Måndag morgon – snart är det dags

08:35 och snart är det dags att klä på mig och åka mot staden och vidare till Solhem där jag ska träffa psykologen. Som tur är så erbjöd sig Jonas att följa med och det är jag mer än tacksam för. Att sitta där på bussen och inte vara helt ensam känns bättre. Men det gör mig just nu inte mindre rädd.

Det är tuffa grejer som ska redas ut, brevet jag skulle skriva är inte gjort. Jag har helt enkelt inte lyckats med att komma på Hur jag ska formulera mig. Jag har tittat på lappen om och om igen, jag har suttit med ett worddokument framför mig med nej. Det tar stopp. Det är så svårt. Jag skulle dock kunna kopiera det jag skrev om här igår.

Då fick jag ur mig mer än innan. Av någon anledning har jag lättare att skriva här. Det är konstig. Jag förstår liksom inte. Men så är det. Nå väl. Jag sitter med min kopp med kaffe och räknar ut att om 4 timmar sitter vi på bussen. Jag vill klä på mig, lägga mig i sängen och somna om tills det är dags att gå.

Visserligen går tiden då fortare, men jag slipper så lång tid som så rädd. Osäker. Jag var inte så här när jag skulle till honom första gången, men då visste jag inte vad det rörde sig om, men nu i efterhand. Jag minns vilka jobbiga saker vi pratade om. Hur jag kände mig just då.

Men. Det var då. Idag kommer det bli lika jobbigt. Men det får vara värt det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *