Orken tryter allt mer

30 juni, dagen då jag blev utskrivenMen ändå – inget känns bättre, fortfarande så jävla nere, allt rinner ur mig, tomheten gällande glädje saknas, det enda som bor i mig är ångest. Av någon anledning så får jag alltid ångest på vissa platser i lägenheten. Spisen till exempel. Vet inte varför. Vet verkligen inte.

Idag ska jag träffa en som heter Stefan, han skänker en massa saker som rör katter. Klöspelare, leksaker, matskålar, kattsand och en kattlåda. En annan dag ska jag träffa en annan som ska skänka mer leksaker och matskålar. Sånt kan man inte få för mycket av, de måste få lite variation.

Inte för att jag tror att katterna bryr sig om hur matskålarna ner ut – men jag gör, av någon anledning. Sen leksaker, jag märker att Pepsi vill ha mer, just nu har hon ett pappersark som jag knölat ihop till en boll, sen är tydligen husses glasögon väldigt roliga.

Dipp vill verkligen leka med henne, hon vill också men hon är fortfarande väldigt försiktig. Jag är så glad att vi skaffade en till katt, katter är ren terapi. Går inte att säga annat. Sen en hund till, Dipp behöver en hundkompis, hon blir så glad när hon får leka med andra hundar.

Jag och Kia har bestämt att vi ska ta en liten utflykt typ där våra hundar är med, sen hennes barn sen ska vi till någon skog och fika. Hoppas att en sån dag kan stilla depressionen för stunden. Sånt brukar funka, men skulle jag krascha så förstår hon, jag känner mig trygg med henne.

Men denna depression & ångest – jag börjar tröttna. Hur lågt kan man sjunka innan det blir vänder? Varje depressionsskov blir bara värre för varje gång det kommer. Så nu, ss-tankarna ökar, det är som att min hjärna tänker att om jag bara får skada mig så kommer det lätta depressionen.

DSC01618

 

Dessa rakblad, den falska tryggheten. Innerst inne så vet jag att de varken gör saken bättre eller sämre, men en sjuk del av mig saknar det. Saknad som nästan gör ont. Sjukt, jag vet. Men jag vet inte vad jag ska göra längre. Eller jo, i morgon ska jag dra mig till skogen, klättra upp i träd för att ta kort på saker ur en helt annan synvinkel.

Vem har bestämt att man bara ska hålla sig på marken? Jag är övertygad över att man missar en massa spännande saker om man tar sig lite uppåt, inte bara gå upp på en bergsknalle, utan liksom… ta sig uppåt. Sen har vi bestämt att vi ska ta lite annorlunda bilder på varandra.

Inga som någon annan får se – eller det beror på hur de blir, kanske att någon får se. Bilder där jag till exempel bara ska stå och ligga i underkläder, samma ställe under varje årstid. Kommer kännas udda dock på vintern, men den delen var min idé. Jag har hittat ett jättebra ställe, böljande berghällar som är klädda med fin, grön mossa.

Ska även ta med Dipp så hon också får vara med. Udda bilder för att vara mig, jag som har så skev kroppsuppfattning, så ska jag posera så, på bild. Visserligen kommer jag inte vara naken, men ändå.

Nå väl. Idag. Onsdag. Nere, vansinnigt nere. Vet inte hur jag ska ta mig upp, varje dag blir jobbigare. Värre blev det efter detta med psykiatrin som jag fick veta i fredags, men nu på fredag så ska Bror följa med, så även han får ställa frågor. Men kanske att de har hittat någon lösning.

Enbart boendestöd kommer ju inte hjälpa den psykiska delen, de kommer ju enbart hjälpa mig att få rutiner, se till så jag kommer upp och ut som jag ska, de kommer hjälpa mig att handla och kanske bara sitta och prata, åka till stan och gå på café. Det är sånt liksom.

Men jag behöver ju terapi, jag behöver någon att prata med, jag vet inte vem, men någon kurator eller psykolog. Men kommer jag att få det? Jag hoppas det, för utan den hjälpen så tror jag inte att enbart rutiner ska hjälpa. Visst, rutiner kommer göra det bättre till viss del, men samtal.

Jag kommer inte kunna prata med dom som jag skulle göra med en psykolog för det är inte en del av deras behörighet. Men visst, jag kan tycka att jag behöver deras hjälp också för just nu orkar jag inte engagera mig gällande något. Tur vi har en hund för då Måste jag få på mig kläder, jag måste ta mig ut.

Sen, gå ut, både ensam, med bara Bror och sen jag, Bror och Dipp. Han vill att jag ska kunna prata med honom, inte använda honom som en terapeut, men han vill ändå få veta som make, veta hur jag mår. Han ser ju att det är något som inte stämmer och jag har mycket lättare att prata när vi är ute på promenad.

Därför tror jag även att det är viktigt att vi går ut utan Dipp ibland, för annars måste vi hålla full fokus på henne, hon utnyttjar allt hon kan om vi inte fokuserar oss på henne. Men men, ut. Jag måste ut. Men åka till stan, känns lagom muntert, men bussen går om 30 minuter. Jag är redo – kläder och hår är fixat, nu är det bara tänderna som ska fixas också.

Jag är förvånad över att jag inte hade några hål – slarvat med tandborstning, använder inte tandtråd, använde munskölj en kort period, men det var enbart för att hålla piercingen ren. Men annars.

Nej – nu måste jag smita. Fan!

6 thoughts on “Orken tryter allt mer

    • Bra fråga, hade en massa känslor jag behövde få ut, men inte vågade sätta ord på, så ja.. lindade in allt i röriga saker. Rädd. Är bara rädd, men jag överlever

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *