Så var vi där igen

 

****Kan vara triggande*****

bakken_oil_explosion

Kia och Kirsi räddade kvällen som jag själv raserade. Kia med alla tröstande ord under kväll och natt, Kirsi som körde mig till skräddaren och som lyssnade på mitt pladder på vägen in. Jag vet så väl att ni är många som bryr er, som vill mig väl, både “bara” bloggläsare och även folk jag träffar på riktigt.

Jag vet så väl, jag måste bara Våga ta det fulla steget att… Ja.. jag litar på er, men en del av mig vågar inte riktigt släppa in någon till 100% än. Jag är för rädd helt enkelt, men det går verkligen framåt. Jag kan prata så här bakom skärmen, inte bara nu om mina psykiska svårigheter, utan om mycket annat också. 

Jag vill komma längre dock, men jag är rädd. Men ni finns där och de flesta av er vet hur och varför det är som det är och det gör att allt går så mycket fortare framåt, utan er – vad hade jag gjort. Men just igår nämner jag bara dessa två, av den enkla anledningen för att det var då bara dom som visste.

Men nu vet även ni andra. Skräddaren. Kom till akuten som AT-läkare i augusti, helt suverän läkare. Det som gjorde mig…? Jag vet inte hur jag ska förklara men han hade ett tålamod som jag inte hade.. Mitt i allt när han lagar mig så ringer hans telefon, jobbtelefon alltså. Men signalen, den var högljudd och väldigt stressig – jag fick lust att slita upp den ur fickan på honom och slänga den i väggen, men han sitter totalt oberörd. Jag själv hade blivit knäpp :p

Men det var han, 2 sköterskor och sen en annan läkare som tittade in ibland och INGEN nämnde ett ord om psyk – något jag var livrädd för att de skulle göra. Ja, jag föll. Men in vill jag inte. Nu har jag lyckats stå emot impulserna så sjukt länge och igår gick det inte längre. Jag gjorde som jag lovat er alla, försöka väcka Bror.

Men han har inte sovit en hel natt på jag vet inte hur länge. Senaste veckan har han inte sovit alls och när han då väl lyckas somna så sover han, plus att jag kände att jag inte riktigt ville försöka för hårt just för att han behövde sova. Så jag tänkte och trodde att jag skulle klara denna kväll också, jag skulle ju ändå till min terapeut idag, så det var bara en natt, sen skulle jag sätta ord på allt.

Men så blev det inte. 22:00 – typ, så blev jag avsläppt vid akuten. 04:45 kom första stygnet, så behöver jag säga att det var knökfullt i väntrummet.. Så, där 22:00 och 07:05 klev jag innanför dörren hemma igen. På väg in så frågade Kirsi hur jag kände just då, i ett sätt att försöka få grepp om hur den delen funkar och mitt enda och sanna svar var – en enorm lättnad.

Att förklara mer ingående är svårt, men det är helt enkelt ångestbägaren som rinner över, bägaren rinner inte över, den exploderar. Men som jag sa till Ullrika om det, jag hatar att jag är fast i självskadeträsket, inte för att jag skadar mig själv, utan för att jag sviker de jag älskar och bryr mig om. Den känslan står jag inte ut med, ändå faller jag och jag får så vansinnigt dåligt samvete.

Skam, Ilska, Frustration. – Vet inte vad mer jag ska säga, känna eller göra. Jag kämpar, jag gör det verkligen och varje dag Är en kamp. Sen då, när jag kom in igår, så sa jag typ “aj…nå väl, jag får väl skylla mig själv” – så svarar hon i receptionen syrligt att “ja, det får du”

Hon hade lika gärna kunnat vara tyst och sen snackat skit om mig inför kollegorna, jag tycker inte direkt att det är en okej kommentar.. Visst, jag tar en massa onödig plats men jag har väl ändå samma rätt till vård? Jag menar, kommer någon in som Prio 1 så får jag vänta. Och en annan tanke. Det är inte direkt så att jag sitter hemma i godan ro och tänker att “äh, det är ju torsdag, ska kanske karva lite”

Jag blir bara så trött, JA, de är säkert lika trötta på oss som lever med detta problem, men de ska vara  proffsiga nog att inte visa det för oss som patienter. Får mig även att undra, är de lika dömande mot en diabetiker som slarvar med både mat och insulin?

Nej, skulle inte tro det – men vi har ändå rätt till hjälp, även fast vi själva skulle kunna förhindra det själva. Jag genom att ringa akuten Innan, ta ångestdämpande till max eller liknande. Diabetikern sköter mat och tar sitt insulin. 

Men det är ofta så. Spelar ingen roll heller om man åker in för att man har vansinnigt ont i magen, ser de att man har kontakt med psyk så beror magsmärtan på ångest. Det måste indirekt betyda att vi som är psykiskt sjuka inte kan drabbas av en kroppslig åkomma.

Eller har jag fel?

4 thoughts on “Så var vi där igen

  1. Kallas det skräddare av bara dig eller allmänt? Ordet får mig att rysa i detta sammanhang. Hoppas det går uppför snarast…

    • Skräddare har jag stulit av en vän, känns som att det hela låter “lindrigare” på något sätt – vet dock inte varför
      Hoppas själv på en vändning, det kommer men jag tror det är en lång kamp.
      Hoppas att du kommer kunna leva vidare på ett bra sätt utan A. Bra sätt känns fel att säga, men mindre smärtsamt – tror ändå du förstår hur jag menar
      Kram

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *