Dåtiden får inte påverka framtiden

Vi satt nyss och pratade över en kopp kaffe om att man inte får känna bitterhet över det som varit, att man ska ta tillvara på varje sekund, så man inte sitter där som 90-åring och hela tiden känner bitterhet över livet.

bitter

Man vet inte, livet kan ta slut om 10 minuter – det vet man aldrig. Det hela ökar på min ångest på det sättet att jag hela tiden frågar mig “varför” och säger till mig själv att, “tänk om” och grubbla på det, då är man bitter.

Det får mig bara att känna mig värdelös som inte tog tag i det jobbiga direkt då det hade hänt – då tänker jag mest på övergreppen. Mobbingen har jag släppt, men grejen med Micke kan jag Inte glömma. Jag vet inte ens hur jag ska gå vidare.

Tänk om jag sökt hjälp direkt, börjat bearbeta det jobbigt direkt, men som det är nu så påverkar det mig och det slutar med att jag inte litar på någon. Jag vet att jag har fina vänner och en underbar man. jag vet att jag kan lita på dom men ändå så är det ett litet spöke som sitter på min axel.

Varför gjorde jag inget då? Varför berättade jag inte för psykologen som jag hade redan då? Varför väntade jag så länge med att berätta? Jag var 17 när det hände och först när jag var 32 så berättade jag för en terapeut, fast då nämnde jag det bara så där och undvek sen att prata vidare om det. Varför?

Första gången jag Verkligen satte ord på det var när jag träffade psykologen som gjorde min utredning nu i våras. Jag fick förtroende för honom direkt och då berättade jag. När utredningen väl var över och jag hade rotat i det så slutade jag ju hos honom för att utredningen var klar.

Nu får jag inte nämna det hos min terapeut förrän vi når fas 2 och tiden dit är lång. Så det är bara till att lägga locket på. Trycka undan som jag gjort i så många år och hur kommer jag kunna prata om det under krishanteringen?

Jag har svårt att öppna mig nog som det är och när man nu rört om i grytan och sen tvingas att lägga locket på. Det kommer bli tufft.

Så, varför tog jag inte tag i det då? Nu blir ju Jonas lidande, även fast han säger att han inte blir det.

Tänk om jag berättat då, hur hade jag då mått idag när krishanteringen väl hade varit färdig. Då hade jag bara haft det som ett minne men som inte påverkar min vardag. Men nu, jag vet att jag har det jobbiga framför mig – något jag inte hade haft om jag berättat då.

Så ja, kalla mig för bitter – för det är väl typ det jag är. BitterHenrrietta.

Jag får väl acceptera det när jag inte kan acceptera det som var då. Bitter. Bara så!

2 thoughts on “Dåtiden får inte påverka framtiden

  1. Det är ju lite surt när man får förtroende och så är det någon man inte kommer fortsätta träffa. Jag hade sån jäkla tur. När dom insåg att utredningspsykologen hade fåt bra kontakt med mig så fick jag ha kvar honom (samma mottagning som jag gått på i evigheter). Förmodligen för att jag är så vrång och svår och ingen egentligen har lyckats nå fram. Han är den bästa jag träffat på inom vården och jag är så tacksam över att något äntligen fungerade inom vården.

    För övrigt, helt på tal om inget egentligen så känner jag en som bor där ni bor om jag förstått det hela rätt.

    • Jag ville gå kvar hos honom men eftersom jag går i DBT så var jag tydligen tvungen att ha en DBT-terapeut..
      Jaså, en som bor i Viskafors??

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *