Måndagens besök hos psykologen

13:30 var det dags, men jag hade Jonas med mig in och först trodde jag att jag skulle bli inte avbruten utan känslan av att han skulle komma mig på ett djupare plan. Men det var bara bra – han fick svara på frågor om hur han uppfattade mig och vilken skev bild vi både har av mig. Det var riktigt intressant så jag var bara glad att han var med. Han fick en övergripande blick över hur jag varit under hela min uppväxt har varit, sammanhållningen i familjen, att jag kände mig “rotlös” på ett sätt.

Vi gick in väldigt mycket på lekis, skolgång fram till idag — hur jag liksom avbryter mina projekt. Jag uppfattar ur jag avsluta med vissa projekt, hur jag bara ska tömma diskmaskinen och plötsligt har jag vänt upp och ner hela köket för att jag har för höga krav på mig själv att allt ska vara på ett visst sätt.

Där är vi lika, vi är pedanter på samma plan. Lägger vi en bok så ska den ligga på ett speciellt sätt, ibland är vi oense om i vilken vinkel boken ska ligga. Det viktiga är dock pennan. Den måste ligga på den svarta anteckningsboken och i rätt vinkel. Typ så,

Vi kom in på min barndomen och vilken skillnad det var när jag var i Norrland på somrarna och jag bodde hos mormor och morfar och jag lekte med mina kusinbarn som var mer i min ålder. Där jag kände mig mer trygg, mer hemma. Jag trivdes där om det inte vore för Michas yngre bror. Ha  var en vad man nu kallar en allmänt stökig person.

Sen hemma, då otryggheten kom nära inpå. Vi pratade om hur jag kom i fel gäng – jag var ett tryggt kort, jag var svag och osäker och ville ha en grupp att passa in på. Jag började umgås med min klasskamrat Becca och hennes bröder – de var skinnskallar och ville få över mig i deras tankesätt men det höll bara en kort period, jag blev sen vän med Albina som kom ifrån Kosovo och hemma hos henne kände jag en viss trygghet.

Vi satt hemma hos henne, drack turkiskt kaffe som är så mycket starkare än vanligt kaffe, jag vick äta av deras  mer spännande mat. Jag var nyfiken av mat som inte var svenskt och tråkigt. Och när jag började på komvux i Kungsängen så var det en tjej från Libanon, hon bjöd hem mig och det bjöds på mat även där. Spännande mat som jag inte alls varit i bekant med, slippa den svenska tråkiga maten. Det var spännande att testa nya saker,.

Det var där jag första gången jag smakade baklava och jag föll för det direkt. Sen dröjde det många år innan jag hittade det igen, det var när jag var inlagd på psyk i Södertälje och en svensk kvinna var gift med en turk och han kom in med det på avdelningen och jag fick smaka och fann det fortfarande som något gott.

Så hittade jag en affär på Sjöbo som sålde det. Då blev jag lycklig. Det var underbart. Men dagens besök. Jag trodde jag skulle vara väldigt begränsad över vad jag kunde säga när Jonas var med, men det var bara bra, han fyllde i luckor jag glömt samtidigt som ha fick lära sig av mig på ett djupare plan. Så jag tror det bara var nyttigt att ha honom med..

Så nästa gång jag ska träffa Tobias så han följa med den gången också, just för att det visade sig vara nyttigt för oss både. Det känns lite nu som att vi kan prata på ett annat plan nu. Vi är väldigt öppna med allt, vi vet om mycket av varandras uppväxt. Men nu fick Jonas lära känna mig på ett annat plan, vi pratade väldigt mycket om det när vi gick därifrån.

Så på det stora hela blev det ett mycket bra möte. Nu ska jag inte träffa honom förrän om två veckor och fram till dess så ska jag skriva lite som ett CV, jag ska berätta om mina jobb och hur det har funkat. Hur jag slingrade mig förbi allt trots att jag blev hotad. Särskilt en, Dan Flygar som hade ett basebollträ i skåpet och det skulle han använda mot mig, men nådde fram till lärarna och han fick snällt lämna ifrån sig det

Vi pratade redan om tiden då jag gick i lekis då jag redan då var en ensamvarg som ville vara ensam, men samtidigt ville vara med i gruppen. Men jag visste inte riktigt hur man förhöll sig det sociala planet. Det var alltid svårt. Jag kände mig så ensam och liten. Liten, ensam och otrygg.

Men dagen som så var riktigt bra. Han är bra, jag fick starkt förtroende för honom för första stund. Jag kan fortfarande minnas det blåa hjärtat jag gjorde till pappa, jag kommer ihåg nr man satt på en pall och satt i profil, lampan lös på en stor vägg och lärarna skulle rita min profil på ett papper. Mycket såna små fragment under livet då.

JAG fick se en annan sida av mig själv, sånt jag förträngt. Jag har tryckt in saker i garderoben och kastat nyckeln. Jag var väldigt ensam. Väl på högstadiet så hade vi en tjej i min parallellklass som var väldigt omtyckt och populär, då jag fick problem med maten på riktigt. Jag ville inte äta för jag ville “bli som henne” Då var man liksom populär, det var ju det jag trodde då.

Jag blev också bjuden på middag hos min vän Jenny, men jag åt väldigt lite, sa att jag skulle äta hemma, men väl hemma så sa jag att jag ätit hos Jenny. Så det köptes där hemma. Jag har haft det bra med mamma och pappa, jag hängde mest med pappa och syrran, Jag åt allt eller inget.

Jag minns när mamma skulle till Norrland, hon skickade ju matpengar och jag levde med nudlar med kycklingsmak. Allt för attt få pengar till andra saker, som tex fiskedrag så jag kunde fiska. Jag och Tarzan låg hemma hos mig hela dagarna och läste Kalle Anka hela dagarna, sen när kvällen kom så drog vi ut och fiskade, för det nappade bäst på kvällar.

Det var lite sånt. Vi nämnde övergreppen lite förra veckan och det är första gången jag kan öppna mig inför någon annan än Jonas. För honom så gick det lättare. Men honom ska jag ju leva med, så jag tycker att det äe en viktig del i mitt liv och hur det formulerat mitt sexliv, att jag i perioder inte klarar av den närheten.

Men. Samtalet var jobbig, men jag lyckades ändå behärska mig även fast jag svävade iväg. Det svår del att berätta. Så Jonas ha åter fått se många sidor av det som format mig till den jag faktiskt är.

Men, 2 veckar kvar till nästa gång. Och i morgon börjar DBT och jag är fortfarande nervös över det. Nervös och förväntansfull. Nu börjar det hända saker.  Jag har påbörjat min utredning och har nu min DBT i minst 1 år, troligare längre. Men, allt återstår att se.

Men, nu är det dags att gå och lägga mig även fast jag inte vill. Nu har vi varit iväg så mycket och jag sitter med tusen och åter tusen till. Jag behöver sova, men jag kommer inte ner i varv. Jag har tagit mina kvällsmediciner så snart börjar jag bli trätt

 

4 thoughts on “Måndagens besök hos psykologen

  1. Jag blir ” glad ” om jag får säga så när jag läser det här inlägget, och blev lite full i skratt jag är PRECIS likadan vad det gäller böcker och pennor på mina block jag blir galen på riktigt om det inte ligger i ordning haha.

    Hoppas verkligen Dbt hjälper dig och att du blir piggare även om det kommer ta tid.

    Hoppas du förstår vad jag menar med ” glad ” i inlägget, en del människor är verkligen likadana och det är roligt att läsa.

    Stort lycka till från mig.

    • haha… ja men visst är det störigt, allt måste ligga på rätt plats i rätt vinkel och allt sånt! Det är viktiga grejer det där :p
      Jag tror och hoppas på dbt men nu, när jag sitter här och bussen går om 30 minuter – då är man inte kaxig. Jag är sjukt nervös! Inte bara för ett det är en ny grupp med människor utan det att vi ska vara många i ett litet rum, både influens och kräksjukan går och jag har en enorm kräkfobi. Det är riktigt, riktigt jobbigt! Men min mamma är precis likadan så jag har väl fått det av henne kan jag tro.

      Men jag skriver av mig om hur det går och tack för lyckönskningen

  2. Det låter som en riktigt bra början hos psykologen tycker jag! Försök få träffa hen oftare än varannan vecka om det funkar och du orkar tycker jag, för när väl fördämningarna brister så kan det vara så att behovet av att prata och analysera stiger mycket men det vet psykologen också så förhoppningsvis förstår hen. Kram på dig!

    • Vi ska träffas varje vecka, men nästa vecka var han borta mycket så därför får jag nu vänta i 2 veckor, men se har jag fått för mig att vi ska ses varje vecka. Och nog tusan bubblar mycket upp till ytan nu när man börjar gräva i allt. Så det känns bra faktiskt även om det kommer att bli jobbigt

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *