Känns bra att jag nu efter månader av smärta fått tummen ur så att säga. Nu är det bara att hoppas att man inte behöver vänta allt för länge på tid till röntgen.

Senare ska vi åka till stan och handla lite. Vi fick ju pengar av svärmor plus att vi igår fick mat av Malin. Vad skulle ha hänt med oss om vi inte fått hjälp av familj, vänner och bekanta?

Hade vi ens haft någon lägenhet kvar? Jag tror inte det. Så då hade vi fått bo hos Jonas mamma eller liknande. Sen hoppats på en ny soclägenhet.

Men, nu har vi goda människor i vår närhet så vi har överlevt – tusen tack till er alla!!

Nu är jag i alla fall hemma och vi lyssnar på Hugh Laurie ( Dr. House). Han är en fantastisk sångare måste jag säga!!

Nu är det fika (kaffe Med mjölk) och sen dusch som väntar! Sen mot staden!

Grattis till mig:

• 59 dagar kvar till Robbie Williams
• 18 dagar som självskadefri
• 94 dagar utan cigaretter
• 373 dagar kvar till bröllopet

Tycker dock att dessa 373 dagarna kan gå fort!! Det har visserligen konserten gjort, och snart kommer vi stå land okänt folk och fråga vem av oss som tog i´nyckeln. Jag hade den ena, mn Jonas är borta.

Jonas ligger och sover på soffan, fråga mig inte varför. Jag har nästan tagit kort på honom och lägga ut här, hur han ser ut just nu” Men tror inte att han vill vara med här :p

Vi fick även en tunna med 7 kg hundmat från brit care. Hennes hund vägrar torrfoder så vi fick detta så det kom till nytta. Fick även godis till Dipp. Tusen tack Malin!!

Annars, jag ringde Solhem i morse om min ångest, läkaren ringde sen upp och det enda hon hade att komma med var att medicin inte är ett bra alternativ, att jag Måste lära mig att möta min ångest. Det gör jag när jag är hemma, men det är värre om man är i stan.

Sen fick jag ett armband idag av en som jag följer på Instagram.

Det var riktigt fint tycker jag… (visslar Elfsborgsramsor)… Men seriöst, 80:- för detta, det var helt okej pris tycker jag Hoppas det bringar tur till laget detta år, i så fall kommer jag aldrig att ta av mig det!!

Nå väl, sitter nu och lyssnar på Robbie Williams… Kan inte fatta att vi ska få se honom i sommar.. Kommer alltid vara evigt tacksam mot Lisa och Andreas som bjuder med oss på detta fantastiska!!

Han är en sån som man bara måste se… “Let me entertain you” sjunger han just nu och nog fan kommer han att underhålla oss. Det blir grymt!!!

Kan bara inte fatta… Vi ska se honom om 60 dagar!!! Nedräkningen kan verkligen börja nu! Sen skulle jag väldigt gärna se ´The beatles men det blir lite svårare. Vill även se The rolling stones men det kan man nog glömma för biljettprise är vara skyhögt!!

Men, jag är nöjd bara jag får se Williams… Det ska bli fantastiskt!!!

Jag lovade KSena att ringa. Lovade även Jonas att ringa – så nu har jag gjort det. Ringt till psyk alltså. Igår överdoserade jag rätt bra. Ångesten driver mig till vansinne och jag blev desperat. Känslan av att överleva dagen.

Enligt ordination så får jag ta 2 sobril och jag tog 7 (!!) st. Plus theralen. Inget hjälpte. Jag kände mig smålullig bara men ångesten var ändå lika stark.

Hur som. Jag ringde men medicinmottagningen öppnar inte förrän 10:30 så jag ska ringa sen igen. Jag vet bara inte vad jag ska säga. “Hej jag tog en intox igår”

Nej, jag vet inte. Jag måste säga som det är, ångesten tar över mitt liv för varje dag som går och jag har inte tagit sobril direkt alls förutom igår.

Innan gårdagen vet jag inte när jag tog, det minns jag inte. Jag vet bara att 5 mg´s tabletter är för ynkligt. De biter inte på mig.

Jag vet inte om jag behöver en annan styrka eller om jag behöver en annan medicin. Jag vet bara att något måste hända. Ångesten driver mig till vansinne Varje dag känner jag bara för att skära mig, bränna mig, slå mig, dunka huvudet i saker osv.

Men jag har inte velat ringa in för då vill de bara att man blir inlagd. Men nu, det håller inte längre, jag måste berätta allt. Berätta om intoxer och suicidtankar. Om hur nära jag var att hoppa från brn ner på tågspåret när tåget kom in.

Om hur otroligt nära jag var och tanken skrämde mig inte alls då. Den kändes befriande. Men nu sitter jag här, glad att jag inte gjorde det men samtidigt sörjer jag att jag då var för feg.

Samtidigt blir jag rädd om någon annan pratar om suicidtankar/planer. Jag skräms av tanken på hur lätt man kan välja. Välja mellan att leva eller att dö. Jag vill ju leva.

Jag vill bara inte att livet ska vara så tufft som det är. Tufft, hårt och vasst. För det orkar jag inte. Inte längre i alla fall. Jag vill kunna vakna lycklig och ha en dag som är fri från ångest och elände. Är det verkligen för mycket begärt?

Nä, och INGEN har rätt att säga vad jag vill ha för kläder eller inte! Inte SD, Inte KD – inte Något parti. Jag väljer själv hur jag vill klä mig

Detta har vi pratat om och jag kan känna att det är synd om kvinnorna på det sätt att de blir hindrade att utföra saker som för oss är självklart, de lär ju tex inte kunna hämta ut kontanter på banken då de inte kan legitimera sig.

Eller kan de det? Någon som vet får gärna säga till mig. Jag är nyfiken på detta. Sen har vi nuddat ämnet att de som bär burka/hijab inte kan/bör jobba inom vård, omsorg och barnomsorg. Jag själv vill se ansiktet på den som vårdar mig eller på den som tar emot mina barn på förskolan.

De får mer än gärna bära slöja, men jag vill se ansiktet. Men då de flesta kvinnor i burka inte arbetar så är det inte ett problem. Om jag möter en kvinna på stan som har burka så tänker jag nog mer att jag hoppas att hon bär den frivilligt och inte av tvång.

Att hänvisa till koranen fungerar bara till viss del, då det även i bibeln står att kvinnan inte skall visa sitt hår. Något vi dock inte följer – Gud gav människan fri vilja. Och om vi jämför bibeln med koranen så är det många bitar som är lika varandra. Det är samma lagar och regler till stor del.

Nu har jag inte läst koranen mer än några bitar här och där, men har även pratat med muslimer, från den tiden då jag bara umgicks med just muslimer.

Det var så fint, min bästa vän var från Kosovo och jag skulle följt med till Kosovo på semester, men  kriget bröt ut igen bara dagar innan vi skulle åka.. Det var synd för det hade varit kul att åkt dit. Men, jag är glad att vi inte hann åka, det hade varit hemsk om det bröt ut när vi väl kommit fram..

Någon som förstår vad vi ska handla, meddela mig för jag har inte en susning.

Jonas i sin tur, han blandade vatten och bakpulver i ett glas, hällde hälften av vattnet i barpulverburken och drack det för att sedan dricka det som var kvar i glaset.

Jag vill ringa till akuten för att boka tid med läkare, inte för att jag vill bli inlagd utan jag vill få en behovsmedicin som faktiskt fungerar.

Jag får i dagsläget ta Max 2 sobril per dag. Jag får bara 5 mg utskrivet, så totalt 20 mg/dag får jag ta. Idag har jag tagit 35 mg sobril plus 4 rör theralen. ;Men det händer inget. Absolut ingenting. Jag är lite trött bara men ångesten är kvar.

Så, jag vill ringa in på ett sätt, men samtidigt så känns det fel..  Jonas får ju nöja sig med urkkassa lergigan som behovsmedicin.Iom att han inte får något utskrivet så vill inte jag heller få det.

I min värld så kommer han att vända det till min nackdel, att jag inte är lika stark som inte klarar det själv. Men. Jag måste ha något, jag blir knäpp(are). Det känns som jag sviker hnom om jag fr ngot som är starkare än sobril.

Det känn tungt, mycket tungt…

Jag funderar snart allvarligt på att sälja mig själv.. Det borde man ju kunna tjäna lite pengar på i alla fall… *ironi om ni inte fattade det*

Men ja, allt känns bara hopplöst, omöjligt, jobbigt. Vår frustration går nu ut över varandra och det är allt annat än bra. För att vi ska varva ner så ska jag sova hos svärmor någon natt. Jonas tycker det är en bra idé.

Själv vet jag inte. Jag vill bara vara hemma…. Men va fan. Allt går emot oss just nu. Jag ska dricka upp mitt kaffe och sen gå och sova. Sova bort morgondagen. Fast jag ska hinna hjälpa Jonas med kontoret/Alexanders rum/gästrum.

Jag hatar livet just nu. Jag är så trött och vet snart inte Om jag orkar. Jo, orkar gör jag väl men jag vet inte hur. Jag är arg, rädd, ledsen, ångestfylld. Vi fick 200:- av Jonas mamma och då fattar “bara” 349 till hemförsäkringen.

Maten får vara.. Jag ska fasta, dricka mängder av te och vatten. Det ska visst vara bra, fasta i en vecka. Kanske man kan förlora några kilon på det.

Men. Nu orkar jag inte gnälla längre. Jonas sa just att det inte är ett alternativ att ge upp, så det är väl bara att kämpa. Frågan är bara hur man gör. För jag vet inte. Jag har inte en endaste liten aning.

Sen har jag tagit totalt 35 mg sobril – är ordinerad mindre dock. Tog 4 rör theralen också, mest för att höja effekten – men det hjälpte inte. Jag tog 15 mg sobril först och ytterligare 20 lite senare. Men idag är en dålig dag.

Just nu känner jag dock att sobrilen har effekt. Ångesten är fortfarande kvar, inte lika stark men den finns där. Men jag känner mig lullig, lite som efter ett sexpack folköl, inte mer än så.

Men. Nu har vi kommit hem från svärmor. Jag skulle gått på terapi idag men jag somnade och vaknade 10 minuter innan jag skulle vara där. Så, vi hade lite terapi per telefon och bokade en ny tid på måndag istället.

Och jag måste säga – folk är oroliga för allt som är så jag kan lugna er. I morgon ringer jag akuten och ber om medicin som faktiskt fungerar. Men, jag tänker Inte bli inlagd.

Det vägrar jag. Totalt. Blir man inlagd så blir man fetare. Den feta sjukhusmaten. Usch.. Hur som. Nu är vi hemma, ska dricka kaffe och sura över att Elfsborg förlorade mot Helsingborg med 2-1. En  dag som varit dålig rakt igenom.

Fullständigt. Nu ska jag äta kalla makaroner.