När man hatar sina känslor

Hatar och vet inte hur jag ska styra alla känslor. Känslor som jag skäms över att ha. Känslor som är fel. Känslor som förstör. Svartsjuka och oro.

svartsjuka_54641827Jag hatar det. Jag skäms. Hatar och skäms.

Jag kan inte ens nämna det vid ord, bara i skrift. Lättast så. Vansinnigt rädd för en förlust. En förlust till fast av andra anledningar. Jag jämför mig själv med andra. Kan inte låta bli. Jag försöker, men nej.

Jag misslyckas. Hela tiden misslyckas jag. Oduglighet. Förtjänar inte gott.

Förtjänar inte lycka. Jag blir ändå bara lämnad. Alla svek i livet har satt sina spår. Det plus en sjukt låg självkänsla och inget självförtroende. Känslorna är här igen.

Sitter av och till och kollar bilderna i mappen “ramen”. Där alla bilder på de perfekta ligger. Inte som jag.

När jag är avklädd inför Jonas skäms jag. Särskilt när jag rör mig och känner hur hela jag dallrar. Fläsket flödar och jag känner mig fet. Är fet!

Jag vet att jag har gått ner i vikt, men det spelar ingen roll. Jag är inte nöjd. Inte än på långa vägar. Fett och utslag. Ful hy och ärrade armar, ben och händer. Jag har förstört mig själv. Totalt.

Mitt fel. Jag har mig själv att skylla. Varför kan jag inte kontrollera mig själv och mina impulser. Men, jag saknar ändå känslan. Hur är man då funtad? Jag ser hur ful jag är och ändå vill jag förstöra mig ännu mer.

Hur jävla normalt är det? Snart har det gått 2 månader utan rakblad eller brännsår. 2 månader. Snart är jag vid den magiska gränsen, gränsen som ligger på 3 månader.

Tanken är att jag då ska fira genom att unna mig något, men jag vet inte vad. Det får absolut inte vara något som kostar pengar för det har jag ändå inte råd med. Det enda jag skulle vilja unna mig är en ny vigselring för min är för stor. Även en ny förlovningsring och ett smycke i läppen.

Det sista har jag velat ha i många år men har inte haft det ändå. Har bara haft i näsan och i ögonbrynen. Men läppen. Det är något speciellt som lockar där.

Men mer då, det är saker som kostar pengar. Eller, det sista blir jävligt billigt då Jonas känner en sån sysslar med sånt. Kompisrabatt kallas det då. Bara betala för själva smycket.

Men annars då? Jag hade som mål att efter 3 månader lämna blod, för att få göra det måste man vara fri från sånt. Men jag får inte ändå för mina mediciner förstör, så nu måste jag hitta något annat.

Men nu. Just nu vill jag bara få bukt med oron. Den skamliga känslan. Det som förstör. Jag är bara så rädd. Rädd för ytterligare en förlust. Rädd.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *