Det (o)sociala livet

Jag var inne och läste en blogg nyss, och hon hade skrivit om sitt sociala liv och när jag kommenterade det så kände jag att jag måste skriva om min bit när det gäller att vara social.

socialoro2

Jag hade aldrig ensamtid innan, jag trivdes så – men om jag ville så kunde jag dra mig undan men jag ville inte.
Sen försvann jag, drog mig undan från alla.. Men nu – när jag sitter ensam så känner jag mig tom, jag saknar det sociala. Men när jag väl är med folk så vill jag inget annat än gå hem. Hem till ensamheten, eller ja.. Min man, hunden och katten, det är de som är min trygghet.

Men, jag vill så gärna ha vänner, saknar att kunna gå hem till något och bara prata, gå runt på stan, gå på café eller så.
Men så kommer man ut och längtar hem. Går hem och efter en liten stund så ångrar jag mig.

Det känns så skevt, när man vill ha vänner men man vill ändå gömma sig, dra sig undan, vara ensam. Men ändå den totala motsatsen. Jag har en på twitter som jag pratar väldigt mycket med. Hon bor i Borås och vi har pratat om att ses.

Men en del av mig vill inget annat och en annan är livrädd. Samtidigt. Varför kan min hjärna inte bestämma sig? Vara nöjd, slippa oroa sig. När jag är bland folk så åker masken på, jag vill bara visa upp en glad fasad.

Vi har ett par grannar, riktigt fina grannar och med dom känner jag mig trygg, men dom kan jag vara mig själv för jag vet att de inte kräver eller förväntar sig något – de respekterar en för vem man är.

Så, jag sitter där och pratar och skrattar en massa andra och försöker att trivas. En del av mig älskar den biten men den andra vet inte vad jag ska prata om. Så det slutar med att jag pratar om allt och inget, kastar mig runt bland en massa olika samtalsämnen och jag vet efteråt inte ens vad jag pratat om.

Går till bussen för att åka hem och allt känns fortfarande “bra” men när jag kommer hem så kraschar jag. Inte nödvändigtvis ångest men jag blir så sabla trött. Och när man är inne på facebook och läser om alla som har intressen, vänner, orkar hitta på saker, då blir en del i mig väldigt ledsen, just för att jag har varit där.

Men nu. Nej. Jag är inte längre den jag har varit. Min sociala fobi. Ingen märker att jag har det just för den delen som sitter utanpå masken, men ingen ser in genom masken, den som är där, den känslan som jag känner men inte vill visa.

Jag pratar med en hel del människor, på facebook, twitter och bloggar. Många av dom kan jag känna att jag vill träffa. Men exakt Vad ska man prata om? Vilka klarar jag av att visa upp den riktiga jag?

Jag vet ju att om jag inte har masken på så kraschar jag inte, men sen kommer rädslan att om jag känner att jag inte orkar längre – hur drar man sig ur då? Ibland kan jag orka med det sociala i flera timmar och ibland i 2 minuter.

Något jag dock klarar av när det gäller att vistas bland folk, det är bra konserter och fotboll. Men jag har ju inte råd med något av det.

Sen pratar jag nu med kseenaa på twitter om att byta det destruktiva mot något bra. Just nu, jag måste sluta leka med tändare, rakblad, bråka med maten och att dricka kopiösa mängder alkohol. Det är ju så man dövar ångesten.

Men, jag måste hitta något bra att ta till när ångesten slår till. Ett stort intresse jag har är fotografering, men när ångesten är här så vågar jag inte lämna lägenheten så jag måste även hitta något att göra inomhus när jag mår dåligt, men vad?

Det är fan inte lätt. Jag kan ju inte bosätta mig i sängen under kedjetäcket med Dipp vid min sida, det blir ju lite som att låta ångesten segra. Det är svårt. Så himla svårt

 

8 thoughts on “Det (o)sociala livet

  1. Känner igen mig jätte väl i det du skriver. Det är samma för mig. Vill umgås med vänner men samtidigt undviker jag det.
    Ja fy för att leva med kronisk ångest. Jag får verkligen panik då jag tänker på att det ska vara så här resten utav livet…

    • Jag fick tips av en som jag lärde känna när jag var inlagd på psyk, hon bor också i Borås och hon tycker också att det är jobbigt så vi ska öva på varandra 🙂

    • Det var så jag tänkte också – anhöriga ska Inte se sånt kan jag tycka, det blir ju en form av trauma även för dom, sen du – trauma över att ligga där och sen även veta hur din pappa reagerade då han fick se det

  2. Men om du gillar att fota varför gör du inte det inne dagarna när du inte orkar ta dig ut? Det finns alltid något att fota och om man har djur så har man utmärkta motiv som alltid blir fina

    • Jo, det skulle jag kunna göra men det mesta är redan fotat – kan visserligen radera allt och börja om från början 😉
      Men om jag tänker ut något så kommer jag troligen hitta mer. Typ läsa. Sen har jag inget mer just nu, men jag ska ta mig dit

  3. Hua.. låter som mitt liv. Jag är själv bipolär..typ 2 och ev add. Har tagit avstånd från mina vänner. . Så har bara två kvar. Tror många tycker jag är jobbig att umgås med eftersom jag oftast är deprimerad.. känns som jag blir en börda liksom. Jag går på yoga vilket funkar för mig… jag hittar lugnet. Ibland tar det tid dock. Annars läser jag endel självbiografier. Du gillar ointe pyssla.. typ scraapbooking eller nåt?

    • Jag har inte tagit avstånd från mina vänner, den biten sköter de själva så bra så jag står mest ensam kvar just nu. Har några få som jag skulle kunna trivas med om jag bara vågade släppa in dom, om jag inte släpper in dom så gör sveket inte lika ont.
      Jag vet att alla människor inte sviker, men jag är mest rädd att det ska hända igen.
      Jag yogade när jag bodde på ett korttidsboende, en av personalen hade gått på yoga i många år, så när hon jobbade så yogade vi och det kändes bra.
      Pyssla har jag inte tålamod till, jag köpte en mandalabok för att typ måla enklare grejer men jag blir bara stressad, förut ritade jag mycket på egen hand, men jag har så höga krav på resultatet så jag blir bara arg när det inte blir som bilden jag fått i huvudet..

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *