Archives

Summering och planer

Jag tänkte skriva en rad eller två om 2014, vad det inneburit och vad som hänt. Det har varit ett mycket tungt år. Träffade Tobias och skulle då göra en neuropsykiatrisk utredning och då fick jag veta att jag har ADD.

När året började så var vi med i W8-fight och tränade med ett gäng människor plus att vi skulle ta minst en powerwalk/dag och innan frukost. Det gick bra, lite segt att komma igång första veckan, men sen flöt allt på.

Började i DBT i februari och gick till december. Jag har haft min individualterapeut som försökt hjälpa mig gällande självskador och sen kunna komma till krishanteringen. Men jag lyckades inte ta mig ifrån självskadorna som vi hade önskat, så vi kom aldrig till någon krishantering.

Hela året, men undantag för några dagar lite då och då så har livet varit tufft, mycket ångest och i princip bara nere i depressionsträsket. Har slutat med inläggningar varav en då min läkare fixade en akuttid till AKM och då åkte jag in direkt.

Jag försöker kolla igenom bloggen om vad som har hänt i mina dagar, sång som har fått tiden att kännas lite bättre och jag kan säga så här, alla skogspromenader bara in i skogen eller ner mot någon sjö. Sånt får mig att må bättre.

Samma sak med fotboll, även fast jag har svårt med mycket folk och dessutom människor jag inte känner, men är jag på Borås arena så släpper allt!! Världens bästa terapiform.

Sen får jag dock ångest efteråt för jag förtjänar inte att ha det bra i min lilla hjärna… ska väl komma ifrån det tänket hoppas jag. Så detta år har varit ett riktigt tufft år, men jag hoppas att 2015 kommer att bli ett bättre år

Så, det jag tänker på inför detta år, först fokuserar vi på att bli av med alla dubbla räkningar som vi dragit på oss under den tiden då vi bara hade Brors sjukersättning, dagarna är riktigt tuffa än på den biten, men i mars Bör vi vara ikapp.

Då ska vi slänga undan pengar så vi kan åka till Gnesta och även spara pengar till bröllopsresan som vi drömmer om.  Sen har jag mer hopp och drömmar

  • Måste bli bättre på att släppa in Bror i mitt mörker
  • Minimera självskadorna
  • Gå ut i skogen mer än vi gjort under 2014
  • Bli vän med mitt utseende
  • Våga släppa in folk som kan bli mina vänner
  • Ha bättre kontakt med pappa
  • Träna mer med Dipp
  • Göra mer dagsutflykter med och utan Dipp
  • Ta minst en riktigt lång promenad/dag
  • Stå upp för min rätt
  • Våga säga ifrån när folk kränker eller ser ner på mig
  • Jobba med min självkänsla och självförtroende
  • Släppa tanken på att Bror ska lämna mig eller vara otrogen
  • Fotografera mer och lägga ut bilderna i fotobloggen
  • Våga känna känslan när ångesten kommer och inte fly från känslan
  • Ta lite mer tid till att läsa och titta på film
  • Sköta maten!! Tydligen viktigt sägs det
  • Försöka få råd med säsongskort till fotbollen
  • Att inte vara så impulsiv hela tiden

Det finns säkert mer, men det är detta jag kan komma på just nu.

Sen igår, det var så fint. Brors son var här med oss och vi drack lite vin och bubbel, åt lax med wokgrönsaker och klyftpotatis. Sen när det närmade sig tolvslaget så ville vi se om det går att titta på fyrverkerierna från fönstret.

Vi var beredda på att dra ner persiennerna ifall något av djuren blev rädda. Men det gick hur bra som helst.. Grannarna hade lyckats med riktigt bra köp, det var så vackert! De smällde liksom inte, de var bara vackert!!

Jag ska inte sticka under stol med att jag tycker om fyrverkerier, men bara om de inte smäller så fasligt. Ljuden skrämmer så många. Men att se, visserligen finns det folk som är rädda för det också, men jag… Jag är svag där!

Sen pratade vi hur mycket som helst och kom i säng runt 3-tiden. Jag vaknade första gången redan vid 6-rycket och sen efter det så sov och vaknade jag stup i kvarten. Så vid 10 gav jag upp.

Röjde upp i köket, det lilla som var kvar att göra, var ute med Dipp i regn och blåst. Visserligen inte mycket regn, men blåsten var värre. Sen har dagen gått.. vid 15-tiden gjorde årets första ångest entré.

Tog Stesolid och Bror  pillade mig i huvudet för att få mig att slappna av, men efter ett tag la jag mig i soffan med Dipp och Bror och Daniel åkte in till stan. Daniel lånar mitt busskort när han ska hit så Bror fick följa med.. Vi måste visserligen köpa hundmat, så då passar han på att göra det nu.

Så, ett tufft 2014 men jag ska göra allt jag kan för att hålla mig till listan, att verkligen göra allt jag kan för att må bättre. Bror finns där hela vägen, i alla motgångar jag råkar ut för så finns han där. Lyssnar, tröstar, kramar. Han gör allt! Så, jag måste bara bli bättre på att våga prata om jobbiga saker….. Svårt, men det går

Bristen inom psykiatrin

Något jag tycker är förjävligt, psykiatrin är tyvärr ett skämt, på Solhem där jag går finns det 3 läkare och alla går på semester samtidigt så vi står utan möjlighet att träffa någon läkare på 2 månader.
Jag måste göra en ny ansökan om sjukersättning, få ett nytt intyg som sjukskrivning och jag ska börja med Concerta men jag måste träffa sköterskan först för att kolla blodtryck, puls och blodprover men där är det stopp för det finns ingen läkare förrän i början på april.
Det är inte första gången sånt händer…

hämta

 

Jag ska få träffa läkaren dock på onsdag men där kan vi inte prata om concerta men resten kan jag göra för sköterskan har fullt upp. Jag ska även prata om lamotrigin som jag anser inte fungerar så antingen höja dosen eller byta medicin. Jag vill inte byta medicin dock för jag är rädd för biverkningarna.

Det är inte första gången vi står utan läkare. Så i sommar betyder det, ingen läkare, ingen DBT och ingen terapi. Hur ska jag klara det när jag knappt klarar 2 veckor?? Det skrämmer mig för jag vet hur jag mår nu – hur dåligt jag mår och sen vara utan all form av kontakt inom psykiatrin.

Jag blir rädd. Känner mig uppgiven. Visst, jag fattar är de måste ha semester, men jag förstår inte hur läkarna får det samtidigt. Jag tycker att de borde dela på det så det alltid finns någon att vända sig till, men det är tydligen för mycket begärt.

Jag som har sjukt höga ss-tankar, hur ska jag fixa det när jag inte har någon att prata med? Ss-tankar och svårare tankar än så – vill inte skriva ut vad men ni fattar, jag vill bara inte sätta ord på det.

Om 3½ timmer ringer larmet för jag ska upp till DBT och det känns bra, jag trivs med både grupp och ledare. Den ena ledaren vill jag ha som individualterapeut, men jag får inte byta. Jag har tagit upp det sammanlagt 5 gånger. 3 med hon jag har och 2 på henne som jag vill ha.

Men jag får bara höra att man inte byter i första taget. Jag kan få byta när jag börjar i fas 2, men hur ska jag komma ur fas 1 om jag inte kan öppna mig? Om jag inte öppnar mig så ventilerar jag mig inte och då kommer jag inte att komma vidare.

Jag måste lära mig att öppna mig, men jag kan inte. Något klickar inte. Jag skulle vilja ha han som gjorde min NPU men eftersom han inte är någon DBT-terapeut så får jag inte ha honom men en av ledarna, hon inger förtroende, stabil och känns som mer erfaren.

Hon jag har nu, det känns som att hon är helt ny men hon har tydligen varit DBT-terapeut i 7 år men ändå känns det som att hon är osäker i sin roll.

Men, det är bara till att bita ihop..  Jag vet dock inte hur men det måste gå… Men men, nu har jag berättat det. Nu ska jag försöka bli trött så jag kan somna om. Klockan är 03:40 och jag är typ pigg. Så jag vet inte vad jag ska göra.

Kanske ska kolla på Ice age eller så. Den är rolig tycker jag. Har alla 3, fick dom av en vän när jag fyllde år. Men ja. Så är det.

Dåtiden får inte påverka framtiden

Vi satt nyss och pratade över en kopp kaffe om att man inte får känna bitterhet över det som varit, att man ska ta tillvara på varje sekund, så man inte sitter där som 90-åring och hela tiden känner bitterhet över livet.

bitter

Man vet inte, livet kan ta slut om 10 minuter – det vet man aldrig. Det hela ökar på min ångest på det sättet att jag hela tiden frågar mig “varför” och säger till mig själv att, “tänk om” och grubbla på det, då är man bitter.

Det får mig bara att känna mig värdelös som inte tog tag i det jobbiga direkt då det hade hänt – då tänker jag mest på övergreppen. Mobbingen har jag släppt, men grejen med Micke kan jag Inte glömma. Jag vet inte ens hur jag ska gå vidare.

Tänk om jag sökt hjälp direkt, börjat bearbeta det jobbigt direkt, men som det är nu så påverkar det mig och det slutar med att jag inte litar på någon. Jag vet att jag har fina vänner och en underbar man. jag vet att jag kan lita på dom men ändå så är det ett litet spöke som sitter på min axel.

Varför gjorde jag inget då? Varför berättade jag inte för psykologen som jag hade redan då? Varför väntade jag så länge med att berätta? Jag var 17 när det hände och först när jag var 32 så berättade jag för en terapeut, fast då nämnde jag det bara så där och undvek sen att prata vidare om det. Varför?

Första gången jag Verkligen satte ord på det var när jag träffade psykologen som gjorde min utredning nu i våras. Jag fick förtroende för honom direkt och då berättade jag. När utredningen väl var över och jag hade rotat i det så slutade jag ju hos honom för att utredningen var klar.

Nu får jag inte nämna det hos min terapeut förrän vi når fas 2 och tiden dit är lång. Så det är bara till att lägga locket på. Trycka undan som jag gjort i så många år och hur kommer jag kunna prata om det under krishanteringen?

Jag har svårt att öppna mig nog som det är och när man nu rört om i grytan och sen tvingas att lägga locket på. Det kommer bli tufft.

Så, varför tog jag inte tag i det då? Nu blir ju Jonas lidande, även fast han säger att han inte blir det.

Tänk om jag berättat då, hur hade jag då mått idag när krishanteringen väl hade varit färdig. Då hade jag bara haft det som ett minne men som inte påverkar min vardag. Men nu, jag vet att jag har det jobbiga framför mig – något jag inte hade haft om jag berättat då.

Så ja, kalla mig för bitter – för det är väl typ det jag är. BitterHenrrietta.

Jag får väl acceptera det när jag inte kan acceptera det som var då. Bitter. Bara så!

Dessa känslor. Jag säger bara det

Igår var en så där dag som var allt annat än rolig. Satt på golvet och skakade av ångest, pulsen slog fort, fort, fort så jag proppade i mig lugnande och sömntabletter och sen gick jag och la mig – då var klockan 18:30… Så, jag la mig ner, försökte verkligen tänka på andningen och hjärnan skrek elaka tankar om självskador.

Jag lyssnade dock inte, trots att jag var nära. Det var jobbigare än på länge och det blir bara svårare och svårare.. Men jag har pratat med Jonas om det och han har gång på gång förklarat hur rädd, ledsen och orolig han blir, för eftersom jag sällan är medveten om att jag gör det, att jag går in i som en bubbla så är han rädd att jag ska ha sönder en artär.. Då blir det bråttom in.

Så, jag försöker verkligen streta emot dessa känslor.. Så, istället för det så blir maten lidande – fortfarande. Jag klarar inte av att äta. Jag är hungrig, men det går inte. I natt vaknade jag dock och kände hunger och kunde inte stå emot. Så jag fixade havregrynsgröt…. trodde jag, men det jag i själva verket värmde var ärtsoppa.

Jag var så säker på att jag gjorde gröt, så när doften av ärtsoppa spred sig i lägenheten så blev jag minst sagt förvånad.. Det gick inte in i huvudet. Nå väl, jag åt i alla fall. En sen…? Frukost? Nå väl, bättre sent än aldrig.

Idag var det terapi, något jag var nervös inför eftersom jag skrev ett sms i tisdags om att jag inte tyckte att det kändes så bra så jag ville byta till Kristina – men icke! Den gubben gick inte. Man byter inte terapeut i första taget, så jag får kämpa vidare.. fas jag har jättesvårt att öppna mig för henne.

Men, det är väl bara att fortsätta – kämpa på. Men det som är så jobbigt är nog mycket det att på DBT:n så har vi Magnus och Kristina, terapin är med Ullrika och sen under utredningen hade jag Tobias. En människa jag saknar för jag har aldrig litat på någon inom vården som jag gjorde med honom. Han var så himla bra.

När kallelsen först kom och jag såg att jag skulle träffa en manlig, den känslan var allt annat än positiv, men redan första träffen så kände jag att jag hade hittat rätt. Det tog en kvart sen pratade vi om de allra starkaste hemligheterna.. Det kändes så konstigt, men skönt. Nu är det mest tufft eftersom jag måste lägga locket på igen. Har ingen att prata med om det nu.

Det ska vi ta under krisbearbetningen och först måste vi jobba på att hitta färdigheter jag ska jobba med när ångesten och ss–tankarna blir för starka. Det kan jag köpa till viss del. Men inte fullt ut.

Men, efter terapin åkte jag hem, var hemma en stund eftersom vi skulle på hemmapremiären i allsvenskan. Några av Jonas vänner bjöd oss, men vi kunde bara se första halvlek, sen blev oron och ångesten för stark så det var bara att inse att jag Måste hem. jag klarade verkligen inte mer.

hela dagen har varit jobbig. Mycket ångest och inre stress har satt sina spår, rent fysiskt. Mina utslag i ansiktet och hårbotten (pga DLE) har svullnat, blivit röda och kliar som fan, så nu måste jag smörja ansikte och kropp med kortison och hälla illaluktande vätska i hårbotten.

324954_10150511642799580_653469579_9067468_1152812132_oDessa utslag gör att jag känner mig riktigt ful, ångest över hur jag faktiskt ser ut, så då ökar utslagen och sen är man inne i en ond spiral. Jag är bara rädd att det ska bli så illa som det var sist jag verkligen fick ett skov, så hade jag i munnen, öronen, näsan, det kliade i halsen så då blev det en snabb ambulanstransport till akuten och alla möjliga provtagningar man kan ta.

Smärtan när läkaren grävde i näsan var hemsk. Anledningen till ambulans var eftersom det satte sig i halsen och då kan halsen svullna igen fort, så därför blev det bråttom. Det jobbiga med salvorna är att huden blir tunn och extra känslig mot solljus och det räcker oftast med att jag ska bli varm så blir utslagen värre.

Så att ha DLE på sommaren är ingen jag rekommenderar.. Så, jag håller tummarna för att det lägger sig fort, nu har jag inte varit symtomfri på länge så jag hoppas att jag får bli det snart. Riktig kyla är heller inte bra, bilden ovan är tagen i början på februari 2013 och det var en jobbig tid.

Men nu är nu och jag håller tummarna!

 

När man slås av en tacksamhetens tanke

Allt som oftast så använder jag denna blogg vad den är till för, min ventil ut i livet. Jag är en skrivarmänniska, har mycket lättare att få ut i skrift än i tal. Varför vet jag inte. Varför jag hellre använder blogg istället för låst dagbok har några orsaker. Dels för att få andra att förstå att de inte är ensamma men även för att när jag behöver få ur mig saker så måste det ske fort annars glömmer jag vad jag ska skriva.

Med vanligt papper och penna så går det inte alls lika fort som att skriva på datorn. Sen all respons man kan få, mycket tips, pepp och andra med samma erfarenheter. Jag skriver om tiden på psyk och hur den svenska psykvården fungerar, jag skriver om men behandling som jag är tacksam över att få delta i.

Det som skrämmer mig med DBT är dock att jag får missa Max 4 tillfällen sen förlorar man sin plats i gruppen, men även den enskilda terapin. Men jag kan tycka att det inte är mer än rätt om man struntar i det, men om man blir sjuk så räknas även den frånvaron in. Så kortfattat så är det “förbjudet” att bli sjuk.

Men ibland så skriver jag även om positiva saker för att ni ska förstå att min liv inte enbart är nattsvart. Idag är lite en sån dag, visst – jag har bubblande ångest utan att egentligen veta varför. Men, på andra sidan bordet sitter Jonas och jag vet att han älskar mig för den jag är, nedanför mig på golvet ligger Dipp och inne på kontoret så ligger Chips.

Ibland saknar jag att ha ett socialt liv, men samtidigt så vet jag att jag inte riktigt vet hur man ska “bete sig” och jag känner mig mest instängd och kvävd. Förut var jag extremt social, dock enbart med få vänner, men den ena – Veronica var jag alltid hos, om inte vi var hemma hos mig. Vi sågs dagligen.

Men idag – något har hänt och jag vet inte hur det egentligen började. Jag kan ofta undra hur mitt liv hade sett ut om psykiatrin uppmärksammat mitt liv redan från början. Det är 21 år sedan jag kontaktade psyk första gången och jag har gått regelbundet fram till idag.

Det var 2009 jag fick min första diagnos och i måndags fick jag veta mer exakt Varför jag hade såna problem i skolan. Anledningen var ADD och min första känsla var bitterhet. Känner mig smått bitter nu med, men samtidigt glädje över att veta vad som orsakat så många år av svårigheter.

Men, om lärare och psykiatri uppmärksammat det hela tidigare, hur hade allt varit idag då? Jag har fått mycket stöd dock, eller… jag har ju knappt pratat då det är en grym svårighet och en svårighet med förtroende av vuxna just för att de så länge blundat för mina problem.

Men en viktig del i mitt liv var när jag fick flytta till Emyhemmet som är ett korttidsboende, där bodde jag i ganska exakt 1 år och då kom jag i kontakt med DBT för första gången. Den omgången hjälpte mig dock ingenting för jag kände mig inte trygg med ledarna och de kände sig inte trygga i att leda en grupp – något de ofta visade.

Väl på Emyhemmet så dippade jag rejält ed mitt destruktiva handlande, jag självskadade på något sätt mer eller mindre varje dag. Jag var rädd hela tiden men samtidigt så trivdes jag bra där. Jag låg på mitt rum, spelade spel i mobilen, jag bloggade och läste andras bloggar.

Det var så jag kom i kontakt med Jonas och jag kan än idag inte förstå hur jag vågade att åka hit.. Han hade kunnat visa sig vara ett svin, men då var mina tankar ännu starkare om att jag inte förtjänade bra så skulle han visat sig vara ett svin så skulle jag ändå få vad jag förtjänade.

safe

Men, han var inget svin och har under dessa år aldrig varit ett svin. Men, jag väntar av och till fortfarande på att det ska börja, men en del av mig vet att det aldrig kommer att bli så. Han är godheten själv och jag har aldrig känt mig så trygg med en man tidigare och det är en känsla som alla förtjänar att känna.

Jag är enormt tacksam för detta, även fast jag fortfarande tvivlar och undrar – är jag värd det?

Hur ska andra förstå när jag inte ens gör det själv?

Om jag “skyller” saker på mina diagnoser sånt som gör att jag har vissa svårigheter, så säger folk att jag bara skyller ifrån mig, att jag gömmer mig bakom dom.
Inte ens vården förstår så hur ska allmänheten förstå?

På yex DBT:n så får jag hela tiden säga att jag inte hänger med, jag förstår inte eller så svävar tankarna iväg på annat och jag försöker återfokusera hela tiden men det är så svårt
Sen fick ju jag diagnosen ADD i måndags och jag har försökt läsa på lite om det men man hittar BARA om ADHD. Störigt som fan om ni frågar mig.. Men, hur ska andra människor förstå att jag inte gömmer mig bakom diagnoserna? Jag har inte bett om att få dom, jag vill inte ha en enda diagnos, men nu ser inte min verklighet ut så. Tyvärr

Gruppterapi


DBT


I morse så vaknade jag 03:44 och jag kände mig lagom pepp på att gå upp då för då skulle jag vara trött på DBT:n så jag försökte somna om igen och det lyckades jag med, sen vaknade jag 20 minuter innan larmet ljöd.

Skönt att vakna så, men vad spelade det för roll, jag höll på att somna både på bussen och på DBT:n, var så galet trött och är det fortfarande. Men nu sitter jag här med kaffe, dagens 5:e kopp.

Jag drack en massa kaffe på terapin i hopp om att inte somna och jag lyckades hålla mig vaken även fast ögonen värkte av trötthet. Så jag sitter och funderar på en powernap på 30 minuter innan vi ska ta dagens långpromenad.

Hoppas det inte blåser lika mycket som det gjorde i stan, där var det riktigt kallt!! Men terapin gick bra, vi har nu gått in i känslomodulen och jag ska öva på att minska mitt känslomässiga lidande som innebär att jag ska släppa smärtsamma känslor genom att vara medvetet närvarande.

Det innebär också att ändra smärtsamma känslor genom att gå tvärtemot känslan. Kommer bli svårt, men jag måste försöka.

Sen fick vi en läxa som kommer sträcka sig fram i 11 veckor och det är att gå på en 30 minuters promenad 5 dagar i veckan, så det kommer inte att bli något problem, våran runda som vi går är ju 7 km så det tar ju längre tid än 30 minuter, så det känns bra.

Nu är klockan 12:56 och jag har nyss kommit hem, ska försöka vila en stund så jag orkar med resten av dagen. I morgon och på torsdag är jag ledigt. Nästa vecka blir lite lugnare för då ska jag inte träffa psykologen..

Nu bli det först om 2 veckor som vi ska ses och innan dess så kommer han att ringa till min mamma och ställa en massa frågor till henne om min barndom.

Men nu, vila


 

 

Vecka 8


– Måndag 17 februari –


Idag vad det dags för fortsättning på min utredning. Min psykolog och jag pratar först öppet och sen tar han fram den Stora bunten med papper med frågor på där jag ska förklara tex hur jag kan hantera instruktioner, både idag och när jag var liten.

Vi pratar om hur jag har det med att fokusera och om jag tappar koncentrationen, både idag som vuxen och även som barn. Mycket frågor blir det och vi har träffats 3 gånger nu och vi har påbörjat papper nummer 5 med frågor och det är kanske 5-6 frågor på varje papper.

Hur många blad det är har jag inte en aning om… men många är de och varje besök tar i snitt 1½ timme så det är en omfattande utredning som är mycket påfrestande, jag är glad att jag kommit dit där jag är idag, men samtidigt vore det skönt om jag inte behövde detta.

Men, det var min läkare som skickade remiss till honom. Så nu är utredningskarusellen i rullning och det är bara att hänga med. Många frågor blir det, mycket tårar, skratt och hopplöshet, mycket minnen och många saker får mig att liksom bli påmind om hur svårt jag har för saker. Sånt som för mig är naturligt, men när vi pratar om det så förstår jag att det inte är “normalt”.

Vad som nu är normalt. Det kan man ju fundera länge och väl om. Men, efter honom då, så mötte jag upp Jonas och Dipp, de hade gått en promenad medan jag var hos psykologen, sen gick vi till apoteket, hämtade mediciner och styrde kosan hem till Jonas mamma.

Jonas fastnade vid Discovery som han brukar när vi kommer dit – jag gick och handlade åt svärmodern, sen hjälpte vi henne lite, bäddade rent, tog hand om disken och bara var, pratade , tittade lite på nyheter, lite på OS och självklart Glamour. Och nej, Jag tittar inte på Glamour, det sköter hon själv så bra. Vi lyckas bara Alltid att komma när det visas.

Jag börjar undra om det är det enda som 7:an visar. Eller något sånt. Men men.. När vi kom hem så låg det 3 kuvert och väntade på oss, 2 oviktiga och det 3:e visade sig vara guldklimpen!! Jonas har fått beviljat fri tandvård och det var mycket glädjande nyheter!! Det är något som han Verkligen behöver.

Det är ingenting vem som helst kan få igenom, men Jonas passade in under de kriterier som krävs, så snart kan han Äntligen få sina tänder fixade!! Härligt! Då blev vi glada och firade med lite yoghurt och cigarett som vi fick av Jonas mamma, både yoghurt och cigaretter.

Vi köper inga cigg själva längre, vi håller oss till el-ciggen. Jag röker mindre och de är så sjukt mycket billigare!! Men men.. Nu ska jag försöka få till läxan tills i morgon. Jag ska skriva om vilka färdigheter jag använt mig av och de jag ska skriva om denna gång är att Observera, beskriva och delta. 

Svårt, men det måste gå.


 

Att det ska vara så svååårt

Som jag skrev innan, DBT:n gick bra, men den kantades av ångest och den sitter i än. klockan är 19:10 och jag har åter tagit medicin, men med noll effekt. Allt detta för alla saker jag gjort bland allt folk. Denna förväntansångest driver mig till vansinne! Mitt stora dilemma under biten förväntansångest är smittor. Allt man kan bli smittad av, alla infektioner, virus och även fysiska (inre) skador inbillar jag mig att jag kan få.

Som exempel så skrev jag en kommentar hos en tjej som hade ägglossningssmärta och migrän samtidigt. Jag svarade då att jag haft migrän en gång och den smärtan var värre än de gånger jag brutit armen. Genast kom tanken, nu kommer jag att få gallsten som alla säger gör så ont. Tanken kommer som en blixt från klar himmel och den går bara inte att stoppa.

Tanken etsar sig fast så hårt att jag knappt vågar lämna hemmet för på något sätt så är det mesta lättare att utstå om man är just Hemma. Kräkfobi och förväntansångest. Lägg till kronisk ångest, panikångest, borderline, bipoläritet och PTSD på allt det.

Alltså. VARFÖR? Jag vill kunna ta en tablett som tar bort allt det där, bort med alla diagnoser! Borderine och PTSD kan jag ju bli av med. Så även förväntansångest och panikångest — så det finns ett ljus i tunneln trots allt. Men just nu är ljuset svårt att nu, men det är väl för att man nu är mitt i allt det där.

Att inte kunna styra sina tankar, känslor och beteenden – innan det är försent är allt annat än kul. Man uttalar sig på klumpiga sätt, formulerar sig fel eller blir helt stum när man hamnar i en situation där en konflikt kan uppstå.

Jag hoppas bara att det jag kan bli av med kommer att ske fort! jag vet att det kommer att vara en långdragen process, men det gör saken inte lättare att vara medveten om, för jag menar. VEM vill ha dessa problem? Jag tror inte att någon direkt väljer det. Men vad är det som gör att en enda person kan drabbas av så många saker?

Men en sak som gör det lite, lite lättare – det är att jag nu är klok nog att förstå att jag inte är ensam. Den tanken gör det hela mer uthärdligt. Det som fått mig att förstå såna saker är alla bloggar jag läser om just psykisk ohälsa. De har hjälpt mig mer än de stjälpt. Men visst, jag sticker inte under stol med att det kan trigga väldigt mycket om det handlar om självskador. Men det finns en som pratar om sina självskador på ett… vad ska jag säga, avdramatiserat sätt, så “mjukt” eller vad man ska säga så hon triggar ytterst, ytterst sällan.

Fråga mig inte hur hon gör, men on lyckas. Kan vara för att vi pratar på skype nästan dagligen och har gjort i säkert 4-5 år. Hon känns som an av mina bästa vänner trots att vi aldrig har träffats eller ens pratat med i telefon. Vi kör bara över skype och sms. En fantastisk och stark person! Jag vågar fanimej säga att jag älskar henne som vän. Hon finns där genom alla problem och vi skrattar även mycket och ofta.

Vi kan gå ifrån att prata självskador till semestrar på nolltid. Eller prata om hennes galna marodörer till katter. Nå väl. Hon är och har alltid varit en stor inspiratör. Tack Jackie för att du finns där!


Och nej, jag gillar inte att “samla” på diagnoser, jag lär väl få någon liknande kommentar så det är väl lika bra att påpeka det. jag vill inget annat än att bli av med dom

Läkarbesök med rökpaus

Skulle ju träffa läkaren idag och det blev ett bra besök. Det tog lång, lång tid, så efter 1½ timme tog vi på läkarens inrådan en rökpaus och sen fortsatte vi med medicinprat. Vi justerade och halverade många mediciner plus att jag fick insatt nya mediciner plus vitamin b12 som hon trodde kunde vara bra för mig.

Jag fick Äntligen något mot min mer eller mindre kroniska ångest – iktorivil som ett ett långtidsverkande benso och då beroendeframkallande, men jag är redo att ge de en chans!! Sen har hon i princip tagit bort min borderlinestämpel så nu har jag bara PTSD, bipoläritet och nåt autistiskt. Alternativt adhd. Men jag ska få genomgå en hjärnröntgen och en adhd-utredning och sen ska vi ses igen om en vecka.

Hon är mycket bra, men jag hade svårt att förstå allt, men Jonas hängde med på det mesta. Känns ändå som ett bra besök, men nu är jag helt slut i skallen!! Kom nyss innanför dörren och klockan är 18:12 och har varit i farten nu sen 7:40 och det är en lång dag för en liten skit som jag. 

Man märker att man inte klarar lika mycket som man en gång har gjort, men nu kanske det kommer bli ändringar med de nya medicinerna som passar mig bättre! Jag hoppas det i alla fall. 

Jonas är ute med Dipp och jag ska vila en stund, eller om jag bara varvar ner med mandala. Eller något annat skoj. Får se hur långt orken sträcker sig. Sen kom jag på att min sjukförsäkring jag har, där tecknade jag även en diagnosförsäkring, så om jag får nån ny diagnos så kanske jag kan få ut på försäkringen.

Vet bara inte riktigt hur man söker, men det vet jag att jag har vänner som gjort, så jag får fråga de om hjälp. Men, det får bli när hon jag känner bäst är inne på skype 🙂 Nu blir det kaffe och pausa från tillvaron en stund