Archives

Jag hatar dig ditt as

Allt – Allt är för mycket. Jag orkar inte. Hur länge ska man kämpa utan att märka någon förbättring? jag ger upp, Jag orkar inte kämpa mot mina egna demoner längre, det spelar liksom inte någon roll, det skiter sig ändå. Jag har sjukt svårt för allt som rör att inte vara rädd. Jag går hela tiden och väntar på kniven i ryggen..

Jag vill kunna känna mig trygg med människor, jag vill våga. Men jag gör inte det. Jag är rädd för att släppa in folk för nära. Bror kämpar som FAN varje dag, men ja… Det är ändå lika svårt. Han har inte gett upp än dock. Hoppas han inte gör det, men jag har här och nu bestämt mig, ingen – möjligen en riktigt bra terapeut kan få höra om hur mina demoner bor i mig.

bxsybrukcjlo94ie3n5ja896x.420x294x1

Jag skrev ett detaljerat brev till Bror och terapeuten om allt han gjorde och jag ångrar det som fan, det har dragit ner mig ännu mer, alla minnen. Inte kan jag ta tillbaka det heller. Gjort är gjort, men jag ångrar mig

Helst vill jag bara trampa ner skiten och förtränga igen. Det man inte tänker på har aldrig hänt. Jävla, förbannade Micke!! JAG HATAR DIG, Du har sabbat mer än du någonsin kan fatta! FAN vad jag hatar dig, hat, hat, hat!!! 

Men det jag hatar mest är att du sätter Bror i kläm. DU sabbar allt. 

Att leva med borderline

Igår skrev jag om att vara bipolär och då främst om det faktum att många brukar säga att det måste kännas bra att vara hypoman. Det inlägget hittar du —> HÄR<—

Nu tänkte jag skriva om borderline och hur det yttrar sig för min, det är ju olika från person till person.

Men jag då, de kriterier som stämmer mycket på mig är dessa

  • Skräck att bli övergiven.
  • Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild.
  • Missbruk av till exempel droger, sex, mat eller pengar.
  • Återkommande självmordsförsök eller hot om självmord och självmisshandel.
  • Kraftiga humörkast. Stark irritation, ångest eller depression som kan vara några timmar, till som mest några dagar.
  • Återkommande känsla av tomhet och leda.
  • Kortvariga paranoida (överdrivet misstänksamma) föreställningar.

Om man har emotionellt instabil personlighetsstörning har man ofta problem med snabba känslomässiga svängningar, från lugn och glädje till ångest eller nedstämdhet. Det skapar framför allt svårigheter i nära relationer. I samband med stress eller kriser kan en person med emotionellt instabil personlighetsstörning reagera med raseri eller ångest med starka självdestruktiva inslag.

Namnlös

Skräck att bli övergiven, jag är rädd att släppa in människor för nära, ständigt på min vakt för att jag nästan väntar på “kniven i ryggen”. Rädd för att min man ska lämna mig eller vara otrogen.

Kraftigt störd, förvriden eller instabil självbild – jag kan inte ta komplimanger över mitt utseende, jag avskyr att se mig i spegeln för då ser jag bara hur fet jag är, så jag försöker tänka mycket på vad jag äter samt väger mig varje dag.

Missbruk av till exempel droger, sex, mat eller pengar – droger, då är det alkohol som varit det jag sysslat med, drack för mycket under 4 år för att döva ångest och då med sprit så jag vågar idag inte ta en grogg så jag håller mig till cider. Sen har vi pengar, jag ser inte riskerna med att köpa saker som jag inte behöver – jag ser då inte allt annat som är viktigt.

Jag köper dock sällan dyra saker, billigt men då rätt mycket.

Återkommande självmordsförsök, hot om självmord och självmisshandel – Jag har aldrig hotat om självmord, men jag har tänkt mycket på det. 2011 så hade jag bestämt mig, när, var och hur. Allt var bestämt, jag bara väntade på rätt datum. 6 månader innan så lärde jag känna Bror och då jag kände så starkt för honom så valde jag att ge livet en chans.

Självmisshandel, det är väl ingen hemlighet om att jag är självdestruktiv. Nu har jag dock inte skadat mig sen den 26 augusti. Det gången blev det dock så pass illa att jag själv blev rädd. Läkarna kom efter mycket om och men att ofta när jag självskadar så befinner jag mig i en psykos så nu äter jag medicin mot det.

Kraftiga humörkast. Stark irritation, ångest eller depression som kan vara några timmar, till som mest några dagar – Jag blir väldigt lätt irriterad men oftast så visar jag det inte så mycket och då övergår det oftast till ångest, jag är ofta även djupt deprimerad.

Återkommande känsla av tomhet och leda – Jag känner mig ofta ensam och less på allt, ensam även fast jag vet att jag inte är det, jag har folk runt om mig men där kommer det in att jag inte vågar släppa in folk i mitt liv. Jag har även Bror och ibland klarar jag att prata med honom när jag mår dåligt, inte alltid, men jag börjar bli bättre på det.

Kortvariga paranoida (överdrivet misstänksamma) föreställningar – även här, jag förväntar mig svek, att folk ska använda mina svagheter mot mig, att göra allt för att såra mig. Har även mycket tvångstankar.

 

Så starka känslor

Skam. Förnedring. Hat. 

shame

Vissa saker, starka känslor som bor i mig, allt bara pulserar. Allt. Jag kan inget göra, för jag skäms över det för mycket för att kunna prata. Jag försöker med Bror, han vet lite om vad som snurrar i mig, men jag kan inte få ur mig mer. Vet inte varför.

Jag måste lära mig att prata, att lätta på trycket. Men, om jag ska vara ärlig – jag tror att jag skulle behöva en psykolog utöver min DBT-terapeut. Med henne så gör vi en massa kedjeanalyser, saker som ökar mina starka ss-tankarna och eventuella handlingar. Men när jag vill prata så ska det ske i fas 2.

Men eftersom jag så ofta har ss-impulser, som jag dock lyckas stå emot, men de upptar så mycket av min tid. Mer nu då jag även skäms över hur mina tankar är. Men det kan jag inte prata om, men jag måste ju få ventilera, ha ett bollplank som kan leda mig rätt. Men jag har ingen nu.

Jag kokar över, alla känslor, all depression, all ångest, mitt sätt att tänka och känna. Nu börjar jag tom ta mina nattmediciner redan vid 20-tiden sen går jag ock lägger mig, för jag orkar inte med annat. Skulle behöva ensamtid också, gå till skogs eller något annat lugnt ställe och bara vara, men jag blir bara stressad.

För mycket rör sig i mitt huvud och jag kan inte sortera in allt och då blir jag bara stressad och vill hem igen. Men jag måste fixa att koppla av, men jag är inte där än – men ändå så är det just det jag behöver. Vara i synk med mina känslor. Men jag kan inte.

Om inte ens jag orkar med mig själv – hur ska då någon annan göra det? Bror hamnar mitt i skiten. That´s it!

Ibland, just nu – jag vill nästan be om ursäkt för min existens. Att jag tar plats. Det är så jävla tungt. Hade extremt höga ss-tankar tidigare, utlösta av all skam som jag bär. Tankarna är skyhöga nu med dock. ss-tankar, rädsla. Jag behöver en stege, en stege som tar mig upp ur den bottenlösa brunnen som jag är i nu.

brunnen_1

Hjälp mig. Jag orkar inte.

Desperationen växer för var dag. Så jag ber, kan någon hjälpa mig?

[…om inte han kom, då hade allt sett annorlunda ut…]

Med masken på

teatermask_s

Denna mask, jag orkar inte hålla ihop den. Borde släppa den men jag kan inte. Jag känner bara att jag Måste hålla ihop. Jag måste. Lyssnar på vänner som mår dåligt för jag Vill finnas där för dom, visa att jag bryr mig – men det blir jobbigt efteråt.

Jag dras ner ännu mer även fast jag inte vill. Jag vill orka finnas, jag vill. Andra finns ju för mig och då vill jag kunna finnas tillbaka. Känner mig så otacksam annars.

Men nu. Jag mår verkligen inte bra. De hårda tankarna blir bara starkare för varje dag som går, men jag tänker inte tillåta mig att falla. Folk som bryr sig blir så ledsna då och jag vill inte göra andra ledsna.. Jag vill verkligen inte det.

Men, idag har det varit DBT i gruppen. Jag tycker om gruppen, men när jag är där så är masken så stark, men när jag kommer hem, då kommer verkligheten ifatt. Just nu så känner jag mig så torr och spänd i halsen, spelar ingen roll hur mycket jag dricker.

Jag är ändå så spänd så kan kan inte dricka, kan inte svälja. Sen yrseln, eller.. jag är inte yr på det sättet men hela världen snurrar i ultrarapid och det är jävligt obehagligt. Jag ser knappt vad jag skriver för alla bokstäver flyter ihop till en gröt.

Jag vill läsa för att komma bort, men hur ska jag kunna det när allt bara blir som en salig röra? Det går liksom inte.. Går inte.

Borde kanske lägga mig en stund, men då känns det bara som en flykt. Att göra det lätt för sig, men jag orkar inte med att må så här. Jag blir bara ledsen och dömande. Ledsen och dömande för att jag mår dåligt.

Jag vill inte ha det så här. Det surrar från hjässan ner mot ryggen och runt halsen. Det känns som när armen somnar, samtidigt som jag är spänd och yr. Konstiga känslor. Fan.. Orka. Varför finns det folk som oss, folk som mår så dåligt?

Är detta vad vi förtjänar? Jag vet inte. Alla händelser som jag varit med om sätter djupa spår och ärr i själen. Det gör ont att tänka på det som hände då. Saker om svåra svek och upplevelser.

Sånt som Bror får ta skit för. Jag är så rädd.

  • Rädd att han ska slå eller förnedra mig – been there
  • Rädd att han ska lämna mig
  • Rädd att han ska träffa någon annan – been there
  • Rädd att han ska vara otrogen – been there
  • Rädd när han åker hemifrån för säger han att han ska till sin mamma, hur vet jag om han är där eller hos någon tjej – been there
  • Rädd att han ska.. göra ordet på V. – been there

Dessa tankar och känslor gör mig galen…

Jag vill inte känna så, jag vill våga lita på honom varje dag. Jag vill. Vissa dagar känner jag mig så säker och trygg, men sen kommer mina svackor och då kommer rädslan. Såna känslor gör att jag känner att jag Förstår om han kommer att fly.

Hur mycket skit ska han orka ta bara för det som har varit. Alla övergrepp och svek. Om inte ens Jag orkar – hur ska då han orka. Han säger hela tiden att han förstår att jag känner dessa känslor.

Känner att det vore konstigt om jag inte hade känt något. Vi pratar om det mycket, han tycker att det är viktigt, för om jag håller allt inom mig, hur ska jag då komma vidare.

Skit alltså, vad jag älskar den mannen!!

Dagens DBT

Blandade känslor. Det började bra men slutade i avsked. Vi har gått tillsammans i 3 månader, några i gruppen hade gått längre än mig, men vi kändes som en helt ny familj. Men, idag slutade S.

Känns tråkigt, men jag kan bara hoppas att det går bra för h*n Annars pratade vi känslor, vi är i känslomodulen, an av de moduler som är viktig för mig. Hur man hanterar känslor.

recept-for-akta-karlek

Jag drog upp min svartsjuka som egentligen bottnar i en enorm rädsla att bli lämnad. Sviken. Bortvald. Jag har varit med om det så mycket och jag är så rädd att Jonas ska välja att gå vidare utan mig. Rädd!

Han är verkligen min stora kärlek. Jag älskar honom så mycket. Men rädslan finns där, han säger att jag inte behöver oroa mig, han kommer inte välja bort mig för han älskar mig.

Men jag är ändå rädd. Vi pratar om mina känslor om detta och jag sa att det måste vara jobbigt för honom när han känner att jag inte vågar lita på honom till 100% Fast oftast gör jag det, men när nya svek dyker upp så blir jag åter rädd.

Men när jag sa att det måste vara jobbigt när jag känner som jag gör så sa han att han knappt tänker på det och att jag knappt pratar om det. Jag erkände dock att jag ofta kollar bilder på snygga tjejer och jämför mig med dom.

Vi pratade om det idag, jag frågade om det var vanligt med borderline och ja, det var vanligt för vi är ofta väldigt instabila och rädda att bli övergivna  så Magnus, vår ledare sa att han förstod hur jag tänkte och att vi kommer jobba mycket med den biten.

Allt som rör känslor. Det är verkligen något jag behöver för jag mår verkligen dåligt över dessa känslor, de får mig att skämmas. Verkligen skäms. Men jag rår inte för det.

Det första minnet av svek, eller svek är fel ord, sorg är mer rätt. Det var från tiden jag gick i högstadiet och Andreas, en vän till mig, han var då den enda jag pratade med om hur jag mår. Sen kom den dagen då polisen ringde. Han hade tagit livet av sig.

Min vän. Andreas. Jag saknar honom än idag. Han svek aldrig, han fanns alltid där för mig. Jag kunde lita på honom. Sen kom en annan vän som sa att när jag mår dåligt så är det bara för mig att höra av mig – dygnet runt.

När jag en kväll hade svår ångest så ringde jag och blir då bemött med ett asgarv. Tack för den. Då slöt jag mig ännu mer.. Sen kom nästa, vi umgicks varje dag, men när det kom fram att jag mådde dåligt så försvann även hon.

Sen relationer. Där otrohet och slag blev vardag. Idag har jag svårt att lita på folk, jag vågar inte släppa in någon för mycket. Jag vågar verkligen inte för kommer det fram hur dåligt jag mår så blir det ytterligare mer svek.

Så Jonas är den enda som jag idag kan prata med. Vissa känslor försöker jag dölja för honom men han märker. Så jag börjar våga öppna mig. Jag har berättat om det mest hemliga. Det som ytterst få vet om.

Nu när jag berättat det för honom så blir jag ännu mer rädd att han ska lämna mig, för då har jag blottat mig helt i onödan. Men jag vet. Jag kan prata med honom, om jag öppnar mig så Vet jag att han finns där. Jag vet det!

Min älskade man. Är så tacksam för att han finns. Alltid ♥

Ny vecka

 

Då var måndagen redan här. 4 dagars ledighet är över och idag ska vi börja ny modul – att reglera känslor. Något som jag verkligen behöver lära mig.

Jag har ju en förmåga att överanalysera allt och reagera kraftigt trots att jag inte vet bakgrunden till allt som sker. Igår var en sån dag. Jonas skrev på twitter att: “Nä man bör nog inte snegla för mycket på andra. Då blir det bara fel, i alla fall om jag skulle göra det.”

Självklart tolkade jag det på mitt sätt och tyckte det var för jävligt om jag ska hindra honom från för mycket. Visst, jag vill ju inte att han ska snegla på andra, men i detta fallet handlade det tydligen om att snegla på andras bloggar.

Men det var ju lätt att tolka det så som jag gjorde. Så ja, jag blev ledsen först. Så jävla typiskt mig. Så. typiskt. mig. Jag hatar mig själv i såna lägen. Jag kan inte skylla på mina tidigare erfarenheter för mycket.

Det håller inte i längden. Det förstör bara, men jag är ju rädd. Det ska jag inte sticka under stolen med. Men hur som. Nu lyssnar vi på Morrissey, Dipp ligger i soffan och Chips ligger i köksfönstret.

Jag ska snart iväg. Tänkte åka 7:50 men jag har ingen lust riktigt än, så jag åker en halvtimme senare. Jag ska ju bara blåsa och det gör ju inget om jag kommer 9:15, jag hinner ju äta frukost i alla fall. Det är typ det viktigaste.

Men, nu ska jag avsluta detta skrivande, ta lite kaffe och sen kolla runt på nätet.

 

Snart är dagen över

Om jag skulle fått betalt för varje inlägg jag påbörjat idag så skulle jag vara miljonär vid det här laget. Jag har så många tankar och känslor i mig.. Allt vill och behöver ut, men det är en skam över mina känslor..

Jag målar fan på väggen och tror det värsta hela tiden. Jag är duktig på det. Inget gott kommer hända mig och jag förtjänar inget bra – i min värld. Jag vet inte hur mycket sanning det ligger i det hela, men jag oroar mig för allt.

svartsjuk

Jonas kommer lämna mig, han kommer bli allvarligt sjuk, mina föräldrar kommer att … ja, ni vet… och jag kommer bara bli fetare och fetare trots att jag rör på mig dagligen.

Allt bara maler runt. Skammen bränner.
ljubomora

Jag orkar inte med mig själv ibland. Idag är en sån dag då jag bara oroar mig för allt.. Precis allt. Svartsjukan är lite starkare idag än igår, ångesten är starkare, självskadetankarna är intensiva, och över detta skäms jag.

Jag vet att jag inte kan styra vad jag känner, men det är ändå jobbigt och skamligt.

Nå väl,nu har jag fått ur mig lite… Tack för det