En undran

Jag vet inte vad det beror på, men nu är orosfågeln åter i mitt bröst. Jag vet inte om det är för samtalet jag fick av läkaren tidigare.. Oron om pengar, framtidsdrömmar som grusas…

Jag känner nästan att jag måste ut och söka jobb trots att jag knappt klarar att åka buss ensam. Just nu, tårar bränner och jag har nästan lust att gå lös på inredningen, slå och kasta allt jag kan. Men jag ska sitta här och försöka komma ner.

Jag tog en Sobril innan och snart är det dags för Imovane för att försöka sova en hel natt. Jag vill inte vakna mitt i natten, jag vill sova till 9 eller liknande och vakna pigg och glad.

Jag vill må bra, är det verkligen för mycket begärt? Jag börjar undra… Jag borde vara lycklig, men jag känner den jävla oron och ångesten, jag vill ta piller efter piller och glömma för en sekund. Men det får jag inte, jag ska inte. 

Självskadetankarna är borta tack och lov. Hoppas de håller sig borta, men piller. Jag vill ta piller så jag kan försvinna för en stund. Men bara över natten. I morgonska jag städa och sortera i badrummet. Rensa ur platslådan där vi har allt schampo och dylika ting. Måste få ordning där inne. Skulle behöva ett nytt badrumsskåp så man kan hålla ordning. Oreda gör mig nervös.

Nå väl. Jag är nervös, rädd, orolig, ångestfylld och less. Så less på att må så här.

Om Miss Manic

Fru, matte, Dotter. Syster . Vän IF Elfsborg & Färjestad BK Det är jag
Det här inlägget postades i Uncategorized. Bokmärk permalänken.

En kommentar till En undran

  1. Jazzy skriver:

    Håller med dig om att längtan efter piller är extremt mycket starkare än längtan efter rakblad! Helt sjukt är det, man borde inte längta efter nåt av dem. <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>