var många och jag var ensam. Sprang, sprang och sprang. Snubblade över trädrötter, kravlade mig upp och fortsatte springa med eftersom jag snubblade så kom de närmare mig och tillslut var de så nära så de nuddade min arm, sen vaknade jag. Skenande puls, tvingade mig upp, ut i köket och rökte men ångesten var så stark så jag försökte somna om och då kom drömmen tillbaka.

Nu har jag varit vaken i 3 timmar, röjt i köket, försökt att skriva med har varit så skakis så jag kunde knappt hålla pennan. Men nu, sitter här och pulsen är fortfarande hög. Känner mig bara rädd. Det har varit så mycket av sånt länge nu. Inte mardrömmar men svår ångest och kronisk rädsla så fort jag är ensam. Även rädsla när Bror är hemma men mycket värre när jag är ensam.

Jag som har tänkt länge nu att jag ska ta Dipp och gå till skogen, men jag vågar knappt lämna lägenheten. Jag börjar bi galen, jag vet inte var jag ska ta vägen snart. Jag vet verkligen inte. Är bara rädd

Det mörka hålet

Blogga, jag brukar ju blogga rätt mycket som ni har märkt och jag fick en fråga nu av en vän som undrade om jag har slutat blogga.

07

Men om sanningen ska fram. Jag har mått så vansinnigt dåligt och gör det än så jag har inte orkat blogga, inte orkat prata med vänner – inte orkat eller haft lust med något. Jag sitter här vid dator och bara stirrar.

Ångesten som kommer nu dagligen, jag har bara haft för mycket. Först började allt med att Bror tog sig upp ur sin depression och då kunde jag slappna av men jag vågade inte. Sen brevet som jag även publicerade korta stycken av, det har spätt på allt.

I förrgår kväll bombade jag mig med sömntabletter och lugnande redan vid 20-tiden för jag orkade inte och vågade inte hålla mig vaken. Jag hade då en hemsk ångest och höga självskadetankar.

Men bomba mig betyder inte några farliga mängder, bara den mängd så jag vet att jag somnar. Men det spelade ingen roll, jag vaknade flera gånger på natten i alla fall. Men igår åkte vi till stan, allt för att aktivera mig så jag kanske kunde tänka på annat.

Inte för att det funkade men ändå. Idag måste jag iväg igen för jag måste till veterinären för att köpa kattmat och sen in och köpa kattsand på Ica Maxi. Fasen, kattmaten kostar 260:- för 1,3 kilo. Men vad gör man inte för sin pälskling. Hon måste ju ha mat som hon tål.

Men vi vill ha en katt till och vi har hittat en nu som vi ska få titta på, det är en jättefin katt och det är en hel massa som ingår i köpet, han är försäkrad i ett år till, kastrerad, chippad, vaccinerad, 8 kg kattmat, plus att han är van vid hårda tag både gällande hund och barn.

Han heter Ronnie, men vi ska kolla läget och se om det går att få honom att reagera på Pepsi. Då skulle vi ha Chips, Dipp & Pepsi. Schysst tema måste jag säga.

Så, här är han. Lite suddig bild men ändå

4792025746 Och ja, vi har råd med en katt till, det har vi redan kollat, så vi kommer inte hamna i samma knipa som vi varit i innan. Men, ja. Nu har jag uppdaterat om läget. Jag finns, har bara inte orkat blogga som jag brukar.

Katter, något jag behöver – de ger mig ett sånt lugn, älskade djur. Jag säger bara det


 

Bipolär, borderline & ångest

Städa, putsa, fixa, tvätta, damma – vad som helst, jag får inte sätta mig ner, får inte varva ner, får inte slappna av, det är då verkligheten kommer ikapp. Just nu, jag får inte dippa, inte än. Vi är två med feta dippen i hjärnan så just nu får jag sätta mitt på paus. Jag får vänta, bara lite till.

Suck. Inte för att jag måste hålla mig nu bara för att Bror har sällskap av den svarta hunden utan jag måste för mig själv, jag vill inte krascha. Vill inte. Jag vet ju just nu vad som skulle hända om jag tillät mig att slappna av.

b0bce8c745a0d6dd5732419b8d2f8d53Jag känner innerst inne hur jag mår men jag vågar inte släppa fram det, som vanligt men jag måste lära mig att tillåta känslan. Det är så här jag funkar och efter ett halvår så säger det bara pang och Avdelning 3 är ett faktum. Jag vill inte behöva hamna där, men för att slippa det så måste jag fixa att varva ner hemma lite oftare.

Det är därför min sömn är frånvarande, jag vågar inte slappna av och hur lätt är det att somna när man är spänd som en fiolsträng? Typ inte alls.

Men hur ska man göra för att Våga må dåligt, våga visa vem man är? Jag vet inte. Jag spelar teater just nu 24/7

Detta är min verklighet. Jag är rädd, rädd för världen, rädd för att känna. Hemma, med Bror är jag trygg, så himla trygg – men Inte på den punkten. Jag kan inte visa mig svag, svag – då ska man skämmas för man ska orka med så mycket.

Alla krav och måsten. Men, som idag. Upp klockan 07:00, fixa mig så jag är redo, åka till DBT som tar 2½ timme, till Erikshjälpen för att köpa mer kläder, in på Ica, hem, skulle bara tömma diskmaskinen och slänga in det som skulle in.

Det slutade med att fylla på den stora tunnan med hundmat, sortera skräp, dammsuga, torka golven och rengöra espressomaskinen. Allt för att slippa, slippa våga visa mig svag. Svag inför andra är min svaga sida. Jag måste våga hemma.

Visa mitt rätta jag oavsett hur jag mår. Men jag är rädd även för hur Jag ska klara sanningen, sanningen om min egen depression och ångest. Jag är i träsket nu men jag vägrar erkänna det, i skrift är en sak, men att tillåta mig att sätta mig ner och inte göra någonting alls mer än att finnas i nuet.

Men, jag måste pysa iväg nu. Måste fylla i mitt veckokort och sen? Sova. För att vara på säkra sidan så kommer jag ta Stesolid utöver min vanliga sömnmedicin.. Och JA! Jag vet mycket väl att Stesolid är starkt beroendeframkallande, men jag behöver dom. Annars står jag faktiskt inte ut.

Min senaste panikångest varade i 3 timmar. Sen var jag helt jävla slut, grät, hyperventilerade, skakade, la mig i sängen på ett normalt sätt men jag kröp ihop mer och mer för att tillslut ligga i fosterställning mot sänggaveln men en hund som gjorde allt för att nå mig.

Efter mycket om och men så började jag lugna mig lite, så Bror kom in med askkopp, cigg och tändare. Jag vet att man inte ska röka i sängen. Vi röker inte inomhus, men då. Jag var tvungen att röka men jag klarade inte att sätta fötterna i golvet.

Panikångest. Så fungerar den för mig. På 5 dagar lyckades jag få det 3 gånger. Inte lika kraftigt som den jag nyss beskrev, jag vill bara försöka förklara hur en sån dag i mitt liv kan se ut

En väldigt konstig känsla som inträffade

Jag läste detta igår, bilderna är censurerade men texten gjorde mig galen och rädd, rädd för deras syn på kvinnor.

SD

Klicka på bilden så får ni läsa mer!! Viktigt!!

Jag är ju, som många vet – en som själv blivit utsatt, men de säger ju att “negrer” (deras ord, inte mina) bara kommer hit och mördar och våldtar, men betyder det då att det är “okej” att bli våldtagen så länge det är en svensk som våldtar?

Jag läste detta igår på kvällen och genast kom ångest och äckelkänslor över mig, det fick mig att minnas de veckorna då mitt liv var som värst.

Så, när jag skulle sova så kände jag bara skräck, jag var rädd, hade ångest och mådde illa, somnade med tårar rinnandes längs mina kinder.

Men det som var konstigt – Bror låg på min sida av sängen, den som är närmast dörren för jag fixar inte att känna mig instängd. Han sa att vi skulle byta plats så jag skulle få sova på min sida men jag sa bara nej!

Jag ville sova mellan honom och väggen – instängd. Tror det var lite att en känsla sa att jag inte får ligga nära dörren ifall någon skulle komma, att det skulle hända igen. Så, jag låg där, så nära Bror jag bara kunde komma, näsan tryckt mot hans rygg, kände doften av hans parfym och trygghet.

Jag var rädd. I såna lägen har jag alltid velat sova så långt ifrån en man jag bara kan komma, men inte i natt. Trygghet. Jag känner sån trygghet med honom men ändå var känslan konstig, jag ville ligga nära, helst under hans skinn.

Min kärlek, men pelare, min trygghet! Men jag överlevde natten utan mardrömmar. Jag sov dessutom hela natten. Riktigt skönt och välbehövligt. Men känslan, den var hemsk!

 

 

 

7:e dygnet

Så var vi där igen. Sömnen. Antingen är jag för pigg för att somna, eller så är jag trött men kan ändå inte somna. Sömnpiller i magen men utan effekt.

Jag älskar att inte kunna sova - eller inte

Jag älskar att inte kunna sova – eller inte

Så ja… Minst 7 dygn har det varat nu. Jag somnar framåt morgonkvisten, mellan 5-6 typ, sen sover jag i 3 timmar och sen är det dags igen… Men men.. Röksugen som fan är jag också.. GUD, tappa ner ett paket cigaretter på balkongen så är du gullig

Vad var det nu igen?

10696348_10152471246144580_5351378249897601473_nDagen i dimma. Minns knappt vad jag gjorde för en timma sedan men tidigare idag så tänkte jag att “det här måste jag skriva om sen”. Men jag minns inte vad? Kanske att det kommer…

Jag har knappt sovit i natt – som vanligt. Men när vi båda var vakna så ringde elektrikern för att fixa belysningen till badrumsskåpet och efter det skulle vi möta Daniel i stan för att sen rösta.

Så nu har jag gjort min plikt och det känns bra! Jag kollade valsedlarna 3 gånger så jag inte tagit fel, sen fick även Bror kolla en gång. Så nu kan jag inte valt fel. Sen skulle vi gå till svärmor, något som känns som en omöjlighet nu när de bygger nya vägen, gräver tunnlar, murar överallt och vältrafikerad rondell.

Men ja, vi kom fram. Så vi satt där rätt länge, jag smet upp till Netto för att handla lite till henne och sen åkte vi hem. Direkt in, ut med Dipp, hon hade varit hemma de 5 timmarna vi var borta.

Vi skulle åkt en timme tidigare hem men så klart missade vi bussen och på kvällarna går de bara en gång i timmen. Det är alltid på kvällar och helger man missar bussen – eller om man har en viktig tid att passa.

Sen har jag suttit med tanken på föreläsningen som ska förberedas och jag har fått ihop allt så nu ska det skrivas ut, markera vad som ska vara med, skriva om och formulera med mina egna ord.

Sen ska jag försöka få ihop mer stolpar så jag inte har för mycket text framför mig. Men ja… Jag vet inte hur det ska gå dock – men intressant tanke. Fan! Impulskontrollen igen. Hej, jag ska hålla en föreläsning och nu har en massa nappat på det och vill komma och nu har jag ingen återvändo.

Vad tusan har jag gett mig in på??? Nå väl, måste se var jag ska börja när jag fått ihop material så jag vet i vilken ende jag ska börja för att komma igång. Jag själv kan tycka att det är ett viktigt ämne, eller – viktiga ämnen, men jag måste sitta med detta nu, lite varje dag ska jag försöka.

Max 2 timmar/dag, så det inte blir för mycket korvstoppning (varför man nu säger så)..

Men, nu har jag tagit mina 2 timmar, alla bloggar är lästa och nu smiter jag till min hörna i soffan med boken. Känns skönt att ha fått börja med Concerta nu igen..