Archives

Tankar denna kväll


Inlägg som handlar om döden!

döden

Idag är det 4 år sedan jag och Bror träffades för första gången. Jag som Aldrig mer skulle ha en relation, jag skulle ju dö – 10 oktober-2011. Min födelsedag. Allt var ju bestämt.. Men… Bror gjorde något som gjorde att jag kände att det var värt att ge livet en chans.

Många gånger blir jag arg, inte det att jag inte älskar Bror, för det gör jag, så intensivt. Men, jag mår ändå sämre nu än då. Ångesten blir värre, varje ångestpåslag blir kraftigare för varje gång och det är oftast minst 5 gånger i veckan. Depressionerna blir djupare.

Jag orkar verkligen inte leva, men jag vill inte lämna Bror och djuren, och mina föräldrar. Kanske skulle de bli ledsna, ja – det tror jag.  Men ska jag leva tills jag dör av ålder, kanske att jag blir 85 år, ska jag leva vidare i 50 år och må skit bara för att jag inte vill att De ska må dåligt. Borde jag inte tänka mer på mig och mina känslor?

Livet är hårt, ångestfyllt och gör ont. Livet jag lever, ett liv med elaka röster, svår ångest, förföljelsemani, daglig depression, självskador och ständiga tankar på döden.

Är det vad jag ska leva med för att inte göra så att andra ska bli ledsna? Ja, tydligen… Suicide zero – låter bra, men är det realistiskt?

Fan, jag vill bara tömma medicinskåpet och sen gå och lägga mig. Bara så, somna till friden, ljuset och lugnet. Istället tar jag en cigarett, sen en till och tänka att jag borde gå och lägga mig.

Ligga i sängen med samma känslor som vanligt, känna att någon ska komma in och skada och sen döda Bror och djuren plågsamt, inför mina ögon. Jag får inte somna, jag måste ju skydda dom.

Eller tankar på att de stålkanterna som madrassen ligger på, de kommer att gå sönder och där är katterna, i alla fall Pepsi för hon är ofta under sängen. Sen ger stålkanten vika och katterna får sängkanten över sig och dör. Jag vågar inte ligga i sängen.

Får inte sova, för det är då allting händer. Jag måste leva för dom.

FÖR FAMILJEN ♥

Dagens kamp är snart över

laugh-quote-quotes-roses-Favim.com-955846

Kämpa, kämpa, kämpa. Idag har jag inte gjort annat, försökt att distrahera mig med givande samtal med min man, det har varit intressant att prata, men hjärtat har ändå rusat hela dagen.

Har även pratat med Lisa, om saker som egentligen rör henne och även om sommarens planer på hur balkongen ska se ut. Visst, vi har pratat om det men jag har nästan varit tvungen att koncentrera mig på att få fram rätt ord i skrift. Tänka både en och tre gången innan jag vetat Vad jag ska svara på.

ladda ned

Så har dagen varit. När jag dammsög innan och kom till köket så såg jag klockan som då var 16:40 och min första (och enda) tanke var att “då kan jag snart gå och lägga mig.”

Hur normalt är det att börja längta efter sängen så tidigt? För mig är det dock rätt ofta, men när tiden väl är mer okej att lägga sig, då kommer jag inte i säng för då har jag ångest inför natten och är då rädd för att somna. 

Livet, känns som en enda lång spiral. Måste kämpa för att inte falla djupare. Men smärtan, att ha ångest kan göra fysiskt ont även fast det rent logiskt inte borde göra det. Men nu är det så. Det gör ont och jag undrar varför.

Jag vill bara få må bra. Slippa smärtan, oron, ångesten, skulden, skammen. Skuld och skam.. Skuld och skam för att jag inte lyckas leva ett sånt liv som jag kan tro att man som förälder vill se sitt barn leva.

Jag menar, vilka föräldrar vill att ens barn ska må dåligt? Sånt ger mig dåligt samvete. Det känns som att jag är otacksam över livet när jag mår så här, även fast jag vet att jag inte har valt det. Jag mår så här.

En lycklig människa kan inte alltid välja att de mår bra, på samma sätt som jag inte kan rå för att jag mår dåligt. Jag har förvisso en tung ryggsäck från ett mörkt förflutet och jag vill tömma den ryggsäcken, tömma och fylla med nya saker.

Men det kommer bara ner lite bra i taget, måste tömma ur den för att fylla på nytt. Men jag är rädd. Att tömma ryggsäcken kommer göra lika ont som det gjorde att fylla den. 

Jag fick hjälp att fylla den och behöver hjälp för att tömma den också. Men innan det är påbörjat så får jag försöka själv. Det är inte lätt, det är tungt och gör jävligt ont. 

Just nu är DE tankarna tillbaka. De är både hatade och älskade

Märklig dag, mycket märklig

Dagen. Vi skulle idag möta Folke, mannen vi hjälpte till sjukhus förra tisdagen. Det kändes fint att få träffa honom, veta att han var intresserad av att träffa oss och tacka. Han läste insändaren som jag skrev och förstod ju direkt att det var honom det handlade om så han kontaktade Borås tidning och frågade om de kunde hjälpa honom att komma i kontakt med oss.

Sen var det dags för ett farväl. Att en människa som man inte känner kan betyda så mycket.. Klabbe. Elfsborgs manager, vi gick stillsamt runt och tittade, tog foton (se bilder genom bilden) och sen satte vi oss på huk, tände varsitt ljus och jag la dit min Färjestadshalsduk. Sen kom tårarna, de gick inte att hålla emot, det var så mycket känslor. Känslan av att vara där.

Kändes hemskt. Denna man, kämpade in i det sista, han var envis och han gav så otroligt mycket för laget. Och oss supportrar. När vi var på matchen mot Djurgården, då höll vi alla upp Klabbe-tröjan och hela arenan lät “Stå upp – för Klas Ingesson” och vi fick veta att han inte kunde närvara utan att han följde matchen hemifrån. Jag undrar, vad kände han då han hörde och såg det massiva stödet från oss. Men, då han inte dök upp så kände jag att han har varit på arenan för sista gången. Hemskt!

Jag är så arg på cancer – det var kronisk leukemi som han hade, i en intervju i tv4 så jämförde han sitt skelett som ett chips, så skört var det efter alla behandlingar. Men då, april – han lät och såg så pigg ut. Kämpe. Jag vet inte vad jag ska säga mer. #fuckcancer

Mer foton genom bilden

Mer foton genom bilden