Archives

JAG ORKAR INTE MER NU

Faan… jag pallar inte… Jag har satt upp belysning på balkongen, dammsugit, skurat ordentligt bakom spisen, torkat golv och sitter nu bara och väntar på att golven ska torka.. Men vad fan ska jag göra sen? Måste göra något.

Utan att göra något så står jag inte ut… Kan inte koppla av, som Nathalie skrev; “Det kanske finns andra saker du kan göra för att stå ut/stilla ångesten? Tycker du om att teckna, sticka eller något liknande?”

Jättebra tips, men jag kan inte göra saker som kräver koncentration. Jag vill kunna slappna av, slippa känna hur jag mår, måste göra något men vad?

När ska det vända tro? Det är som att jag har gett upp. Det är så här mitt liv kommer att se ut, ständiga depressioner, ångest, ss-tankar, troligen ss-handlingar, tankar på intox och döden.

Jag vill inte dö, jag tänker inte ens försöka ta mitt liv. OM jag skulle göra det så skulle jag ju förlora Bror och det tillåter jag inte. Han förlorar mig, min familj och vänner likaså. Men jag kan inte sluta tänka alla destruktiva saker. Inte nu.

Detta har varat så länge nu. Jag mår rätt bra när vi är i skogen, det gör jag verkligen men sen kommer man hem och då kommer ångesten, den ångesten man får bara för att man har gjort något som fått mig att må bra.

id-10031716

Hela ja, fyllt av mörker men jag vet inte varför. Eller, jag måste erkänna att mycket av mobbingen och våldtäkten sitter kvar. Jag har ju inte gjort någon krishantering. Vi skulle göra det nu under min DBT–period, men vi har mest fått jobba med självskador för jag har inte kommit ur det än.

Sen de orden. De jag nämnt tidigare men inte tar igen, men de har etsat sig fast så jävla hårt. Jag är en loser som inte kommer vidare. Eller? Just nu så känns det som att jag bara sitter fast. Jag orkar inte ens försöka komma upp. Orken är slut.

Men, golven är torra så nu ska jag kasta på mig regnkläder och gå ut med Dipp. Det spöregnar verkligen ute och jag vill bara krypa in under mitt täcke och Försöka läsa, men damen ska ut. Bara gilla läget. Punkt!

[vägrar inläggning – så ni vet]

Äntligen tillbaka

Bror hade av någon anledning lyckats missa att betala min domän så både blogg och mail har legat nere! Men nu är det fixat!!

Jag – allt hopar sig känns det som.. allt och inget på samma gång. Mycket jag vill göra som jag inte hinner med, så behöver jag säga att jag är trött, både fysiskt och psykiskt. Men på något sätt så går min hjärna på högvarv.

Jag kraschar, har otäcka tankar på kvällarna som skrämmer mig. Återigen, rädd för mina tankar. Jag är rädd för att jag är så impulsiv. Rädsla.

Jag mår just nu väldigt dåligt.. har gjort under lång tid – inte riktigt kommit upp sen jag blev utskriven sist och det är ändå 5 månader sedan. Fortfarande fast, sitter fångad av mitt inre, det är svart och kladdigt i skallen.

Jag vet typ inte – hur tar man sig uppåt? Upp och fram. Jag orkar inte med hur mycket som helst, brottas med mig själv, mina tankar, mina känslor. Men det är så här livet ser ut.. Sen finns det (tyvärr) vissa saker som jag behöver få ur mig men jag kan inte prata med någon.

Det funkar liksom inte, det har dock kommit fram smådetaljer i ett tidigare inlägg men den värsta biten, det som gör så jävla ont. Det är ett ok som jag kommer tvingas bära själv.. Det är mellan mig och mig.

Så, för att slippa tänka och känna gällande den biten så gör jag allt annat runt om, neutrala saker. Men så fort jag slutar så spelas allt upp som en film, en sån skräckfilm, där jag både känner skam, skuld, rädsla, ilska, frustration.

Nå väl. Nu är det som det är med allt.

Hej och välkommen – dystra bloggen är tillbaka

Det är mycket nu

Jag har haft en dag i stan, tänkt att måendet inte sviktar, men det gör det om sanningen ska fram. Jag har mått bra i 2 dagar nu och det sjunker fortare och fortare. Höga ss-tankar, men jag tänker inte låta de hårda orden vinna.

Jag måste bevisa att jag klarar det, inte för mig själv, utan för den som väljer att inte tro på mig. Det sved att höra att det inte är fråga OM jag skär mig, utan snarare när jag gör det för det kommer att hända igen.

Vad säger man? tack? Varför ens försöka när folk inte ens vill försöka tro på mig. Om folket inte tror mig, varför ska då Jag tro på mig? Hur ska jag kunna bli stark nog när stödet sviktar?

quotes3

Känns så jävla meningslöst. Varför? Det är tufft att försöka hitta alternativa lösningar som inte är destruktiva, jag behöver stöttning av folk. Jag klarar inte detta själv. JA, jag vet att jobbet ligger hos mig, men det blir lättare om man får stöttning.. Sånt gör att jag känner mig väldigt ensam. Känns också som att “varför ska jag prata?”

Men, jag vet inte. Just nu ger jag upp, fast bara kvällen. Måste sova. Har varit mycket nu och är mer i skallen. Tankarna snurrar rätt friskt. I morgon ska jag till sjukhuset och göra ett EKG.

Känns skumt dock att göra det en lördag, men så är det. Sen ska vi antagligen till svärmor. Bit ihop. Jag älskar min svärmor, men just nu orkar jag inte med att vistas bland folk mer än nödvändigt. Men vi har lovat.

(spydiga kommentarer publiceras inte)

Med masken på

teatermask_s

Denna mask, jag orkar inte hålla ihop den. Borde släppa den men jag kan inte. Jag känner bara att jag Måste hålla ihop. Jag måste. Lyssnar på vänner som mår dåligt för jag Vill finnas där för dom, visa att jag bryr mig – men det blir jobbigt efteråt.

Jag dras ner ännu mer även fast jag inte vill. Jag vill orka finnas, jag vill. Andra finns ju för mig och då vill jag kunna finnas tillbaka. Känner mig så otacksam annars.

Men nu. Jag mår verkligen inte bra. De hårda tankarna blir bara starkare för varje dag som går, men jag tänker inte tillåta mig att falla. Folk som bryr sig blir så ledsna då och jag vill inte göra andra ledsna.. Jag vill verkligen inte det.

Men, idag har det varit DBT i gruppen. Jag tycker om gruppen, men när jag är där så är masken så stark, men när jag kommer hem, då kommer verkligheten ifatt. Just nu så känner jag mig så torr och spänd i halsen, spelar ingen roll hur mycket jag dricker.

Jag är ändå så spänd så kan kan inte dricka, kan inte svälja. Sen yrseln, eller.. jag är inte yr på det sättet men hela världen snurrar i ultrarapid och det är jävligt obehagligt. Jag ser knappt vad jag skriver för alla bokstäver flyter ihop till en gröt.

Jag vill läsa för att komma bort, men hur ska jag kunna det när allt bara blir som en salig röra? Det går liksom inte.. Går inte.

Borde kanske lägga mig en stund, men då känns det bara som en flykt. Att göra det lätt för sig, men jag orkar inte med att må så här. Jag blir bara ledsen och dömande. Ledsen och dömande för att jag mår dåligt.

Jag vill inte ha det så här. Det surrar från hjässan ner mot ryggen och runt halsen. Det känns som när armen somnar, samtidigt som jag är spänd och yr. Konstiga känslor. Fan.. Orka. Varför finns det folk som oss, folk som mår så dåligt?

Är detta vad vi förtjänar? Jag vet inte. Alla händelser som jag varit med om sätter djupa spår och ärr i själen. Det gör ont att tänka på det som hände då. Saker om svåra svek och upplevelser.

Sånt som Bror får ta skit för. Jag är så rädd.

  • Rädd att han ska slå eller förnedra mig – been there
  • Rädd att han ska lämna mig
  • Rädd att han ska träffa någon annan – been there
  • Rädd att han ska vara otrogen – been there
  • Rädd när han åker hemifrån för säger han att han ska till sin mamma, hur vet jag om han är där eller hos någon tjej – been there
  • Rädd att han ska.. göra ordet på V. – been there

Dessa tankar och känslor gör mig galen…

Jag vill inte känna så, jag vill våga lita på honom varje dag. Jag vill. Vissa dagar känner jag mig så säker och trygg, men sen kommer mina svackor och då kommer rädslan. Såna känslor gör att jag känner att jag Förstår om han kommer att fly.

Hur mycket skit ska han orka ta bara för det som har varit. Alla övergrepp och svek. Om inte ens Jag orkar – hur ska då han orka. Han säger hela tiden att han förstår att jag känner dessa känslor.

Känner att det vore konstigt om jag inte hade känt något. Vi pratar om det mycket, han tycker att det är viktigt, för om jag håller allt inom mig, hur ska jag då komma vidare.

Skit alltså, vad jag älskar den mannen!!

Attacken i mitt blod

Jag borde njuta, fira och jubla efter segern nu ikväll. Men istället kom ångesten flygande, precis från ingenstans. Bara så där. Det bultar i mig och allt känns tufft.

cyber-attack

Men, jag får försöka leva i nuet, tänka att det försvinner när jag minst anar det. Ångesten har en förmåga att göra det, men nu har känslan varat så länge så tvivlet kommer och är starkt.

Jag har haft så här innan så jag borde veta att det går över – men nu när man är i känslan så är man inte tuff direkt. Jag vill göra samma sak som igår och bara bomba mig, jag somnade tidigt sov sov till 09:45 i morse.

Sen dess har jag varit i farten för att slippa känna efter, slippa känna det svarta och onda. Jag förstår inte hur jag ska orka, men jag måste. Typ måste. Dagen har inneburit hundpromenader, målning, ta hand om tvätt, sortera garderober och pimplat kaffe.

Jonas har mest nött soffan men med order av mig då han inte sovit nu på 48 timmar, så nu får vi hoppas att han sover i natt, för i morgon blir det upp tidigt för han ska till Solhem och jag ska till skatteverket.

Sen ska vi till hans mamma en dundersnabbis för att säga hej och handla lite åt henne. Men men… dagen har mest inneburit en inre ångest som jag tryckt undan med att pyssla här hemma.

That´s it

Får jag gå och lägga mig

Jag är helt klart i en mycket depressiv period. Vill bara sova, gråta och gömma mig. Jag vill så otroligt mycket, klara saker, ha något att sysselsätta mig med. Men jag orkar inte.

269495_10150228474954580_1722565_n

Jag finner inte någon glädje i någonting. Allt känns bara så tungt. Jag vill inte vara med när det är så här. Vill inte. Jonas försöker prata om annat för att försöka dra upp mig och visst, jag kanske skrattar för stunden, men det går över lika fort.

Jag känner mig bara så ledsen. Ledsen, ful och fet. Och oduglig, tråkig som fru, dålig och misslyckad dotter och syster. Jag har inte någon kontakt med någon. Jag orkar inte.

Förut pratade jag med mamma dagligen, men nu – kanske varannan vecka. Hon har valt att inte ringa, hon tycker det är bättre att jag hör av mig när jag orkar, vilket jag är tacksam för.

Men syskonen. Tyvärr… jag har liksom inget att säga. Så skäms jag, jag är skyldig syskon och min systerson så mycket pengar och jag kan inte betala tillbaka. Möjligheten finns inte och jag skäms.

Jag hoppas verkligen att jag får igenom min ansökan om sjukersättning, då kommer jag äntligen kunna betala tillbaka. Då kanske jag dessutom vågar ringa. Men inte nu, jag skäms.

Men nu. Jag har varit vansinnigt nere, sen valborg då pappa ringde. det samtalet krossade mig totalt. “ta hand om din psyksjuka dotter Peggy”

Tack och förlåt för fan att jag är sjuk!! Jag har inte valt detta liv, jag menar. Vem fan väljer att vara deprimerad, inte finna någon livsglädje, ha daglig ångest och konstant vilja skada mig.

Skada. På måndag är det 2 månader sen sist. 1 månad till den magiska gränsen. Det var länge sen jag klarade mig över 3 månader. Minns inte när det hände sist. Tror det var när jag bodde i Vara.

Det är länge sen. Men nu. Jag fattar inte. Jag måste klara mig, men jag har så höga krav. Jag liksom Kräver att jag ska klara mig resten av mitt liv! En del av mig vill klara det, en annan del saknar den biten.

Jag förstår inte hur eller varför. Förstår inte.

[tror egentligen att jag skulle behöva en säng på psyk. Så sjukt starka ss-tankar och kraftiga impulser. Vågar knappt duscha ensam :'( ]

Mycket självhat blir det

34236_406439114579_5506534_n

På twitter öppnar jag mig på ett sätt som jag inte gör här. På twitterspråk så tillhör jag Tyvärr mörkertalet. Kommer jag någonsin att  glömma? Någonsin förlåta? Någonsin känna mig trygg? Någonsin lita på någon till 100%?

Oftast, nästan alltid känner jag mig dock trygg med Jonas, han skulle aldrig göra mig illa, men det gror ändå en tanke i mitt huvud. Vissa dagar är värre än andra. Jag önskar att dessa tankar kunde släppa.

Det var då synliga blåmärken, nu är det “bara” blåmärken i själen. Kommer de någonsin blekna bort helt? Även fast det nu är länge sedan så borde jag väl glömma, men kan man göra det? Helt och hållet?

Idag är en sån dag, minnena är starka, äckelkänslan är stark.. Extra påtaglig blir den när jag duschar, även “bra dagar”

Detta är min räddning, jag klarar mig inte utan den! Jag försöker lära mig… Idag testade jag utan, men känslan efteråt är vidrig. Men jag gjorde det! Måste dock köpa en ny, men fram till dess får jag ha den vita fluffen.

Men, dessa minnen. Jag hatar dom. Jag hatar tanken på att Jonas indirekt blir lidande. Men, jag känner mig trygg med honom. Jag vågar gå helt näck hemma utan att känna mig allt för äcklig.

Det var dock inte lika kul att öppna dörren näck när grannen stod utanför… Usch, men – gjort är gjort och då var jag inte direkt medveten om vad jag gjorde. Men han har inte tittat konstigt på mig efteråt, jag undviker dock hans blick.

Nå väl. Tungt inlägg. Tungt att skriva, men jag känner mig typ? Känner ett behov att skriva, skriver när vården inte lyssnar.

Svenska psykvården är inte alltid den bästa när man verkligen behöver den. Men, när jag börjar i denna fas 2 som jag börjar bli trött på att ständigt få höra, då Kanske jag får prata. Kanske.

Älskar Jonas och är så tacksam för att han alltid finns där, att han förstår när allt är jobbigt, all trygg närhet som han ger. Tack min älskade ♥

När man slås av en tacksamhetens tanke

Allt som oftast så använder jag denna blogg vad den är till för, min ventil ut i livet. Jag är en skrivarmänniska, har mycket lättare att få ut i skrift än i tal. Varför vet jag inte. Varför jag hellre använder blogg istället för låst dagbok har några orsaker. Dels för att få andra att förstå att de inte är ensamma men även för att när jag behöver få ur mig saker så måste det ske fort annars glömmer jag vad jag ska skriva.

Med vanligt papper och penna så går det inte alls lika fort som att skriva på datorn. Sen all respons man kan få, mycket tips, pepp och andra med samma erfarenheter. Jag skriver om tiden på psyk och hur den svenska psykvården fungerar, jag skriver om men behandling som jag är tacksam över att få delta i.

Det som skrämmer mig med DBT är dock att jag får missa Max 4 tillfällen sen förlorar man sin plats i gruppen, men även den enskilda terapin. Men jag kan tycka att det inte är mer än rätt om man struntar i det, men om man blir sjuk så räknas även den frånvaron in. Så kortfattat så är det “förbjudet” att bli sjuk.

Men ibland så skriver jag även om positiva saker för att ni ska förstå att min liv inte enbart är nattsvart. Idag är lite en sån dag, visst – jag har bubblande ångest utan att egentligen veta varför. Men, på andra sidan bordet sitter Jonas och jag vet att han älskar mig för den jag är, nedanför mig på golvet ligger Dipp och inne på kontoret så ligger Chips.

Ibland saknar jag att ha ett socialt liv, men samtidigt så vet jag att jag inte riktigt vet hur man ska “bete sig” och jag känner mig mest instängd och kvävd. Förut var jag extremt social, dock enbart med få vänner, men den ena – Veronica var jag alltid hos, om inte vi var hemma hos mig. Vi sågs dagligen.

Men idag – något har hänt och jag vet inte hur det egentligen började. Jag kan ofta undra hur mitt liv hade sett ut om psykiatrin uppmärksammat mitt liv redan från början. Det är 21 år sedan jag kontaktade psyk första gången och jag har gått regelbundet fram till idag.

Det var 2009 jag fick min första diagnos och i måndags fick jag veta mer exakt Varför jag hade såna problem i skolan. Anledningen var ADD och min första känsla var bitterhet. Känner mig smått bitter nu med, men samtidigt glädje över att veta vad som orsakat så många år av svårigheter.

Men, om lärare och psykiatri uppmärksammat det hela tidigare, hur hade allt varit idag då? Jag har fått mycket stöd dock, eller… jag har ju knappt pratat då det är en grym svårighet och en svårighet med förtroende av vuxna just för att de så länge blundat för mina problem.

Men en viktig del i mitt liv var när jag fick flytta till Emyhemmet som är ett korttidsboende, där bodde jag i ganska exakt 1 år och då kom jag i kontakt med DBT för första gången. Den omgången hjälpte mig dock ingenting för jag kände mig inte trygg med ledarna och de kände sig inte trygga i att leda en grupp – något de ofta visade.

Väl på Emyhemmet så dippade jag rejält ed mitt destruktiva handlande, jag självskadade på något sätt mer eller mindre varje dag. Jag var rädd hela tiden men samtidigt så trivdes jag bra där. Jag låg på mitt rum, spelade spel i mobilen, jag bloggade och läste andras bloggar.

Det var så jag kom i kontakt med Jonas och jag kan än idag inte förstå hur jag vågade att åka hit.. Han hade kunnat visa sig vara ett svin, men då var mina tankar ännu starkare om att jag inte förtjänade bra så skulle han visat sig vara ett svin så skulle jag ändå få vad jag förtjänade.

safe

Men, han var inget svin och har under dessa år aldrig varit ett svin. Men, jag väntar av och till fortfarande på att det ska börja, men en del av mig vet att det aldrig kommer att bli så. Han är godheten själv och jag har aldrig känt mig så trygg med en man tidigare och det är en känsla som alla förtjänar att känna.

Jag är enormt tacksam för detta, även fast jag fortfarande tvivlar och undrar – är jag värd det?

Tvivel


Förtjänar jag detta?


Jag sitter här, ensam hemma och funderar, är jag verkligen värd all kärlek som Jonas ger mig? Jag hade förut bestämt mig för att aldrig mer gå in i en relation med mitt bagage. Aldrig!



Det var något jag var anti emot! Men nu, jag sitter här – tittar på mitt vänstra ringfinger där förlovningsring sitter och vigselring sitter. Jag kan inte förstå. Jag fick en man, som verkligen visar sin kärlek varje dag.

Vi båda är väldigt noga med att visa uppskattning, dagliga kramar, påminna om att vi älskar varandra. Det är något som känns fint. Men ändå, jag kan inte sluta tänka på om jag verkligen förtjänar detta.

Han har aldrig gjort mig fysiskt illa, han hånar mig aldrig, han ställer upp när jag mår dåligt, har visar då sin kärlek extra mycket, han killar mig på ryggen, pillar i mitt hår, gör såna saker som han vet får mig att slappna av.

Jag kan för mitt liv inte förstå att detta är min verklighet. Jag tänker ofta på det som varit och det är då jag verkligen funderar på om jag förtjänar detta.

Jag har alltid känt en känsla av att jag måste fly, jag får inte fastna för mycket på ett ställe för då gör det ont när något händer. Men här, jag älskar Jonas, jag älskar våra underbara djur, jag älskar tanken på att bo i Viskafors, vi har fantastiska grannar, lägenheten är (nästan) perfekt.

(Sen, får inte glömma Yamas, katten jag hade som nu bor hos min mamma, jag älskar den katten så otroligt mycket! Har dock inte träffat honom på länge, men jag hoppas att vi snart kan få råd att åka till Gnesta, träffa honom och min övriga familj. 

Jonas har ju bara träffat min ena bror under en kort tid, det var ju han och hans fru som hjälpte mig när jag skulle flytta hit. Sen min syster då hon var med på bröllopet, men jag vill att han ska få träffa de andra. )

Det enda med lägenheten är det extrema snedtaket i sovrummet, det gör det väldigt svårt att bädda för man får inte plats vid fotändan. Men det är bara en petitess i livet, det kan jag leva med.

Jag tycker om snedtak, det blir så mysigt, men det hade gärna fått vara ett större sovrum. Sen har vi taket, vi har ett fönster på snedtaken och det är något jag älskar. Ligga där på kvällen om det regnar, ett sånt stilla regn.

Det låter så härligt att lyssna på. Avslappnande på något sätt. Men. Jag älskar mitt liv – trots den svåra ångesten som dyker på mer eller mindre varje dag. Men nu har jag kommit med i DBT-gruppen, ska lära mig så mycket jag bara kan.

Men fram till dess – förtjänar jag denna lycka?