Likt en fallande fura

Jag har försökt hitta orden hela dagen, men de sitter fast långt där inne… Därav dagens bloggbomb av halv [läs; hel] kassa inlägg. Inget vill bli bra… Jag får inte till det. Jag vill egentligen inte erkänna att jag är i en svacka. Jag vill inte just ju för att jag har mått så bra så ovanligt länge. Jag vet inte varför svackan kom nu. 

Hoppas dock den blir kortvarig, att lyckan hittar tillbaka igen snart. Jag vet inte hur jag ska förhålla mig till morgondagen… Jag vet inte, just nu grubblar jag mest. Jag stör mig på att orden inte rinner ur mig. Det känns som en stor skam att jag åter skriver om det dystra, om det mörka. Känns som jag Misslyckas med att vara en lyckad människa. 

Jag känner mig misslyckad. Jag menar, hur svårt ska det vara att må bra? Vad är det som gör att vissa mår bra och lever ett gott liv, och vissa får stånga sig blodiga fram genom livet? Jag skulle gärna lämna alla år inom psykiatrin, släppa det, söka jobb, kunna klara mig och leva ett gott liv. Men det är inte så lätt, värst är att det känns som att psykisk ohälsa inte är lika tillåtet som fysiska sjukdomar.

Det är inte okej att avboka en middag pga ångest men det är okej att avboka samma middag pga förkylning. Men att ha ångest är ju något man väljer lika lite som något annat. Jag kan tala om att ångest är riktigt jävligt att ha. Men. Fortfarande, jag hittar inte orden så jag ger upp. Ni ska slippa mer inlägg från idag. Jag ska ta en cigarett och sen krypa ner i sängen.


2 Responses to Likt en fallande fura

  1. Jag tycker att du hittat orden alldeles utmärkt! Det du beskriver är vi många som upplever och jag känner så väl igen mig i ditt inlägg. Styrkekram!

  2. SKAM för att du mår dåligt? Nej du, så får du inte tänka. Du vet ju att vi som mår riktigt dåligt ibland, inklusive du själv alltså, inte är sämre människor för det. Att det inte är vårt fel. Det är ju fantastiskt att du fått må bra en period, och att det onda kommer tillbaka sedan är inget du rår för. Du är en stark och fin och underbar människa, och hur skulle man någonsin kunna känna lycka och ljus om man inte hade något mörker att jämföra med?
    Tusen kramar!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>