Med ett inre tvivel…

Det växer ett litet frö inom mig, för varje dag så växer det sig större och större för att snart stå i full blom. Taggigt är det också, då jag avskyr detta frö. Det heter “självförakt” och “tvivel”

Duger jag som jag är? Är jag värd att ha några vänner? Är jag värd att bli älskad? Sen frågor som jag inte delar med mig av. Jag lovar – såna funderingar finns också, även fast jag är öppen med det mesta. Jag funderar om övergreppen – jag kanske fick vad jag förtjänade. Jag vet svaret på det egentligen, jag fick verkligen mer än jag förtjänade men nu finns det i mitt sinne också.

Ingen förtjänar sexuella övergrepp även fast det är från sin partner och ingen förtjänar att bli slagen. INGEN.. Det är sånt som jag skulle behöva ventilera hos en terapeut, men det är ett problem. Jag har så svårt att öppna mig och nu börjar jag känna att jag Nästan kan öppna mig för min kontakt person på DBT:n men nu är det ingen mening då vi snart slutar.

Jag vill veta att jag har en som jag kan prata med i flera år om så skulle krävas. Som det förmodligen kommer göra. Då räcker inte drygt 3 veckor. Och eftersom jag har så svårt att öppna mig så känns det bara svårare att öppna mig om jag vet att jag inte kommer att kunna prata med henne efter att DBT:n är slut.

Så nu står mitt hopp till öppenvården. Jag har stått i kö i snart 2 år!! Jag väntar snällt och hoppas varje gång ett brev märkt “Västra Götalandsregionen” dimper ner i brevlådan, men det är bara annat som kommer.  Jag fick idag höra att psykologen som utredde mig är tillbaka på onsdag så då skulle hon kolla upp om utredning om adhd/add för min del.

Fick frågan på skype om jag är ute efter att samla mer diagnoser men det handlar inte om det utan det handlar om att jag känner själv att mina problem inte hjälpts av alls av varken kontakt med min VOBS (Vård och behandlingssamordnare) eller med mediciner och problemen stör mig Dagligen. Visst, jag kanske inte blir medicinerad, men då kommer jag kanske få tips på hur jag kan lära mig att stå ut.

Koncentrationen stör mig och har gjort i Många år. Redan i 5:an eller om det var 6:an så satt jag oftast i grupprummet tillsammans med andra som behövde lugn och ro. Idag har jag svårt med det, att sålla intryck, jag kan inte sitta hos min VOBS med utsikten ut, för kommer ex en fågel så flyger jag bort i tanken och börjar tänka på annat, jag kan inte med att sitta och lyssna på något en längre tid utan måste ha små pauser.

Idag kom vi in på det och jag får tillåtelse att gå ut ur rummet och smita ner för att ta en nypa frisk luft. Låt säga att det börjar krypa i mig efter redan 15 minuter, går jag inte ut så missar jag mestadels av tiden då jag inte kan återfokusera på annat sätt än få en paus. Så nu ska vi göra så. Jag kommer då missa max 10 minuter än som nu 25 minuter.

Nå väl. Jag skulle helst av allt vara medicinfri, diagnosfri, ha ett jobb och fasta rutiner. Men nu är jag inte det och då tänker jag ta reda på vad jag kan få extra hjälp med. För att få min vardag att fungera. 

Tack för mig! 🙂

 

One thought on “Med ett inre tvivel…

  1. Jag fattar inte varför folk tror att man vill samla diagnoser, varför skulle man vilja det? Jag kände mig också ifrågasatt när jag ville bli utredd om bipolär sjukdom, och även fast jag låg precis på gränsen till att få diagnosen så vågar jag inte ta upp det igen. Men man vill ju veta, och som du säger, få rätt hjälp.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *