Archives

Möte med balans, läkarbyte och minskade krav

 

Idag var det då mitt första möte med föreningen balans och det var jättebra! Vi pratade lite om hur vi har det, samhällets fördomar, bra respektive dåliga läkare, pengar osv. Det var lite som att gå till en amatörpsykolog.

Jag nämnde hur jag anser mig bli bemött av min läkare och jag fick som uppgift av de alla att byta läkare. Något som Jonas sagt länge. Så i morgon ska jag ta tjuren vid hornen och be sköterskan ordna det! Jag fasar redan för det, jag vet inte vad jag ska säga om B. ifrågasätter det hela.

Men, jag behöver visst inte svara men jag kommer ändå stå där med skamsen min. Jag tycker sånt verkar jobbigt… Men så är jag en smula konflikträdd också.

 

Sen kraven jag nämnde i rubriken. Jag måste tagga ner nu, jag har balans, dogparkouren, träningen med Cia, framtida träning och dbt. Träningen med Dipp anser jag vara viktig, samma sak med min egen träning.

Sen balans, jag sitter i valberedningen, så där är det bara möten 1 gång i veckan och det är något som verkar bli bra, vara lite en den av en start av en förening känns bra!

 

Men, jag måste tagga ner, får inte börja med något nytt! Vad gäller träning så ser jag inlines mer som ett nöje än träning för det är sjukt kul. Dumt bara att jag inte tagit tag i det under sommarkvällarna. Men, jag ska försöka ta tag i det nu innan höstrusket är här för att stanna.

Men när det gäller intervallen så ska jag försöka köra ett pass i veckan till en början, så man inte går ut för hårt. Samtidigt kommer det bli svårt att träna utan energi i kroppen… Men vi får ta det lugnt i början nu, vi har ju inte någon direkt mat hemma.

 

Så sen när vi får pengar så ska vi se till att veckohandla och lägga upp allt på rätt sätt. Jag har gått igenom budgeten så vi ska klara oss och håller vi oss till budgeten så SKA vi klara att köpa mat så vi klarar oss. Det gäller bara att vi inte blir helt “pengakåta” när pengarna väl kommer.

Vi har ju en förmåga att bli det.. Visst, vi köper inte en massa onödigt, men vi prioriterar fel. Men det ska bli slut med det. Vi Måste tänka och göra rätt.

Nå väl, nu ska jag försöka varva ner, för att sen försöka sova!

 

Ringer psyk utan resultat

Mina ätstörningar blir värre, från bara sjuka tankar till sjuka handlingar. Jag har sökt hjälp innan men de ansåg inte att jag behövde hjälp.

Men nu, jag har ringt till Vågen men de har stängt i 11 dagar till. Jag ringde till BES men de har stängt till 5 augusti, min terapeut har också semester och sjuksköterskorna på Solhem missade jag med 2 minuter.

Får ringa dit i morgon igen. Det är inte lätt att vara sjuk på sommaren – minst sagt.

Nå väl, nu är jag på väg hem, har handlat tapet nu. Så nu blir det handla lite på Tempo.

-KAN VARA TRIGGANDE!!!-

3

Onsdag morgon och 3 dagar kvar till lördag!! TRE dagar och nervositeten har mig i ett fast grepp.. men samtidigt så ska det bli otroligt kul.

2 dagar till jag äntligen får träffa Lisa, och det ska bli så himla roligt! Sen kommer vi inte kunna ses förrän i höst någon gång eftersom hon pluggar och jobbar. Men sen så ses vi,

Sen . jag börjar snart på dbt. 12 augusti drar det igång och jag är både spänd, förväntansfull, livrädd och allmänt “jag-vet-inte-vad-tillstånd.”Nå väl… vidare till känsligare ämnen,


Jag vet inte hur jag ska se det. Maten försvann och jag kände mig nästan stolt. Ja,,, men jag skar mig inte i alla fall. Och inte rökte och inte drack jag alkohol. Så, jag har hittat en ytterligare destruktiv metod. 

bulimi~2

Jag – med kräkfobi. Men, jag gjorde det ändå och vet ni vad. Det var inte så farligt. Snarare tvärtom.

Jag kände mig så lätt, eller en lättnad. Jag har försökt många, många gångar men min fobi har stoppat mig. Men inte igår.

Jag hade en hög press på mig själv. Jag har en låg självkänsla. Många som jag pratar med säger att jag inte har en ätstörning.

 

Men jag vet inte. Att äta har länge gett mig sån ångest, så antingen äter jag inget alls, eller så hetsäter jag eller som igår – jag äter för mycket mat som jag sedan spyr upp.

Men nej. Maria har ingen ätstörning. Vad ska man då kalla det? Att ha en ätstörning är så otroligt mycket mer än att bara kräkas och laxera. Det är så mycket mer än att vara ett vandrande skelett. 

Googlar man fakta om tex bulimi så står det “

“Sjukdomen karakteriseras av hetsätning och ett oemotståndligt sug efter mat samtidigt som personen försöker gå ned i vikt. En person som lider av bulimi intar stora mängder mat på kort  tid (hetsätning) och varvar detta med ett kompensatoriskt beteende som till exempel bantningskurerfastakräkningar.

Bulimi behöver inte ge synliga kroppsliga symptom i form av minskad kroppsvikt eller ökad kroppsvikt, eftersom sjukdomen delvis är psykiatrisk samt inkluderar kompensatoriskt beteende. Den drabbade känner stor skuld och skam för sitt ätbeteende och försöker dölja problemen. En bulimiker känner sig ofta misslyckad som person och maktlös inför sitt ätande. Tankarna kretsar ständigt kring mat, koncentrationsförmågan påverkas och sömnproblem är vanliga.”

Men jag har ingen ätstörning – inte enligt vården i alla fall. Jag får bara stark ångest när jag tänker på mat, ångest av att laga mat, ångest av Att äta, ångest om jag inte äter, äter då för mycket – som sedan kräks upp. 

Det sista är nytt för mig, jag har dock Försökt många, många gånger utan att lyckas, men igår gick det. Känslan då var stolthet, misslyckande, Jag sa nästan med stolthet i tonen till Jonas när jag berättade Att jag gjort det. 

Men nu. Jag vet inte vad jag ska känna. Jag vet snart ingenting längre. Jag vet att jag är fet och så. Att jag har en svår ångestproblematik, att jag tappat kontrollen över mat.

Det känns också så sniket. Vi har jävligt ont om mat,, har inga pengar och vi äter en god middag som jag sen inte behåller. Fy fan. Jag orkar inte detta. Jävla ångest

Att börja träna…

…vi pratar, vi vill, vi måste, vi har mål. Vi måste börja äta rätt. Problemet är att vi är lata. Vi båda vill, men vi orkar inte. Vi sitter och nästan väntar på att promenaden ska komma gratis.

powerwalk_136061058Vi måste för hälsans skull, mitt mål är att komma i mina jeans som jag hade för 3 år sedan.

Vi båda vill gå ner inför bröllopet. Så alltså, om vi börjar nu, går ner 0,5 kg/v så kommer vi gå ner 25 kg till bröllopet. Om jag inte räknar fel…

Då kommer jag kunna komma i den klänningen jag vill ha, jag kommer ha den kropp jag haft och trivts med.

Jag kommer vara piggare och troligen må bättre både fysiskt och psykiskt.

Så, vi har satt som mål att gå till affären och tillbaka varje dag. Inte för att handla utan gå för att gå. Sen gå “rundan” som jag sett ut, den är kuperad och drygt 3 km.

Det är en bra start. Sen ska vi gå till Svanehov och tillbaka. Vi måste. Så, idag har vi gått till affären och tillbaka. I morgon blir det en annan runda. Kanske min och Dipps runda, eller annan runda. Det finns en massa olika vägar att gå så man får variation.

Att gå samma väg varje gång blir bara tråkigt. Man behöver variation för att inte tappa suget. Det är så det är. Men vi kommer inte gå Kretsloppet, det är för dyrt… 350:-/pers. Så 700 för oss två, då kan vi lika gärna välja en väg som är dryga milen själva.

Sen det viktigaste, vi måste sluta med monster. Energidricka är bara socker. Inte bra alls. Nå väl, nu kör vi!!

Hade jag vetat vad jag vägt nu så hade jag skrivit det, men jag vet inte. Men jag gissar på närmare tresiffrigt. Och det är inte okej någonstans. Nej, mitt mål är 75 kg, då gör det inte så mycket om jag går upp ett par kilon.

 

Usla självkänsla

Vissa dagar är mer fel än andra.
Vissa dagar är mer rätt än andra
Idag är det fel. Och ful.


Jag vet att min självkänsla och mitt självförtroende är kört i botten och har varit länge. Jag önskar jag inte brydde mig, att jag inte jämförde, att jag bara kunde köra mitt race.

Vore inte fel..

Men jag kan inte. Allt jag ser är perfekta människor – överallt går de runt, går, posar, existerar, finns. Sen har vi mig, jag som inte ens får på mig mina egna kläder för att jag är för fet. Jag bara måste gå ner i vikt, jag ska försöka sätta mig på hård diet. Om vi hade haft råd så hade jag kört med soppor 7 dagar i veckan.

Kanske, mycket kanske kunna unna mig en frukt 2 dagar i veckan. Men annars, bara soppor. Magiska piller lockar, allt som kan garantera en snabb viktminskning. Minus 15 kg i ett nafs. Vore inte fel. Jag har kanske en skev bild, men i mina ögon är den verklig.

I mina ögon måste jag gå ner till 70 kg prick. Inte 70,1 utan 70,0 Det har gått långt, hur långt vill jag inte erkänna nu. Kanske en annan dag. Men det har gått överstyr. Way too much om man säger så.

Men, nu ska jag dricka mitt kaffe och sen ta och slänga på mig lite kläder och fixa gröt.

Med solen i ögonen

Igår var en grå dag, vi valde tom att ha persiennerna nere för att slippa se eländet. Sen hade vi lamporna tända och låg i varsitt rum och deppade. Jag var utan lyrica igår och jag drabbas av fysiska såväl psykiska utsättningssymtom direkt.

Men så är det rävgiftet narkotikaklassat i USA. Något jag förstår. De fysiska symtomen är som att ligga deckad i influensa, frossa, svettningar, hjärtklappning, yrsel, muskelvärk – you name it. De psykiska är djup depression, ångest och självmordstankar. Allt värre än vanligt. Riktigt otäckt. Men nu har jag åter medicin i skåpet.

Känns bra!! Den enda medicinen jag skulle kunna överväga att sluta med är Cymbalta. Den har gjort att jag gått upp till en enorm storlek sen i november. Väger närmare 3-siffrigt skulle jag gissa. I början av den behandlingen vägde jag mig och då stannade vågen på 95 och jag har gått upp ytterligare efter det.

Men idag börjar jag med Modifast. Jag måste verkligen gå ner i vikt. Jag måste tappa 15 kg till att börja med för att komma ner till ett BMI som säger att jag inte lider av fetma. För det gör jag idag och det är inte direkt något jag är så glad vid.

Jag kan än idag titta på uppenbart magra tjejer och känna ett sting av avund. Inte för att jag vill vara mager, men jag vill ha en kropp som jag hade när jag fortfarande inte åt mer än bara cipralex. Då vägde jag runt 70-75 till mina 178 centimeter.

Det är inte magert någonstans. Det är snarare så att jag skulle kunna gå ner ytterligare utan att bli mager. Men runt 70 kg känns lagom. När jag bodde i Vara vägde jag 65 men det var för lite, inte för att jag vantrivdes, snarare tvärtom. Så jag kommer ha 72 som målvikt. Det är dit jag vill.

Gärna innan bröllopet, det är 1 år kvar till dess. Jag vill trivas med mig själv, det är väl något alla vill. Jag mår dåligt psykiskt och mår sämre när jag ser mig i spegeln. Jag gillar inte vad jag ser. Igår gick vi igenom bilder och hittade en på mig från 2003 eller möjligen 2004 och då hade jag en kropp jag verkligen trivdes med.

Jag har aldrig varit så här överviktig innan. Det är något jag grämer mig över och jag tänker att det är väl bättre att ta itu med det hela nu innan det skenar iväg ytterligare.  Men, sen har vi inte ätit nyttigt direkt. Vi har utvecklat ett sockerberoende båda två och det ska vi försöka bryta. Det kommer inte bli lätt, men vi måste.

Hur som. Nu ska jag runda av. dricka upp mitt kaffe och snart ta morgonpromenaden med Jonas och Dipp, till macken för att hämta paket. Sen ska jag försöka planera in mer motion. Måla upp bilder av vart vi ska gå och fundera på om vi ska börja gå med stavar.

Sen ska jag läsa på lite om lchf, den kost vi ska börja med efter en kickstart av modifast. En vecka kvar innan vi ska börja äta efter den dieten. Bort med pasta, ris, bröd, potatis. In med mer grönsaker och mer vegetariskt. Inte helt vegetariskt. Dels för att jag tycker för mycket om fisk.

Så är det.

Så snart det går

images

Under en vecka så ska jag kickstarta med modifast (tur de är goda) och sen blir det mer frukt, mer lchf / gi-kost som gäller. Jag har idag ett bmi på 30.0 och det är inte okej någonstans. Och nej mamma, det beror inte bara på kraftig benstomme.

Jag behöver verkligen gå ner i vikt! Var inne på Emmaus innan och testade ett par byxor med 24″ i midjan, men jag fick inte ens upp dom över låren. Sånt är så hopplöst.

Jag funderar på att ta en före- och efterbild med samma kläder, så man ser resultat. Jag mår verkligen skit när jag ser hur jag ser ut.. Mitt stora problem är ju att jag vill se resultat igår. Inte om en vecka, utan igår – annars ger jag upp.

Sen är jag lat också. – hej ADD! Men, jag måste, måste bättra mig!!Nå väl, klockan är 21:48 och jag ska strax lägga mig. I morgon är det söndag vilket betyder kyrka. Men det är ju även Jonas födelsedag, så jag kanske stannar hemma istället!

Vi ska ju till Ica maxi och handla lite mat så vi klarar oss till sopporna kommer. Sen kör jag stenhårt. Men nu, mot sängen!

Mot nattliga frosserier

Namnlös11

Här, detta köpte vi idag, då vi båda är uppe och äter om nätterna, jag i sömnen. Så detta ska nu hindra mig från att göda mig själv. Det får inte ske någon viktökning för något som är lätt att åtgärda.

Jag hittade ett par jeans också för 50 kr på Emmaus men jag kommer inte i dom riktigt, riktigt än. Men ge det 1-2 veckor med strikt diet så kommer jag i dom, för det var bara 2 cm som fattades typ.

Sen blir det pizza ikväll som ett onyttigt avslut. Från nästa vecka så ska jag – inte banta kanske, men g¨å ner i vikt med hjälp av nyttigare kost. En kickstart med Modifast för att sen hålla mig till mindre portioner.

Något något måste hända med denna feta kropp. Så är det bara! Men nu ska vi strax ta ut monstret på promenad, hämta käk och sen ska Jonas ta ett Mycket välbehövligt fotbad och jag ska smörja in fötterna. och sen ta ett fotbad själv också 🙂

Man tar sällan hand om sina fötter om man tänker på hur mycket man faktiskt använder dom.. Hela dagarna och dom får knappt massage en gång i veckan.

Men, nu är det lördag och i morgon fyller Jonas år. Men det blir inget direkt firande, vi ska köpa en blomma. Sen blir det han, jag och massa kaffe. Och kaffe på sängen.

 

Back on track

Var nyss på strålande humör, gick lös med dammsugaren, torkade golven och hängde tvätten på tork ute. Sen satte jag mig för att njuta av en kopp kaffe och då slog ångesten till. Åter kom även självskadetankarna till, men jag får fanemej sluta med detta, det är inte lätt men jag måste, måste, måste sluta!!

Men som jag sagt innan… så länge man gör något så tänker man inte, men man orkar ju inte vara aktiv hur länge som helst heller. Någon form av vila behöver kroppen.. Men då rasar man rent psykiskt.

Sen min klänning som jag skulle ha till bröllopet, jag hade mätt fel och nu när jag mätte mig så visade det sig att jag inte kunde ha den klänningen. Känns Förbannat surt då jag tyckte den var så fin.

b

Eller vad tycks?? Su kan jag visa den då det inte blir den, men jag fastnade för den totalt.. Men det var så små storlekar, så inte ens xxl passade. Man får helt enkelt inte ha bröst för det var brösten som sa ifrån på alla utom en modell.

Så jag har redan bestämt mig för klänning nummer ett. Jag måste bli lite smalare runt midjan, men det var så pass lite så det bör jag klara på ett år. Har man ett mål man måste gå ner till så tror jag det blir lättare.

Nu väntar ju en årstid då vi kommer vara mycket i skog och mark, plus att vi har Kretsloppet på 1 mil som väntar… Sen ska vi köra en kickstart med Modifast nu när pengarna kommer och sen försöka äta så lite bröd och pasta som möjligt!

Men, än så länge har vi inga pengar (förvånade??) så det blir till att leva fattigt i helgen.. Ris, kyckling och lök ikväll.. sen lax i morrn eller så.. Återstår att se..

Men nu ska jag vika tvätt… Aktivera mig så gott det går…

 

Den plötsliga ångesten

Var inne i stan och handlade lite mat, hämtade mediciner och köpte textillim innan och när vi kom hem så slog eländet till, med full kraft. Den tog med grymma självskadetankar och extrem illamående.

Jag hatar den typen av ångest. HATAR! Det finns många typer, men denna är den värsta. Det trycker över bröstet och det är denna ångest som brukar övergå i självskadehandlingar och panikångest.

Men jag hoppas jag kan hålla emot, stå upp och möta ångesten. Inte ducka, utan slåss! Jag måste göra det, för annars är det ångesten som vinner och jag ramlar åter ner i träsket.

Det är även vid dessa tillfällen jag längtar till psyk. Men jag får inte bli inlagd,  för då går man bara upp i vikt. Och det får jag inte göra, jag måste gå Ner i vikt!

Men, jag ska stanna hemma. Så, jag lagar mat och ska snart till och baka – om jag inte gör det i morgon. Jag får se. Jag tänkte baka en kladdkaka, som sen ska frysas in. Måste göra något med alla ägg som ligger i kylen.

Men, nu måste jag kolla till maten och överleva kvällen. Det är tungt nu. Jag mår illa, är yr och spänd. Tårarna bränner som eld. Riktig smärta. Så verklig som om den vore sann.