In & ut

I onsdags kväll blev jag inlagd och blev utskriven i förmiddags. Att jag flera gånger pratat om självskador och självmord bryr sig ingen om, inte på psyk i alla fall. Min man och min familj och vänner försöker så gott de kan, men jag känner bara att jag inte orkar kämpa.

Deras försök betyder mycket men de hjälper inte på det sättet.
Utan dom så hade jag gett upp för längesen, men nu orkar jag inte försöka längre. Det är bara mörkt..

Hur får man psyk att lyssna? Måste jag verkligen göra något rent fysiskt för att de ska fatta att jag vill dö?

Egentligen vill jag inte dö, men jag orkar inte ha det så här längre.
Varje gång tåget åker förbi så tänker jag “nästa tåg”
Hur hittar man hoppet??

En vän, Carola ska prata med sitt personliga ombud och se till att jag får träffa henne, sen att hon då ska hjälpa mig med kontakten med psykiatrin. Så tacksam för att det finns folk som orkar kämpa för och med mig. Men en sak som mamma skrev, som inte stämmer;

“Gör det Carola ! Jag känner mig som en dålig mor , Men Gud va jag oroar mig när jag inte kan hjälpa min dotter.Så är det när man bor så långt ifrån . Ni är samariter som hjälper Maria hoppas så att hon ska få den hjälp hon så väl behöver. och får må bra”

Att hon känner sig som en dålig mor, men det är hon verkligen inte. Det är inte lätt för henne att kunna hjälpa mig så mycket som hon vill när hon bor 36 mil bort. Jag vet att hon hade gjort mer än hon redan gör om avståndet inte hade varit så långt.

Men.. Jag är hemma nu. Mår riktigt ruttet men försöker hålla masken på. Det är svårt att prata när man inte vet vad man ska säga. Jag har ångest och tänker på döden som utväg.

Satt inne igår och hörde tåget komma och då kom tanken… måste kolla upp tågtrafiken… Men nej.. Jag får inte. Får inte ge upp. Har förvisso kämpat i så många år nu men det blir aldrig bättre.

Men döden kommer ändå som Bror säger, så varför skynda? Men jag tänker att jag har mått så här i så många år, varför ska jag då fortsätta att må dåligt när det finns en lösning?

Men så tänker jag på Bror, familj och vänner.. Och då kommer tanken, ska jag verkligen leva enbart för andra? Men jag försöker hänvisa till en boktitel, som jag gjort innan; “Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva”. Tycker den är så talande.

Men nej, jag ska försöka leva lite längre… För andras skull…

4 thoughts on “In & ut

  1. Känner så igen mig i det du skriver 🙁 Inte allt för länge sen jag var där själv. Och psykiatrin gör inte ett skit! Ringde mina föräldrar en gång och sa att nu orkar jag inte mer, nu är det nog. vi pratade i telefon tills jag somnade.
    Hur får man alla andra att förstå att dom inte gjort fel? Mina föräldrar är inte heller några dåliga föräldrar, tvärtom. Min pojkvän ställer alltid upp. Mina syskon och vänner likaså. Det behöver inte vara någons fel, man orkar inte bara ändå..

    Enda anledningen till att jag inte gav upp var för att jag inte visste någon annan som skulle kunna ta hand om mina hästar. Dom är anledningen till att jag fortsatt att kämpa. Och när jag insåg den tanken, att lämnar jag dom så splittras dom antagligen, hamnar hos olika familjer, kanske hos någon som gör dom illa, eller som aldrig lär sig deras personligheter, kommer någon förstå att Charlie är kittlig eller tror dom att han bråkar och han får stryk för det? Kommer någon lista ut att Jimmy älskar apelsiner?
    Tanken på att inte kunna se till att de kommer till bra hem, att de kanske blir slagna eller säljs till nya familjer som vandringspokalen (är ponnysar jag har) blev för mycket för mig. Så där och då bestämde jag mig att jag kan åtminstone må bra för deras skull. För dom förtjänar en matte som är glad! När jag lyckades känna glädje i stallet igen så tog jag det ett steg längre, min pojkvän förtjänar ett flickvän som ler ibland.

    Nu kan jag le för att jag är glad på riktigt. Jag vill inte dö längre, jag vill leva. De flesta dagarna. Ibland faller jag tillbaka, men då hoppas jag på att hitta gnistan imorn igen istället.

    Jag hoppas du får hjälp snart, nån som lyssnar, eller att du kan hitta din egen motivation. Det där ögonblicket som jag upplevde. stor kram <3

    • Psykiatrin gör inte mer än nödvändigt. Här är de “smarta”. De vet att min man är sjuksköterska, så de lämnar över allt på honom. Vi ringde in en fredagskväll och han skulle ge mig så pass mycket lugnande så jag sov bort helgen, sen skulle vi kontakta öppenvården på måndagen. Är så fel att lämna över allt på honom. Fatta om jag hade gjort något när han var ute med hunden – som för övrigt inte fick många promenader den helgen.

      Jag tänker också på djuren, även fast jag vet att Bror tar hand om dom, men jag kommer aldrig mer att få gosa med dom.. Och de kommer inte förstå var jag tagit vägen.
      Kram <3

  2. Ångest är verkligen helvetet på jorden när man behöver leva med den…skickar min kärlek till dig/er, kram

    • Ja, nog fasen är det så.. Varför får vissa såna problem och andra inga problem alls.. Inte för att någon förtjänar detta, men man undrar ändå.
      Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *