Archives

Tankar denna kväll


Inlägg som handlar om döden!

döden

Idag är det 4 år sedan jag och Bror träffades för första gången. Jag som Aldrig mer skulle ha en relation, jag skulle ju dö – 10 oktober-2011. Min födelsedag. Allt var ju bestämt.. Men… Bror gjorde något som gjorde att jag kände att det var värt att ge livet en chans.

Många gånger blir jag arg, inte det att jag inte älskar Bror, för det gör jag, så intensivt. Men, jag mår ändå sämre nu än då. Ångesten blir värre, varje ångestpåslag blir kraftigare för varje gång och det är oftast minst 5 gånger i veckan. Depressionerna blir djupare.

Jag orkar verkligen inte leva, men jag vill inte lämna Bror och djuren, och mina föräldrar. Kanske skulle de bli ledsna, ja – det tror jag.  Men ska jag leva tills jag dör av ålder, kanske att jag blir 85 år, ska jag leva vidare i 50 år och må skit bara för att jag inte vill att De ska må dåligt. Borde jag inte tänka mer på mig och mina känslor?

Livet är hårt, ångestfyllt och gör ont. Livet jag lever, ett liv med elaka röster, svår ångest, förföljelsemani, daglig depression, självskador och ständiga tankar på döden.

Är det vad jag ska leva med för att inte göra så att andra ska bli ledsna? Ja, tydligen… Suicide zero – låter bra, men är det realistiskt?

Fan, jag vill bara tömma medicinskåpet och sen gå och lägga mig. Bara så, somna till friden, ljuset och lugnet. Istället tar jag en cigarett, sen en till och tänka att jag borde gå och lägga mig.

Ligga i sängen med samma känslor som vanligt, känna att någon ska komma in och skada och sen döda Bror och djuren plågsamt, inför mina ögon. Jag får inte somna, jag måste ju skydda dom.

Eller tankar på att de stålkanterna som madrassen ligger på, de kommer att gå sönder och där är katterna, i alla fall Pepsi för hon är ofta under sängen. Sen ger stålkanten vika och katterna får sängkanten över sig och dör. Jag vågar inte ligga i sängen.

Får inte sova, för det är då allting händer. Jag måste leva för dom.

FÖR FAMILJEN ♥

Dagens kamp är snart över

laugh-quote-quotes-roses-Favim.com-955846

Kämpa, kämpa, kämpa. Idag har jag inte gjort annat, försökt att distrahera mig med givande samtal med min man, det har varit intressant att prata, men hjärtat har ändå rusat hela dagen.

Har även pratat med Lisa, om saker som egentligen rör henne och även om sommarens planer på hur balkongen ska se ut. Visst, vi har pratat om det men jag har nästan varit tvungen att koncentrera mig på att få fram rätt ord i skrift. Tänka både en och tre gången innan jag vetat Vad jag ska svara på.

ladda ned

Så har dagen varit. När jag dammsög innan och kom till köket så såg jag klockan som då var 16:40 och min första (och enda) tanke var att “då kan jag snart gå och lägga mig.”

Hur normalt är det att börja längta efter sängen så tidigt? För mig är det dock rätt ofta, men när tiden väl är mer okej att lägga sig, då kommer jag inte i säng för då har jag ångest inför natten och är då rädd för att somna. 

Livet, känns som en enda lång spiral. Måste kämpa för att inte falla djupare. Men smärtan, att ha ångest kan göra fysiskt ont även fast det rent logiskt inte borde göra det. Men nu är det så. Det gör ont och jag undrar varför.

Jag vill bara få må bra. Slippa smärtan, oron, ångesten, skulden, skammen. Skuld och skam.. Skuld och skam för att jag inte lyckas leva ett sånt liv som jag kan tro att man som förälder vill se sitt barn leva.

Jag menar, vilka föräldrar vill att ens barn ska må dåligt? Sånt ger mig dåligt samvete. Det känns som att jag är otacksam över livet när jag mår så här, även fast jag vet att jag inte har valt det. Jag mår så här.

En lycklig människa kan inte alltid välja att de mår bra, på samma sätt som jag inte kan rå för att jag mår dåligt. Jag har förvisso en tung ryggsäck från ett mörkt förflutet och jag vill tömma den ryggsäcken, tömma och fylla med nya saker.

Men det kommer bara ner lite bra i taget, måste tömma ur den för att fylla på nytt. Men jag är rädd. Att tömma ryggsäcken kommer göra lika ont som det gjorde att fylla den. 

Jag fick hjälp att fylla den och behöver hjälp för att tömma den också. Men innan det är påbörjat så får jag försöka själv. Det är inte lätt, det är tungt och gör jävligt ont. 

Just nu är DE tankarna tillbaka. De är både hatade och älskade

När man varken vill eller orkar

A

Kämpa för fan! Limma ihop masken där den börjar spricka, visa ingen svaghet, far och fläng för att springa ifrån ångesten, visa ingen hur du mår. Det är väl lite så det är just nu. Spela teater, gör det bara ingen ser sanningen.

Det är lättare att skriva om den. Kanske för att jag blir jävligt blockerad för att våga prata om det, okej att Bror vet lite, men jag vågar inte öppna mig för mycket för han är trots allt inget proffs och jag själv känner att jag behöver hjälp för att klara av att stå upp. Men jag har ingen terapeut och kommer inte att få på länge.

My eye

My eye

Men, det som jag mest gör nu för att fokusera bort min ångest – jag letar efter geocaches. Hittade en idag men kunde inte ta den för att en mugglare hade ögonen på mig. För er som inte vet så kan jag säga att mugglare tillhör det folket som inte håller på med geocaching och inför dom så måste vi smyga.

Så, det och kamera. Men det är svårt med foto för jag hittar inte något som är värt min tid. Jag vet att det finns massor runt mig, men jag kan inte se det ljusa. Inte nu. Orkar liksom inte.

Så har jag “fel” kamera också, min ligger på panten som vanligt och jag vill kunna åka till stan med Bror och varsin kamera, men det lär väl dröja. Men annars, är jag hemma så skurar jag golvet med tandborste typ, för det tar längst tid. Allt för att hålla mörkret som bor i mig på behörigt avstånd.

Jag hatar att känna som jag gör, jag hatar ångest, jag hatar känslan av att jag “måste” dölja mitt inre för omvärlden. Jag vill kunna visa sanningen fullt ut för Bror, men när han frågar hur jag mår så blir det typ “nja, det är inget vidare” och mer än så kan jag inte säga.

Även fast jag vill krypa in under sängen och gråta. Men, jag står upp, kämpar för att inget visa och nu fokuserar jag på tisdag då vi ska på fotboll. Det ser jag Verkligen fram emot – på riktigt! Jag älskar fotboll, kan inte säga annat. IF Elfsborg Guliganerna

All alone

14102_1216414982

Nej, jag är inte ensam egentligen, jag har världens finaste man och vi har våra djur, jag har min familj runt om i landet, jag har vänner, jag har min svärmor. Men ändå. Ensam. Kan inte förklara, det bara är så det känns just nu. Jag är inne i en period då jag jämför mig med andra, de som har det tuffare än mig – det får mig att undra vad jag har för anledning till att må som jag gör.

Jag får nästan dåligt samvete. Visst att jag har min ryggsäck, men den känner liksom ynklig om man jämför sig så som jag gör. Jobbig situation, jobbig känsla. 

Något jag saknar, är att ha någon vän som man bara kan gå hem till typ, tjata lite, umgås och så – så som det har varit. Men jag är inte där nu, jag vill orka ha ett socialt liv, men jag är samtidigt rädd för det. Vet inte varför egentligen.. Kommer troligen från en massa svek sen tidigare, jag bli rädd för att bli sviken igen för det är en känsla som jag har svårt för.

Jag har så många svårigheter, mycket att jobba med. Jag försöker, men på egen hand är det otroligt svårt. Bror finns där i vått och torrt, men jag vill inte belasta honom för mycket, han har nog med sitt liksom. Men som inom psykiatrin, jag har kontakt med omvårdnadsteamet, men inte någon terapi för de anser att jag inte är stark nog för att ta emot hjälp.

Jag är för ofokuserad så jag kan inte ta in vad som sägs. Men hur ska jag kunna bli frisk nog om jag inte får hjälp att hitta verktygen som krävs? Jag famlar i blindo, det känns så svårt.

Men, jag är tacksam över att ha en massa fina människor runt mig, men just nu känner jag mig bara ensam.

Alla dessa borden

Jag borde vara lycklig, jag borde må bra, jag borde vara tacksam för det jag har i mitt liv, som till exempel så har jag världens finaste man, 2 underbara katter, en fantastisk hund, en familj och nära vänner. Jag bor i en lägenhet med det perfekta läget, nära stan men ändå en liten håla med skog överallt.

Jag har fina grannar, jag har bra kontakt med psykiatrin, jag har mina mediciner och utan dom skulle jag må ännu sämre.. Men vad gör det? Just nu, jag mår skit. Jag tvingas ta behovsmediciner dagligen och krypa ner under mitt kedjetäcke för att stå ut.

Somna vågar jag inte för oftast så blir ångesten värre, fast den borde bli bättre. 

Alla dessa borden, allt jag bör känna tacksamhet över, men jag orkar inte känna något alls. Men. Jävla depression som vägrar att släppa taget om mig. Var ute med Dipp i 1½ timme nyss, hon var galen och det såg kul ut, jag njöt i perioder, men sen kom jag på mig själv om att förbjuda positiva tankar och känslor.

Jag är inte ensam. Jag har alla jag nämnde tidigare, men ändå så känner jag mig ensam. Ingen finns fast jag vet att de gör det. Jag vet, men den inre rösten säger något annat.

Men Dipp var nöjd, och det är huvudsaken. Nu går jag och lägger mig.

 

 

Det bästa som finns, slakta träd och gräva gropar.

Det bästa som finns, slakta träd och gräva gropar.

Tankar

Ni som inte läste bloggen igår, detta skrev jag som status efter att jag blev utskriven, om läkarens ord:

“Läkarens ord på att jag inte självskadat på 3 veckor var jättebra även fast jag har starka impulser.
Läkarens ord på att jag inte har försökt att ta livet av mig var jättebra.
Läkarens ord på att jag är undersköterska var jättebra.
Läkarens ord på att Bror är sjuksköterska var jättebra.
Exakt allt var jättebra, så bra att jag blev utskriven direkt.
Även fast jag sa att jag har jättestark ångest.”
Det sjuka var just att allt han sa var “ja men det är ju jättebra”

Jo, det är jättebra att jag har haft självmordstanken under veckan men inte just då
Det är jättebra att jag känner doften av blod överallt nästan hela tiden
Det är jättebra att rösterna säger vad jag ska göra
Det är jättebra att jag inte ens vågar lämna sängen så att jag kan be personal om hjälp

Jo, allt är jättebra – eller inte…

Måste kämpa

Kan kanske vara triggande!!

Thinking-Remembering-Feeling-Pain-Crying-Funny-Health-Jokes-and-Safety-Quotes (1)

Folk säger det, kämpa, de säger hur stark jag är och att jag är värdefull och det betyder jättemycket att höra, men det är så svårt.. Kämpa mot demoner dygnet runt. Det är så tungt, jag måste bearbeta så mycket men det kommer inte räcka fullt ut.

Jag har ju min depression, unipolär tror jag på, mer än bipolär för jag har aldrig de hypomana faserna. Jag är bara fast i depressionen och de blir svårare för varje skov, de liksom.. Allt känns så hopplöst på något sätt.

Nu sitter jag här, kämpar mot tårarna, att gråta – då är man svag så jag får blinka extra mycket så de inte trillar fram. Men ja. Jag mår bara så jävla dåligt just nu. Jag vill fara runt och storstäda lägenheten, fixa naglarna och måla skåpet, för då känner man inte allt lika mycket.

Men alla säger att jag Måste tillåta att känna, men vem vill känna när man mår sämre än man själv tror? Jag sitter här, deprimerad till tusen, ångest, ss-tankar och tankar på det som är snäppet värre, vill inte ens skriva ut ordet, men jag tror ni förstår.

Jag ska inte göra det som är snäppet värre, är liksom rädd för döden. Dödsskräck och dödslängtan på samma gång, men rädslan är starkare. Igår så var längtan större och jag kände lite som att jag inte kommer bli äldre än 40 år.

Men jag måste, måste kämpa. Idag känner jag inte så, jag vill inte dö för jag har för mycket att förlora. Men ss-tankarna. De är jobbiga som fan. När de är som värst så känner jag doften av blod överallt och då är det riktigt jävla jobbigt.

Nä. Jag fixar inte. Jag ska ta lite lugnande och försöka sova. Måste. Tryggheten ligger där inne och snarkar lugnt, så om jag kryper nära honom under mitt kedjetäcke så kan jag andas lugnt, jag följer hans andetag, det är något som brukar fungera för mig.

Så jag smiter till sängen nu. Hoppas jag mår bättre sen när jag vaknar… Hoppas!

Broken promise

Denna låt, jag ska försöka komma på att lyssna på den dagligen, ha den som en låt som skänker tro, hopp, pepp, inspiration och allt sånt.

Jag har kämpat hårt, jag kämpar hårt, varje dag är en jävla kamp. Jag står inte ut med mig själv snart. Allt blir för mycket. Bara för mycket

mqdefault

Störande känslor

Det är väl inte direkt någon hemlighet att jag inte äger något självförtroende eller någon självkänsla. Så – satt och pratade med Bror om såna saker, jag nämnde att jag skulle vilja göra en hårförlängning, dels för att jag vill, sen en del för att jag vet att han gillar långt hår.

Så, kommer någon på stan med snygg nederdel och dessutom långt hår så hatar jag mitt utseende ännu mer. Sen när vi är på stan så vet han inte åt vilket håll han ska titta just för att inte riskera att såra mig.

tumblr_mvnx0mOF011s73uqno1_250Men då känner jag att jag ska knappast göra Honom osäker och som det känns nu så ska jag följa med honom till stan max varannan gång, jag menar – jag vill inte “störa” honom.

Jag vet att som han säger – bara för att han ser någon som ser bra ut så betyder det inget, men jag. Mitt självförtroende, jag vill bara få känna mig snygg, eller se Lite bra ut, är det för mycket begärt? – Tydligen

Men, jag vet ju att för att jag någon gång ska lära mig, känna mig trygg och allt sånt så måste vi prata om hur jag känner, men jag blir bara så ledsen. Känns pinsamt att ha dessa känslor så starkt som jag har.

Är jag inte “för gammal” för det? Jag har även märkt att denna typ av känslor är värre än för några år sedan och att de blir starkare med tiden. Borde det inte vara tvärtom? Men nej, tydligen inte. Det bara är så.

images (1)