Fortsättningen då

Jag har skrivit lite om min barndom och kom fram till mellanstadiet och fortsättningen då. I början på sommarlovet mellan 6:an – 7:an så fick jag veta att mina föräldrar skulle separera. Först blev jag ledsen minns jag, vi satt där vid köksbordet och fikade när de släppte bomben.

Jag frågade lite och så, sen gick jag till Pajas. När man är ledsen, rädd, orolig eller arg så är ett par mjuka kaninöron det bästa som finns, så jag borrade ner näsan i pälsen bakom öronen, där är de så himla mjuka. Men sen, jag satt där en stund. Gick in i huset och minns inte vad jag tänkte och kände just då.

När allt var klart så bodde mamma i Gnesta och pappa bodde kvar i Björnlunda. Jag fick ju busskort eftersom jag stod skriven hos honom, men det bästa var att jag vill komma och gå som jag ville mellan dom. Inte varannan vecka eller varannan helg hos pappan.

Jag fick bestämma! Först bodde pappa kvar i huset och när han fick det sålt så fick han en lägenhet i Tomteborg, jättemysigt!! Det var bara en åker mellan den lägenheten och huset. Jag saknar huset, varje gång man är i Björnlunda så vill jag bara gå in och se hur det ser ut idag.

Högstadiet har börjat och helvetet är ett faktum. Det var både psykisk och fysisk mobbing, men den psykiska är värst… helt klart för än idag så hör jag orden hagla. Sparkar, slag och eld – visst att det gör ont, men det läker. Det psykiska, det är svårare.

Jag gick ut ur högstadiet med usla betyg; 2,1 i medel om jag inte minns fel. Hade 2:or i nästan allt. Gymnasiet gick jag inte. Jag ville verkligen gå Scania industrigymnasium och välja Fordonsteknisk som andrahandsval, men jag sökte till omvårdnad.

Trivdes inte, gick 2 terminer, hoppade av och sökte Barn & fritid året efter. Först var jag där som man skulle men jag hamnade i en klass där alla var i behov av särskild hjälp varav den ena var sliskigt vidrig så jag gjorde pratik 3 dagar och var i skolan i 2 dagar, men sen körde jag bara praktik.

Vad på ett dagis i Gnesta – Solrosen och jag trivdes jättebra!!! Skulle lätt kunna tänka mig sånt jobb igen, om man bortser att jag är för stresskänslig och inte skulle klara av alla ljuden. Sen gick jag tillbaka till omvårdnad, men bara 1 termin.

Sen jobbade jag istället, inom vården mest. Fick sen jobb som maskinoperatör på Cerealia där jag packade mest müsli och havregryn. Trivdes jättebra där, men då jag träffade en tjej i Blekinge så flyttade jag ner dit när vikariatet var slut.

Jag bodde i Blekinge 6 år (om jag inte räknar helt fel).. Trivdes jättebra! Jag och M. bodde i ett jättemysigt radhusområde, jag pluggade in grundskolan på komvux och sen gymnasiet på folkhögskola. Klarade dock inte alla ämnen, som matte, samhälle och sen var det något mer men jag minns inte vad.

Kan inte plugga upp det för jag får ingen mer hjälp av CSN på gymnasienivå. Kom sen in på en utbildning via arbetsförmedlingen och försäkringskassan, så jag läste bara vårdämnen och fick då aktivitetsersättning. Dn utbildningen tog 1 år, det var sjukt intensivt, men väldigt roligt!!

1907560_10152091786049580_2042916758_n

Första provet, det hade vi efter 3 veckor bara. Det var många gånger jag kollade på framsidan för att se om det verkligen var Mitt prov jag fick tillbaka… Tidigare prov jag gjort så har det ofta varit precis att jag fått godkänt, men ofta har jag fått göra om proven. Sen kom detta med MVG!!

Tyvärr så blev jag sen sjukskriven ganska direkt efter utbildningen, men jag gick klart i alla fall och slutbetyget bar det bara VG och MVG på, så jag är vansinnigt nöjd med det.

IMAG1491

Jag tänker mycket på framtiden, vad jag ska göra om/när jag blir stabil nog så jag kan sköta ett jobb… Jag tänker inte jobba inom vården för jag tar bara med mig jobbet hem, sen tycker jag att det är både jobbigt och svårt när man ska samarbeta så tätt som man gör där.

Maskinoperatör var bra, det var jag och min maskin och ibland behövde jag kontakt med de på processen för det var de som såg till att jag fick vad jag behövde. Sen på rasterna så samlades vi i fikarummet, men om jag ville så kunde jag ta fika i det lilla rummet för där var det nästan aldrig någon.

Eller så kunde jag köra på och ta min rast när deras var slut. Jag vill ha den typen av jobb, där det finns möjlighet till att vara social på arbetstid men även att arbetet i sig är ensamt. Jag har sommarjobbat på Gnestahem, först som sommarjobbare bara, sen fick jag ersätta pappa när han gick på semester.

Där trivdes jag, jag gick där, gjorde vad jag skulle i min takt, men så klart inte för långsamt, men sen gick jag till kontoret när det var dags för kaffe eller lunch. Det räcker så. Mer socialt klarar jag inte av. Men jag ska erkänna att jag är rädd för framtiden, rädd för…? Ja, bara rädd…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *