Archives

Varför?

Jag vet inte. Men detta med ett sk. liv. Vad är det? Varför ska man dagligen behöva kämpa? Hur länge i så fall? Jag gör inget annat…. Idag har jag varit ute med Dipp vilket är bra för då slipper man känna av sin ångest på samma sätt. Jag har träffat min terapeut och då hade jag kameran med så jag kunde fota längs vägen.

Foto är bra, för då går jag in i vad jag ser och då slipper jag känna för mycket ångest. Men. Min kamera, jag vill ha tillbaka min riktiga kamera och mitt stativ. Men kameran ligger i tryggt förvar och det kommer kosta pengar för att få tillbaka den. Stampen. FAN! Stativet är hos mamma.

Jag vill ha båda delarna. Jag vet inte ens när jag kommer ha dessa saker i min hand. Men sen, kunna åka runt, olika parker och ställen, gärna andra städer. Bara gå in i allt som rör fotografering. Det är den bästa terapi man kan tänka sig. Visserligen ett sätt att fly.

Samma hemma. Igår rev jag ut allt ur sovrummet och tokstädade. Idag var det köket som fick sig en omgång. Visserligen behövs det, men inte av denna anledning. Nu är det flyktkänslan som ställer till det. Det är nu jag egentligen ska dra mig undan i ångestrummet och skriva vad jag känner.

Men jag är rädd. Rädd för känslan och rädd för orden som kommer att stå på pappret. Så. Istället sitter jag här och funderar. Men, jag fick höra en bra sak idag, hos terapeuten. Jag kan via dom få träna gratis hos F&S tisdagar och fredagar i 10 veckor.

Det vore super!! Fasta rutiner, få in träning och kanske kunna komma igång att även ta långpromenader här hemma också. En kick-start gällande träning. Så, jag har mailat till F&S och frågat om det är ensamträning eller grupp eftersom det rör sig om förmiddagar 2 dagar i veckan.

Men jag skulle tänka på det sa terapeuten tills vi ses nästa gång, men svaret känns lätt-. Sen skulle jag även fundera på vad jag vill ha hjälp med, vad jag vill jobba med. Men det är svårt att säga något specifikt. Jag vill må bra. bara må bra.. Inget mer. Sen pratade hon även om sysselsättning, att jag ska komma ut i någon form av sysselsättning några timmar i veckan och det gav mig panik!!

Då. jag måste åka med den och den bussen för att komma i rätt tid, för att vara där i si och så många timmar. Bara tanken ger mig panik!! Men, jag vet ju inte. När jag fått den typ av terapi jag behöver så kanske jag vill jobba. Nu känner jag bara att jag inte vill, men det är ju för att jag inte klarar det.

Men, när jag mår bättre, då kanske. Frågan är då bara – inom vad? 

Nå väl, nu ska jag rasta jycke, ta en dusch och sen slappa vidare här hemma, kanske med en hund eller katt i knät, eller kanske med huvudet på Brors mage framför en film. Vi får se. Det återstår att se.

IMG_9130

Nu får det vara nog!

Skrev detta som status på facebook tidigare idag;

“Läkarens ord på att jag inte självskadat på 3 veckor var jättebra även fast jag har starka impulser.
Läkarens ord på att jag inte har försökt att ta livet av mig var jättebra.
Läkarens ord på att jag är undersköterska var jättebra.
Läkarens ord på att Bror är sjuksköterska var jättebra.
Exakt allt var jättebra, så bra att jag blev utskriven direkt.
Även fast jag sa att jag har jättestark ångest.”

Det blev starkt gensvar från de som läste kan jag lova men nu är det så här,

Nu ska vi försöka göra det bästa av situationen. Vi hjälps åt. Vi ska gå mer gemensamma promenader med Dipp, där vi pratar helt avslappnat och är ett av de finaste vår kärlek kan ge. Bara prata helt fritt, utan mobiler eller datorer och ute i friska luften medan Dipp är lycklig över att få roa oss likväl som sig själv.

Några timmar där vi bara går dit Dipp leder oss. Helt fritt utan att göra något som känns som befria våra tankar tillsammans. Det är såna stunder som vi älskar. Eller när vi sitter och röker under fläkten och bara pratar om allt mellan himmel och jord i flera timmar.

Sen blir det mycket film och kill i håret. En och annan cider eller en flaska vin då och då. inte för ofta, inte ofta alls, men någon gång.

Pratade med min terapeut om det innan, jag träffade henne 14:30 och då pratade vi om krislistor och jag har fått en lång lista och även en lista som jag ska kunna använda mig av när jag är ute.

Vi pratade även om att göra saker som får mig att må bra och det enda ord som beskriver det är “ute”. Att vara ute. Vi ska försöka komma iväg på mer promenader så vi båda rensar skallarna lite.

Men de dagar då jag inte får med mig Bror så finns det egentligen inget som hindrar mig från att åka själv. Jag har ju gjort det innan, dels så följde jag ju med ett gäng till Skalle en tidig morgon för att titta efter fåglar, sen åkte jag till Almenäs ensam, hade en liten picknick typ och när jag hade en kortare permis så åkte jag till Ramnasjön.

Så, jag måste bli bättre på att åka iväg ensam som det ska krävas – för att vistas ute är något som får mig att må bra. Jag Måste även bli bättre på att få in fasta rutiner på kvällarna, då det gäller att lägga mig ungefär samma tid varje dag.

Samma sak på morgonen, gå upp samma tid. De två rutinerna plus att vara ute mycket kan nog hjälpa mig på traven. Inte att all ångest bara poff försvinner, men den kanske blir mer lätthanterlig på något sätt.

Men vi får se. Nu är jag utskriven igen, blev 3 dagar denna gång och nu känner jag att jag fått nog – jag vill inte tillbaka.

Men krislistan, den ska jag fila lite på och det som ska gälla ute måste jag läsa varje dag så jag minns det när det väl gäller.

10616272_10152846698854580_1370901266888640693_n

Det är lite så det ser ut just nu.

Det nya projektet

Dagen startade redan vid 08:30 och jag gick direkt in i badrummet, ställde mig framför spegeln och tittade mig själv i ögonen som vi sa igår. Vi sa att jag kunde börja med typ 3 minuter, men jag tror inte ens att jag klarade 1 minut.

ljus

Blicken, väntan på bussen på väg tillbaka till psyk efter hemsk ångestDet jag såg var bara en tom, känslolös blick. Tom, kall, utan känslor. Så, jag ska göra om det i morgon igen. Jag har även skrivit en liten lista om vad jag skulle förlora om jag skulle ta livet av mig.

Jag tänker inte på att jag kommer försvinna, bara att jag blir av med att må så här. Och då sa vi att jag skulle skriva ner vad jag skulle känna att jag förlorar och det är Bror, Chips, Dipp, Pepsi, hemmet jag trivs i, övriga familjen, Yamas och vänner.

Jag vill inte förlora de. Det känns värre att förlora dom än att jag dör. Men, jag måste ta tag i detta nu, jag måste våga känna.

Annars, som omväxling så har jag sovit hyfsat bra i natt, har nog inte vaknat en enda gång. Eller, vaknade vid 08:30 men somnade om 1 timme innan jag gick upp, tömde diskmaskinen och körde igång en ny. Så busig är jag, Bror sa ju igår att jag inte ska göra något här hemma på en vecka.

Eller, om jag känner att jag vill så får jag, men jag får Inte när jag har ångest för då gör jag det som en flykt och det är inte okej. Mycket nytt för mig nu att tänka på. Men, han bestämmer en massa för Min skull – även fast det är jobbiga saker.

Se mig i ögonen, stänga in mig i rummet och tillåta (tvinga mig) att känna min ångest utan att försöka fly ifrån den. Så det enda jag får ta med in då är papper och penna, så jag kan skriva ner tankar som dyker upp, sånt som jag kan ta med honom och/eller med min nya samtalskontakt.

Så, jag måste hitta en snygg anteckningsbok och jag har hittat 3 olika modeller så jag slänger ut bilder på alla tre. Här är dom.

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

3227

Också en snygg modell

Sen denna

Sen denna

Sen, av någon anledning duger inte ett vanligt kollegieblock, jag vill ha en snygg bok, ha den som en kombinerad dagbok där jag kan skriva saker som jag inte vill skriva här, eller att skriva både där och här. Sen anteckna sånt som rör sig i huvudet just då.

Så, vi får se vilken det blir! Men, nu ska jag vika tvätt, inte för att gömma mig från all ångest utan för att det behövs. Mycket tvätt som blivit liggandes. Att vika tvätt är lite “mitt” jobb, Bror tvättar och jag tar hand om att vika.

Vi har en form av överenskommelse om vad som är hans jobb och vad som är mitt jobb, funkar rätt bra faktiskt. Så, nu ska jag ta det tråkigaste jag vet. Fast när man väl kommit igång så är det rätt meditativt på något sätt

 

Fem tusen


Detta är inlägg 5000


Jag startade dagen direkt efter frukost för att ta en egentid med bara mig och kameran, så jag tog bussen till resecentrum och gick till Ramnaparken för att gå runt sjön, målet var att se en mandarinand på riktigt!! OCH, jag gjorde den. Klicka in på bilden så kommer du vidare till mer bilder som ligger uppe.

PICT1627

Det blev ingen lång promenad dock, 3 km på 1,5 timme så tempot var inte det högsta direkt, men det var kameran som bestämde och jag fick gilla läget. Fast jag klagade inte. Det var en fin förmiddag!

Väl på avdelningen så sa jag högt och bestämt att jag INTE skulle få någon förväntansångest, men nu – 5 timmar senare så har jag fått bollmassage, 2 stesolid och 4 lergigan. Så det gick inget vidare.

Men, jag har ändå förmiddagen i mig och tänker leva på den känslan ett tag till. Förutom mandarinanden så kom jag även nära sångsvanarna, jag ser bara knölsvan överallt. Visserligen har vi sångsvan i Viskan utanför oss, men jag har inte fått någon vettig bild

PICT1584

Men denna är jag nöjd med!! Så, fram till lunch så var det en toppendag, så nu ikväll får jag titta på bilderna och drömma mig tillbaka. Måste gå denna runda med Bror också, kanske rent av haffa Lisa när hon kommer. Längtar ihjäl mig efter henne!!

Men, nu ringde det på dörren och tidsmässigt så stämmer det med matvagnen.

På återseende!

 

Föredetta självskadare

Den 21:a januari kom den senaste självskadan, det har varit mycket såna vid denna inläggning och jag har nu lämnat in alla mina rakblad.  Men så vet man ju om att det finns folk som lyckats sluta.

Jag har en förmåga att falla tillbaka efter ca 3 månader och nu siktar jag in mig på att klara det och unna mig något. Inte nödvändigtvis något som kostar något, bara en guldkant i tillvaron.

Men – ni som lyckats vara fria under en lång tid, hur länge har ni klarat er och Hur har ni gjort för att klara er? Vore intressant och peppande att få den typen av tips. Jag vill kunna sluta, men det är svårt när man tar till en gammal vana.

Sen som jag skrivit innan, 3 månader – dit klarar jag mig, sen faller jag så jag behöver en liten morot typ. Nu har jag att jag ska åka till Hornborgasjön, fast det är om lite mer än 2 månader.

Men sen, jag behöver något var 3:e månad att se fram emot, och det behöver inte vara sånt som kostar många ören. Det är bara en liten sak, något som får mig att känna en liten form av “belöning”.

Sen – jag har ju fått 5 mg Stesolid, men det funkar tyvärr inte längre och istället för att öka dosen så har de valt att jag ska lägga till 2 Lergigan + Theralen. Fick det härom kvällen och nog fan funkade det, jag tokslocknade.

Men jag kan ju inte ta den dosen när jag är ute på stan, så då tänkte jag testa 1 Stesolid och 1 Lergigan. Fungerar inte det så lägger jag till så jag tar 2 Lergigan.

Men hemma, kvällar, när ångesten är så stark och jag bara har självskador i huvudet, hur ska jag lyckas stå emot? Jag har ju bara psykakuten inom vården att luta mig emot. Jag vet inte när jag kommer få en terapeut eller liknande och det skrämmer mig.

Jag behöver hjälp och stöd – särskilt nu då jag slängt mina rakblad. Jag kommer vara extra skör och ha en jobbig tid som väntar. Men stöd – jag behöver stöd, jag har Bror, vänner och familj, men jag vill inte belasta dom För mycket… Vill inte. De ska inte behöva lyssna på mitt ältande om saker där de egentligen inte är direkt insatta.

De kan ju inte förstå varför jag tar till rakblad, så jag behöver någon som läst på om just den biten, någon mer som kan ge mig verktyg. Men, jag måste klara det. Måste!

936741_527251513977830_1190759944_n

Kokosnöt?

Nötter är svåra att krossa, vissa svårare än andra men kokosmöten är väl den svåraste och det får mig att jämföra mig själv med just en kokosnöt.

pfi_680_3

Anledningen till att jag skriver om just detta är för att jag och Bror pratade om terapi och hur mottagliga vissa är för att ta emot terapin. Så sa Bror att jag är en svår nöt att knäcka och (tyvärr) har han helt rätt.

Jag är väldigt svår att nå fram till, svårt att ta in positiva saker och svårt att få mig att öppna mig. Jag vet att de sakerna stämmer men även fast jag är medveten om det så är det lik förbannat svårt att ändra på den biten.

JA! Jag är medveten om att det då blir svårare för mig att en dag få må bra, men jag är sån bara, jag är inte värd att ha det bra eller må bra o h när folk säger att jag visst förtjänar det så undrar jag Varför de tycker det?! VAD gör att jag förtjänar det?

Sen det med att öppna mig för terapeuter, de är ju främlingar för mig och man öppnar sig inte för främlingar. Det är som att jag måste lära känna folk innan jag pratar. Men jag vet ju att en terapeut inte ska bli min vän.

De finns enbart för att Jag ska prata, de finns för mig för att hjälpa mig att hitta verktygen som jag sen ska kunna klara mig med. Men även fast jag vet allt det där så är det svårt. Konstigt nog så är det inte svårt att blotta mig här, men här – det är ingen som ser mig.

Visst att jag känner många som läser min blogg, men det är ännu fler som jag aldrig ens har träffat. Men som Bror, jag kan ha jättesvårt att prata med honom, men det är för att mina svårigheter är pinsamma, saker jag borde ha vuxit ifrån eller för jobbiga att prata om.

Så, att prata om såna saker och se personen man pratar med är jobbigt. Pinsamma saker, då skäms jag över mina tankar, jobbiga saker är bara jobbiga, ger ångest och kan få mig att gråta och man ska inte gråta, särskilt inte inför folk. Så är det bara.

Så, när jag mår kass hemma så har vi löst problemet med att vi pratar på Skype tills Jag känner mig redo att prata. Det är bra att han också kan se det som en bra lösning,  för 99% av gångerna så vill jag prata.

Prata över en kopp kaffe och en cigg i köket. Att sitta där, tränga ihop oss under fläkten och prata. Kaffet behöver jag och tyvärr även ciggen, den är lugnande på något sätt. Att förklara det för en icke-rökare är svårt.

Jag kan inte sluta röka, inte nu. Jag har för mycket jobbigt och svårt som jag måste släppa och jag kan inte släppa ciggen samtidigt. Ciggen är för mig lika ångestlindrande som rakbladen, så ja. Då väljer jag att behålla ciggen, även fast jag får mina återfall till självskadorna… Tyvärr, men jag kämpar mot dom varje dag och igår var jag vidrigt nära att falla igen.

Jag mådde verkligen skit och jag Kunde inte väcka Bror för han var vidrigt sjuk och när han då sover och jag vet att det är sömn han behöver för att bli frisk, då vill jag inte väcka honom. Hade jag försökt så vet jag inte om jag skulle lyckas ändå, för han lämnade inte sängen på nästan 3 dagar.

Jag fick se till att han drack för annars gick han upp, in på toa och sen till sängen. Sen att han själv inte minns att han ens varit på toa är en annan sak.

Så, att väcka honom är svårt, men igår var det svårare, men jag klarade mig ändå, stod på mig och jag borde väl säga att jag ska vara stolt, men samtidigt så känns det som ett svek, ett sven mot “vännen” som funnits i många år, som jag nu ska släppa taget om.

Nå väl…Det är mycket som rör sig i mitt huvud just nu. Riktigt mycket. Jag ska till terapeuten för sista gången på torsdag och när jag får en ny terapeut är det fortfarande ingen som vet.

Det enda jag vet är att jag ska få någon att prata om gällande ekonomin, att jag har svårt att ha kontroll. Men den delen skrev jag om igår

“Bror vill ha så mycket som möjligt på autogiro och jag vill ha “riktiga” räkningar.

Det på autogiro glömmer jag bara bort så mycket av felet ligger hos mig. Men jag Måste börja sitta med Bror och kolla över allt Innan jag köper minsta lilla grej.

Fan, jag hatar att jag har så dålig koll. Jag HATAR att jag inte sätter mig med Bror när han ber mig. Jag vill bara blunda för problemet för jag vet att det blir tight, men jag vill slippa se det – typ.”

Jag vet, det ÄR fel att vilja blunda för problemet,, jag är fullt medveten om det men så länge jag slipper se så är det ett orosmoment mindre. Typ. Jag vet även att om jag inte sitter med honom och går igenom ekonomin så blir det mitt fel att vi hamnar efter.

JAG gör impulsköpen, jag brister på den biten. Visst, vi båda kan välja att “unna oss” saker, men inte lika extremt mycket som mig. Jag kan liksom inte ens svara på Vad jag köpt eller ens Var. Vi försöker gemensamt gå igenom typ var jag var den dagen.

Men nej. Jag vet inte. Så, jag kan bara ta detta på mig själv. Enbart, och det gör Jävligt ont att tänka det, ont att säga det och ont att erkänna det.

Förlåt typ…

Mycket skräp under dagen

Jag har sovit väldigt dåligt under en lång tid nu och idag kom ångesten. Den smög på mig redan igår men efter en Stesolid så dämpades sen rätt bra. Men idag, kände en liten bättring ett tag men det gick över.

Då tänkte jag vila en stund och ja, somnade och mådde ännu värre, så jag tog en Stesolid igen men den effekten kom aldrig. Så jag tog hunden och la mig igen så jag skulle orka åka in till stan.

Men det blev inte av, Bror lät mig sova då han tyckte att jag behövde det så vi handlar i morgon istället. Snällt gjort, för jag behöver sova. Har lust att ta mina sömntabletter nu och få sova tills i morgon.

Ångesten bor där, den vill inte lämna mig ifred och ss-tankarna är höga. Inte bara för att jag känner ett behov av det, utan även för att jag vill. Ja, du läste rätt, jag vill. Hur jävla fel är inte det?

Nå väl. Måste tipsa om ett mycket bra blogginlägg som jag läste nyss, ett litet tryck på bilden så hamnar du rätt

allamänniskorslikavärdeMen, klockan är nu 19:20 och jag kan försöka hålla mig uppe i 1½ timme till, sen tar jag natt. Vad jag ska göra fram till dess vet jag inte, vill inte sitta vid datorn, vill inte läsa, vill inte gå ut. Jag vill bara sova.

Jag har 2 fina vänner nu som är inlagda, den ena lärde jag känna nu sist jag var inne, hon var väldigt lätt att börja tycka om. Helt enkelt en människa som jag vill träffa igen. Vi har kontakt på facebook, men jag hoppas att det blir mer än så.

Nå väl, de är inlagda, dessa två och jag kan bli avundsjuk. Dels för att jag blev utskriven även fast jag inte var redo, jag var i ett mycket dåligt skick. 2 dagar innan jag blev utskriven så blev det en självskada och ändå tyckte läkaren att jag skulle ut.

Han var hemskt nonchalant, lyssnade inte på mig, talade över huvudet på mig, visade att det var Han som hade makten. Så. 2 timmar senare kom taxin. Jag klarade inte av att komma hem.

Jag känner mig fortfarande inte redo, men ja. Jag får kämpa på. Det är inte lätt, men ja… Det är tungt, allt är tungt.

 

Dagen jag bara vill glömma

Skulle till min terapeut idag, sen även in på pantbanken – igen! Fan vad förnedrande det känns.. Ni vet ju att jag har fått igenom min sjukersättning, men under tiden vi inte hade mina pengar så fick vi strunta i att betala vissa räkningar, så nu har vi dubbla räkningar på det mesta att tänka på.

Vi kommer att komma ifatt men det kommer ta tid, tyvärr.. Men, efter panten så åkte jag till Solhem och pratade med Ullrika och då visade det sig att jag inte kommer få någon terapeut som jag trodde.

Jag ska få boendestöd, sen hjälpen på psyk ska hjälpa mig att få bättre koll på ekonomin.
Depressionen och ångesten ska jag försöka kontrollera på egen hand och när de andra bitarna är under kontroll så kommer jag att få en terapeut.

Sen ska jag få hjälp med att sköta mina sårbarhetsfaktorer. Känns lagom spännande. Jag behöver en terapeut, jag vet ju bara hur det blir när jag inte träffar Ullrika på en tag, visst, jag känner inte att jag får några bra svar, men jag får i alla fall ur mig saker.

Men nu. Jag kommer att stå ensam. Jag vet inte hur jag ska klara det, jag vet verkligen inte. Jag har sån djup depression, mycket ångest som då även triggar igång mina självskadetankar.

Så det känns som att jag kommer ha massor att klara på egen hand. Men, efter det så skulle jag till apoteket för att se om jag har råd att hämta min medicin, men problemet är att den kommer kosta 1394:- och det har vi inte råd med.

Så, jag vet inte hur jag ska lösa det, vara utan Lyrica, Cymbalta och sömnmedicin.. de andra, visst är det utsättningssymtom, men de andra är riktigt överjävliga. Men mobila teamet sa att om det blir problem så kunde jag ringa till avdelningen och se om de kunde skriva ut medicin tills den 18:e.

Så jag får ringa dit senare eller i morgon. Just nu känns allt bara skit!! Bara fucking jävla skit!! Jag vill bara komma ifatt med allt, så vi kan leva så som vi trodde att vi skulle kunna göra så fort jag fick mina pengar, men det är höga räkningar som vi halkat efter med.

Till råga på allt så har det duggregnat idag, så nu är det inte snö längre, nu är det slask. Kul om/när det blir kallt igen, då blir det glasgata överallt.

Så nej – denna dag vill jag bara glömma. Glömma, sudda bort. Fan!

Tisdag väntar

slide7I morgon är det dags igen för DBT och bilden, ja – jag faller fortfarande för frestelsen, som nu inte bara varit en frestelse utan blivit värre än så. Men tanken är ju då att vi ska lära oss att leva utan det. Men jag har inte lyckats och snart är det slut.

Jag är livrädd om jag ska vara ärlig, detta med framtiden är något jag tänker på mer eller mindre hela dagarna, just vetskapen om att efter mitten på januari, ingen vet hur lång tid det tar innan jag får tid till en ny terapeut.

Det enda jag vet är att jag kommer träffa den terapeuten mer sällan än jag gör nu. Visst, jag får ändå vara glad att jag kommer ha någon, men om jag känner mig själv rätt så behöver jag tätare kontakt.

Inför varje ny fredag så känner jag att jag har så mycket som jag behöver ta itu med, men ändå hinner vi inte prata färdigt. Så jag går ofta hem mer mer ångest än då jag gick dit. Det blir att vi avslutar när vi är vid den punkten som är jobbigast. Men jag hoppas ändå att det blir bra.

Men i morgon efter gruppen så ska vi gå och fika, så vi avslutar gruppen på ett bra sätt 🙂 Sen ska jag möta Bror och då ska vi springa runt och fota lite och sen ska vi till hans mamma.. Vi ska även handla viktiga saker, sen det tråkiga – gå igenom budgeten. Vi har ett bra budgetprogram som vi ska använda oss av nu när vi har en ekonomi.

Vi kommer dock inte komma ifatt än eftersom vi fått “slira” på en massa räkningar så nu blir det dubbla räkningar ett tag.  Sen har vi ju veterinären vi ska till för att fortsätta utredningen gällande Chips och det enda i prisväg jag vet är att det kommer kosta 450:- bara att komma dit, sen vet vi inget mer.

Men vad gör man inte. Vi är ju inte stammisar där direkt, sist vi var där var för 1-1½ år sedan, minns inte så noga men det är ändå rätt bra med tanke på att hon fyller 12 år. Så det är en gammal dam det där 🙂

DSC_0100

Men hon har världens vackraste tassar 🙂 Tog förresten 2 bra bilder på Dipp och Pepsi, så jag avslutar detta inlägg med dom

DSC_0092

DSC_0094

Så starka känslor

Skam. Förnedring. Hat. 

shame

Vissa saker, starka känslor som bor i mig, allt bara pulserar. Allt. Jag kan inget göra, för jag skäms över det för mycket för att kunna prata. Jag försöker med Bror, han vet lite om vad som snurrar i mig, men jag kan inte få ur mig mer. Vet inte varför.

Jag måste lära mig att prata, att lätta på trycket. Men, om jag ska vara ärlig – jag tror att jag skulle behöva en psykolog utöver min DBT-terapeut. Med henne så gör vi en massa kedjeanalyser, saker som ökar mina starka ss-tankarna och eventuella handlingar. Men när jag vill prata så ska det ske i fas 2.

Men eftersom jag så ofta har ss-impulser, som jag dock lyckas stå emot, men de upptar så mycket av min tid. Mer nu då jag även skäms över hur mina tankar är. Men det kan jag inte prata om, men jag måste ju få ventilera, ha ett bollplank som kan leda mig rätt. Men jag har ingen nu.

Jag kokar över, alla känslor, all depression, all ångest, mitt sätt att tänka och känna. Nu börjar jag tom ta mina nattmediciner redan vid 20-tiden sen går jag ock lägger mig, för jag orkar inte med annat. Skulle behöva ensamtid också, gå till skogs eller något annat lugnt ställe och bara vara, men jag blir bara stressad.

För mycket rör sig i mitt huvud och jag kan inte sortera in allt och då blir jag bara stressad och vill hem igen. Men jag måste fixa att koppla av, men jag är inte där än – men ändå så är det just det jag behöver. Vara i synk med mina känslor. Men jag kan inte.

Om inte ens jag orkar med mig själv – hur ska då någon annan göra det? Bror hamnar mitt i skiten. That´s it!

Ibland, just nu – jag vill nästan be om ursäkt för min existens. Att jag tar plats. Det är så jävla tungt. Hade extremt höga ss-tankar tidigare, utlösta av all skam som jag bär. Tankarna är skyhöga nu med dock. ss-tankar, rädsla. Jag behöver en stege, en stege som tar mig upp ur den bottenlösa brunnen som jag är i nu.

brunnen_1

Hjälp mig. Jag orkar inte.

Desperationen växer för var dag. Så jag ber, kan någon hjälpa mig?

[…om inte han kom, då hade allt sett annorlunda ut…]