Archives

Jag gjorde det!!

Så som jag pratat om att jag ska börja träna, men kommer aldrig ut.. Jag har så dålig disciplin när det gäller förändringar. Men, i morse drog jag på mig träningskläder och drog till gymmet! Det var faktiskt rätt skönt att träna. Hoppas nu bara att jag kommer iväg snart igen. Jag ska ju få fysisk aktivitet på recept och då kommer ett månadskort kosta 250:- istället för 600.

Så jag kommer att ha råd med träning. I samband med det ska jag försöka sluta röka också, så bra att jag bor själv för ingen blir påverkad av min ångest eller irritation.. Det är nackdelen med att sluta röka. Att humöret påverkas så som det gör.

Som tur är så umgås jag inte med rökare på det sättet, bortsett från när jag är på Flamman, men där är det bara 2 st som röker. Flamman är alltså min dagliga verksamhet. Jag är visserligen inte där varje dag, vi har satt upp att jag ska vara där måndag, onsdag och fredag.

Så ska jag försöka träna efter Flamman, så då blir det 3 gånger i veckan.  Eller om jag kanske ska börja med 2 gånger i veckan. Jag får se. Kommer att få FAR tidigast den 13 december då jag ska träffa sjukgymnasten. Så nu har jag gjort min läxa som jag fick igår, jag ska göra squats varje dag för mina knän, kolla upp om möjligheterna att kunna träna och besöka gymmet minst en gång.

Annars.. Livet rullar på, trött hela tiden, vilket jag inte tycker om… Men jag försöker få saker fixade varje dag ändå och försöker att komma ut på promenader. Sen om det bara är till Ica eller runt hela Gnesta spelar ingen roll, bara jag kommer ut lite, andas frisk luft.

Men, nu ska jag runda av – torkar upp på golvet i badrummet där det visade sig vara stopp i avloppet i duschen så jag har haft en mindre pool där inne, så nu måste jag torka upp det sista.

 

Om mig

Jag orkar inte detta, så fort vi gör något utöver det vanliga så kraschar jag, tappar livslusten och lusten att vara nära. Släpp mig, jag vill inte.

slide_7

Jag har rakbladsabstinens, suicidtankar, ingen lust att leva. Jag har bara fått nog. För mycket ångest och oro hela tiden. Då undrar jag, hur mycket ska man stå ut med?

bild-bipolar-adhd-borderline

Jag tycker att jag inte gör annat än kämpar. När ska jag få kämpa klart? Idag är det söndag och det är gudstjänst kl 18:00 och jag undrar om jag orkar. Jag har inte varit där på länge, men orkar jag idag?

Det är bättre när de börjar klockan 11:00 som är den normala tiden för då går man upp, klär på sig och går till bussen. Nu hinner jag undra hur min ork ligger.

Rakblad. Natten till i förrgår så drömde jag att Bror hittade mina rakblad och när jag vaknade så var jag så arg för att han sov för då kunde jag inte skälla tillbaka på honom, för han skällde på mig. Mycket verklig dröm.

Men. Jag vet inte… Jag behöver prata av mig, det vet jag men det är så svårt. Prata med Bror känns omöjligt och prata med min terapeut är omöjligt för hon har semester fortfarande.

Sen ska jag börja få träffa henne varje vecka istället för varannan vecka. Gäller bara att klara av att prata. Men nu, jag mår piss, så pass att jag bara vill knuffa bort alla i min närhet, men ändå hålla i dom hårt av rädsla för att förlora dom.

Typiskt borderline. Typiskt mig, men nu är det extremt.. Sen att göra saker.. Jag är svårstartad för inget ät kul, men när man väl kommer ut till skogen eller nära vatten så känns det bra, men att ta de första staplande stegen dit…

Men idag. Kanske vi går till samma ställe som igår, kanske går vi upp för kyrkbacken och vidare mot “rännan”. Ja, vi kör geocashing istället för pokémon, roligare att leta efter saker som faktiskt finns.

Men men… Nu smiter jag vidare

Dagens kamp är snart över

laugh-quote-quotes-roses-Favim.com-955846

Kämpa, kämpa, kämpa. Idag har jag inte gjort annat, försökt att distrahera mig med givande samtal med min man, det har varit intressant att prata, men hjärtat har ändå rusat hela dagen.

Har även pratat med Lisa, om saker som egentligen rör henne och även om sommarens planer på hur balkongen ska se ut. Visst, vi har pratat om det men jag har nästan varit tvungen att koncentrera mig på att få fram rätt ord i skrift. Tänka både en och tre gången innan jag vetat Vad jag ska svara på.

ladda ned

Så har dagen varit. När jag dammsög innan och kom till köket så såg jag klockan som då var 16:40 och min första (och enda) tanke var att “då kan jag snart gå och lägga mig.”

Hur normalt är det att börja längta efter sängen så tidigt? För mig är det dock rätt ofta, men när tiden väl är mer okej att lägga sig, då kommer jag inte i säng för då har jag ångest inför natten och är då rädd för att somna. 

Livet, känns som en enda lång spiral. Måste kämpa för att inte falla djupare. Men smärtan, att ha ångest kan göra fysiskt ont även fast det rent logiskt inte borde göra det. Men nu är det så. Det gör ont och jag undrar varför.

Jag vill bara få må bra. Slippa smärtan, oron, ångesten, skulden, skammen. Skuld och skam.. Skuld och skam för att jag inte lyckas leva ett sånt liv som jag kan tro att man som förälder vill se sitt barn leva.

Jag menar, vilka föräldrar vill att ens barn ska må dåligt? Sånt ger mig dåligt samvete. Det känns som att jag är otacksam över livet när jag mår så här, även fast jag vet att jag inte har valt det. Jag mår så här.

En lycklig människa kan inte alltid välja att de mår bra, på samma sätt som jag inte kan rå för att jag mår dåligt. Jag har förvisso en tung ryggsäck från ett mörkt förflutet och jag vill tömma den ryggsäcken, tömma och fylla med nya saker.

Men det kommer bara ner lite bra i taget, måste tömma ur den för att fylla på nytt. Men jag är rädd. Att tömma ryggsäcken kommer göra lika ont som det gjorde att fylla den. 

Jag fick hjälp att fylla den och behöver hjälp för att tömma den också. Men innan det är påbörjat så får jag försöka själv. Det är inte lätt, det är tungt och gör jävligt ont. 

Just nu är DE tankarna tillbaka. De är både hatade och älskade

När man varken vill eller orkar

A

Kämpa för fan! Limma ihop masken där den börjar spricka, visa ingen svaghet, far och fläng för att springa ifrån ångesten, visa ingen hur du mår. Det är väl lite så det är just nu. Spela teater, gör det bara ingen ser sanningen.

Det är lättare att skriva om den. Kanske för att jag blir jävligt blockerad för att våga prata om det, okej att Bror vet lite, men jag vågar inte öppna mig för mycket för han är trots allt inget proffs och jag själv känner att jag behöver hjälp för att klara av att stå upp. Men jag har ingen terapeut och kommer inte att få på länge.

My eye

My eye

Men, det som jag mest gör nu för att fokusera bort min ångest – jag letar efter geocaches. Hittade en idag men kunde inte ta den för att en mugglare hade ögonen på mig. För er som inte vet så kan jag säga att mugglare tillhör det folket som inte håller på med geocaching och inför dom så måste vi smyga.

Så, det och kamera. Men det är svårt med foto för jag hittar inte något som är värt min tid. Jag vet att det finns massor runt mig, men jag kan inte se det ljusa. Inte nu. Orkar liksom inte.

Så har jag “fel” kamera också, min ligger på panten som vanligt och jag vill kunna åka till stan med Bror och varsin kamera, men det lär väl dröja. Men annars, är jag hemma så skurar jag golvet med tandborste typ, för det tar längst tid. Allt för att hålla mörkret som bor i mig på behörigt avstånd.

Jag hatar att känna som jag gör, jag hatar ångest, jag hatar känslan av att jag “måste” dölja mitt inre för omvärlden. Jag vill kunna visa sanningen fullt ut för Bror, men när han frågar hur jag mår så blir det typ “nja, det är inget vidare” och mer än så kan jag inte säga.

Även fast jag vill krypa in under sängen och gråta. Men, jag står upp, kämpar för att inget visa och nu fokuserar jag på tisdag då vi ska på fotboll. Det ser jag Verkligen fram emot – på riktigt! Jag älskar fotboll, kan inte säga annat. IF Elfsborg Guliganerna

Böcker jag vill ha

Att fotografera saker i naturen är något som jag tycker är kul, men det blir ju Ännu roligare om man vet vad för blomma, buske, träd eller insekt som det rör sig om. Att ta en fin bild på en larv är kul, men jag vill då veta Vad för larv det är, samma med träd, buskar, blommor, fåglar osv.

Jag har bra fågelböcker och en bok om de vanligaste däggdjuren i Sverige, men dessa böcker vill jag ha. Om du klickar på bilden så kan du läsa mer om boken

9789113034423_200_faltflora_haftad

9789113037264_200_vara-insekter

9789113034829_200_svenska-trad-upptack-kann-igen-och-anvand

Jag märker allt som oftast att jag inte riktigt vet Vad jag ska ta kort på längre, kan vara en tillfällig svacka, men jag hoppas att jag kommer tillbaka. Det räcker nog långt med att jag tar mig runt till olika platser där jag inte har varit, så jag ska.

Sen något som jag ser fram emot är att vi åker till Hornborgasjön, troligen på tisdag!! Det ska bli så himla roligt och självklart hoppas jag på fint väder och mycket tranor. Det sorgliga är att jag kollar transtatistiken varje dag och den bara sjunker, men jag hoppas ändå på att komma iväg och att jag kan få fina bilder.

Jag var där 2010 tror jag, då var det 11.500 tranor, så jag hoppas på mer denna gång. Årets rekord var den 4 april och då var det 19,600 tranor. Det totala rekordet är 3 april 2012 och då var det 26,500 tranor på plats. Det vore sjukt kul att få bra bilder.

Jag fick inga jättebra sist, men då var de för långt ifrån oss, så jag kunde inte komma tillräckligt nära. Men oavsett om det blir bra bilder eller inte så ska det bli kul att komma iväg ett tag. 

Men nu ska jag försöka dona lite, åka till stan? Ta en powerwalk? Sova bort ångesten? Eller ja… ta en ensam runda i Viskafors, kanske gå runt Storsjön. Jag får se, just nu känns det mest bara jobbigt, så det lutar åt en vila

Redigerar bort min ångest

216 bilder landade det på igår så nu har jag rensat ut vilka som var något att ha, fick även ändra ljuset lite på vissa bilder, men här är några bilder.

11088816_10152941127969580_4513856244967879973_o

Lodjuret i Stadsparken

PICT2185

Påsklilja

PICT2210

Ena grafittiväggen i Borås

PICT2213

…närbild

PICT2214

En del av målningen

PICT2258

Liten fluga bara 🙂

PICT2278

Påsklilja

PICT2301

En glad gräsand

PICT2304

Ankparet på promenad

PICT2309

Svart svan i Ramnasjön

 

Lägger även ut bilder på YouPic också, kika gärna in om ni vill… 

Idag annars, ångesten har varit ständigt närvarande, så jag fixade med alla bilder för att tänka på annat och det har fungerat, nu känner jag av den men inte som innan. Längtar ut efter en ny promenad med kameran, det är så dimmigt ute och det vore kul att se om jag skulle lyckas få bra bilder då, lite av en utmaning.

Men kameran får följa med till stan sen, för Bror ska hämta mediciner och då hänger jag på, ska även passa på att hälsa på hos svärmor (är planen), sen måste vi handla.. Behöver dock bra mycket mer än vad vi har råd med, men ja… Bara att gilla läget.

Men nu – kaffe!

Lite terapi kan man säga

Jag har nu skrivit två listor, en där jag skriver vad jag kan göra för att distrahera mig när jag mår dåligt och en lista med olika objekt jag kan utgå ifrån när jag ska gå ut och fotografera. Men jag börjar med första listan, och ni får gärna komma med förslag om jag skrivit saker som kanske inte är bra eller tips på mer saker.


ATT TÄNKA POSITIVT

  • Barndomen tillsammans med pappa, alla timmar vi spenderade i naturen, gick Sörmlandsleden, låg i skogen vid fågelsjön i Björnlunda, natten vi åkte ut och satt i skogen och åt frukost till ljudet av orrspel. De gånger vi gick till Högtorn.
    De gånger vi tränade tillsammans, åkte till Vansbro för att simma Vansbrosimmet och de dagsutflykter vi sen gjorde. 
  • Ta regelbundna promenader både med och utan Dipp, helst tillsammans med Bror. På så vis skapa nya, positiva minnen 
  • Gå i skogen, tälta, leta geocaches, fotografera, 
  • Ha ett typ ”mini.spa” en gång i veckan 
  • Duscha minst varannan dag 
  • Bygga lego 
  • Massera Bror eller djuren 
  • Läsa fototidningar, 
  • Spela spel i mobilen 
  • Försöka orka träffa någon

FOTOOBJEKT

  • Svartvitt
  • Porträtt
  • ”Fula” saker i naturen
  • Husdjuren
  • Vilda djur
  • Arkitektur
  • Silhuetter
  • Macro
  • Landskap, långa vyer
  • Fototriss, tex. 3 bilder under kategori Rost
  • Blommor
  • Träd
  • Bilder redigeras till Sepia
  • Skuggor

Det är vad jag har kommit på nu. Har ni mer tips? Kan väl inte få för lite tips kan jag tänka.. Men annars, även idag en sån konstig känsla – ångest med glad att vara hemma, så jag går runt och ler och har ångest på samma gång. Känns konstigt, men det positiva vinner.

Jag hade tänkt ta en långpromenad med kameran idag men det ösregnar och jag har inget regnskydd till kameran. Skulle visserligen kunna ta med paraply, men det blir svårt att fota och hålla paraplyet samtidigt. Så ja, idag blir det inneaktivitet. Frågan är bara vad.

Vill ju göra något, men är samtidigt rädd att speeda upp för mycket, så jag tror att jag ska fokusera på att sätta upp skåpluckorna i köket och sen dammsuga – inget mer. Funderar dock på om jag ska vila en stund först.. Måste dock torka taket i sovrummet, för vid takfönstret så har det runnit vatten längs taket från fönstret.

Men det kan jag ta i morgon. Ska även lämna blodprover i morgon inför att jag ska börja med Litium. Sen ska jag till svärmor efter det. Bror ska till vårdcentralen och ta ut katetern och göra en ny bladderscan för att se hur det ser ut. Han mår mycket bättre idag än i tisdags.

Han får dock väldigt ont om han sitter för länge, så han ligger och går runt lite av och till, sen har jag nyss masserat honom och smort in med Voltaren. Sen har han bestämt att han ska gå ut lite idag, så vi kanske tar en gemensam promenad med Dipp sen.

Men men, nu ska jag läsa bloggar och alla inlägg som jag missat sen i torsdags, så det blir en hel del att läsa, så får ni inga kommentarer så beror det inte på att jag bryr mig, snarare att det blir för mycket att kommentera. Så ja, sen får vi se var jag börjar idag.

 

 

Lösenordsskyddad: Terapi på hemmaplan i pyjamas

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Jag faller, kraschen är nära – igen

Krasch. I hela mig låter det så. Det känns som att bröstkorgen på mig snart exploderar. Allt för att hålla ångesten borta så kör jag på som en duracellkanin, allt för att slippa känna, slippa släppa in ångesten för starkt. Så, ut med hund, putsa fönster, torka av utemöblerna, skurat balkonggolvet, dammsugit, plockat undan. Typ.

till bloggen!!

Men nu då. Vad fan ska jag göra? Kan någon hjälpa mig? Jag vill inte känna denna ångest, den äter upp mig totalt och de jävla destruktiva tankarna växer. Jag blir nästan arg på mig själv som står emot, men jag måste. Inte för min skull, jag gör det för folk som bryr sig. Därför kämpar jag. Annars hade jag gett upp.

Men hur länge orkar man spela teater mot sig själv för att göra andra nöjda? Jag vet inte, vet du? Just nu. Det kokar i hela mig, jag vill ta en massa lugnande och krypa ner under kedjetäcket. Alltså, ingen farlig överdos, bara så jag får somna, sova, sova, sova. Även fast jag vet hur jag mår efteråt.

Självskada. Orden dansar vackert i mina öron, men nej. Jag måste stå ut. Stanna i nuet säger folk, men varför stanna i något som bara gör vansinnigt ont? Lida? Varför?

Visst, det finns glädjeämnen, som då i lördags då vi var vid sjön och bara njöt av tystnad, fågelkvitter, lycklig hund och sol. Men sen ska man ju hem också och väl hemma så dundrar ångesten in med dunder och brak. Bara så där och det går inte att stoppa den. Han är för stark. Bänder sig in i mitt inre.

Men jag vill inte. Jag vill bara sätta mig i skogen, under ett träd, eller vid en sjö, ensam och bara gråta, gråta ur min frustration över livets orättvisa. Men jag kan ju inte gråta. Så fort en tår är på väg så blinkar jag fort fort för att inte få fram den. Gråta är tabu. Känslor är tabu.

Så är det. Sen min terapeut, hej, var 3:e vecka. Känns ju så där när jag verkligen är i behov oftare än så. Hon kommer hit på fredag, nästa vecka alltså. Jag slipper åka in, för hon ville komma hit. Så ja. Det är väl bra. Sen ska vi tydligen sammanfatta vad för slags hjälp jag behöver.

Men jag vet ju inte var jag ska börja. Eller sluta. Bara ett trassel av känslor, känslor jag inte vill ha

Alla dessa borden

Jag borde vara lycklig, jag borde må bra, jag borde vara tacksam för det jag har i mitt liv, som till exempel så har jag världens finaste man, 2 underbara katter, en fantastisk hund, en familj och nära vänner. Jag bor i en lägenhet med det perfekta läget, nära stan men ändå en liten håla med skog överallt.

Jag har fina grannar, jag har bra kontakt med psykiatrin, jag har mina mediciner och utan dom skulle jag må ännu sämre.. Men vad gör det? Just nu, jag mår skit. Jag tvingas ta behovsmediciner dagligen och krypa ner under mitt kedjetäcke för att stå ut.

Somna vågar jag inte för oftast så blir ångesten värre, fast den borde bli bättre. 

Alla dessa borden, allt jag bör känna tacksamhet över, men jag orkar inte känna något alls. Men. Jävla depression som vägrar att släppa taget om mig. Var ute med Dipp i 1½ timme nyss, hon var galen och det såg kul ut, jag njöt i perioder, men sen kom jag på mig själv om att förbjuda positiva tankar och känslor.

Jag är inte ensam. Jag har alla jag nämnde tidigare, men ändå så känner jag mig ensam. Ingen finns fast jag vet att de gör det. Jag vet, men den inre rösten säger något annat.

Men Dipp var nöjd, och det är huvudsaken. Nu går jag och lägger mig.

 

 

Det bästa som finns, slakta träd och gräva gropar.

Det bästa som finns, slakta träd och gräva gropar.