Archives

Något jag är bra på

Vi satt här på morgonen och pratade om gamla jobb vi haft och eftersom vi båda har jobbat inom vården så var det där vi fastnade och gamla minnen dök upp. Jag har jobbat inom vården i många år, som semestervikarie, timanställd och har haft fast anställning.

Vård-och-omsorg

Och håll i hatten för nu ska jag säga något jag inte gjort innan, ska säga något positivt om mig själv. Jag var duktig på mitt jobb med de äldre. Jag jobbade effektivt, så när det fanns tid över så satt jag med de äldre och lyssnade med glädje på deras liv, hur de levt och saker de upplevt.

Men kontakten med både vårdtagare och anhöriga var jag duktig på. Jag har fått höra det från både anhöriga och chefen, men även vårdtagaren har sagt det till mig. Och jag själv vet om det.

Jag tog mig tid att lyssna på dom, på kvällarna så körde vi ut de äldre till tv-rummet och satt där och småtittade på tv och prata. Var de oroligt så satt jag med dom och körde något som jag då inte hade något namn på men som jag idag vet är taktil massage.

Jag satt där, masserade deras händer och lät vårdtagaren prata om den hen ville. Vi hade en kvinna på ett boende som hade psykiska besvär och när hon fick panikångest så visste jag hur det kändes så jag försökte prata med henne för att distrahera hennes tankar.

Av en slump så hittade jag hennes bröllopsfoto och jag har aldrig sett ett så vackert kort innan och en gång när hon hade sån ångest så visade jag henne fotot och det var något som hände för hon for upp ur sängen, satte sig på golvet framför bokhyllan och drog fram en stor låda.

Där i fanns det foton, gratulationskort och telegram, hon berättade om bröllopet och blev helt lyrisk, så glad över att få prata om det. Sen, varje gång hon mådde dåligt så visade jag henne bilden och bad henne att berätta lite om dagen. Och det fungerade varje gång.

När jag jobbade delade turer så var det ingen idé att åka hem de timmar det gällde för jag bodde 4 mil från jobbet och jag jobbade bara delade turer på helgerna och då gick tågen hem bara varannan timme. Så för att fördriva tiden så valde jag att spendera den med de äldre så de berättade om sitt liv.

Jag tycker att det är jätteintressant att höra hur de levt så jag la hellre min lediga tid där än att bara springa runt i stan eller sitta i personalrummet och läsa tidningar. Det ledde ju till att de boende knöt an till mig och fick en fin känsla över det hela.

IMAG1193

Så, när vi satt där så blev jag nästan – men bara nästan sugen på att börja arbete istället, men jag vet att jag inte skulle fixa det i dagsläget, men man vet aldrig hur framtiden ser ut. 

Så, jag ville mest tala om att även jag kan hitta saker som jag är bra på. Bror säger att det finns mer, men jag kan inte se det än – men jag kanske kommer dit en dag. Men jag börjar här.

 

Lösenordsskyddad: Terapi på hemmaplan i pyjamas

Det här innehållet är lösenordsskyddat. Vänligen ange ditt lösenord nedan för att visa innehåll:

Jag faller, kraschen är nära – igen

Krasch. I hela mig låter det så. Det känns som att bröstkorgen på mig snart exploderar. Allt för att hålla ångesten borta så kör jag på som en duracellkanin, allt för att slippa känna, slippa släppa in ångesten för starkt. Så, ut med hund, putsa fönster, torka av utemöblerna, skurat balkonggolvet, dammsugit, plockat undan. Typ.

till bloggen!!

Men nu då. Vad fan ska jag göra? Kan någon hjälpa mig? Jag vill inte känna denna ångest, den äter upp mig totalt och de jävla destruktiva tankarna växer. Jag blir nästan arg på mig själv som står emot, men jag måste. Inte för min skull, jag gör det för folk som bryr sig. Därför kämpar jag. Annars hade jag gett upp.

Men hur länge orkar man spela teater mot sig själv för att göra andra nöjda? Jag vet inte, vet du? Just nu. Det kokar i hela mig, jag vill ta en massa lugnande och krypa ner under kedjetäcket. Alltså, ingen farlig överdos, bara så jag får somna, sova, sova, sova. Även fast jag vet hur jag mår efteråt.

Självskada. Orden dansar vackert i mina öron, men nej. Jag måste stå ut. Stanna i nuet säger folk, men varför stanna i något som bara gör vansinnigt ont? Lida? Varför?

Visst, det finns glädjeämnen, som då i lördags då vi var vid sjön och bara njöt av tystnad, fågelkvitter, lycklig hund och sol. Men sen ska man ju hem också och väl hemma så dundrar ångesten in med dunder och brak. Bara så där och det går inte att stoppa den. Han är för stark. Bänder sig in i mitt inre.

Men jag vill inte. Jag vill bara sätta mig i skogen, under ett träd, eller vid en sjö, ensam och bara gråta, gråta ur min frustration över livets orättvisa. Men jag kan ju inte gråta. Så fort en tår är på väg så blinkar jag fort fort för att inte få fram den. Gråta är tabu. Känslor är tabu.

Så är det. Sen min terapeut, hej, var 3:e vecka. Känns ju så där när jag verkligen är i behov oftare än så. Hon kommer hit på fredag, nästa vecka alltså. Jag slipper åka in, för hon ville komma hit. Så ja. Det är väl bra. Sen ska vi tydligen sammanfatta vad för slags hjälp jag behöver.

Men jag vet ju inte var jag ska börja. Eller sluta. Bara ett trassel av känslor, känslor jag inte vill ha

Alla dessa borden

Jag borde vara lycklig, jag borde må bra, jag borde vara tacksam för det jag har i mitt liv, som till exempel så har jag världens finaste man, 2 underbara katter, en fantastisk hund, en familj och nära vänner. Jag bor i en lägenhet med det perfekta läget, nära stan men ändå en liten håla med skog överallt.

Jag har fina grannar, jag har bra kontakt med psykiatrin, jag har mina mediciner och utan dom skulle jag må ännu sämre.. Men vad gör det? Just nu, jag mår skit. Jag tvingas ta behovsmediciner dagligen och krypa ner under mitt kedjetäcke för att stå ut.

Somna vågar jag inte för oftast så blir ångesten värre, fast den borde bli bättre. 

Alla dessa borden, allt jag bör känna tacksamhet över, men jag orkar inte känna något alls. Men. Jävla depression som vägrar att släppa taget om mig. Var ute med Dipp i 1½ timme nyss, hon var galen och det såg kul ut, jag njöt i perioder, men sen kom jag på mig själv om att förbjuda positiva tankar och känslor.

Jag är inte ensam. Jag har alla jag nämnde tidigare, men ändå så känner jag mig ensam. Ingen finns fast jag vet att de gör det. Jag vet, men den inre rösten säger något annat.

Men Dipp var nöjd, och det är huvudsaken. Nu går jag och lägger mig.

 

 

Det bästa som finns, slakta träd och gräva gropar.

Det bästa som finns, slakta träd och gräva gropar.

Ny dag, nya tag

Igår, fy fan vad jag mådde dåligt – hela dagen och sen fick jag ett vidrigt besked, min läkare som är den första inom psykiatrin som Verkligen lyssnar på en och är noga med att man förstår vad han menar. Han ska sluta… Men jag har pratat med Solhem så jag hoppas att jag kommer hinna träffa honom innan han slutar i maj.

Men en annan fick höra att han ska tydligen ta semester nästan hela vägen fram till att han slutar och det känns förjävligt. Jag pratade med honom om det för inte alls länge sen och sa att han inte får sluta och berättade hur jag kände när jag träffade honom, då sa han att han inte skulle sluta.

Det var sen samma sak med psykologen som gjorde min ADD-utredning, efter DBT:n så skulle jag få träffa honom just för att det var så lätt att prata med honom, även om övergreppen. Men nej, även han slutade… Känns som att det är lika bra att byta mottagning.

Att raserar på Solhem känns det som. Katrinedal ska tydligen vara bra.. Men jag vet inte. Nu har jag ju äntligen fått en terapeut, så det känns fel att sluta, men jag är så trött på alla läkare som kommer och går, trött på att aldrig få träffa en läkare mer än en gång. Utom Bodil, men henne klickade jag aldrig med.

Hon pratade inte Med mig, det var mer som om hon pratade Om mig.. Sen Stergios då, han är jättebra men ska sluta, sen vet jag inte hur många läkare jag har träffat. Det verkar vara svårt att få personalen där att stanna.

Men men… Idag, fint väder så jag ska nog putsa fönsterna i vardagsrummet.. Tror jag.. Får se, just nu har jag ingen lust med något, pratar med Jonna och ska gå och ta en kaffe och cigg.

Varför?

Jag vet inte. Men detta med ett sk. liv. Vad är det? Varför ska man dagligen behöva kämpa? Hur länge i så fall? Jag gör inget annat…. Idag har jag varit ute med Dipp vilket är bra för då slipper man känna av sin ångest på samma sätt. Jag har träffat min terapeut och då hade jag kameran med så jag kunde fota längs vägen.

Foto är bra, för då går jag in i vad jag ser och då slipper jag känna för mycket ångest. Men. Min kamera, jag vill ha tillbaka min riktiga kamera och mitt stativ. Men kameran ligger i tryggt förvar och det kommer kosta pengar för att få tillbaka den. Stampen. FAN! Stativet är hos mamma.

Jag vill ha båda delarna. Jag vet inte ens när jag kommer ha dessa saker i min hand. Men sen, kunna åka runt, olika parker och ställen, gärna andra städer. Bara gå in i allt som rör fotografering. Det är den bästa terapi man kan tänka sig. Visserligen ett sätt att fly.

Samma hemma. Igår rev jag ut allt ur sovrummet och tokstädade. Idag var det köket som fick sig en omgång. Visserligen behövs det, men inte av denna anledning. Nu är det flyktkänslan som ställer till det. Det är nu jag egentligen ska dra mig undan i ångestrummet och skriva vad jag känner.

Men jag är rädd. Rädd för känslan och rädd för orden som kommer att stå på pappret. Så. Istället sitter jag här och funderar. Men, jag fick höra en bra sak idag, hos terapeuten. Jag kan via dom få träna gratis hos F&S tisdagar och fredagar i 10 veckor.

Det vore super!! Fasta rutiner, få in träning och kanske kunna komma igång att även ta långpromenader här hemma också. En kick-start gällande träning. Så, jag har mailat till F&S och frågat om det är ensamträning eller grupp eftersom det rör sig om förmiddagar 2 dagar i veckan.

Men jag skulle tänka på det sa terapeuten tills vi ses nästa gång, men svaret känns lätt-. Sen skulle jag även fundera på vad jag vill ha hjälp med, vad jag vill jobba med. Men det är svårt att säga något specifikt. Jag vill må bra. bara må bra.. Inget mer. Sen pratade hon även om sysselsättning, att jag ska komma ut i någon form av sysselsättning några timmar i veckan och det gav mig panik!!

Då. jag måste åka med den och den bussen för att komma i rätt tid, för att vara där i si och så många timmar. Bara tanken ger mig panik!! Men, jag vet ju inte. När jag fått den typ av terapi jag behöver så kanske jag vill jobba. Nu känner jag bara att jag inte vill, men det är ju för att jag inte klarar det.

Men, när jag mår bättre, då kanske. Frågan är då bara – inom vad? 

Nå väl, nu ska jag rasta jycke, ta en dusch och sen slappa vidare här hemma, kanske med en hund eller katt i knät, eller kanske med huvudet på Brors mage framför en film. Vi får se. Det återstår att se.

IMG_9130

Tankar

Ni som inte läste bloggen igår, detta skrev jag som status efter att jag blev utskriven, om läkarens ord:

“Läkarens ord på att jag inte självskadat på 3 veckor var jättebra även fast jag har starka impulser.
Läkarens ord på att jag inte har försökt att ta livet av mig var jättebra.
Läkarens ord på att jag är undersköterska var jättebra.
Läkarens ord på att Bror är sjuksköterska var jättebra.
Exakt allt var jättebra, så bra att jag blev utskriven direkt.
Även fast jag sa att jag har jättestark ångest.”
Det sjuka var just att allt han sa var “ja men det är ju jättebra”

Jo, det är jättebra att jag har haft självmordstanken under veckan men inte just då
Det är jättebra att jag känner doften av blod överallt nästan hela tiden
Det är jättebra att rösterna säger vad jag ska göra
Det är jättebra att jag inte ens vågar lämna sängen så att jag kan be personal om hjälp

Jo, allt är jättebra – eller inte…

Det nya projektet

Dagen startade redan vid 08:30 och jag gick direkt in i badrummet, ställde mig framför spegeln och tittade mig själv i ögonen som vi sa igår. Vi sa att jag kunde börja med typ 3 minuter, men jag tror inte ens att jag klarade 1 minut.

ljus

Blicken, väntan på bussen på väg tillbaka till psyk efter hemsk ångestDet jag såg var bara en tom, känslolös blick. Tom, kall, utan känslor. Så, jag ska göra om det i morgon igen. Jag har även skrivit en liten lista om vad jag skulle förlora om jag skulle ta livet av mig.

Jag tänker inte på att jag kommer försvinna, bara att jag blir av med att må så här. Och då sa vi att jag skulle skriva ner vad jag skulle känna att jag förlorar och det är Bror, Chips, Dipp, Pepsi, hemmet jag trivs i, övriga familjen, Yamas och vänner.

Jag vill inte förlora de. Det känns värre att förlora dom än att jag dör. Men, jag måste ta tag i detta nu, jag måste våga känna.

Annars, som omväxling så har jag sovit hyfsat bra i natt, har nog inte vaknat en enda gång. Eller, vaknade vid 08:30 men somnade om 1 timme innan jag gick upp, tömde diskmaskinen och körde igång en ny. Så busig är jag, Bror sa ju igår att jag inte ska göra något här hemma på en vecka.

Eller, om jag känner att jag vill så får jag, men jag får Inte när jag har ångest för då gör jag det som en flykt och det är inte okej. Mycket nytt för mig nu att tänka på. Men, han bestämmer en massa för Min skull – även fast det är jobbiga saker.

Se mig i ögonen, stänga in mig i rummet och tillåta (tvinga mig) att känna min ångest utan att försöka fly ifrån den. Så det enda jag får ta med in då är papper och penna, så jag kan skriva ner tankar som dyker upp, sånt som jag kan ta med honom och/eller med min nya samtalskontakt.

Så, jag måste hitta en snygg anteckningsbok och jag har hittat 3 olika modeller så jag slänger ut bilder på alla tre. Här är dom.

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

Vansinnigt snygga modeller, finns på Akademibokhandeln i Borås

3227

Också en snygg modell

Sen denna

Sen denna

Sen, av någon anledning duger inte ett vanligt kollegieblock, jag vill ha en snygg bok, ha den som en kombinerad dagbok där jag kan skriva saker som jag inte vill skriva här, eller att skriva både där och här. Sen anteckna sånt som rör sig i huvudet just då.

Så, vi får se vilken det blir! Men, nu ska jag vika tvätt, inte för att gömma mig från all ångest utan för att det behövs. Mycket tvätt som blivit liggandes. Att vika tvätt är lite “mitt” jobb, Bror tvättar och jag tar hand om att vika.

Vi har en form av överenskommelse om vad som är hans jobb och vad som är mitt jobb, funkar rätt bra faktiskt. Så, nu ska jag ta det tråkigaste jag vet. Fast när man väl kommit igång så är det rätt meditativt på något sätt

 

Kan man krypa ur sitt skinn?

10952285_10152801605254580_439009372760167636_nDessa dagar, jag faller mer för varje sekund och ångesten kommer tätare och kraftigare för varje gång och det skrämmer mig. Inte mindre rädd blev jag när jag såg vilken läkare som jobbar denna vecka, nämligen han som skrev ut mig dagen innan julafton trots att jag inte var redo.

Så, jag antar att jag är utskriven senast fredag. Skulle inte förvåna mig ett dugg. Men annars, jag har mest sovit idag utom då jag rökt och tuggat Stesolid. Känns så.

Bad om att få prata med min kontaktperson innan och hen skulle komma om en liten stund och att jag kunde vänta på rummet. Efter 2 timmar får jag veta att hen varit fullt upptagen med annat under tiden jag väntade.

Hade hen inte kunnat be mig prata med någon annan? Nej, väljer att svara “jag kommer om en liten stund”

Denna dag har varit jobbig. Började med bollmassage och sen medicin, somnade – vaknade, åt, rökte och mer piller. Sängen, krama nalle och skaka.
Sängen nästan vibrerar känns det som, men det är bara min puls som slår.

Abstinens. Jag har en sån hemsk abstinens så jag vet inte var jag ska ta vägen snart.. Jag känner bara att jag skulle behöva lätta på trycket och få känna en äkta avslappning som jag aldrig lyckas nå på annat sätt.

Men jag har lovat. Lämnat in mina saker, men en del av mig ångrar mig fortfarande. Jag står inte ut, jag vet inte hur jag ska klara mig – men jag har lovat min man att inte skada mig på avdelningen.

Jag kan dock bara säga att jag lovar att försöka, för jag ska verkligen försöka klara mig. När jag blir utskriven så sa han att vi tar sekund för sekund. Men en del i mig skriker. Jag blir galen…

Så har jag en kontaktperson ikväll som jag inte kan öppna mig för och det är Väldigt viktigt att man pratar med rätt person, så det kommer väl sluta med att jag ligger här och kvider. Att öppna sig och få suckar och ett “Mmm” som svar känns inte så… Givande.

Men. Jag måste kämpa och det gör jag nog bäst under täcket med musik i öronen. Annars blir jag galen. Jag har bara en enda sak i huvudet nu. Eller ja, min fina familj, men annars – den falska vännen.

(Sen sägs det att hudvård är bra, men jag ändå får jag inte köpa allt på hyllan. *ironi*)

1506774_10152801202229580_6105659390541642214_n

Fan vad jag vill sniffa pälsklingar nu. Mattes hjärtan