Kan man krypa ur sitt skinn?

10952285_10152801605254580_439009372760167636_nDessa dagar, jag faller mer för varje sekund och ångesten kommer tätare och kraftigare för varje gång och det skrämmer mig. Inte mindre rädd blev jag när jag såg vilken läkare som jobbar denna vecka, nämligen han som skrev ut mig dagen innan julafton trots att jag inte var redo.

Så, jag antar att jag är utskriven senast fredag. Skulle inte förvåna mig ett dugg. Men annars, jag har mest sovit idag utom då jag rökt och tuggat Stesolid. Känns så.

Bad om att få prata med min kontaktperson innan och hen skulle komma om en liten stund och att jag kunde vänta på rummet. Efter 2 timmar får jag veta att hen varit fullt upptagen med annat under tiden jag väntade.

Hade hen inte kunnat be mig prata med någon annan? Nej, väljer att svara “jag kommer om en liten stund”

Denna dag har varit jobbig. Började med bollmassage och sen medicin, somnade – vaknade, åt, rökte och mer piller. Sängen, krama nalle och skaka.
Sängen nästan vibrerar känns det som, men det är bara min puls som slår.

Abstinens. Jag har en sån hemsk abstinens så jag vet inte var jag ska ta vägen snart.. Jag känner bara att jag skulle behöva lätta på trycket och få känna en äkta avslappning som jag aldrig lyckas nå på annat sätt.

Men jag har lovat. Lämnat in mina saker, men en del av mig ångrar mig fortfarande. Jag står inte ut, jag vet inte hur jag ska klara mig – men jag har lovat min man att inte skada mig på avdelningen.

Jag kan dock bara säga att jag lovar att försöka, för jag ska verkligen försöka klara mig. När jag blir utskriven så sa han att vi tar sekund för sekund. Men en del i mig skriker. Jag blir galen…

Så har jag en kontaktperson ikväll som jag inte kan öppna mig för och det är Väldigt viktigt att man pratar med rätt person, så det kommer väl sluta med att jag ligger här och kvider. Att öppna sig och få suckar och ett “Mmm” som svar känns inte så… Givande.

Men. Jag måste kämpa och det gör jag nog bäst under täcket med musik i öronen. Annars blir jag galen. Jag har bara en enda sak i huvudet nu. Eller ja, min fina familj, men annars – den falska vännen.

(Sen sägs det att hudvård är bra, men jag ändå får jag inte köpa allt på hyllan. *ironi*)

1506774_10152801202229580_6105659390541642214_n

Fan vad jag vill sniffa pälsklingar nu. Mattes hjärtan 

4 thoughts on “Kan man krypa ur sitt skinn?

  1. VI kämpar tillsammans. VI har båda lovat att inte falla så länge du är inlagd. Sen tar vi det sekund för sekund och släpper aldrig taget om varandra, vår kärlek, vårt liv, våra andetag och de stunder vi sitter i köket och bara pratar med varandra, kanske inte likandana samtal som kan anses som normala, men som för oss är så verkligheten ser ut.

    Jag lovade dig, du lovade mig. Vi håller våra löften och fattar tag i världen när den hotar att smita från oss. Jag röker cigarett på cigarett och dricker kaffe och tar mina sömntabletter på kvällen och morgonen. VI går ut med hunden, vi pulsar i snön, låter våra andetag fylla lungorna i samma sekund, som i synk.

    VI har lovat varandra trohet, trygghet, kärlek varje dag, att älska varandra ända in till själen och strunta i ärr och bleka spgelbilder. Vi åldras tillsammans och för varje födelsedag firar vi inte att vi föddes utan att vi föddes i samma tid. Din födelsedag äre även min och jag ger dig min.

    Ramla inte, stå rak, stå stolt. Vi är kvar här, jag, hunden och katterna och kaffekvarnen och den spegelblanka ytan på spisen.

    Jag älskar dig och vet att du älskar mig och jag tänker den medicinen alltid vara starkare än den skadan jag kan göra mig själv och kanske kan den vara starkare än den skadan du gör på dig själv

    Bara för att jag älskar dig. Det är så enkelt. Jag älskar dig, det är inte mer krångligt än så.

    Alltid.

    • Kampen fortsätter – jag vet inte vad jag mer ska skriva, att en fint skriven kommentar i rätt tillfälle kan få tårar att trilla, det händer inte ofta.
      MEN, Jag har lovat dig. Inte här, sen hemma är det bara till att fortsätta kämpa.
      Du och jag – alltid

      Men, det gör så ont att sitta här och egentligen inte behöva göra något alls och samtidigt veta att du går där hemma och har saker du inte Kan strunta i. Jag menar, jag fixar inte ens mitt kaffe själv.. Får visserligen inte dricka lika ofta som jag vill men ändå. jag vill kunna komma hem och liksom avlasta dig från alla måsten.
      Men, jag kommer när de anser att det är dags.

      Tack för att du alltid finns där ♥

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *