Archives

Hjärtat på rätta stället

Inte nog med att Elfsborg anordnar cykelresor till bortamatcher för att samla in pengar till cancerfonden, i år ska de göra samma sak igen, något som förra säsongen blev en succé. Nu är det nästa grej; vi supportrar kan bli faddrar åt nyanlända invånare och då är det främst personer från Syrien.

Detta för att få in dom i samhället så de ska känna sig mer välkomna. Inte nog med det så ska alla dessa erbjudas att få en matchbiljett när Kalmar FF kommer på besök.

Det känns så fint, en klubb med ett extra stort hjärta!

Finns att läsa HÄR och HÄR

Familjen

Jag älskar er, tack för att ni finns!!

Sen jag träffade Bror så har jag haft jobbiga perioder som ni vet, men idag känner jag bara så stark glädje, tacksamhet och trygghet. Visserligen hade jag stark ångest när jag och Dipp var ute, men jag pratade ändå glatt med henne, det var så konstigt, för ångesten hamrade i bröstet men samtidigt så är jag glad över att vara hemma.

Så, jag gick lös med kameran innan för att föreviga bilder på de jag älskar mest!!

DSC_0017

Pepsi

DSC_0028

Bror sover gott

DSC_0030

Dipp

DSC_0036

Chips

Alla dessa borden

Jag borde vara lycklig, jag borde må bra, jag borde vara tacksam för det jag har i mitt liv, som till exempel så har jag världens finaste man, 2 underbara katter, en fantastisk hund, en familj och nära vänner. Jag bor i en lägenhet med det perfekta läget, nära stan men ändå en liten håla med skog överallt.

Jag har fina grannar, jag har bra kontakt med psykiatrin, jag har mina mediciner och utan dom skulle jag må ännu sämre.. Men vad gör det? Just nu, jag mår skit. Jag tvingas ta behovsmediciner dagligen och krypa ner under mitt kedjetäcke för att stå ut.

Somna vågar jag inte för oftast så blir ångesten värre, fast den borde bli bättre. 

Alla dessa borden, allt jag bör känna tacksamhet över, men jag orkar inte känna något alls. Men. Jävla depression som vägrar att släppa taget om mig. Var ute med Dipp i 1½ timme nyss, hon var galen och det såg kul ut, jag njöt i perioder, men sen kom jag på mig själv om att förbjuda positiva tankar och känslor.

Jag är inte ensam. Jag har alla jag nämnde tidigare, men ändå så känner jag mig ensam. Ingen finns fast jag vet att de gör det. Jag vet, men den inre rösten säger något annat.

Men Dipp var nöjd, och det är huvudsaken. Nu går jag och lägger mig.

 

 

Det bästa som finns, slakta träd och gräva gropar.

Det bästa som finns, slakta träd och gräva gropar.

Jag vet inte. Det bara är så

i-can-hold-back-my-tears-and-hide-them-with-a-smile-but-i-cant-hide-that-hole-in-my-heart

Jag mår inte bra, jag kommer aldrig upp ur träsket och jag har ju fått konstaterat att jag har bipolär sjukdom typ 2 men inget stämmer så jag har funderat mycket på det, sen igår så läste jag lite om unipolär och där stämmer typ allt och det gör mig ännu mer ledsen 🙁  Jag menar, spännande detta låter. Fetstil på det som stämmer på mig

1. Nedstämdhet under större delen av dagen.
2. Minskat intresse och minskad glädje av alla eller nästan alla aktiviteter.
3. Betydande viktnedgång eller viktuppgång (stämmer inte)
4. Sömnstörning nästan varje natt.
5. Psykomotorisk agitation eller hämning så gott som dagligen.
6. Svaghetskänsla. Brist på energi. Dagligen.
7. Värdelöshetskänslor. Obefogade skuldkänslor.
8. Minskad tanke- eller koncentrationsförmåga. (kan bero på ADD:n)
9. Återkommande tankar på döden.

Så ja, lagom intressant – eller inte… Men ja.. inte mycket att göra. Men nu, jag är så jävla nere – fortfarande. Så trött på det.. Jag vill komma in i en period där jag får må bra, vara en fru, vän, dotter och syster som har små glädjeämnen i livet. Visserligen, jag har fotografering som intresse. Men resten. Jag har tappat så himla mycket.

Finner liksom ingen glädje. Jag vill må bra, slippa daglig oro, ångest, ledsenhet. Vill ha ork och lust att göra saker. Men så har vi en annan sak, folk lovar en massa saker – gör mig glad men förhoppning om att jag ska få göra något trevligt, men så blir det inte av – de hör liksom inte ens av sig.

De bara struntar i att dyka upp, då står man där. Va fan, är det så svårt att slänga iväg ett mail, sms eller ringa. Ja, tydligen… Så har det varit så många gånger och det ökar inte direkt mitt förtroende för mänskligheten. Det är så det är bara. Gilla läget… Falska förhoppningar. Det är sånt som gör mig ledsen.

Inte idag, idag är jag bara nere i största allmänhet. Skulle träffat Fia idag, men hon hörde i alla fall av sig igår. Och då är det en sak. Visserligen har jag ändå folk som jag pratar med, men när det kommer till att träffa folk så blir det en annan grej. Jag vill ju kunna träffa folk och när man väl bestämmer så står jag ändå ensam kvar.

Jag får förlita mig på Bror, honom litar jag på – han har visserligen sina dåliga dagar men det är jag fullt medveten om, men det vore kul att träffa andra ibland också. Men men… Skit samma, orka bry sig. Sluta hoppas.

Men ni andra, jag Är glad att ni finns, önskar bara att man kunde ses på riktigt, men de flesta bor så långt bort, typ… Malmö, Hultsfred, Karlstad, Örebro. Det är väl de orterna jag kan komma på nu. Vi var dock 5 stycken igår, vi var 4 från DBT:n och en person till – vi var ute och fikade, men det var så himla mycket stim och stoj runt om – café mitt i lunchtid, det var mycket folk – men vi kom iväg i alla fall och det var kul..

Men annars, idag har varit en jobbig dag, mycket oro, ledsenhet, ångest och skam. Trött är jag också, drömde så mycket mardrömmar i natt så jag vaknade med världens ångest. Så surt, men jag hoppas att jag får sova bättre i natt. Och om jag gör det så blir det en långpromenad i morgon med Dipp innan vi åker och handlar. Lite åt oss och lite åt svärmor.

Så är det. Livet kan inte vara på topp alla dagar. Helt enkelt

Men, tack för att ni finns där ute, ni är underbara.

idag är en sån dag
jag vill bara försvinna
slippa.

Fördelen med internet

Att blogga, jag startade min första blogg 2005 om jag inte minns helt fel och jag är så glad att bloggar finns för jag har fått otroligt många fina människor och nya vänner i mitt liv. Det som gör det hela ännu bättre är att jag följde en massa bloggar med och en av dom var en tjej som hette Petra och via henne hittade jag in till Bror.

Då vi började följa varandras bloggar så gick allt fort, vi började maila, blev vänner på facebook, sms:ade och tillslut började vi prata i telefon. Det var kul att få en ny vän och vi ville träffas eftersom vi kom så bra överens. Men enbart som vänner, det var vi båda överens om för vi var inte intresserade av någon som helst relation.

Så, dagen kom då jag skulle åka till Viskafors första gången, tågresan var jobbig för jag var nervös.. Jag hade ju inte en aning om hur han var egentligen. Han skulle ju kunna visa sig vara ett as, visste inte alls vad jag hade att förvänta mig.

Men, när jag klev av tåget och såg honom och Dipp första gången, då kände jag direkt att Detta är något mer än jag trodde. Det bästa var att han kände samma sak. Det klickade direkt.

Sen när vi kom hem till honom så fick jag även träffa en annan pälskling och det är Chips, en dam jag fastnade för direkt. Älskade katt! Ett liv utan en katt är inget liv så jag är glad att vi är överens även på den biten.

Helgen gick fort, tyvärr men vi bestämde att vi skulle ses snart igen.. Och det slutade med att när det var dags att åka hem så var jag “sjuk” för jag ville inte åka hem 😉

Sen skulle jag slussat ut från korttidsboendet där jag bodde då och tanken var att jag skulle få en lägenhet i Södertälje. En stad jag Aldrig har tyckt om och då skulle jag dessutom aldrig ha råd att åka hit. Man blir ju inte direkt rik av att leva på soc.

Vi försökte komma på en lösning och det blev så att jag skulle flytta hem till en vän till Bror men när det väl var dags så sa vi att jag skulle flytta in här men bara tills jag fått lägenhet inom Borås kommun.

Jag vill inte direkt påstå att jag ens tittade efter en endaste ledig lägenhet. Vi sa heller inget om det faktum, ska jag bo kvar här eller ska jag flytta. Det dröjde ett tag innan vi ens pratade om det. Men så blev det så att vi bestämde att jag skulle bo kvar här.

Ett val som visade sig vara mycket bra! Nu, några år senare så sitter vi här, har snart varit gifta i 9 månader. Att detta hände var riktigt bra, inte bara för att vi fattade tycke för varandra på det sättet utan även för att jag gett upp hoppet om att livet kunde bli en strimma ljusare.

Jag såg verkligen ingen ljusning, jag hade kämpat så länge, stött på så otroligt många motgångar och svek.. Inte för att livet är ljust hela tiden, jag har fortfarande svackor, men det har Bror med men vi vet att det är så det kommer vara men vi har ändå varandra och det känns så himla bra.

Så, tänk hur livet kan förändras när man minst anar det!!

Mycket kackel blir det

Vi gick ut till köket innan för att hämta kaffe och sen fastnade vi där och har suttit och pratat i nästan 2 timmar. Allt började med politik eftersom vi hade gjort som alla andra, testat valtestet. Sen satt vi där och kom in på invandringspolitik och då gled vi vidare till vilka ställen som har mycket invandrare och hur vi själva skulle agera om det blev en massa elände i Sverige.

Vad skulle alla som röstar på SD göra? Eftersom de anser att man ska hjälpa folk på plats, skulle de själva välja att stanna kvar om det vore så att de blev förföljda enbart för deras politiska ståndpunkt.

Bror är väldigt positiv till invandring, det är jag själv också men Bror är ju andra generationens invandrare själv.

Sen på något skumt sätt så spann vi vidare till att prata om alkohol, drinkar, återfall och att vara medberoende, sen vidare till filmer och bra skådespelare och vilka filmer man tycker mycket om och vilka man skulle vilja se.

Men, nu är vi tillbaka, han håller på med min dator och ska installera program som jag inte riktigt fattar, jag är inte direkt något datasnille.

Just ja, vi pratade även om osäkerhet, trygghet, otrohet sen vidare in på vad man är bra på och vad man är mindre bra på. Vi båda måste tänka mer på det vi kan, där vi är bra och då framförallt arbete.

Vi har ju båda jobbat inom vården, jag är undersköterska och det var faktiskt ett jobb där jag var bra – det är jag fullt medveten om. Bror är ju sjuksköterska och har även jobbat som enhetschef och det var han bra på, allt utom att sköta ekonomin.

Så, vi båda har bra egenskaper. Jag skulle dock inte fixa vårdjobb då jag har svårt för att minnas självklara saker som är utanför själva vårdbiten. Jag vet att jag var bra mot de boende eller patienter och allt vad man nu kallar dom.

Sen är det så kul, för många verkar tro att vi enbart har kontakt via datorn, men vi pratar faktiskt en hel massa utöver det, i köket, på balkongen, även när vi sitter vid datorerna. Sen är det ofta vi skriver saker till varandra på Facebook men det är mycket för att bjuda in andra i diskussionerna. Så, det är så det ser ut i Viskafors – på Källebergs finaste.

En annan sak, vi pratade även om vår kärlek till varandra, hur rätt allt är, all skit vi utstår. Vi har psykiska besvär, vi har noll ekonomi att tala och och det är ju sånt som många förhållanden kraschar för, men vi växer ihop mer och mer för varje dag.

Jag är så tacksam över att ha honom vid min sida. Jag älskar honom mer och mer, hela tiden och det känns så bra. Jag har ju haft jättesvårt att känna mig trygg i ett förhållande efter allt Micke gjorde mot mig. Men med Bror var det så annorlunda.

Jag var rädd och osäker till en början, men det tog max 2 månader, sen kände jag mig säker, endast 2 månader och det känns fantastiskt.

Ett litet inlägg om fotboll

Uppvärmning

Uppvärmning

Söndag och 110-årsjubileum skulle firas med 3 poäng var tanken så vi kom till arenan på gott humör och ett hopp om en rolig match, nog var det kul allt men redan från start så kopplade Brommapojkarna greppet om matchen – tyvärr!

I 48:e minuten blev det 1-0 till BP på sämsta, möjliga sätt… Självmål.. Känns riktigt surt att stå där och se det hända, men BP var som sagt det bästa laget från start. De hade ett riktigt bra försvar, kvicka i benen var hela högen.

Det var lite som att de läste av Elfsborgs spel redan innan de själva gjorde det. Så fort Elfsborg lyckades ta sig ur den ena planhalvan så var BP redan framme och började blockera vägen. Det verkade som att de var precis överallt!

Nå väl, i den 68:e minuten stod det 2-0 och där var tårarna nära till hands, det fick inte ske! Inte mot BP, inte på hemmaplan. Nej, det var allt jag hann tänka.

I 80:e minuten så var Sebastian Holmén framme och slängde in Elfsborgs första mål för att 10 minuter senare kvittera till 2-2 med hjälp av Marcus Rohdén och det blev även slutresultatet.

Jag och många med mig var missnöjd över den dåliga uppslutningen som var på läktarna, över 7000 biljetter var sålda men endast 6958 hittade rätt! Jag gissar på att vädret ställde till det, för det var inte direkt bra väder, men vad gör det?

Det som gällde var Dresscode yelllow då Elfsborg firade 110 år som klubb och det var jubileumsmatch och då trodde vi verkligen att fler supportrar skulle dyka upp! Något som kändes äkta fint var att spelarna bar likadana tröjor som de hade 1949, inga blaffiga reklamtryck, bara en enkel Elfsborgslogga! Riktigt snygga tröjor om ni frågar mig!

Avspark

Avspark

Så, tusen tack Linda för att du gav oss denna match! Vet inte hur jag ska tacka dig!

 

Denna godhet som finns

Jag fick ett mail av Linda, vet inte hur jag ska kunna gottgöra henne dock. Hon ville ge oss något fint, bara för att vi aldrig kan unna oss något, hon tyckte att vi förtjänade något extra

biljetten

Bilden är dock liten men jag hoppas att ni förstår hur glada vi blir! Så gott folk, på söndag är det Vi som står på Borås arena

(klicka annars på bilden så blir den större)

Tack Linda!!

Nu ska jag erkänna en sak

Var börjar man egentligen? Jag tänkte berätta en står sak som jag inte skrivit innan. Jag brukar ju säga att Jonas har hjälpt mig mer än ni och han tror. Men jag brukar även säga att han räddat mig.

Det stämmer mer än någon egentligen vet. Allt började innan jag träffade honom, jag bodde på ett korttidsboende utanför Södertälje. Jag mådde ungefär som nu men lite värre.

Tankarna jag hade då finns kvar men inte lika starka eller intensiva. Jag mådde så dåligt, självskadande mer eller mindre varje dag. Jag fann absolut ingen mening med livet. Allt var bara svart.

Så ni som finns där för mig, ni som bryr er om mig – tacka Jonas för att jag finns. För då, när jag var som trasigast. Jag ville få ett avslut. Jag ville inte finnas längre och jag hade gett upp.

Jag ville dö. Jag visste hur och var och när. Det var allt jag ville. Jag såg ingen annan utväg. Jag var på väg att få en lägenhet via soc i Södertälje men jag slingrade mig för varför ska jag ta en lägenhet om jag ändå ska dö?

Men sen hände något, en del som räddade mitt liv. Jag träffade Jonas. Kärleken jag känner för honom går inte att förklara. Det enda jag vet är att han räddade mig.

De tankarna lever kvar men långt ifrån lika starkt och ofta – nu som då. Idag kan jag skaka bort känslan. Att slå bort självskadetankarna är svårare, just nu fokuserar jag på att överleva. Men även där har jag kommit långt.

13 mars var senaste gången, jag har vunnit över tankarna och impulserna om och om igen. Jag är mest stolt över den kvällen då jag var ensam hemma, Jonas mobil var död så jag kunde inte nå honom. Jag gick hemma, självskadetankar till max och panikångest.

Jag hade bara en sak i huvudet och det var skada. Men på något sätt klarade jag mig. När Jonas kom hem jag jag tätt intill balkongdörren och grät, lycklig över att han kom hem och för att jag stod emot.

Så tro mig, när jag säger att Jonas räddade mig så stämmer det. Jag är rädd att förlora honom, att bli övergiven. Vad skulle jag göra då?

Men jag tänker inte så mycket på det som jag har gjort. Det är vi mot världen.

Vi har haft mycket motgångar, vi bråkar aldrig men vi kämpar mot allt det tuffa, men vi klarar det. Det finns ett ljus.

Så, tacka Jonas för att jag finns. Jag skulle dö då, men nu vill jag inte det. Jag vill leva.

Att se fördelar med det svarta

Jag skriver ju mest om hur jobbigt allt är, med att må som jag gör och hur mycket motgångar jag varit med om. Vill dock inte gå in mer detaljerat för jag vill inte riktigt hänga ut folk utom mig själv.

livet-c3a4r-som-en-bok

Men det finns faktiskt vissa fördelar med att bli sjuk. Galet, men sant. Hade jag inte mått dåligt så hade jag inte bloggat om det jag bloggar om och jag hade då troligen inte läst bloggar om folk som mår dåligt.

Så allt började för 5 år sedan, eller om det är 6 år sedan, men då hittade jag Jackie och Jazzy som kom att betyda massor för mig. Vi har kontakt än idag men jag har mest kontakt med Jackie. Fast Jazzy finns i mina tankar typ dagligen.

Så vi började följa varandra och jag hittade andra bloggar om liknande ämnen, man fann ett stöd som ingen annan kan förstå. Sen hittade jag Puffan, som tyvärr inte är med oss i livet längre.

Men i hennes blogg så ville jag kommentera ett inlägg och där fanns en kommentar från Jonas och jag blev nyfiken på vad han var för en filur. Klickade på länken men hamnade i hans gamla blogg men någon ny adress fanns inte.

Så jag startade ett detektivarbete av någon anledning. Men, skam den som ger sig – jag hittade honom. Vi började följa varandra och när vi blev vänner på facebook så hittade jag Lisa.

Lisa hittade Jonas då han bloggade för Expressen och allt betyder att de som betyder mest för mig hade jag aldrig lärt känna om jag inte varit sjuk. Så ja, det finns en fördel med allt. Min historia om mående började i samband med mobbingen som började redan i lågstadiet.

En mobbing som följde mig under hela grundskolan. Sen i relationer så har det varit otrohet, övergrepp, misshandel – saker som blev vardag tillslut, jag blev så avtrubbad och i min värld så var det normalt.

Så i min fantasi så fanns det ingenting som gjorde att jag någonsin mer ville leva med en man. Jag ville inte, vågade inte – män var något som skrämde mig. Sen var det så mycket svek.

Jag vet inte hur folk menar men det känns som att jag blev övergiven av många i samband med att jag släppte masken och visade mig. Jag vill inte att folk som fanns då skulle leka amatörpsykologer, jag vill bara att de ska vara som de alltid varit.

Men så blev det inte. Tyvärr. Kanske blev de rädda, visste inte hur de nu skulle bemöta mig, jag kan förstå på ett sätt men ändå inte. Så, jag förlorade många och sen försvann en annan viktig del i mitt liv och min tro på mänskligheten var låg.

Den var låg och min självkänsla blev och är låg. Jag är inte värd något. Men så kom mina nya vänner, och Jonas. Jag börjar våga släppa in folk, men det är sjukt jobbigt. Jag vill mer än jag klarar av. Men jag börjar bättra mig..

Mitt förtroende för män är skruvat. Jag är så rädd att förlora Jonas, men samtidigt så vågar jag inte släppa in honom till 100%

Eller, jag börjar bli Mycket bättre! De senaste veckorna har vi pratat massor om det men jag blir så arg på mig själv, så jävla arg för att den finaste mannen som finns ska bli lidande för hur Andra behandlat mig.

Men summan av detta – jag ser fördelar med att vara sjuk. Dels så fick jag nya vänner, en syster till och en man – en make! Helt galet.

Jag fick även veta vilka som var äkta, vilka som verkligen var något att lägga tid på. Det är inte lätt, men en av de som funnits där för mig i 18 år, vi tappade kontakten, men vi börjar hitta tillbaka till varandra. Sakta men säkert!

Det kommer aldrig bli som innan, hon har mognat, vuxit i livet, fått ett bra jobb, gift sig och fått barn. Hon är mamma till världens finaste kille – Elliot.

Men jag ville bara berätta att oavsett hur svart livet är så Kan det bli en sak som blir något positivt. Jag fick 4 nya, viktiga delar i mitt liv. Andra nya bekanta och så, men inget som slår Jonas, Lisa, Jackie och Jazzy. Inget!