Mental collapse

Just nu, jag känner mig svag men har tagit dagens första sobril. Jag hoppas den verkar idag, så jag slipper droga mig som igår. Men att vara mer eller mindre hög var en ny känsla… Jag var som helt tankad sa Jonas och jag minns att jag vinglade när vi gick. Jag minns allt, men särskilt på bussen hem från Jonas mamma så bad han en kvinna flytta på sin väska från sätet så jag skulle få sitta.

Hennes extremt besvärade min kommer jag ihåg, det var nästan så man skämdes över att ta plats. Men så är de flesta när man sätter sig bredvid… Jag vet bara att jag själv glatt flyttar på min väska, utom när bussen är full och jag har ångest, då vill jag sitta ensam för annars blir ångesten så mycket mer påtaglig.

Nå väl, idag är det lördag och det är 2 dagar kvar tills jag får hjälp, om jag inte åker in självmant, jag kommer vara väldigt uppmärksam på hur jag mår… Återigen, Jonas ska inte behöva ta detta. Men som läget är nu, jag är nog nära en kollaps… Det är inte hållbart att ta sobril som jag gör.. Tog 60 mg igår och jag är ändå färsking inom bensovärlden så jag har inte hunnit bygga upp ett beroende. än.

Men 60 mg är mycket för vem som helst och det fick den värsta ångesten att dämpas, helt borta var den aldrig men jag var för hög för att orka bry mig. 

Lördag. Ska nog försöka följa med Jonas ut i skogen med Dipp, han är inte så pigg på att lämna mig ensam.. Åhh…. mina självskadetankar är så höga, inte just nu, nu finns de men inte så jättestarka, men alltid att de finns där. Jag menar, ska man inte ens kunna ha rakblad hemma? Jonas skickade ut mig med soporna igår så han kunde gömma allt sånt och det är inte normalt, alla rakblad, hyvlar, rakbladsknivar, allt! 

Så när han ska raka sig så får väl jag gå ut i trapphuset medan han plockar fram hyveln, sen får jag gå ut igen när han ska gömma den igen. Är det verkligen så det ska vara? Alltså, när jag ringde psyk igår så tycker jag att de borde sagt att jag ska åka in till akuten så att en läkare fått bedöma mig. Inte överlämna så som de gjort. Jag är så besviken. 


2 Responses to Mental collapse

  1. känner mig besviken jag med. det ska inte läggas över på jonas.
    blir ledsen när du är rädd för dig själv, blir ledsen att jonas är rädd. hoppas det vänder å det snaraste för dig.
    blir varm i kroppen när jag läste att du anmält! vilken stryka av dig! <3

    besvärade tanter kan man skratta åt bakom ryggen när de försvunnit bort från ens synfält. det är alltid lika underhållande hur människor orkar med att vara surhögar. var är deras livskvalitet om de orkar med att lägga negativ energi över en sådan sak. då har man inte mycket till liv.

    kramar till dig rara du! och kramar till din karl!

    • Tack för all din omtanke och ditt stöd. Du är en guldklimp som jag är glad att ha funnit <3

      Kramar från oss till dig <3

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>