Liten förklaring över känslor

Jag brukar ju vilja försöka förklara för folk hur det känns när ångesten är på besök, något som är svårt, men denna bild förklarar på ett bra sätt tycker jag. Den liksom, säger allt.

borderline

Det är svårt att bli av med den handen när den är under huden, det känns verkligen som om att någon försöker strypa en. Det finns inget annat sätt att säga det. Sitter med handen runt just nu, men den har inte börjat krama runt halsen än, så jag hoppas jag slipper det idag.

Idag skulle jag träffat mitt boendestöd, men jag satt med bilder och glömde bort tiden totalt, så jag fick ringa honom så vi tar det nästa vecka istället. Ska träffas på måndag nästa gång,

Sen såg jag i kalendern nu – idag (ikväll) har jag varit självskadefri i 1 månad! Inte mycket, men för mig är det ett stort steg, även fast impulserna är där både ofta och starka, men någon gång måste man klara sig längre, kanske för evigt. Jag hoppas det.

Fast just självskador är konstigt, en del av mig vill sluta helt och en annan del känner liksom… den känner sig inte redo att släppa den biten. Jag vet att det är sjukt, men så är det. Går inte att förklara det mönstret direkt. Önskar jag kunde förklara, men inte ens jag själv fattar.

Det låter ju helt sjukt! Men vad gör man, fortsätter att kämpa… Kämpa, kämpa, kämpa!!!

10 thoughts on “Liten förklaring över känslor

    • Skönt att höra att man inte är ensam. Det känns nästan skamligt att säga det, rädd att bli påhoppad liksom.. Men så är det. Självskadandet har ju varit en så lång tid av mitt liv, så jag vet inget annat sätt som fungerar och har man ett sätt som dämpar ångest, inte fasen vill man släppa den biten då..

      • Jo det är ju ett sätt som fungerar. Men på något vänster måste man lära sig att quick fix inte är lösningen.
        Jag vågar inte berätta för min psykolog att en del av mig fortfarande vill ha kvar självskadandet utan säger att i perioder så blir jag omotiverad.. Jag är öppen om i princip allt, men som du säger så känns det som en väldigt skamlig känsla som man inte vågar uttrycka. Blir glad (fel uttryck, men vet inte hur jag ska skriva) att veta att jag inte är ensam i mina tankar om det.

        • Jag är också öppen med det mesta, känns ibland fel och ibland kan jag ångra att jag är så öppen med vem jag är, men samtidigt så vill jag visa att Vi finns! Men, att inte vara motiverad till att sluta självskada. Sist jag gjorde det så var det inte en planerad sista gång och jag kan känna att jag måste göra det en sista gång som ett medvetet farväl.
          Typ att även om jag mår bra så ska jag göra det, som ett sätt att säga farväl till rakbladet. Hur sjukt som helst

    • Jag vill tro att du har rätt, men nu tar jag Max en dag i taget… 3 månader blir det ständiga rekordet innan jag faller igen, så nu är det baby steps som gäller.
      Kram

  1. Men Maria vad bäst! en månad!!!! YEAH!
    bara att fortsätta så.
    jag önskar att jag skulle kunna ge dig något råd om hur man fortsätter att vara självskadefri men jag har inget, mer än att jag tror att man ska behandla självdestruktivitet som ett missbruk och att bara sluta. ingen ersättning eller dyl. bara lägga av och aldrig börja igen, aldrig tulla på gränserna eller säga till sig själv att man bara ska göra det en gång till. bestämma sig för aldrig och sedan följa det. för sin egen skull, för sina anhörigas skull. för att ångesten kommer att bli mildare.

    sedan tror jag att ett beroende är som sorg. att det tar ett år att bli fri från det värsta.
    att man tillåter sig att gå igenom olika steg och skeden, att man inte blir rädd för de olika känslorna och insikterna som kommer.
    att man vågar sörja vad man gjort mot sig själv och andra när de insikterna kommer.

    jag är säker på att du kommer bli fri från destruktivitet <3

    • Jag försöker att inte ersätta det på något sätt, men jag vet bara inte hur man gör. Jag har haft ett enormt sug länge nu men har inte gjort något, jag kämpar verkligen, men hur står man ut? Inte ens vardagliga saker är kul.
      Åkte till stan idag i det fina vädret, tog med mig kameran, men nej – det fanns inget kul som lockade, så jag hämtade mina mediciner och åkte hem. Nu vill jag mest bara gå och lägga mig, men jag kan ju inte fly till sängen varje gång det blir jobbigt, men vad annars ska jag göra? <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *