Nu ska jag erkänna en sak

Var börjar man egentligen? Jag tänkte berätta en står sak som jag inte skrivit innan. Jag brukar ju säga att Jonas har hjälpt mig mer än ni och han tror. Men jag brukar även säga att han räddat mig.

Det stämmer mer än någon egentligen vet. Allt började innan jag träffade honom, jag bodde på ett korttidsboende utanför Södertälje. Jag mådde ungefär som nu men lite värre.

Tankarna jag hade då finns kvar men inte lika starka eller intensiva. Jag mådde så dåligt, självskadande mer eller mindre varje dag. Jag fann absolut ingen mening med livet. Allt var bara svart.

Så ni som finns där för mig, ni som bryr er om mig – tacka Jonas för att jag finns. För då, när jag var som trasigast. Jag ville få ett avslut. Jag ville inte finnas längre och jag hade gett upp.

Jag ville dö. Jag visste hur och var och när. Det var allt jag ville. Jag såg ingen annan utväg. Jag var på väg att få en lägenhet via soc i Södertälje men jag slingrade mig för varför ska jag ta en lägenhet om jag ändå ska dö?

Men sen hände något, en del som räddade mitt liv. Jag träffade Jonas. Kärleken jag känner för honom går inte att förklara. Det enda jag vet är att han räddade mig.

De tankarna lever kvar men långt ifrån lika starkt och ofta – nu som då. Idag kan jag skaka bort känslan. Att slå bort självskadetankarna är svårare, just nu fokuserar jag på att överleva. Men även där har jag kommit långt.

13 mars var senaste gången, jag har vunnit över tankarna och impulserna om och om igen. Jag är mest stolt över den kvällen då jag var ensam hemma, Jonas mobil var död så jag kunde inte nå honom. Jag gick hemma, självskadetankar till max och panikångest.

Jag hade bara en sak i huvudet och det var skada. Men på något sätt klarade jag mig. När Jonas kom hem jag jag tätt intill balkongdörren och grät, lycklig över att han kom hem och för att jag stod emot.

Så tro mig, när jag säger att Jonas räddade mig så stämmer det. Jag är rädd att förlora honom, att bli övergiven. Vad skulle jag göra då?

Men jag tänker inte så mycket på det som jag har gjort. Det är vi mot världen.

Vi har haft mycket motgångar, vi bråkar aldrig men vi kämpar mot allt det tuffa, men vi klarar det. Det finns ett ljus.

Så, tacka Jonas för att jag finns. Jag skulle dö då, men nu vill jag inte det. Jag vill leva.

4 thoughts on “Nu ska jag erkänna en sak

  1. Ja som de säger om triss. Plötsligt så händer det. Man hittar det där som gör en mening med livet.
    Jag har inte hittat det än, men kanske nån dag.
    Härligt att du har hittat din 🙂

    • Verkligen härligt, nu har jag dessa tankar ytterst sällan men inte alls lika starkt som innan och det känns underbart, för även när allt känns som mörkast så kan jag ändå tänka på ljusglimtarna på ett helt annat sätt 🙂

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *