Föredetta självskadare

Den 21:a januari kom den senaste självskadan, det har varit mycket såna vid denna inläggning och jag har nu lämnat in alla mina rakblad.  Men så vet man ju om att det finns folk som lyckats sluta.

Jag har en förmåga att falla tillbaka efter ca 3 månader och nu siktar jag in mig på att klara det och unna mig något. Inte nödvändigtvis något som kostar något, bara en guldkant i tillvaron.

Men – ni som lyckats vara fria under en lång tid, hur länge har ni klarat er och Hur har ni gjort för att klara er? Vore intressant och peppande att få den typen av tips. Jag vill kunna sluta, men det är svårt när man tar till en gammal vana.

Sen som jag skrivit innan, 3 månader – dit klarar jag mig, sen faller jag så jag behöver en liten morot typ. Nu har jag att jag ska åka till Hornborgasjön, fast det är om lite mer än 2 månader.

Men sen, jag behöver något var 3:e månad att se fram emot, och det behöver inte vara sånt som kostar många ören. Det är bara en liten sak, något som får mig att känna en liten form av “belöning”.

Sen – jag har ju fått 5 mg Stesolid, men det funkar tyvärr inte längre och istället för att öka dosen så har de valt att jag ska lägga till 2 Lergigan + Theralen. Fick det härom kvällen och nog fan funkade det, jag tokslocknade.

Men jag kan ju inte ta den dosen när jag är ute på stan, så då tänkte jag testa 1 Stesolid och 1 Lergigan. Fungerar inte det så lägger jag till så jag tar 2 Lergigan.

Men hemma, kvällar, när ångesten är så stark och jag bara har självskador i huvudet, hur ska jag lyckas stå emot? Jag har ju bara psykakuten inom vården att luta mig emot. Jag vet inte när jag kommer få en terapeut eller liknande och det skrämmer mig.

Jag behöver hjälp och stöd – särskilt nu då jag slängt mina rakblad. Jag kommer vara extra skör och ha en jobbig tid som väntar. Men stöd – jag behöver stöd, jag har Bror, vänner och familj, men jag vill inte belasta dom För mycket… Vill inte. De ska inte behöva lyssna på mitt ältande om saker där de egentligen inte är direkt insatta.

De kan ju inte förstå varför jag tar till rakblad, så jag behöver någon som läst på om just den biten, någon mer som kan ge mig verktyg. Men, jag måste klara det. Måste!

936741_527251513977830_1190759944_n

6 thoughts on “Föredetta självskadare

  1. Jag självskadade mig för många år sedan. För mig blev det ett uppvaknande då jag begick ett självmordsförsök, och jag insåg att jag inte ville vara i det träsket. Största motivationen var att se vilken skada jag åsamkade min familj och nära vänner. När man mådde riktigt dåligt tänkte man inte så, för man trodde att ingen brydde sig. Att se oron och sorgen i deras blick var riktigt jobbigt och blev en tankeställare. I alla fall för mig. Du skadar inte bara dig själv. Du skadar också de i din omgivning. Att påminna sig om det kan vara en ganska bra anledning att ge tusan i att göra dumheter. Lycka till!

    • Tack!! Jag känner oftast att jag inte kan se min man i ögonen när jag självskadat, men jag Vet hur han känner och det borde vara en tanke, något som får mig att “vakna” men ändå så faller jag..
      Men när du slutade, hade du något annat du gjorde för att bli av med de tankarna/impulserna?

      • Nej egentligen inte. Jag hade bara bestämt mig. Sedan försökte jag väl att hålla mig så aktiv som möjligt. Gå på promenader, läsa, skrev en massa. Sysselsatte mig hela tiden. Men egentligen räckte det faktiskt i mitt fall med att påminna sig om vilken skada man åsamkar de man älskar. Innan självmordsförsöket trodde jag på riktigt att ingen brydde sig eller att jag rentav gjorde de jag älskar en tjänst. De slapp ju bördan mig. Men i samma ögonblick som de kom till sjukhuset och jag såg deras ögon så började jag se det från en annan vinkel. Tänkte hur jag själv skulle ha känt om någon av de gjort samma sak. Det förändrade allting och plötsligt kände jag inte ens något behov av det. Paradoxalt nog fick jag inse det ännu mer när min mamma för något år sedan blev sjuk i depression och inlagd. Då fick jag uppleva hur det verkligen är att vara på “andra sidan”. Jag kan fortfarande ha perioder då jag mår skit, men det finns ingenting konstruktivt i att skada sig själv. Tillåt dig att vara ledsen. Gråt. Skrik. Skriv av dig. Men självskada för guds skull inte för det hjälper ju inte. Varje dag utan att självskada är som att göra sig fri från vilket beroende som helst. De första dagarna är värst, men med tiden lättar det. Jag håller alla tummar för dig.

        • Jag får väl säga att de 3 första månaderna är tuffa, där faller jag alltid, så längre än 3 månader vet jag inte. Men, håller jag mig sysselsatt en hel dag så kommer ångesten som ett brev på posten, samma sak om jag unnar mig att njuta, kan räcka med att gå i skogen som jag älskar, då kommer ångesten och säger att jag inte förtjänar att ha den bra.
          Men nu – just i skrivande stund är det riktigt jobbigt..
          Men jag hoppas att jag kommer ur detta snart!!

          • Ångest kan vara ett helvete. Den som aldrig upplevt det kan aldrig sätta sig in i det. Kämpa på! Ett “beroende” man haft i flera år är inte helt lätt att bryta. Som jag kände det när det var som värst var jag nästan rädd för att må bra igen. För jag var så van vid att må dåligt att det blev en del av min identitet. Sjukt, jag vet. Vem var jag om jag inte mådde dåligt? Det ÄR läskigt att bryta ett mönster. Men man måste. Och kom ihåg att alla förtjänar att må bra och ha det bra. Även du! Du kommer att klara det! Försök varje gång lusten att skada dig faller på att när du sätter rakbladet till armen eller vad du nu får för dig att göra. så är det samma sak som att du gör det på de du älskar. Det kanske underlättar lite att hålla sig ifrån det. Kram och lycka till!

          • Vad jag känner igen det där med att våga må bra. Jag vågar knappt göra saker som “riskerar” att jag ska få må bra för då får jag den typen av ångest över det faktum att jag inte förtjänar att må bra.
            Sen att tänka på de som också blir lidande när jag självskadar kan jag inte alltid göra, för ofta så ser jag mig i 3:e person, jag sitter i en stor såpbubbla i badrummet som dessutom är tjock och seg, den andra delen av mig står i hallen och försöker komma in för att förhindra mig, men jag lyckas inte.
            Bubblan spricker inte förrän jag gjort något.
            Eller så vågar jag inte stå emot de elaka rösterna. Det har dock blivit lite bättre sen jag fick Risperdal men nu väntar jag på att vi ska höja dosen på den, men vi mixtrar med andra mediciner nu så vi tar det lugnt på den biten.

            Men tack för ditt stöd!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *