Archives

Kokosnöt?

Nötter är svåra att krossa, vissa svårare än andra men kokosmöten är väl den svåraste och det får mig att jämföra mig själv med just en kokosnöt.

pfi_680_3

Anledningen till att jag skriver om just detta är för att jag och Bror pratade om terapi och hur mottagliga vissa är för att ta emot terapin. Så sa Bror att jag är en svår nöt att knäcka och (tyvärr) har han helt rätt.

Jag är väldigt svår att nå fram till, svårt att ta in positiva saker och svårt att få mig att öppna mig. Jag vet att de sakerna stämmer men även fast jag är medveten om det så är det lik förbannat svårt att ändra på den biten.

JA! Jag är medveten om att det då blir svårare för mig att en dag få må bra, men jag är sån bara, jag är inte värd att ha det bra eller må bra o h när folk säger att jag visst förtjänar det så undrar jag Varför de tycker det?! VAD gör att jag förtjänar det?

Sen det med att öppna mig för terapeuter, de är ju främlingar för mig och man öppnar sig inte för främlingar. Det är som att jag måste lära känna folk innan jag pratar. Men jag vet ju att en terapeut inte ska bli min vän.

De finns enbart för att Jag ska prata, de finns för mig för att hjälpa mig att hitta verktygen som jag sen ska kunna klara mig med. Men även fast jag vet allt det där så är det svårt. Konstigt nog så är det inte svårt att blotta mig här, men här – det är ingen som ser mig.

Visst att jag känner många som läser min blogg, men det är ännu fler som jag aldrig ens har träffat. Men som Bror, jag kan ha jättesvårt att prata med honom, men det är för att mina svårigheter är pinsamma, saker jag borde ha vuxit ifrån eller för jobbiga att prata om.

Så, att prata om såna saker och se personen man pratar med är jobbigt. Pinsamma saker, då skäms jag över mina tankar, jobbiga saker är bara jobbiga, ger ångest och kan få mig att gråta och man ska inte gråta, särskilt inte inför folk. Så är det bara.

Så, när jag mår kass hemma så har vi löst problemet med att vi pratar på Skype tills Jag känner mig redo att prata. Det är bra att han också kan se det som en bra lösning,  för 99% av gångerna så vill jag prata.

Prata över en kopp kaffe och en cigg i köket. Att sitta där, tränga ihop oss under fläkten och prata. Kaffet behöver jag och tyvärr även ciggen, den är lugnande på något sätt. Att förklara det för en icke-rökare är svårt.

Jag kan inte sluta röka, inte nu. Jag har för mycket jobbigt och svårt som jag måste släppa och jag kan inte släppa ciggen samtidigt. Ciggen är för mig lika ångestlindrande som rakbladen, så ja. Då väljer jag att behålla ciggen, även fast jag får mina återfall till självskadorna… Tyvärr, men jag kämpar mot dom varje dag och igår var jag vidrigt nära att falla igen.

Jag mådde verkligen skit och jag Kunde inte väcka Bror för han var vidrigt sjuk och när han då sover och jag vet att det är sömn han behöver för att bli frisk, då vill jag inte väcka honom. Hade jag försökt så vet jag inte om jag skulle lyckas ändå, för han lämnade inte sängen på nästan 3 dagar.

Jag fick se till att han drack för annars gick han upp, in på toa och sen till sängen. Sen att han själv inte minns att han ens varit på toa är en annan sak.

Så, att väcka honom är svårt, men igår var det svårare, men jag klarade mig ändå, stod på mig och jag borde väl säga att jag ska vara stolt, men samtidigt så känns det som ett svek, ett sven mot “vännen” som funnits i många år, som jag nu ska släppa taget om.

Nå väl…Det är mycket som rör sig i mitt huvud just nu. Riktigt mycket. Jag ska till terapeuten för sista gången på torsdag och när jag får en ny terapeut är det fortfarande ingen som vet.

Det enda jag vet är att jag ska få någon att prata om gällande ekonomin, att jag har svårt att ha kontroll. Men den delen skrev jag om igår

“Bror vill ha så mycket som möjligt på autogiro och jag vill ha “riktiga” räkningar.

Det på autogiro glömmer jag bara bort så mycket av felet ligger hos mig. Men jag Måste börja sitta med Bror och kolla över allt Innan jag köper minsta lilla grej.

Fan, jag hatar att jag har så dålig koll. Jag HATAR att jag inte sätter mig med Bror när han ber mig. Jag vill bara blunda för problemet för jag vet att det blir tight, men jag vill slippa se det – typ.”

Jag vet, det ÄR fel att vilja blunda för problemet,, jag är fullt medveten om det men så länge jag slipper se så är det ett orosmoment mindre. Typ. Jag vet även att om jag inte sitter med honom och går igenom ekonomin så blir det mitt fel att vi hamnar efter.

JAG gör impulsköpen, jag brister på den biten. Visst, vi båda kan välja att “unna oss” saker, men inte lika extremt mycket som mig. Jag kan liksom inte ens svara på Vad jag köpt eller ens Var. Vi försöker gemensamt gå igenom typ var jag var den dagen.

Men nej. Jag vet inte. Så, jag kan bara ta detta på mig själv. Enbart, och det gör Jävligt ont att tänka det, ont att säga det och ont att erkänna det.

Förlåt typ…

Mycket skräp under dagen

Jag har sovit väldigt dåligt under en lång tid nu och idag kom ångesten. Den smög på mig redan igår men efter en Stesolid så dämpades sen rätt bra. Men idag, kände en liten bättring ett tag men det gick över.

Då tänkte jag vila en stund och ja, somnade och mådde ännu värre, så jag tog en Stesolid igen men den effekten kom aldrig. Så jag tog hunden och la mig igen så jag skulle orka åka in till stan.

Men det blev inte av, Bror lät mig sova då han tyckte att jag behövde det så vi handlar i morgon istället. Snällt gjort, för jag behöver sova. Har lust att ta mina sömntabletter nu och få sova tills i morgon.

Ångesten bor där, den vill inte lämna mig ifred och ss-tankarna är höga. Inte bara för att jag känner ett behov av det, utan även för att jag vill. Ja, du läste rätt, jag vill. Hur jävla fel är inte det?

Nå väl. Måste tipsa om ett mycket bra blogginlägg som jag läste nyss, ett litet tryck på bilden så hamnar du rätt

allamänniskorslikavärdeMen, klockan är nu 19:20 och jag kan försöka hålla mig uppe i 1½ timme till, sen tar jag natt. Vad jag ska göra fram till dess vet jag inte, vill inte sitta vid datorn, vill inte läsa, vill inte gå ut. Jag vill bara sova.

Jag har 2 fina vänner nu som är inlagda, den ena lärde jag känna nu sist jag var inne, hon var väldigt lätt att börja tycka om. Helt enkelt en människa som jag vill träffa igen. Vi har kontakt på facebook, men jag hoppas att det blir mer än så.

Nå väl, de är inlagda, dessa två och jag kan bli avundsjuk. Dels för att jag blev utskriven även fast jag inte var redo, jag var i ett mycket dåligt skick. 2 dagar innan jag blev utskriven så blev det en självskada och ändå tyckte läkaren att jag skulle ut.

Han var hemskt nonchalant, lyssnade inte på mig, talade över huvudet på mig, visade att det var Han som hade makten. Så. 2 timmar senare kom taxin. Jag klarade inte av att komma hem.

Jag känner mig fortfarande inte redo, men ja. Jag får kämpa på. Det är inte lätt, men ja… Det är tungt, allt är tungt.

 

Dagen jag bara vill glömma

Skulle till min terapeut idag, sen även in på pantbanken – igen! Fan vad förnedrande det känns.. Ni vet ju att jag har fått igenom min sjukersättning, men under tiden vi inte hade mina pengar så fick vi strunta i att betala vissa räkningar, så nu har vi dubbla räkningar på det mesta att tänka på.

Vi kommer att komma ifatt men det kommer ta tid, tyvärr.. Men, efter panten så åkte jag till Solhem och pratade med Ullrika och då visade det sig att jag inte kommer få någon terapeut som jag trodde.

Jag ska få boendestöd, sen hjälpen på psyk ska hjälpa mig att få bättre koll på ekonomin.
Depressionen och ångesten ska jag försöka kontrollera på egen hand och när de andra bitarna är under kontroll så kommer jag att få en terapeut.

Sen ska jag få hjälp med att sköta mina sårbarhetsfaktorer. Känns lagom spännande. Jag behöver en terapeut, jag vet ju bara hur det blir när jag inte träffar Ullrika på en tag, visst, jag känner inte att jag får några bra svar, men jag får i alla fall ur mig saker.

Men nu. Jag kommer att stå ensam. Jag vet inte hur jag ska klara det, jag vet verkligen inte. Jag har sån djup depression, mycket ångest som då även triggar igång mina självskadetankar.

Så det känns som att jag kommer ha massor att klara på egen hand. Men, efter det så skulle jag till apoteket för att se om jag har råd att hämta min medicin, men problemet är att den kommer kosta 1394:- och det har vi inte råd med.

Så, jag vet inte hur jag ska lösa det, vara utan Lyrica, Cymbalta och sömnmedicin.. de andra, visst är det utsättningssymtom, men de andra är riktigt överjävliga. Men mobila teamet sa att om det blir problem så kunde jag ringa till avdelningen och se om de kunde skriva ut medicin tills den 18:e.

Så jag får ringa dit senare eller i morgon. Just nu känns allt bara skit!! Bara fucking jävla skit!! Jag vill bara komma ifatt med allt, så vi kan leva så som vi trodde att vi skulle kunna göra så fort jag fick mina pengar, men det är höga räkningar som vi halkat efter med.

Till råga på allt så har det duggregnat idag, så nu är det inte snö längre, nu är det slask. Kul om/när det blir kallt igen, då blir det glasgata överallt.

Så nej – denna dag vill jag bara glömma. Glömma, sudda bort. Fan!

Men, jag är ju mörkrädd?

Dags för hundpromenad och vi skulle gå till en skog där vi på kvällstid kan släppa Dipp lös så hon får rusa av sig. Men när det väl var dags att gå så mådde Bror inte alls bra så jag gick själv – till skogen på den öppna ytan vi brukar vara på.

10862481_10152701771364580_1167889060849433079_o

Där stod jag, rökte och drack en folköl i godan ro, Dipp sprang runt lite med nöjde sig bra med sin pinne. Sen när ölen var slut och ciggen färdigrökt så går vi vidare in i skogen, följde vår lilla skogsslinga där vi brukar gå på dagarna, men även då är det obehagligt. Men nu gick jag där ensam!!

Så vi gick där, Dipp stannade lite då och då, eller gick snarare då och då. Pinnarna var mer intressanta än vad det var att springa, men hon hade möjligheten och tog den ibland – med pinnen i munnen.

Så satte jag mig på en sten, bra med lång och tjock jacka. Satt där, tittade på henne och njöt, testade att släcka pannlampan och månen lyste upp rätt mycket måste jag säga. Det var så fint. Bilderna är dock tagna med mobilen så kvalitén är inte den bästa.

1493215_10152701787509580_8306314813833553717_n

Men – jag trotsade mörkret, rädslan – jag bara gick

Nattpermisen

Kom i säng rätt sent, sov rätt bra och vaknade vid 6-tiden. Läste tidningen och tog en cigg, utfodrade djuren och gick sen och la mig igen. Vaknade vid 07:50 och valde då att gå upp. Fixade kaffe och ska strax väcka Bror. Eller säga att det finns nytt kaffe om han vill ha eller om han vill sova lite till. Jag gissar på det sista dock.

Idag ska jag tillbaka till avdelningen, har mediciner så jag klarar mig fram till middagen, så jag måste åka senast 16:22. Helt okej tid faktiskt. Blir det för jobbigt så åker jag tillbaka tidigare.

Det krävs inte mycket nu för att jag ska krascha. Eftersom jag ska göra allt jag kan för att slänga masken, våga känna mina känslor, våga visa dom för mig själv och för andra så har det blivit jobbigt.

Just att jag känner mig blottad på något sätt. Ibland vill jag bara ta på mig masken, men när tanken kommer så lägger jag mig under kedjetäcket, ligger och försöker låta känslan försvinna självmant.

Blir det för jobbigt så ber jag om bollmassage, det istället för att ta Stesolid direkt.. Vill inte fastna i benzoträsket, men jag har tagit minst 1 Stesolid varje jag sen jag blev inlagd den 12:e men ja… Jag gör allt jag kan för att försöka klara mig utan den.

Men, nu ska jag slänga på mig lite kläder, sen får vi se om jag får upp Bror. Ska bli intressant att se hur det går. Tycker just nu vansinnigt synd om honom för hans extrema ryggvärk är tillbaka så det är inte mycket han klarar av direkt.

Men jag köpte Voltaren-gel och Treo igår så jag ska hjälpa honom med att smörja ryggen, men innan Voltaren så ska han få en vanlig massage, värma upp allt och sen gelen.

Den fungerar tydligen jättebra så det känns bra, men jag känner ofta att jag “måste” åka hem varje deg för att hjälpa honom men både gel och Dipp, men det fungerar inte – så Dipp får kortare promenader men tillräckligt så hon får göra allt hon ska.

Sen nu när jag är hemma så går jag till en stor äng så hon får rusa av sig. Önskar att man kunde ta av kopplet, men kommer en annan hund så skulle hon bara dra. Där litar jag inte på henne alls. Inte för att hon skulle göra något, men just grejen.

Vara ute med sin hund och sen kommer en rätt stor hund emot i full fart plus att hon då skulle behöva springa över vägen och bara det ger mig panik. Men men… NU smiter jag på riktigt!

Jag skulle skriva…

MÅNDAG – 15 DECEMBER
Svår ångest, bad om hjälp vid 17:50 och ville då ha bollmassage för att ev klara mig utan Stesolid.
Men jag skulle få vänta en liten stund. 19:10 som först så kommer de in och frågar om jag kan vänta till 20:00.

Det slutade med panik, jag sprang iväg till dörren och ville bara ut. Fick då Stesolid. Grät hysteriskt, slängde muggen med vatten på golvet.
Då kommer min kontaktperson och föreslår att vi ska gå ut, prata och röka. Sen gick vi upp, jag ville ha varm choklad vid fikat.

Benen vek sig så jag ställde mig mot väggen och då faller jag ihop. Personalen fick hjälpa mig upp och ledde mig till bordet.
Värt att tillägga, jag hade då extratillsyn och extra mycket på kvällen då de är värst. Under denna väntan så kom Ingen och tittade till mig.

TISDAG – 16 DECEMBER

Bad min kontaktperson om hjälp vid 17:40 och hon hade inte tid och övrig personal var och åt, vilket jag sen fick höra att det inte stämde.
Vi var några som gick ut och rökte och jag fick sätta mig mot ett träd men personalen frågade först 20 minuter senare hur jag mådde, det var hon som var med ut och hon såg mig hela tiden.

När hon väl frågade så berättade jag Exakt hur det kändes, först när jag ber om hjälp så får man kalla handen.
Jag har svårt att be om hjälp och de uppmuntrar mig hela tiden.
Jag känner lite som att jag tar onödig plats.

Det är inte första gången det är så här. I somras var det samma sak och då skrev jag brev till chefen och anmälde även detta.
Men sen igår efter allt så kom en och frågade om jag ville ha bollmassage, då missade jag sista rökningen inför natten, men då kom en annan personal och erbjöd sig att ändå gå ut med mig.

På väg upp så nämnde jag att jag ville ha mjölk och det var okej, men jag sa att det fanns så lite kvar, men jag fick ändå 2 glas.
Så det lönar sig att fräsa ifrån minsann

Ja, detta är psykvården.

JAG ORKAR INTE MER NU

Faan… jag pallar inte… Jag har satt upp belysning på balkongen, dammsugit, skurat ordentligt bakom spisen, torkat golv och sitter nu bara och väntar på att golven ska torka.. Men vad fan ska jag göra sen? Måste göra något.

Utan att göra något så står jag inte ut… Kan inte koppla av, som Nathalie skrev; “Det kanske finns andra saker du kan göra för att stå ut/stilla ångesten? Tycker du om att teckna, sticka eller något liknande?”

Jättebra tips, men jag kan inte göra saker som kräver koncentration. Jag vill kunna slappna av, slippa känna hur jag mår, måste göra något men vad?

När ska det vända tro? Det är som att jag har gett upp. Det är så här mitt liv kommer att se ut, ständiga depressioner, ångest, ss-tankar, troligen ss-handlingar, tankar på intox och döden.

Jag vill inte dö, jag tänker inte ens försöka ta mitt liv. OM jag skulle göra det så skulle jag ju förlora Bror och det tillåter jag inte. Han förlorar mig, min familj och vänner likaså. Men jag kan inte sluta tänka alla destruktiva saker. Inte nu.

Detta har varat så länge nu. Jag mår rätt bra när vi är i skogen, det gör jag verkligen men sen kommer man hem och då kommer ångesten, den ångesten man får bara för att man har gjort något som fått mig att må bra.

id-10031716

Hela ja, fyllt av mörker men jag vet inte varför. Eller, jag måste erkänna att mycket av mobbingen och våldtäkten sitter kvar. Jag har ju inte gjort någon krishantering. Vi skulle göra det nu under min DBT–period, men vi har mest fått jobba med självskador för jag har inte kommit ur det än.

Sen de orden. De jag nämnt tidigare men inte tar igen, men de har etsat sig fast så jävla hårt. Jag är en loser som inte kommer vidare. Eller? Just nu så känns det som att jag bara sitter fast. Jag orkar inte ens försöka komma upp. Orken är slut.

Men, golven är torra så nu ska jag kasta på mig regnkläder och gå ut med Dipp. Det spöregnar verkligen ute och jag vill bara krypa in under mitt täcke och Försöka läsa, men damen ska ut. Bara gilla läget. Punkt!

[vägrar inläggning – så ni vet]

Äntligen tillbaka

Bror hade av någon anledning lyckats missa att betala min domän så både blogg och mail har legat nere! Men nu är det fixat!!

Jag – allt hopar sig känns det som.. allt och inget på samma gång. Mycket jag vill göra som jag inte hinner med, så behöver jag säga att jag är trött, både fysiskt och psykiskt. Men på något sätt så går min hjärna på högvarv.

Jag kraschar, har otäcka tankar på kvällarna som skrämmer mig. Återigen, rädd för mina tankar. Jag är rädd för att jag är så impulsiv. Rädsla.

Jag mår just nu väldigt dåligt.. har gjort under lång tid – inte riktigt kommit upp sen jag blev utskriven sist och det är ändå 5 månader sedan. Fortfarande fast, sitter fångad av mitt inre, det är svart och kladdigt i skallen.

Jag vet typ inte – hur tar man sig uppåt? Upp och fram. Jag orkar inte med hur mycket som helst, brottas med mig själv, mina tankar, mina känslor. Men det är så här livet ser ut.. Sen finns det (tyvärr) vissa saker som jag behöver få ur mig men jag kan inte prata med någon.

Det funkar liksom inte, det har dock kommit fram smådetaljer i ett tidigare inlägg men den värsta biten, det som gör så jävla ont. Det är ett ok som jag kommer tvingas bära själv.. Det är mellan mig och mig.

Så, för att slippa tänka och känna gällande den biten så gör jag allt annat runt om, neutrala saker. Men så fort jag slutar så spelas allt upp som en film, en sån skräckfilm, där jag både känner skam, skuld, rädsla, ilska, frustration.

Nå väl. Nu är det som det är med allt.

Hej och välkommen – dystra bloggen är tillbaka

Det är mycket nu

Jag har haft en dag i stan, tänkt att måendet inte sviktar, men det gör det om sanningen ska fram. Jag har mått bra i 2 dagar nu och det sjunker fortare och fortare. Höga ss-tankar, men jag tänker inte låta de hårda orden vinna.

Jag måste bevisa att jag klarar det, inte för mig själv, utan för den som väljer att inte tro på mig. Det sved att höra att det inte är fråga OM jag skär mig, utan snarare när jag gör det för det kommer att hända igen.

Vad säger man? tack? Varför ens försöka när folk inte ens vill försöka tro på mig. Om folket inte tror mig, varför ska då Jag tro på mig? Hur ska jag kunna bli stark nog när stödet sviktar?

quotes3

Känns så jävla meningslöst. Varför? Det är tufft att försöka hitta alternativa lösningar som inte är destruktiva, jag behöver stöttning av folk. Jag klarar inte detta själv. JA, jag vet att jobbet ligger hos mig, men det blir lättare om man får stöttning.. Sånt gör att jag känner mig väldigt ensam. Känns också som att “varför ska jag prata?”

Men, jag vet inte. Just nu ger jag upp, fast bara kvällen. Måste sova. Har varit mycket nu och är mer i skallen. Tankarna snurrar rätt friskt. I morgon ska jag till sjukhuset och göra ett EKG.

Känns skumt dock att göra det en lördag, men så är det. Sen ska vi antagligen till svärmor. Bit ihop. Jag älskar min svärmor, men just nu orkar jag inte med att vistas bland folk mer än nödvändigt. Men vi har lovat.

(spydiga kommentarer publiceras inte)