Då när inget går som man planerat

Som sagt, jag vaknade vid 7 och kände mig på ovanligt gott humör och bestämde då att dagen skulle få fortsätta så. Men, det kom en känsla innan smygandes så jag tänkte direkt att jag kan inte ta sobril för minsta  lilla så jag tänkte att jag skulle putsa fönster och skura bort envisa fläckar i kökstaket, vad det nu är för något.

Men, det slutade med att en fläck försvann innan jag lessnade, gick ut på balkongen för att putsa fönster, gjorde klart ett och tog en latte i soffan och nu sitter jag här, men den envisa känslan av oro och ångest men vill klara mig utan sobril idag då jag ändå tog på tok för många igår. Men hur gör man då?

Jag skulle (ska) ringa teamet, men samlar fortfarande mod och vet inte vad jag ska säga. “Hej, jag har ångest. hjälp mig?” Eller vad säger man? De kommer bara säga att jag ska prata med Michael.. Jag vet inte.

Måste även in till stan och bara tanken på buss gör mig illamående. Hela morgonen har jag liksom känt mig sockerdarrig, men tror darret beror på annat. Jag har dock inte ätit något mer än 3 körsbärstomater och 3 ostskivor. Och tabletter. Men matlusten är borta. Vi har grytbitar i kylen som jag tog fram ur frysen för någon dag sedan, men nu har de legat för länge för att jag ska äta dom.

Jag får sluta ta fram mat i förväg för det slutar alltid med att Jonas och hunden får äta det. Jag gör det inte. Det kan ju ha blivit dåligt och den risken tar inte jag och då är det bättre att inte äta alls. Eller äta gröt, men det blir ganska tråkigt i längden. Så – ingen mat. Punkt!

Det brukar dock sluta med att när det väl finns mat så äter jag som en häst. Äter liksom i förebyggande syfte. Där emellan dricker jag kaffe. Det räcker så. 

Nå väl, nu ska jag sluta gnälla. Börjar känna mig patetisk. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *